Posts Tagged ‘makt’

Vad är egentligen vitsen med demokrati?

Sunday, August 21st, 2016

Vi avbryter bloggtystnaden för ett kort meddelande om Demokrati. Den viktigaste anledningen till att ha ett demokratiskt styrelseskick är att säkra att övergångarna mellan regimer skall kunna ske i god ordning. Så det så.

Nu kanske vän av ordning och mångårig prenumerant sätter kaffet i vrångstrupen i sitt försök att ropa Frihet! Jämlikhet! Broderskap! Dagisplats åt alla barn mellan 1 och 5! Men faktum är att ordnade maktövergångar är långt viktigare för ett land än att dess medborgare betraktar sig som fria. Exempel på detta är för det första alla krig som berodde på oklarheter i tronföljd eller uppror mot sittande regim, att detta är dåligt inses lätt, och för det andra den nästan löjligt detaljerade Svenska successionsordningen, vilket visar att det för de som skrev konstitutionen var viktigt att undvika att hamna i första exemplet.

Detta väcker naturligtvis frågan om varför demokrati är bättre än en enväldig arvsmonarki. Eller, vi fattar ju varför det är bättre, frågan det väcker är snarare hur jag skall kunna härleda fram det ur mitt påstående att det viktigaste med demokratin är oblodiga maktskiften.

Nyckeln till ett smidigt maktskifte är legitimitet. Ju fler som anser att den nya regimen är legitim, desto mindre risk att någon frestas kladda till det. En början är att i förväg bestämma tid till nästa maktskifte och att se till att så många som möjligt får vara med och göra sin röst hörd. Det är ur dessa grundsatser som sedan allt vi hyllar med demokrati faller ut: Om alla får rösta blir resultatet mer legitimt, att alla får rösta måste innebära allas lika värde på fler sätt än bara vid valurnan. Sedan ramlar det på tills det säkraste sättet att få smidiga och oblodiga maktskiften är att medborgarna är fria, jämlika och att man får säga i det närmaste vad man vill utan att makten tar sig rätten att straffa en.

En enväldig monark förlorar makten genom att dö eller abdikera, varav inget är särskilt lätt förutsägbart. Redan med det har demokrati vunnit kampen om bästa styrelseskick.

Demokrati börjar således inte med frihet och alla lika värde, utan med insikten att inbördesfred är bättre än inbördeskrig. Och att maktskiften är ofrånkomliga, vilket världens diktatorer ser ut att bortse ifrån.

Valkompassen från framtiden

Thursday, April 24th, 2014

Jag har precis gjort SvD:s valkompass. Jag blir alltid lite frustrerad av sådana undersökningar eftersom de bygger på förenklade resonemang och för att jag tror mig se vilket partis fråga testkonstruktörerna misshandlat till oigenkännlighet, men den här gången steg blodtrycket lite extra. Av 25 frågor handlade ingen om något som beslutas i EU-parlamentet. Ingen. Det var frågor om huruvida skolan skall förstatligas, om jag tycker att kärnkraften skall byggas ut, jag fick till och med ta ställning till om jag ansåg att monarkin skall avskaffas. Inför ett val till EU-parlamentet. Inte ens en hel rad med frågetecken och utropstecken om vart annat kan göra min förvåning och upprördhet rättvisa, inte ens om jag tillämpat samma återhållsamma princip när det gäller använda av utropstecken som Erlend Loe. What!?!?!?!?!? -liksom, fast inte som när det sägs i morgonpasset.

Att inte Piratpartiet är med alls, trots att det levererat, är en rimlig följd av den första missen, liksom att man fick ta ställning till hur stort förtroende man kände för partiledarna snarare än kandidaterna till EU-parlamentet. Men ändå.

Jag skrev i alla fall ett vänligt mail till SvD:s webbredaktion och påpekade att de nog råkat publicera valkompassen inför höstens riksdagsval, och så bad jag dem maila mig när de publicerat valkompassen med EU-frågor. Vi får se om de hör av sig.

