Archive for the ‘Vardag’ Category

Om att kliva ner i en kommunikationsflod

Wednesday, March 6th, 2013

Räckan av dumheter som uttrycks på twitter kan vara helt bedövande. Hela twitter verkar bestå av seriella missuppfattningar, raljerande förenklingar och en medveten eller av lathet jävligt rundhänt förhållning till fakta och verklighet. Viktigast verkar vara att medvetet missuppfatta sina meningsmotståndare så att man kan vara rolig på deras bekostnad. Allt detta skullle kunna fått mig att tycka att twitter är skit, men då hade jag behandlat twitter som upphovsrättsindustrin behandlar internet, och det hade i sin tur varit som att ha medvetet missuppf… ja, som att typ twittra om det. Cirkelresonemang. Förlåt. Men jag undrar på allvar vad det är som gör att tonen folk har när de svarar okända människor på twitter är så tillspetsad och näsvis.

Twitter är inte det man i mörka stunder tycker att det verkar fyllas av, det är bara en kanal för kommunikation, och den kan användas på olika vis. Vissa använder den så som beskrivet ovan, och det är lätt att hålla med Rasmus Fleischer i det han i sin frustration skriver på sin blogg, men det gör i sin tur att andra kan använda twitter som ett sätt att sålla agnarna från vetet när det gäller vilka som kan vara värda att lyssna på. Har de ljugit och raljerat om argument de hittat på att meningsmotståndare sagt diskvalificeras de snabbt och lätt från listan av människor vars uttalanden man kan ta på allvar. När det gäller journalister eller politiker och tyckare på låg och mellannivå blir en sådan lista rätt kort, medan proffstyckare och de lite mäktigare av riksdagspolitikerna uttalar sig mer sansat. Jag stryker emellertid dem också från listan så fort jag misstänker att de låter sina underhuggare och karriärsugna beundrare sköta den lite mindre snygga kommunikationen för att de inte själva skall riskera att stå till svars för hur mycket galenskaper som helst om de hamnar hos Tomas Ramberg i Ekots lördagsintervju (det räcker med de tveksamheter de kläcker ur sig i riksdagen och av medieträning präglade tv-uttalanden för att Tomas Ramberg skall ha material nog).

Sa jag att jag inte orkar med twitter? Det är en kanal för kommunikation jag är glad över att inte behöva kliva ner i. Man inte kan kliva ner samma kommunikationskanal två gånger, men jag vill inte göra det ens en gång, geggan ser helt enkelt för osmaklig ut från där jag sitter och betraktar den.

Exempel:
Seriell missuppfattning, när Cyklistbloggen twittrar en fråga om snöröjning, någon kommenterar och sedan svarar någon ansvarig på första kommentaren, typ istället för på frågan, och så svämmar tonläget över.

The Pirate Bay påstår att de numera är baserade i Nordkorea, vilket får medie- och kulturarbetare att medvetet missuppfatta Piratpartiet som sammanhörande med The Pirate Bay.
Fakta får stå tillbaka för möjligheten att formulera sig snärtigt och otrevligt.

Instagram skapar en Android-app och genast uppstår konsensus om att det är okej att utrycka sig nedvärderande på ett jag har svårt att tänka mig att man skulle göra någon annanstans.

Zen och konsten att behålla sitt blodtryck på i det närmaste normala nivåer även i morgontrafiken

Saturday, December 1st, 2012

Trafik är farligt. Eftermiddagsrusning lär vara farligare morgondito eftersom folk är rimligt utsövda och med nypåfyllda energidepåer, men det är ändå morgonrusningen som bjuder mig på flest tillbud. I en sådan miljö är det viktigt att tänka på sitt blodtryck. Så här kan det låta om
till exempel ett kranskärl brister.

