Posts Tagged ‘terrorism’

Spelar åsikten om ämnet någon roll?

Monday, January 6th, 2014

Under min extremt korta och av alla utom mig själv glömda karriär som kulturarbetare, när jag var en del av lyssnarjuryn för P1:s romanpris, så ställdes frågan om man kan tycka om en bok även om man starkt ogillar huvudpersonen. Jag har haft anledning att fundera på det nu när jag läst “Parsifal Direktivet” av Kaj Karlsson. Inte för att jag ogillar huvudpersonen Gustav Sterner, tvärtom. Inte heller för att jag tycker illa om ämnesvalen i boken eller hur de behandlas, tvärtom där också, utan för att jag funderar på vad någon som inte är kompis med genren eller åsikterna som uttrycks skulle tycka om boken. Kort sagt, gillar jag boken för att den är bra eller för att jag håller med?

Jag har tidigare skrivit om Kaj Karlssons första bok “Operation Nordvind”, bland annat avseende hur väl det funkar att skriva böcker med att tydligt politiskt syfte (Spänning och politiska agendor, på olika vis), och det perspektivet är aktuellt även i “Parsifal Direktivet”. Såklart att det är, givet Kajs uppenbara samhällsengagemang och rättspatos. Apropå det kan man läsa hans blogginlägg “Att skriva Parsifal Direktivet”, det säger en del om vilket engagemang som krävs för att lyckas, och orka, ge ut en bok.

I “Parsifal Direktivet” får man följa ett intrångsförsök på Ringhals kärnkraftverk, utfört av huvudpersonen i förra boken Gustav Sterner och hans följeslagare, och här ställs jag första gången inför frågan om jag gillat berättelsen lika mycket om jag inte hållit med om att den tar upp ett viktigt ämne och behandlar den på ett sätt jag sympatiserar med. Jag tror att det visst är så att jag redan innan tyckt att frågan om kärnkraftverkens sårbarhet är viktig, men jag är också helt säker på att den trovärdiga beskrivningen av intrånget och känslan av undergång när det börjar bajsa ihop sig som Kaj skapar i boken bidragit till att jag tänker mer på hur sårbar och oskyddad samhällskritisk infrastruktur är.

Det är svårt att sammanfatta den fortsatta handlingen utan att spoliera spänningen, men i sin jakt på att reda ut omständigheterna kring händelserna på Ringhals följer gruppen spår som leder till det ena antagonisten mäktigare och farligare än den andra. Vägen de väljer blir en obeveklig följd av vilka de är och vad de kan, och det är avseende det som jag för andra gången måste fundera över om mina intressen påverkar mitt omdöme om berättelsen. Till viss del är det säkert så, handling med till viss del militär karaktär passar naturligtvis en MÖP som mig, men jag tror också att den militära jargongen i boken är använd så bra att det långt ifrån bara är igenkänning från lumpen utan en tydlig miljöfaktor och ett sätt att effektivt berätta ett militärt skeende (på samma sätt som det är effektiv operativ kommunikation).

I handlingen ingår, precis som i förra boken, ett resonemang kring rätt och fel, och vilka medel som är rättfärdigat att ta till för att uppnå mål man anser goda och rätt. Gustav Sterner har militärens synsätt att det är rättfärdigat med ganska långtgående rättigheter för en underrättelsetjänst, men också en självklar och stark tro på demokrati och försvaret av densamma som jag tyckt mig se vara typisk för svenska yrkesmilitärer. Jag är inte säker på att jag håller med Kaj Karlsson om vad som är rätt och fel i detta (eftersom jag inte vet vad han tycker, n.b.), men jag funderar avseende detta för tredje gången om mitt engagemang i exakt den frågan påverkar mitt omdöme om texten. Förmodligen delvis är säkert det rättvisa svaret, men jag tror att även någon som inte tidigare funderat på hur långt staten får gå i sin maktutövning har stort utbyte av att läsa om hur Gustav Sterner brottas med frågan.

Sammantaget inser jag att en av anledningarna till att jag verkligen gillar “Parsifal Direktivet” är att jag sympatiserar oerhört starkt med att frågan om säkerhet vid kärkraftverk, den militära vinkel och rättfärdigandet av underrättelsetjänstens befogenheter för försvar av demokratin tas upp. Jag tycker också mycket om sättet på vilket frågorna tas upp, och det blir ingen fjärde “frågan om”, jag konstaterar bara att för mig är detta en av bokens starka sidor. Kanske läser jag på grund av mina intressen in ett djup som inte finns, kanske missar jag saker som en mer kritisk läsare skulle observera, men det spelar ingen roll. Boken fick mig att vilja sätta den i händerna på andra för att få fler att tänka på de viktiga frågor som tas upp.