Bara vad man kan vänta sig i Chancellor Sutlers Storbritanien

Tuesday, August 20th, 2013

Man borde inte vara förvånad, men jag är förvånad. Man borde bara kunna konstatera att Piratpartiet hade rätt om vart terroristlagar och övervakning är på väg, men Piratpartiet gick inte tillräckligt långt i sin beskrivning av möjliga följder.

När David Miranda kvarhölls på Heathrow på sin väg från Berlin till Rio de Janeiro var det inte vilken svartmuskig man som helst som kvarhölls, han är sambo med Glenn Greenwald, the Guardian-journalisten som är Edward Snowdens kanal för läckor om NSA. Det var inte heller bara det att de tog ett snack med honom, de höll honom i de maximalt 9 timmar de får hålla någon utan formell anklagelse, misstanke etc., och de tvingade av honom lösenord till dator, telefoner USB-stickor och externa hårddiskar och beslagtog dem.

Jag är närmast förstummad. Att de kan med? USA
hävdar så klart att de inte begärt någons kvarhållande, men att de fick en förvarning om att David Miranda skulle stoppas. Någon kommenterade på twitter att de lovar detta på samma sätt som de lovade att de inte avlyssnade amerikaner. I the Guardian orsakade händelsen en live-rapportering om reaktioner från parlamentsledamöter, Brasilianska ambassader, pressfrihetsorganisationer och upprörd allmänhet som är värd att följa.

Myndigheterna ville såklart veta vad David Miranda hade för information med sig, han var trots allt på väg med ett antal hårddiskar från Laura Poitras hem till Glenn, men det är ingen tvekan om att meningen också var att trakassera Glenn Greenwald. The Guardian har dock tagit åt sig lite, plockat upp handsken och avslöjat hur myndighetspersoner tidigare krävt, och fått, hårddiskarna med Snowdens avslöjanden som fanns på tidningen och pulveriserat dem i källaren. Kina, Ryssland, USA och EU. Chancellor Sutler.

Om att kliva ner i en kommunikationsflod

Wednesday, March 6th, 2013

Räckan av dumheter som uttrycks på twitter kan vara helt bedövande. Hela twitter verkar bestå av seriella missuppfattningar, raljerande förenklingar och en medveten eller av lathet jävligt rundhänt förhållning till fakta och verklighet. Viktigast verkar vara att medvetet missuppfatta sina meningsmotståndare så att man kan vara rolig på deras bekostnad. Allt detta skullle kunna fått mig att tycka att twitter är skit, men då hade jag behandlat twitter som upphovsrättsindustrin behandlar internet, och det hade i sin tur varit som att ha medvetet missuppf… ja, som att typ twittra om det. Cirkelresonemang. Förlåt. Men jag undrar på allvar vad det är som gör att tonen folk har när de svarar okända människor på twitter är så tillspetsad och näsvis.

Twitter är inte det man i mörka stunder tycker att det verkar fyllas av, det är bara en kanal för kommunikation, och den kan användas på olika vis. Vissa använder den så som beskrivet ovan, och det är lätt att hålla med Rasmus Fleischer i det han i sin frustration skriver på sin blogg, men det gör i sin tur att andra kan använda twitter som ett sätt att sålla agnarna från vetet när det gäller vilka som kan vara värda att lyssna på. Har de ljugit och raljerat om argument de hittat på att meningsmotståndare sagt diskvalificeras de snabbt och lätt från listan av människor vars uttalanden man kan ta på allvar. När det gäller journalister eller politiker och tyckare på låg och mellannivå blir en sådan lista rätt kort, medan proffstyckare och de lite mäktigare av riksdagspolitikerna uttalar sig mer sansat. Jag stryker emellertid dem också från listan så fort jag misstänker att de låter sina underhuggare och karriärsugna beundrare sköta den lite mindre snygga kommunikationen för att de inte själva skall riskera att stå till svars för hur mycket galenskaper som helst om de hamnar hos Tomas Ramberg i Ekots lördagsintervju (det räcker med de tveksamheter de kläcker ur sig i riksdagen och av medieträning präglade tv-uttalanden för att Tomas Ramberg skall ha material nog).