För att undvika detta är det viktigt att kunna kliva ur sin stress oavsett vad den råkar vara orsakad av istället för att försöka hacka trafiksystemet genom att öka farten, eller tränga sig före; ett cykelhjul som dragits med upp i hjulhuset och kilats fast runt styrleden på vänsterframhjul tar betydligt mer tid att få loss än det tar att sakta ner och se sig för innan man kör in i rondellen. Tag ett djupt andetag, sänk axlarna och acceptera hindren framför dig. Hacka dina egna reaktioner istället för att kasta dig ut i en fil som kanske eller kanske inte rör sig snabbare än den du befiner dig i, bryt dig in i stressen, hitta orsaken och använd stillaståendet till att fundera på hur du kan hantera situationen som uppstår på grund av att du kommer att bli sen. Om den tanken stressar dig, tänk på semester, tänk skönheten i ljuset som återspeglas av tusen och åter tusen novemberregndroppar på rutan, tänk dig att du kommer in på ditt kontor och att det är upplyst endast av levande ljus och att din partner är där och stänger dörren och kastar sig om din hals och…

Det mjuka sätet och den tillbakalutade ställningen i bilen ger dig alla förutsättningar att stänga av signalerna som indikerar omvärldens dumhet och få dig att slappna av. Se bara till att inte lyssna på Morgonpasset i P3 eller Ring P1.

På cykel är det en betydligt större utmaning, men jag jobbar på det.

På lite avstånd ser det mesta okej ut

Thursday, October 4th, 2012

Det är inte alls en bokblogg, men…
Jag har tänkt lite på “W eller minnet av barndomen” av Georges Perec, och hur jag i slutet, lätt förfärad av innehållet, kände mig lite dum efter att ha gått på den romantiserande inledande beskrivningen av ett helt fruktansvärt samhälle. Det är säkert 10 år sedan jag läste den, så det kan ju hända att jag minns lite fel, jag reserverar mig för det. Boken handlar om ett samhälle där män och kvinnor hålls åtskilda, och huvudspåret är de problem som följer av att ha organiserat samhället på det viset. I början beskrivs problemen som lite sorgset romantiska, med barndomsvännerna som skiljs åt och där den unge mannen försöker få kontakt med sin väninna och möjliga älskade genom att försöka smita iväg till kvinnorna på natten. Som läsare inser man att den driften ju är så stark att det krävs extraordinära åtgärder för att genomdriva åtskillnaden, och så konstaterar man sorgset det logiska i att det såklart är belagt med dödsstraff att ens försöka något dylikt. Galenskaperna eskaleras sedan i takt med att ordningen som styr vem som får fortplanta sig med vem beskrivs, och det hela tiden visar sig behövas hårdare metoder och resultera i mer och mer skoningslös konkurrens, och berättelsen går med grym logik mot att beskriva ett samhälle som är helt omänskligt även om det helt och hållet utgår från mänskliga drifter och behov. Hur robust och motståndskraftig mot uppror kontrollapparaten är beskrivs inte alls, det är inte en del av poängen med boken, även om jag hela tiden hade en fråga i bakhuvudet om varför de inte stormar bastiljen.

Nå, det boken säger mig är att det som kan beskrivas som i ett romantiskt skimmer i en ända av systemet lätt kan resultera i ofattbara grymheter i andra ändan, och det enda som hänt på vägen är en orsak-verkan-kedja styrd av mänskliga drifter och tillkortakommanden. Jag försöker komma ihåg det då regeringen pratar om att det måste löna sig mer att arbeta så att drivkraften att skaffa sig ett jobb blir större, när man hävdar att invandringen måste begränsas eller då det ställs krav på hårdare tag mot brottslingar. Med rätt distans till företeelserna kan det verka som vettiga eller i alla fall inte helt skogstokiga idéer, men det räcker med att tänka på egna upplevelser av arbetsförmedlings byråkrati, de tre senaste nyheterna om migrationsverket eller tanken på vilka som egentligen styr på fångvårdsanstalter för att inse att många enskilda mänskliga beteenden redan dragit systemet vi har idag åt det omänskliga hållet.

Boken säger också något om storleksordningen på tvångsåtgärderna som krävs för att kuva mänskliga drifter. Det finns mer produktiva saker för en stat än att lägga sina resurser på att försöka begränsa dem.

Kristnazister

Thursday, September 20th, 2012

Jag har drabbats av en plötslig ånger över att inte ha läst Bibeln ordentligt. Visst, det gick snabbt över, jag har ju kunnat lägga massor av tid på att läsa andra, mycket mer uppbyggliga, böcker istället, men det hade ändå varit lite kul att kunna citera de där lite udda styckena, de som föreskriver att man skall offra oxar och hugga av brottslingars händer och så. Nu kan jag inte det, vilket gör att jag har lite svårt att debattera direkt med religiösa knäppgökar. Synd, för vissa tigger verkligen om det.