För att det inte skall råda någon tvekan så skriver jag detta i ett separat stycke: “Parsifal Direktivet” är en förträfflig thriller, jag närmast sträckläste den. Jag njöt av hur spänningen byggdes upp, hur förväntningarna på handlingen utveckling växte och av hur jag överraskades av vändningarna den tog. Läs den.

För övrigt såg jag till min glädje att Ny Teknik använde boken som en pik till Vattenfalls Öystein Löseth i sitt utdelande av julklappar. Hoppas reklamen där leder till att fler läser den. Så här såg det ut:

ParsifalDirektivet

Bara vad man kan vänta sig i Chancellor Sutlers Storbritanien

Tuesday, August 20th, 2013

Man borde inte vara förvånad, men jag är förvånad. Man borde bara kunna konstatera att Piratpartiet hade rätt om vart terroristlagar och övervakning är på väg, men Piratpartiet gick inte tillräckligt långt i sin beskrivning av möjliga följder.

När David Miranda kvarhölls på Heathrow på sin väg från Berlin till Rio de Janeiro var det inte vilken svartmuskig man som helst som kvarhölls, han är sambo med Glenn Greenwald, the Guardian-journalisten som är Edward Snowdens kanal för läckor om NSA. Det var inte heller bara det att de tog ett snack med honom, de höll honom i de maximalt 9 timmar de får hålla någon utan formell anklagelse, misstanke etc., och de tvingade av honom lösenord till dator, telefoner USB-stickor och externa hårddiskar och beslagtog dem.

Jag är närmast förstummad. Att de kan med? USA
hävdar så klart att de inte begärt någons kvarhållande, men att de fick en förvarning om att David Miranda skulle stoppas. Någon kommenterade på twitter att de lovar detta på samma sätt som de lovade att de inte avlyssnade amerikaner. I the Guardian orsakade händelsen en live-rapportering om reaktioner från parlamentsledamöter, Brasilianska ambassader, pressfrihetsorganisationer och upprörd allmänhet som är värd att följa.

Myndigheterna ville såklart veta vad David Miranda hade för information med sig, han var trots allt på väg med ett antal hårddiskar från Laura Poitras hem till Glenn, men det är ingen tvekan om att meningen också var att trakassera Glenn Greenwald. The Guardian har dock tagit åt sig lite, plockat upp handsken och avslöjat hur myndighetspersoner tidigare krävt, och fått, hårddiskarna med Snowdens avslöjanden som fanns på tidningen och pulveriserat dem i källaren. Kina, Ryssland, USA och EU. Chancellor Sutler.

Precisa detaljer

Saturday, March 2nd, 2013

Om jag varit bokbloggare är det möjligt att jag i så fall skulle ha varit sveriges minst aktuelle, eller i alla fall märkligast synkroniserade. Nåiallafall, eftersom Lars Wilderäng som bloggar som Cornucopia släpper sin nya bok Midsommargryning, uppföljare till Midvintermörker, i april, så har jag tänkt en del på Kaj Karlssons Operation Nordvind (vars uppföljare beräknas vara klar till hösten). Klart så långt?

I ett tidigare blogginlägg i vilket jag recenserar just Midvintermörker nämnde jag Operation Nordvind och gjorde några jämförelser som i huvudsak gick ut på att Midvintermörker var en berättelse i högt tempo, flera samtidiga skeenden med de med nödvändighet följande cliffhangers som fungerade påfallande bra (nota bene: krystade cliffhangers som i Da Vinci-koden är ett hatobjekt) och med en politisk agenda nästan lika tydlig som i Coq Rouge, medan Operation Nordvind var mer som litteratur. Jag tänkte jag skulle utveckla det, den förtjänar att bli lite omskriven (i den mån att nämnas i en blog med mellan noll och kanske någon läsare räknas som omskriven….)