Sa jag att jag inte orkar med twitter? Det är en kanal för kommunikation jag är glad över att inte behöva kliva ner i. Man inte kan kliva ner samma kommunikationskanal två gånger, men jag vill inte göra det ens en gång, geggan ser helt enkelt för osmaklig ut från där jag sitter och betraktar den.

Exempel:
Seriell missuppfattning, när Cyklistbloggen twittrar en fråga om snöröjning, någon kommenterar och sedan svarar någon ansvarig på första kommentaren, typ istället för på frågan, och så svämmar tonläget över.

The Pirate Bay påstår att de numera är baserade i Nordkorea, vilket får medie- och kulturarbetare att medvetet missuppfatta Piratpartiet som sammanhörande med The Pirate Bay.
Fakta får stå tillbaka för möjligheten att formulera sig snärtigt och otrevligt.

Instagram skapar en Android-app och genast uppstår konsensus om att det är okej att utrycka sig nedvärderande på ett jag har svårt att tänka mig att man skulle göra någon annanstans.

En revolutionärs bekännelser

Monday, April 2nd, 2012

Man kanske tycker att det är jävla tjuvsamhället, det måste man förändra i grunden, så varför inte bara rasera hela skiten och se vad vi kan lyckas bygga upp i stället? Det finns ju en del fräscha teorier om maktdelning och ägandeskap av produktionsmedlen. Man är en smula revolutionärt lagd, helt enkelt.

Man är nog mest benägen att tycka så om man man inte själv tror att man kommer att drabbas av omvälvningarna och om man har en så stark tro på att människans inneboende kreativitet och godhet att man, naivt kan tyckas, tror att det goda kommar att segra och om någon skulle råka stryka med är det nog bara en av de onda. Eller så kommer kampen att pågå hos några andra så att det räcker om man hejar på från läktaren eller, i värsta fall, gör några inhopp från vilka man tror sig kunna dra sig tillbaka; tänk Che Guevara (även om han fick dra sig ur Bolivia med klövarna i vädret, men principen, mannen, principen!)

När det gäller bok- film- och, framföra allt, musikindustrin är jag revolutionär. Visst, rasera hela skiten, visst, folk kommer fortsätta skriva och spela, visst, Universals VD kanske hoppar från hörnrummet rakt ner i en stor blå jordglob, och ja, kampen pågår definitvt någon annanstans. Jag borde kanske skämmas, historien borde kanske ha lärt mig något, men icke. Jag sitter istället i mitt lilla hörn av världen och hoppas, verkligen, fritt från ironi, på revolution, eller vad det kan komma att kallas när folket vaknar och följer piraterna i deras kamp för Integritet! Kultur! Kunskap!

Kärlek, hat och cykelbanor

Friday, October 14th, 2011

Motsatsen till kärlek borde inte anses vara hat. Det är det i och för sig om man bara räknar kärlek som “tycka bra om” och hat som “tycka dåligt om”, men både kärlek och hat är så mycket mer mångfacetterat än så. Inte minst lättheten med vilken kärlek kan vändas i hat indikerar att likheterna är större än skillnaderna. Dessutom är ju frågan om motsatser beroende av vilken skala man väljer att mäta i. På tycka om-skalan är kärlek och hat motsatser, men det kanske inte är den mest relevanta skalan? Om man definierar en skala som löpande mellan polerna starka komplexa känslor och inga särskilda funderingar i ämnet alls tror jag att man kan komma närmre ett relevant motsatsförhållande. Likadant med ondska och godhet. Nu beror ju detta helt på vad man menar med ondska så klart men om man tänker på Godhet som något som resulterar i braighet för så många som möjligt och Ondska som resulterar i dålighet för så många som möjligt (till skillnad från ondska som det lite mer banala elakt), så tänker jag på ondska som lägervaktsmentalitet kombinerat med en lite för stor budget, eller likgiltighet inför något kombinerat med maktambitioner där detta något kan användas om verktyg eller hävstång för ambitionerna, alternativt ett stort engagemang (och kanske kärlek!) i en fråga kombinerat med dumhet och okunnighet i sakfrågan. Eller en kombination av dessa kombinationer.

