Archive for February, 2009

Vitt bälte i Ubuntu

Thursday, February 26th, 2009

Det var gradering i Ubuntu i går (jodå, det är en kampsport). Jag ville lyssna på “Public Service” bara genom att klicka på länken i webbläsaren, och hittade en del råd i en forumtråd. När jag följt tilllräckligt många av råden så funkade inte Flash alls, men efter att ha slagit mig blodig (bildligt, om någon undrar) mot olika pakethanterare så lyckades jag få reda på att man kan installera nya betan av Flashplayer ver. 10. Sagt och gjort, med min nyförvärvade kunskap om hur man sabbar systemet installerade jag ny flashspelare snabbt och lätt (faktiskt!). Resultat: allt funkar ungefär som tidigare.

Flash on – Flash off!

Kurvorna pekar nedåt för musikindustrin

Tuesday, February 24th, 2009

Om man skall säga något generellt om musikindustrin idag så är det att den verkar vara en smula korrupt. Jag tror inte att man kan säga att det någonsin har varit en ädel branch, men det går utför. Funktionen av brahet inom IFPI har en negativ derivata helt enkelt. Jag blev påmind om svunna tider och kom att tänka på en av anledningarna till att min fru har lyssnat mer på Depeche Mode än mig, nämligen hardcorepunkbandet Dead Kennedys (det kallades hardcorepunk då, på 80-talet, för aktuell kategori fråga närmaste 17-åring). De sjöng om att MTV lämnade en hel del i övrigt att önska, och även om sakerna de nämner inte riktigt når upp till det som musikindustrin hittar på idag så måste man säga att uttrycker sig med ett visst schvung.

Mina damer och herrar, Dead Kennedyyyys:

Live-video:

och lite bättre ljudkvalitet:

Texten kan vara lite svår att uppfatta, men här finns hjälp.

Jag minns särskilt tydligt textraden “tin-eared, graph paper brained accountants instead of music fans”. Att döma av Spectrial så har de nu utökat stallet med jurister.

I en annan käck gammal slagdänga sjunger pojkarna om hur Kalifornien är på väg mot totalitärt styre under guverör Jerry Brown. Återigen låter det bekant, även om “världen” känns mer allvarligt än “Kalifornien”. Negativ derivata. Det går utför. Hur gör man om man inte vill vara med?

video:

HiFi:

och texten finns här.

Uppdatering:
Funktionen av brahet inom IFPI lutar allt brantare. Kommer vi verkligen att få se horder av artister utanför rättssalen?

Uppdatering:
Nämen! är det inte IFPIS dag i rätten och allt! VD:n John Kennedy förhörs, kan givetvis inte låta bli att gnälla. Något relevant för skuldfrågan får vi nog vänta på.

Uppdatering:
Nu är youtube-klippen inbäddade, tack Oscar

Det gamla och det nya (på managementska)

Tuesday, February 24th, 2009

Snart kommer bloggposter om The Pirate Bay kunna illustreras av den här strippen av XKCD. I vänta på detta tänkte jag skriva lite om kulturkrocken mellan det gamla och det nya. Sett ur ett marknadsekonomiskt och industrialistiskt perspektiv är det fråga om (minst) två konflikter: Dels organisatoriskt mellan mogen branch och en (svårt) omogen, samt en mogen branchs reaktion på disruptiva innovationer (jag har fått hjälp av V. som talar flytande managementska).

Organisationers mognad
I “Innovators Dilemma” av Clayton M. Christensen (HarperBusiness, 1997) beskrivs hur företagets processer i takt med branchens mognad uppmuntras att i allt högre grad inte ändras, detta för att det man konkurerar med går från att vara sin unikt bra idé (t.ex. en radikal innovation) till att vara att man hanterar sina processer på det mest effektiva och ekonomiska sättet. För att säkra kvaliteten får processer endast ändras inkrementellt och under noga kontrollerade former, vilket leder till att de individer som premieras i organisationen (för att till slut leda den) är de som i högst utsträckning går med på sakernas akuella tillstånd och endast går med på toppstyrd förändring.

Målsägarbiträdena i TPB-målet verkar vara ett exempel på fel premierade i mogen bransch, befordrade på grund av sin förmåga att göra som “man alltid gjort” och göra det bättre än alla andra. Deras, som det verkar, totala oförmåga att förstå att man kan drivas av annat än makt, hög lön och mest mörkt trä och läder på sitt kontor är häpnadsväckande och kan i min värld bara förklaras av att de just är produkter av sin bransch, lika gammal som grottmålningarna i Frankrike eller hällristningarna i Bohuslän. Bisarrt nog verkar de kreativa brancherna ha nått lika långt i mognad på bara en tjugondel av tiden. Någon som har en teori?

Man kan dock inte dra alla jurister över en kam, allt det som är möjligt för en lagstiftare/-tolkare att uppnå gör att yrket har en stark dragningskraft på människor som vill göra världen lite bättre, och som mycket väl kan vara beredda att jobba idéellt för allas bästa för att uppnå detta. Exempel på sådana tycker jag är Mark Klamberg, som i sin tur exemplifierar saken i annat sammanhang.