Boken handlar om en före detta operatör vid SSG, Särskilda skydddsgruppen, ett svenskt specalförband inom försvaret som numera heter SOG. Operatör antar jag att de kallas på grund av att deras kompetens och uppgifter gör att de faktiskt är något mer än soldater. Spelar ingen roll för det här sammanhanget, men rätta mig gärna om jag har fel. Huvudpersonen, Gustav Sterner, råkar se ett mord och blir därigenom indragen i det som visar sig vara Operation Nordvind. Indragen i är kanske fel begrepp eftersom han gör allt för att motverka operationen. Kan man kanske säga att han blir medberoende? Den utvecklar sig på ett på ett mycket spännande och trovärdigt sätt, mer trovärdigt än många mycket mer kända thrillers och, som sagt, spännande på det där sättet att man läser en sida till fast man egentligen är för trött för att man bara måste veta hur det går.

Nu till det jag kom att tänka på som fick mig att börja skriva det här inlägget: realismen och trovärdigheterna i detaljer skapar intrycket av helheten, för miljöer och skeenden såväl som för karaktärernas personligheter. Jag minns fortfarande beskrivningen, eller snarare min känsla från när jag läste beskrivningen, av hur en person trampar igenom tunn is och fyller skon med vatten. Den torra beskrivningen av hur det var väntat och nödvändigt men beklagligt eftersom det ofrånkomligen sänker uthålligheten lyckas ge mig en känsla av återhållen frustration hos personen ifråga. Man känner att han kanske skulle velat skrika helvetes-jävla-skit det högsta han kan för att sedan ge upp och gå hem, men det är inte läge för det och att han trycker tillbaka den känslan för att kunna lösa uppgiften. Jag kände också hur han började misstänka att det plötsligt blev mindre sannolikt att han skulle lyckas återvända, men fortsätter eftersom det bara blivit svårare, inte omöjligt, än. Detta beskrivet med rätt så få ord, om jag minns rätt. Förmodligen är jag i egenskap av MÖP tacksam som mottagare av sådana beskrivningar, och det spelar förmodligen in att jag själv fyllt stövlarna med vatten och sett framför mig hur krånglig tillvaron kommer att bli något dygn framöver men att det inte får begränsa mig i lösandet av uppgiften jag står mitt upp i nu (inga jämförelser i övrigt såklart, jag har bara fyllt mina stövlar under utövande av fritidsnöje, och vattnet var minst 16 grader varmt). Men. Jag inbillar mig att jag är såpass litterärt kräsen att mitt omdöme är objektivt sett värt något när jag hävdar att beskrivningar av miljöer och personer är förbannat bra, och att jag så lätt kan identifiera mig med någon som riskerar sitt liv på ett sätt jag själv aldrig varit i närheten av säger väl en del. Kärvt och kortfattat, javisst, men samtidigt känslofullt. Jag läste om inledningen av boken innan jag skrev det här (finns på nätet, LÄS) och den är typisk för kombinationen av kärv beskrivning och förmedling av stark känsla. Imponerande. Jag hittar inget om att Kaj Karlsson skulle ha Raymond Chandler som förebild men jag kan själv inte låta bli att göra jämförelsen.

Realismen i boken kommer sig till stor del av att Kaj Karlsson skriver om saker han kan, förutom förmågan att skriva bra såklart, men den har jag redan beskrivit. Kaj kan överlevnad, strid, spaning, ekonomi, IT och har ett stort samhällsengagemang. Det räcker väl till för att få en historia att funka utan att ge sig ut på djupt vatten. Från bloggen vet jag också att saker han inte kunde sedan tidigare, som hur vissa miljöer ser ut, såg han till att överinlära sig ordentligt om. Även om han inte utnyttjar sin kunskap till att skriva så där värst omfattande beskrivningar är jag övertygad om att det är den djupa kunskapen som ger det där lilla extra till känslan när man läser. En kul parallell är Jan Guillou som också försöker begränsa sig till att skriva om saker han kan (jag vet, det går sådär), vilket yttrar sig på roliga sätt, som i Tjuvarnas marknad där han beskriver Skandiadirektörers svindlande affärer utan att skriva ett ord om ekonomi, utan nöjer sig med att beskriva direktörernas jakt- och vinvanor.