Jag har alltså cyklat i stan (Svingeln/gårda – Lilla bommen) och fått tillfälle att fundera på vilken typ av motiv och drivkraft som faciliterat stadens cykelvägar i förhållande till dess nya biltrafikleder. Ondska, likgiltighet och hat. Jag har inte heller några som helst svårigheter att förstå den anonyma reaktion som Copyriot rapporterade om, och med tanke på mina känslor inför detta i sammanhanget ändå rätt banala problem förstår jag bättre hur reaktioner uppstår som #vi-känner-starkt-att-något-är-jävligt-fel-och-att-något-borde-göras-men-vi-vet-inte-vad (typ #OccupyWallstreet). Eller känslorna inför Bashar al-Assad.

Folk verkar bli engagerade och handlingskraftiga när de utsätts för ondska, vilket dessvärre verkar skapa mer ondska, t.ex. förföljelser av kopter i Egypten efter den arabiska våren, Stalins terror, skräckväldet under franska revolutionen, en repa i lacken etc etc. Eller finns det hopp? EU kanske blir till något bra ändå?

Maila riksdagen om datalagringsdirektivet

Wednesday, March 9th, 2011

Jag har knåpat ihop ett jättelångt mail om datalagringsdirektivet som jag skickat till några riksdagsledamöter. Det lär ju varken bli någon bloggbävning eller mailstorm som när FRA-lagen skulle röstas igenom, men kanske kan jag bidra lite grand till ett tryck som kan ge tveksamma ja-röstare lite dåligt samvete nästa gång de röstar för genomförande av någon kass övervakningslag?

Nåja, så här skrev jag i alla fall, lite för långt och en smula för snabbt i vissa avseenden:

Hej

Nu är det ju snart dags för er i riksdagen att rösta om datalagringsdirektivet, vilket är något som jag uppfattar som en genomgripande förändring av hur staten ser på sina medborgare. Så snälla, rösta emot!

Jag tycker mig ha uppfattat att de flesta av er i riksdagen också tycker att det är en stor och allvarligt förändring, bland annat genom att det med emfas påpekas att det är viktigt att bygga in ett skydd för den personliga integriteten.

Det viktigaste argumenten för att genomföra datalagringsdirektivet verkar vara:

1. Att det ger polisen möjlighet att klara upp brott, och att den lagrade data endast skulle användas för att klara upp grova brott (eftersom det innebär ett intrång i den personliga integriteten att få
sin kommunikation granskad)

2. Att det är ett EU direktiv som vi måste införa, och för att vi får betala böter om vi inte inför det.

Argument nr 2. ger jag inte så mycket för eftersom det för det första blir avsevärt mycket dyrare att införa direktivet än att betala böter (jo, betydligt mer än fantasisiffran 100 miljoner kronor som nämnts som ett möjligt bötesbelopp, även om kostnaden kanske inte hamnar på staten helt och hållet), och för det andra eftersom EU utvärderar direktivet (rapporteras den 23/3) och väntas komma med allvarlig kritik mot det i linje med vad flera medlemsstaters författningsdomstol gjort (Tyskland, Rumänien, Cypern), och därmed kan man väntas sig stor förståelse från EU om vi dröjer lite till.

