Archive for January, 2014

Hur man kan avtala bort sig

Wednesday, January 15th, 2014

I Tyskland råkade demokratin 1933 avskaffa sig själv utan att det var meningen, med de bästa intentioner till och med. Aktuella exempel på liknande oavsiktliga och egentligen välmenande pistolskott i den egna foten är till exempel då man i Sverige tänkte att man kunde använda EU uför att förbättra lagstiftningen inom abortområdet så att den blev mer liberal i vissa bigotta katolska länder, lite välgörande harmonisering till gagn för kvinnor i efterblivna länder. EU visade sig vara fullt kapabelt att harmonisera lagstiftning, it’s what they do, men de bigotta katolska och moralistiska länderna visade sig ha större makt i EU än det bigotta och moralistiska lilla Sverige. PANG. AJ!

Man vill i EU förhandla fram ett handelsavtal med USA istället för det stoppade ACTA-avtalet, det heter TTIP (läs om det här). Förutom att man förmodligen vill knö in allt som fanns i ACTA (och som lockade ut hundratusentals demonstranter på gatorna i olika länder i Europa) så vill man också baka in ett sätt att hindra länder från att kringå avtalet om fri handel (eller snarare frihandel) genom att läggat in Investor-State Dispute Settlement i avtalet

Investor-State Dispute Settlement (ISDS) är ett system för att ge företag möjlighet att få skadestånd från stater om företaget anser att en stats lagstiftning gör att företagets vinst kan misstänkas bli mindre framöver. Man bakar in det i handelsavtal så att avtalet slutar gälla om staten inte följer de beslut som de som utsetts att döma fattar. T.ex så verkar ett kanadensiskt gruvbolag stäma Costa Rica på sina uteblivna framtida vinster för att Costa Ricas lagar ger ett så starkt skydd för regnskogen att det inte tillåts öppna ett dagbrott för att gräva guld i landet. På samma sätt verkar läkemedelsföretaget Eli Lilly försöka stämma Kanada för att de nekas två patent i landet, och Phillip Morris stämmer Australien för att de bara tillåter cigaretter att säljas i neutrala förpackningar.

Man håller på att försöka inkludera ISDS i TTIP, givetvis så långt bort från demokratiskt inflytande man kan komma, och man menar naturligtvis att verktyget skall användas för att inte korrupta länders tveksamma lagstiftning skall förstöra för våra fina företag. Jag hoppas för min del att Sverige, om avtalet blir verklighet, inte försöker tvinga t.ex. utländska gruvföretag att i förväg lägga undan pengar som skall täcka kostnaderna för att sanera marken när malmen är upplockad, utan bara låta dem plocka hem vinsterna och dra. Det blir sannolikt billigare än att bli stämda i en ISDS, att jämföra med att skottet i foten bara träffade lite snabbläkande mjukdelar.

Spelar åsikten om ämnet någon roll?

Monday, January 6th, 2014

Under min extremt korta och av alla utom mig själv glömda karriär som kulturarbetare, när jag var en del av lyssnarjuryn för P1:s romanpris, så ställdes frågan om man kan tycka om en bok även om man starkt ogillar huvudpersonen. Jag har haft anledning att fundera på det nu när jag läst “Parsifal Direktivet” av Kaj Karlsson. Inte för att jag ogillar huvudpersonen Gustav Sterner, tvärtom. Inte heller för att jag tycker illa om ämnesvalen i boken eller hur de behandlas, tvärtom där också, utan för att jag funderar på vad någon som inte är kompis med genren eller åsikterna som uttrycks skulle tycka om boken. Kort sagt, gillar jag boken för att den är bra eller för att jag håller med?

Jag har tidigare skrivit om Kaj Karlssons första bok “Operation Nordvind”, bland annat avseende hur väl det funkar att skriva böcker med att tydligt politiskt syfte (Spänning och politiska agendor, på olika vis), och det perspektivet är aktuellt även i “Parsifal Direktivet”. Såklart att det är, givet Kajs uppenbara samhällsengagemang och rättspatos. Apropå det kan man läsa hans blogginlägg “Att skriva Parsifal Direktivet”, det säger en del om vilket engagemang som krävs för att lyckas, och orka, ge ut en bok.