Synd också att det tagit nästan två veckor att klämma ur sig en bloggtext om det, men det är en annan historia.

Via (-formerly known as-) Blogge (tack) har jag hittat en artikel som visar att det finns kristna som verkar ha tagit fasta på budskap som älska din nästa och så, men som också visar en avgrund av religiös extremism, främlingshat och annan dumhet, allt av pyramidala mått. Det är inte heller bara kommentarsfältet som är en freakshow; när man läser svaret och sedan börjar surfa runt bland länkade artiklar hittar man den ena rättstavande, väletablerade medborgaren efter den andra som undertecknare av de mest underliga och världsfrånvända texter som får avpixlat.se att verka sansade, och man inser att om man bortser från idén om att han är tempelriddare så är Anders Bering Breivik långt ifrån ensam i sin beskrivning av samhället och vilka problem vi brottas med. Bara det att jag kan nämna Breivik utan att genast förlora på Godwin säger något om texterna jag gnäller på!

Mitt huvudnummer är Mats Tunhehag vars artiklar i Svenska evangeliska alliansen tyder på att han inte bara läst, och trott på, Sion vises protokoll, utan även den felöversättning av sionismens grundare som även vissa andra använt som grund för sin ståndpunkt om visa folkgruppers hänsynslösa maktambitioner. Artiklarna har hög burlesk-faktor i sig själva, men det blir extra pikant när man tar med åsikten att dessa livsfarligt makthungriga och hänsynslösa folk också framställs som oss så underlägsna. Kompisar som var i Polen på fotbolls-EM berättade om hur folk frågase om vi i sverige hade problem med judar, men i sverige verkar resonemangen som i till exempel Polen förklarar varför judar är dumma ha överförts på folk från somalia och mellanöstern.

Det finns andra guldkorn, bland annat en präst som argumenterar för att den sexuella lössläpptheten inte är vår tids stora synd, utan det är snarare den girighet som är dess drivkraft. Antagligen måste man vara kristen för att förstå det där, själv tänker jag på Gordon Gecko: “Greed is good”.

Att prata med en övertygad islamofob ger lätt samma känsla som när man hamnat bredvid en parkbänksalkoholist på spårvagnen. Vad man än säger som inte är direkt medhåll uppfattas som att man ser ner på dem, att man inte förstått och att om man bara blir pratad med tillräckligt högljutt så kommer man att börja hålla med vederbörande samtidigt som man förväntas förstå att ens nedlåtande attityd var djäääävligt dum. Lägger man till faktorn kristen religiös övertygelse lämnar argumenten jorden med tredje flykthastigheten. En kommentator försöker komma med ett sansat inlägg:

    “Men är det verkligen fel på Islam i sig? Är den inte bara feltolkad, på samma sätt som högerextrema kristna tolkar Bibeln helt uppåt väggarna?”

Svaret får tala för sig själv:

    “…[lång utläggning]…Var vill jag komma med detta? Jag tror att de flesta muslimer som bor på vår jord inte har en aning om vad som står i Koranen och är muslim eftersom man är född muslim. Om jag förstått det rätt så är de fundamentala muslimer oftast de som “förstår vad de läser” eftersom de har gått på koran skola, har ledare och förebilder som visar dem hur de ska efterfölja islam på rätt sätt. Sedan finns det de muslimer som bor i ett västerländskt land och som börjar intressera sig djupare för sin religion och därför blir fundamentalistiska och åker till Afghanistan, Pakistan eller något annat Islamiskt land.
    Jag tror att vi skulle få problem om alla muslimer skulle läsa koranen och förstå den och sedan börja efterleva den till punkt och pricka. Islam är till fullo en ond religion men muslimer är härliga, öppna människor som vi behöver omfamna med vår kärlek.”

Och så vill man bara gå av, fast man bara kommit halvvägs och det är en halvtimme till nästa vagn.