Argument nr 1 verkar bygga på tanken att det bara är när den lagrade informationen om var min telefon varit och alla den kommunicerat med granskas som det sker ett intrång i min personliga integritet, och om jag misstänks för ett grovt brott så kan staten med gott samvete göra ett sådant intrång (min personliga integritet värderas lägre än nyttan med att klara upp brottet jag misstänks ha begått). Det sistnämnda är helt rätt, vilket man kan se i lagstiftning om när t.ex. telefonavlyssning får ske (misstanke om brott som kan ge mer än två års fängelse), men det förstnämnda är faktiskt helt fel. Intrånget sker i precis det ögonblick informationen om mig lagras. Detta verkar de flesta i riksdagen också vara överens om, annars hade man säkert inte varit så noga med att förklara att datan man samlar in bara kommer att tittas på för att klara upp särskilt grova brott.

För att avgöra om man vill införa datalagringsdirektivet skall man alltså värdera om förlusten i personlig integritet är större eller mindre än vinsten i att klara upp fler grova brott.

Nu börjar jag närma mig min poäng.

Det samhället förlorar om data om allas kommunikation lagras (var den sker och med vem och hur länge, samt var allas mobiltelefoner har varit, alltid, så som förslaget ser ut nu) är enligt mig att ingen kan vara helt säker på att kommunicera med någon utan att det upptäcks. Av staten, främmande makt eller arbetsgivaren. Vilket såklart innebär att möjligheten att skvallra på makthavare omintetgörs, media kan inte garantera källskydd etc.

För mig är källskydd mycket viktigare än om man klarar upp fler brott. Fast klarar man upp fler brott? Det finns det faktiskt inget som tyder på i de länder där datalagringsdirektivet införs (vilket säkert är en av anledningarna till att EU:s utvärdering den 23/3 kommer att kritisera direktivet).

Riksdagen är med andra ord på väg att byta källskyddet (som är grundlagsskyddat) mot en illusion om att man kanske skulle lösa fler grova brott. På vägen får man ett samhälle där folk undviker att ringa psykologer, anonyma alkoholister eller andra organisationer som man är
rädd skall kunna hållas emot en.

Men vänta, hur kan staten få tillgång till datan om man inte misstänks för brott, det skulle ju innebära ett grovt övergrepp, och det gör väl inte staten? Jo det gör den. Torsten Leander fick sparken från sitt jobb för att staten visste att han sålde Proletären.

Främmande makt då? Jo, andra länder i EU skall få ta del av informationen enligt direktivet. Det gäller att inte förneka folkmordet i Armenien när man är i Sverige om man vill vara säker på att kunna resa fritt i Frankrike.

Kan arbetsgivaren få tag på informationen? Ja, är datan lagrad så är den tillgänglig. Data läcker redan ur skyddade databaser, och att säga att just den här databasen inte skall läcka är bara dumt.

Nu kan det ju hända att min argumentation har en så stor lucka som innebär att det är motiverat att införa datalagringsdirektivet. I så fall skulle jag vara mer än tacksam om jag kunde få hjälp med att förstå det. Argumentera gärna emot, med andra ord!

Hälsningar

Uppdatering
Anna Troberg har varit på seminarium och livebloggat. Man kan väl säga att IT och telekombolagen INTE vill ha datalagringsdirektivet. Och att staten uppskattar kostnaden till 200 miljoner, telekombolagen 1 miljard medan ingen verkar kunna med att påstå att böterna kommer att bli högra än 100 miljoner (allt i kronor). Hittills har vi väl fått böta kanske 10 miljoner?

Katrineholmskuriren rädd för öppenhet?