I “Parsifal Direktivet” får man följa ett intrångsförsök på Ringhals kärnkraftverk, utfört av huvudpersonen i förra boken Gustav Sterner och hans följeslagare, och här ställs jag första gången inför frågan om jag gillat berättelsen lika mycket om jag inte hållit med om att den tar upp ett viktigt ämne och behandlar den på ett sätt jag sympatiserar med. Jag tror att det visst är så att jag redan innan tyckt att frågan om kärnkraftverkens sårbarhet är viktig, men jag är också helt säker på att den trovärdiga beskrivningen av intrånget och känslan av undergång när det börjar bajsa ihop sig som Kaj skapar i boken bidragit till att jag tänker mer på hur sårbar och oskyddad samhällskritisk infrastruktur är.

Det är svårt att sammanfatta den fortsatta handlingen utan att spoliera spänningen, men i sin jakt på att reda ut omständigheterna kring händelserna på Ringhals följer gruppen spår som leder till det ena antagonisten mäktigare och farligare än den andra. Vägen de väljer blir en obeveklig följd av vilka de är och vad de kan, och det är avseende det som jag för andra gången måste fundera över om mina intressen påverkar mitt omdöme om berättelsen. Till viss del är det säkert så, handling med till viss del militär karaktär passar naturligtvis en MÖP som mig, men jag tror också att den militära jargongen i boken är använd så bra att det långt ifrån bara är igenkänning från lumpen utan en tydlig miljöfaktor och ett sätt att effektivt berätta ett militärt skeende (på samma sätt som det är effektiv operativ kommunikation).

I handlingen ingår, precis som i förra boken, ett resonemang kring rätt och fel, och vilka medel som är rättfärdigat att ta till för att uppnå mål man anser goda och rätt. Gustav Sterner har militärens synsätt att det är rättfärdigat med ganska långtgående rättigheter för en underrättelsetjänst, men också en självklar och stark tro på demokrati och försvaret av densamma som jag tyckt mig se vara typisk för svenska yrkesmilitärer. Jag är inte säker på att jag håller med Kaj Karlsson om vad som är rätt och fel i detta (eftersom jag inte vet vad han tycker, n.b.), men jag funderar avseende detta för tredje gången om mitt engagemang i exakt den frågan påverkar mitt omdöme om texten. Förmodligen delvis är säkert det rättvisa svaret, men jag tror att även någon som inte tidigare funderat på hur långt staten får gå i sin maktutövning har stort utbyte av att läsa om hur Gustav Sterner brottas med frågan.

Sammantaget inser jag att en av anledningarna till att jag verkligen gillar “Parsifal Direktivet” är att jag sympatiserar oerhört starkt med att frågan om säkerhet vid kärkraftverk, den militära vinkel och rättfärdigandet av underrättelsetjänstens befogenheter för försvar av demokratin tas upp. Jag tycker också mycket om sättet på vilket frågorna tas upp, och det blir ingen fjärde “frågan om”, jag konstaterar bara att för mig är detta en av bokens starka sidor. Kanske läser jag på grund av mina intressen in ett djup som inte finns, kanske missar jag saker som en mer kritisk läsare skulle observera, men det spelar ingen roll. Boken fick mig att vilja sätta den i händerna på andra för att få fler att tänka på de viktiga frågor som tas upp.

För att det inte skall råda någon tvekan så skriver jag detta i ett separat stycke: “Parsifal Direktivet” är en förträfflig thriller, jag närmast sträckläste den. Jag njöt av hur spänningen byggdes upp, hur förväntningarna på handlingen utveckling växte och av hur jag överraskades av vändningarna den tog. Läs den.

För övrigt såg jag till min glädje att Ny Teknik använde boken som en pik till Vattenfalls Öystein Löseth i sitt utdelande av julklappar. Hoppas reklamen där leder till att fler läser den. Så här såg det ut:

ParsifalDirektivet