Alla måste dansa

Thursday, June 28th, 2012

Du har varit med om det, det har varit en återkommande plåga så länge du kan minnas, från ditt första midsommarfirande, klassfesten eller partyt i lågstadiet, via mellanstadiedisco, fritidsgårdkonserter, studentfester, gasquer och blandade födelsedagskalas. Ständigt pådriven av människor som hävdar att alla måste dansa, jag med och du med, för att det blir så mycket roligare då. Roligt för vem, frågar sig lag & ordning och mångårig prenumerant? Visst kan det vara kul att dansa, känslan av att vara en del i ett gungande dansgolv där det känns som om kroppen rör sig helt autonomt i takt med musiken, eller när man glider runt salen med en fantastisk partner synkat som om man var ett Borg-kollektiv från deltakvadranten. Nej, det var en lite dålig jämförelse. Däremot framstår danshetsarna som Borger som vill assimilera mig för att uppnå den perfekta euforin, för dem, på dansgolvet. Nå, nu är jag så pass gammal att jag orkar bestämma själv om jag vill dansa eller om jag vill diskutera stavhoppets fyra pendelfaser över ett glas hälsojuice i baren, så dansborgerna blir mer som en kuriositet än ett verkligt problem. Dessvärre är danshetsarna bara ett av symptomen på något mycket mer besvärligt. Det handlar om att vissa typer inte bara så himla gärna vill vara del i en härlig gemenskap, de känner att gemenskapen inte är komplett om inte jag är med i den också, ju fler som är med desto mer fantastisk blir deras egen upplevelse och vad de andra som är med tycker spelar ingen roll så länge de lyder och ser glada ut. Eller dansar. Jag är som gladast om jag lämnas att välja själv.

Gemenskap är bra, stärkande, kul, tillsammans är vi starka, men det blir deprimerande och patetiskt varje gång gemenskapen bara kan finnas om den manifesteras tillräckligt starkt av en ledare eller av att alla “är med”. Det finns så många exempel, jag nöjer mig med att nämna kyrkan, skolklassen och jobbet. Och facket. De som vill känna gemenskapen i sin församling är så välkomna att göra det, men låt mig slippa höra prästens ord om att vi alla är guds lilla fårskock (eller i alla fall att han är vår herde), och att man måste vara ett barn för att ta till sig hans rike. Eller om de formuleras på något annat sätt, vad vet jag. Visst hade det varit praktiskt och kul om sammanhållningen i skolan varit baserad på att klassen höll ihop i vått och torrt och lät alla vara med, men jag tänker att man skulle komma längre om man lät de gemenskaper som bildades av sig själv blomstra, de skulle säkert vara lättare att få dem att bli inkluderande så att alla ville vara med snarare än att låtsas som om en skolresa skulle göra alla till varandras bästa vänner. I det militära blir man utsatt för allehanda teambuildingövningar för att man skall bli en gemenskap, det hymlar man inte med, men det man kräver är att alla skall känna varandra tillräckligt väl för att kunna lösa en svår uppgift ihop, inte att man skall vara en enda stor familj. Det samma borde gälla på arbetsplatsen. Man skulle lätt kunna nöja sig med att alla känner varandra och ser till att göra sitt jobb på bästa sätt och helt lämnar alla krav på att lyssna på käcka konsulter eller tvingas ge varandra positiv feedback på kommando. Facket är både bra och dåligt, mitt fack är jag med i frivilligt, men så verkar det inte vara för alla.

Jaha, det här var ju en inte så munter text, jag undrar om det bara är jag som är lite bitter över att det inte är jag som är ledaren som bestämmer över gemenskapen, om det alla gånger jag gått ifrån lägerelden trots snacket om att jag måste sjunga med berott på att jag inte fått stå i centrum och spela gitarr? The Horror, the horror…..

Dåliga böcker

Tuesday, June 12th, 2012

Jag vet, det skulle troligtvis inte bli något mer inlägg om böcker, men jag råkar läsa en del halvbra underhållning nu och reflekterar över varför den inte lämnar något annat intryck än det magsura som nog kommer att följa (eftersom jag inte skrivit vad jag tycker än är det än så länge bara sannolikt att det inte blir något snällt. Rätt så sannolikt).