För att fortsätta ta upp saker där Operation Nordvind skiljer sig på ett bra sätt från liknande litteratur vill jag berömma boken för att hjältarna är försedda med realistiska begränsningar. Självklart bra beskrivna, se ovan, men det är värt att nämna att i Operation Nordvind så gör det ont att få en smäll, man blir rejält trött av att slåss för sitt liv och om man är med om otäcka upplevelser så kan man må riktigt dåligt av det, länge, och att det gör boken i det närmaste unik i sin genre. En av böckerna jag nämnde när jag skrev om Midvintermörker, Gå över gränsen av Robert Karjel hör till denna exklusiva skara. Kanske är det så att en viktig del i Kajs begåvning som författare är hans förmåga att beskriva upplevelser, kroppsliga i form av nervositet eller en box på läppen såväl som motviljan mot bevittnade övergrepp eller arbetslivets krav? Det är inte utan att jag undrar vad en icke-MÖP skulle tycka om Operation Nordvind. Jag skall nog försöka övertala min fru att läsa den.

Ajusteja, jag ser verkligen fram emot uppföljaren!

Terrornoja

Wednesday, January 12th, 2011

Det verkar som om vi fått ett nytt och obehagligare samhälle i julklapp. Om man får tro Dagens Nyheter så verkar det som att man kan få polisen att stoppa vem som helst som ser lite muslimsk ut genom att ringa och dra en vals om att man sett någon be på en busshållplats eller något annat man inte gillar.

Det jag och den oskyldige mannen med religiösa vanor och ryggsäck skulle önska av polisen är att de kopplar på hjärnan innan de börjar jaga folk, och/eller drar nytta av den rätt enorma kunskap om förbrytare som rimligtvis måste finnas inom polismyndigheten.

I det här fallet skulle man kunna tänka sig att de kollade hur vanligt det är att självmordsbombare rullar ut en bönematta och knäböjer innan de kliver på bussen de tänker spränga. De hade också kunnat kolla hur vanligt det är att någon spränger sig i luften i utkanten av landets 10:e största stad en vanlig veckodag i den månad då det är absolut minst människor i rörelse i landets städer och tätorter.

Kort sagt betedde sig människan som ringde som en idiot, men det är ändå nästan OK, idioter finns det överallt, men vad värre är så betedde sig polisen som kompletta idioter. Man kan bara gissa att de inte ville ringa SÄPO eller någon annan specialist på terrorister av rädsla för att bli utskrattade och tyckte att det var en mindre risk för åtlöje om de plockade in en sån där muselman som ändå ingen gillar. Puckon.

Uppdatering
Det var en väktare som ringde polisen, vid 14:30 och de jagade killen med påslagna sirener och blåljus. Jösses.

Underrättelseåret 2010…?

Friday, January 7th, 2011

Jag hörde med ena örat hur en radiohallåa räknade upp ett antal händelser från det gångna året. Nivån på terrorhot mot sverige höjdes, Amerkanska ambassaden övervakar svenskar, en man sprängde sig själv på Drottninggatan och misstänkta terrorister greps innan ett förmodat attentat i Köpenhamn. Såsom jag hörde det, med ena örat medan jag försökte komma på vilken fas av uppstart som kaffemaskinen hade nått, förstod jag det som att man beskrev ett orsakssamband som kanske Wikileaks avslöjat. Det hade varit något. Nu var det istället en introduktion av en intervju med chefen för SÄPO, Anders Danielsson. En OK intevju faktiskt. Han lyckades säga inga kommentarer utan att framstå som en som har allt för mycket att dölja, till skillnad från den ambassadtjänsteman på amerikanska ambassaden som skulle kommentera övervakningen av svenskar som ambassaden hållit på med.

Anders Danielsson imponerade faktiskt lite på mig när han kommenterade just självmordsbombaren i Stockholm. Någon, oklart om det var en journalist eller riksdagsledamot, jag vet inte vilket som skulle vara mest oroväckande, tyckte att det var märkligt att SÄPO inte haft koll på självmordsbombaren eftersom han uttryckt sina radikala åsikter på facebook och i öppna forum. SÄPO-chefen svarade att det ända sättet att hantera information på öppna sajter på internet så att det skulle kunna hjälpa polisen att ta fast sådana som den aktuelle självmordsbombaren är att registrera folks åsikter, vilket är förbjudet för polisen, på mycket goda grunder dessutom, och det är inte olagligt att hysa radikala åsikter i sverige (parallell till IB etc etc). Personen som han debatterade med försökte rädda sig lite men misslyckades.

Det hade varit mer intressant om man hade haft FRA-chefen i studion vid det tillfället, eftersom de tack vare en egen variant av personppgiftslagen faktiskt får registrera folks åsikter. De får nog inte se till att folk blir frihetsberövadeför fel åsikter, än, i alla fall inte av svenska myndigheter, eller i alla fall svensk polis.