Tuesday, February 15th, 2011

Ibland har jag svårt att tro mina öron. Som nyss, när kommunchefen i Katrineholm fick försvara sig i Studio ett i P1 för att han var allt för frikostig med att dela med sig av offentligt material på sin blogg. Eller, om man skall vara ärlig, så var det Katrineholmskuriren som fick försvara varför de tyckte att det var dåligt av kommunchefen att på sin blogg publicera frågorna de ställt till honom (som han ber läsarna om hjälp att besvara. Mästerligt) liksom de offentliga uppgifter som Katrinehomskuriren begärt ut. Behöver jag säga att de fick det lite svårt? Det jag tyckte sade mest var argumentet att om allt lades ut på bloggen så kunde ju vem som helst ta del av (den offentliga) informationen. Och? på vilket sätt är det dåligt? Katrineholmskuriren framstod inte precis som några journalistiska föredömen.

Svenskan har haft kul åt detta, liksom blandade bloggar.

Panspektriske pappan

Tuesday, December 15th, 2009

Efter att ännu en gång försökt reda ut vem av de bråkande barnen som hade den röda bilen först, såg jag plötsligt en parallell mellan mina besvär med att få barnens konflikter lösta på ett någorlunda rättvist sätt och statens vilja att övervaka medborgarna. Om jag hade kunnat kolla på filmen från kameran som övervakar barnens lek i vardagsrummet medan jag lagar mat, så hade jag hur lätt som helst kunnat reda ut vem som bitit, knuffat eller tagit någons leksak. Mitt dömande hade varit rättvist.

Att alltid veta vem av mina barn som gjort vad hade varit bekvämt för mig eftersom jag sluppit tveka om vad jag skulle göra för att lösa konflikten, men jag skulla samtidigt ta på mig ett stort ansvar för att lösa deras konflikter. Det skulle inte kunna hålla på för evigt. Tonårsupproret i en sådan familj skulle bli av episka proportioner.

Statens övervakning genom FRA får mig att tänka att de som driver på den hamnat i något slags överbeskyddande-förälder-tänk; de vill väl, om staten kan upptäcka farorna och döma rättvist kommer medborgarna att skyddas. De har missat att överbeskyddade medborgare blir odugliga i att klara sig själva men kommer ändå tillslut att vilja försöka. Är det ett uppror vi vill vara med om?

…och är det förresten inte typ 15 år sedan man böjade hacka ihop hemsidor och umgås i forum på nätet i lite större skala? Och är Piratpartiet i så fall en finne i etablissemangets panna?

Jag har röstat

Thursday, June 4th, 2009

Idag gick jag, på grund av anledningar, till Gamlestadens bibliotek och röstade. Det vara ett ganska enkelt val, jag var nära att rösta på piratpartiet 2006 och har sedan FRA-debatten ångrat att jag då lade min röst på ett av de borgerliga svikarpartierna. A pirate’s life for me, således. Jag valde att kryssa Christian Engström eftersom jag tilltalas av hans lågmälda trevlighet, hans korrekthet, hans erfarenhet från lobbyarbete i bryssel, hans förmåga att få det väsentliga sagt och för att jag uppfattar honom som ärlig och trovärdig.

Jag uppfattar alla partiets kandidater som rätt dåliga på att debattera med yrkespolitiker. Precis som partiets namn så är detta ett problem i vissa fall men mest en stor tillgång. Jag har bland annat sett Amelia Andersdotter debattera med Hans Wallmark (m) och Christian Engström debattera med någon för mig okänd kristdemokrat, och sett mina favoriter bli ganska illa åtgångna. Yrkespolitikerna verkar ha tränat så hårt på att kunna hävda rena galenskaper att man inte ens märker en ryckning i ögonvrån, de bara kör på om barnporr, vikten av integritet och hur de har verkat för rättssäkerheten. Piraterna lyckas bara besvara en tiondel av idiotierna och står efter debatten kvar i hinkvis med skit som motståndarna kastat dit. Rätt taktik hade naturligtvis varit att kasta lika mycket grundlös skit tillbaka, men jag är ärligt talat rätt glad att de inte gör det. Om Amelia eller Christian hade betett sig som sina motståndare så hade piratpartiet varit min röst fattigare det här valet.