Jag håller på att avsluta Bourne-trilogin av Robert Ludlum (det var inte jag, jag var full och jag svääär att jag råkat snöa in på thrillers/spionromaner av mycket högre kvalitet och förresten så var den första boken helt okej), och har sällan sett en bok så präglad av ett maniskt tvång att veckla in en intrig. Läsningen blir som att zooma in på en mandelbrotmängd, det visar sig hela tiden nya detaljer, och precis som med mandelbrotmängden är det mer av samma som visar sig. Jason Bourne eller hans (utökade) familj tar sig till något nytt ställe och Carlos Schakalen lyckas med några dittills inte avslöjade medlöpare upptäcka det hela, därefter dödas alla icke centrala karaktärer efter att de avslöjat allt de vet för antingen Schakalen, Medusa, CIA eller Bourne. Puh. Jag anade att den litterära kvaliteten skulle vackla lite när jag studerade Ludlums övriga titlar, som verkar en aning klonade på formen “The Humhum Humhumity”, med variationerna “The Humhum Humhumaty” och “…-ety”. Min förhoppning var att det var ett marknadsföringstrick snarare än dålig fantasi, och när jag tänker efter är det inte helt säkert att det primärt är fantasin som brister utan förmågan att hindra sig själv från att skicka allt man kommer på till förlaget.

Det är i alla fall inte lika simpelt som Dan Brown, inte lika bombastiskt nationalistiskt som Tom Clancy, inte lika träiga karaktärer som i en svensk decka… jo, det är precis lika träiga karaktärer som i en svensk deckare. Det var det, nu måste jag gå och läsa klart.

Spårburet äventyr

Tuesday, November 29th, 2011

Spårbunden eller spårburen? Jag har lite svårt att bestämma mig. Frågan om rullstolsbunden eller rullstolsburen är lättare, det är så uppenbart att fordonet både innebär och är ett tecken på en begränsning i rörelsefrihet att skönmålningen som ordet “-buren” utgör snarast är en smula komisk. Med spåren är det svårare. Jag har inte med mig extra mat och dricka och är därmed bunden till och begränsad av spårigheten, å andra sidan kan jag sitta här och blogga framburen på spår. Lite som i en bur faktiskt. Det får bli spårburen, det är det mest pricksäkra begreppet.

Uppdateringar följer:

Tåget stannar till i Mölnlycke. Precis när jag tittar upp på skylten som visar vilket tåg jag sitter på växlar texten till “tillfälligt avbrott”. Ett omen?

Jag har hämtat mitt förstaklasskaffe. Eftersom biljetten inte kostade jättemycket mer än andra klass, och det ingår kaffe, så var det värt en chansning. Oftast brukar tågen på den här sträckan vara mer som gula spårvagnar än tåg, utan märkbar skillnad mellan klasserna, men nu hade jag tur och hamnade i en riktig vagn. Hittills har allt gått bra, som han sa som hoppade från tionde våningen.

Nåja, smörgåsens bäst före-datum hade inte passerats och kaffet var i alla fall varmt. Det kunde varit värre. På samma sätt är det med landskapet som passerar förbi, även om jag i vissa fall inte är säker på det där med bäst före. Det är mycket risiga träd, smutsiga hus med skräpiga trädgårdar, och leriga åkrar. Och dimma. Vintern ser bättre ut när den är vit, fast då skulle nog landskapet utanför röra sig betydligt mer intermittent.

Knappt 20 minuter kvar av resan nu. Det har inte varit mycket till äventyr hittills. Med såpass kort tid kvar vore det väl märkligt om inte allt skulle gå bra, och om det skulle skita sig är jag såpass nära målet det nog skulle gå att lösa ändå. Fast det är å andra sidan jäkligt mycket skog och myrar i småland.

Ett tag såg det ut som om myren utanför var uppdelad i kvadrater, avgränsade av smala stråk av tallar, som om någon för länge sedan försökt dika eländet. Framme om fem minuter.

Resan gick bra, liksom lajvbloggning med telefonen.

Kärlek, hat och cykelbanor

Friday, October 14th, 2011

Motsatsen till kärlek borde inte anses vara hat. Det är det i och för sig om man bara räknar kärlek som “tycka bra om” och hat som “tycka dåligt om”, men både kärlek och hat är så mycket mer mångfacetterat än så. Inte minst lättheten med vilken kärlek kan vändas i hat indikerar att likheterna är större än skillnaderna. Dessutom är ju frågan om motsatser beroende av vilken skala man väljer att mäta i. På tycka om-skalan är kärlek och hat motsatser, men det kanske inte är den mest relevanta skalan? Om man definierar en skala som löpande mellan polerna starka komplexa känslor och inga särskilda funderingar i ämnet alls tror jag att man kan komma närmre ett relevant motsatsförhållande. Likadant med ondska och godhet. Nu beror ju detta helt på vad man menar med ondska så klart men om man tänker på Godhet som något som resulterar i braighet för så många som möjligt och Ondska som resulterar i dålighet för så många som möjligt (till skillnad från ondska som det lite mer banala elakt), så tänker jag på ondska som lägervaktsmentalitet kombinerat med en lite för stor budget, eller likgiltighet inför något kombinerat med maktambitioner där detta något kan användas om verktyg eller hävstång för ambitionerna, alternativt ett stort engagemang (och kanske kärlek!) i en fråga kombinerat med dumhet och okunnighet i sakfrågan. Eller en kombination av dessa kombinationer.

Jag har alltså cyklat i stan (Svingeln/gårda – Lilla bommen) och fått tillfälle att fundera på vilken typ av motiv och drivkraft som faciliterat stadens cykelvägar i förhållande till dess nya biltrafikleder. Ondska, likgiltighet och hat. Jag har inte heller några som helst svårigheter att förstå den anonyma reaktion som Copyriot rapporterade om, och med tanke på mina känslor inför detta i sammanhanget ändå rätt banala problem förstår jag bättre hur reaktioner uppstår som #vi-känner-starkt-att-något-är-jävligt-fel-och-att-något-borde-göras-men-vi-vet-inte-vad (typ #OccupyWallstreet). Eller känslorna inför Bashar al-Assad.

Folk verkar bli engagerade och handlingskraftiga när de utsätts för ondska, vilket dessvärre verkar skapa mer ondska, t.ex. förföljelser av kopter i Egypten efter den arabiska våren, Stalins terror, skräckväldet under franska revolutionen, en repa i lacken etc etc. Eller finns det hopp? EU kanske blir till något bra ändå?

Meningen med konst

Saturday, October 1st, 2011

Det är nog ganska okontroversiellt att påstå att konst funnits så länge människan funnits. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt att definiera människan som människa från det ögonblick hon började producera konst. Nåja, den definitionen kanske är lite vid med tanke på vad olika artmässiga föregångare presterat, men konst har producerats under överskådlig tid. Under hela den här tiden kan man nog utgå från att man funderat över varför man håller på med konst. Är det för att provocera, göra något fint eller underhålla? Frågorna har säkert varit de samma eller i alla fall liknande, med utflykter i olika utmarker beroende på politiskt läge (konst för att behaga gud, kung eller chef, propagande etc.). I alla fall har det hela bottnat i att man vill att så många som möjligt skall ta del av konsten, och extremt sällan verkar huvudanledningen vara “För att det skall gå att sälja”, “För att få betaaalt” eller liknande.

Nu har jag två gånger idag misslyckats med att kopiera köpta filmer till min hårddisk (så att barnen kan se filmerna på mediaspelaren och slipper bli arga för att filmen inte tål mer än en gnuggning mot golvet). De filmerna vill inte bli sedda. Den konsten är enbart gjort för att en plastbit kodad med ettor och nollor som representerar filmen skall gå att sälja för 29.90 på Statoil eller för att man skall kunna kräva 200 spänn för varje ex av den som man anser att en sjukpensionär har fildelat. Och ni påstår att ni är kreatörer som håller på med konstnärlig verksamhet. Konst vill bli upplevd, inte inlåst p.g.a förhistoriska uppfattningar.

När kommer förbudet?

Monday, March 7th, 2011

Sitter och chattar via Meebo (och MSN) på telefonen på samma sätt som jag inte sällan gör med sms, och undrar när telebolagen kommer att försöka förbjuda det på samma sätt som de går på Skype och Viber?