Disruptiva innovationer
Ledande företag i mogna brancher har ofta svårt att ta till sig radikala (disruptiva) innovationer. Ett av de flitigast citerade exemplen är Facit som var världsledande på skrivmaskiner och som helt försvann när PCn dök upp på bredare front. Ofta resonerar ledande personer inom dessa företag ungefär så här: vår affärsidé har fungerat så himla bra i x år, varför skulle den helt plötsligt sluta fungera? Värt att minnas från ovanstående resonemang är att dessa personer har meriterat sig och befordrats baserat på den gamla affärsidén. De är också ofta mycket skickliga på att ta till sig inkrementella förändringar och innovationer. Radikala och disruptiva innovationer är dock en annan sak. Det tar ofta alltför lång tid för dessa personer och företag att förstå att deras etablerade teknik och affärsmodell är på väg att bli utmanövrerad och därmed missar de tåget när det väl går. De anser att det åligger dem att driva sin sak på alla möjliga sätt, och att få lagsiftningen och statens våldsmoonopol på sin sida är inte precis det sista eller minst kraftfulla man kan komma på.

När man lyssnar lite på skivindustrin verkar de vara en rigid etablerad bransch vars chefer vägrat ta till sig att det verkligen är ett teknikskifte på gång. Runt millennieskiftet levde vi i den s.k. IT-bubblan och studenter i marknadsföring och företagsutveckling fick som en av de vanligaste uppgifterna att hitta på nya affärer baserade på internets som primär distributionskanal. Den vanligaste affären att bli formulerad (vi snackar studenter) var musik via nätet, enkelt och snabbt, direkt hem i datorn. Konstigt att ingen av de etablerade snubbarna lyckades komma på eller genomföra någon av alla dessa uppslag? Icke, detta är såklart ytterligare ett skolboksexempel på hur mogna branscher misslyckas med att ta till sig teknikskiften.

Medan IFPI och MPAA förbereder en hälsning till FACIT (eller läser en bok så att de slipper), så bänkar jag mig framför piratpartiets livebloggportal och några av de stora tidningarna. Spectrial kan börja!

uppdatering:
Skivindustrin löser sina problem genom utökad livegenskap för artister (via opassande)

Creosote & Kreosote

Sunday, February 22nd, 2009

De är en aning frustrerande att rättegången mot The Pirate Bay inte börjar igen förrän på tisdag, samtidigt som det kommer att ge mig lite andrum. Jag kan omöjligen hålla mig ifrån bloggrapporteringen kring rättegången, vilket gör att det varit lite körigt att lösa mina uppgifter på hemmaplan; jag är ju föräldraledig med två tvillingpojkar på 11 månader och en 3,5-åring som får vara några timmar i veckan på dagis, och detta tar normalt mer än 100% av min uppmärksamhet. Nu har småkillarna haft en vecka när de reagerat på mejeriprodukter på ungefär samma sätt som mr Creosote hanterar mycket tunna mintkex, d.v.s. någon form av maginfluensa, vilket sammantaget gör att jag har lite att ta igen på olika håll.

Nu passar jag på att läsa om åklagarsidans nästa steg, om märkliga etiketter på TPB-gänget (Nationalist och Fascist är väl inte samma sak?) och piratpartiets numera rätt surrealistiska medlemsantal (gud va svårt å rekrytera ungdmar till politiken!). Nästa vecka börjar det igen, hoppas att barnen är friska!

Uppdatering:
Det finns såklart en inneboende nationalism i hela tanken med den fascistiska staten. För det omvända kan jag därmot inte komma på något samband. Själv kan jag inte se så mycket positivt med någon av de -ismerna.

Tio år yngre, hyllning till Piratbyrån

Friday, February 20th, 2009

Det har visat sig att jag blivit så gammal att jag kan önska att jag var tio år yngre. Jag känner mig inte gammal, det är bara det att Mercedes inte ser så där tråkig och gubbig ut längre, snarare elegant, faktiskt, och bekväm!

Om jag var tio år yngre (eller elva, om man skall vara petig) så hade jag satt mig i min jämnåriga folkabubbla och dragit till Stockholm med de som velat följa med. Jag hade bott hos kompisar, spelat Kazoo i piratbussen och försökt bli kompis med gänget i fiket och åhörarsalen. Jag hade gladeligen försummat mina studier (och druckit cider kanske), och jag skulle antagligen ha haft förbannat roligt.

Jag är ingenjör och jag har jobbat med att utveckla datormjukvara i en eller annan form sedan typ tio år tillbaka, och så kommer de här humanisterna i piratbyrån och har bättre koll på teknik än mig. Inte bara det, de väver samman teknik, kultur, samhällsvetenskap och politik på ett helt nytt sätt, och detta i en miljö som framstår som explosionsartat kreativ.

Jag är imponerad och avundsjuk. Jag har följt piratbyråmedlemmars bloggar i drygt ett år och kunnat ryckas med av den något druckna rapporteringen från den hippie-lika bussresan till Bolzano och Belgrad och blivit upplyst av kristallklart argumenterande i den mest aktuella politiska frågan idag. Jag har också känt mig svårt obildad när jag försökt följa resonemang baserad på auktoriteter inom områden jag knappt visste fanns.

Jag anar att jag skulle fått vara med och spela chrisK:s symfoni om jag idag ramlat in i bussen med min kazoo, men ens prioriteringar ändras med åldern och nu nöjer jag mig med att njuta av Spectrial via tidningarna och piratpartiets livebloggarsida. Piratbyrån får, istället för kazoo-spel, motta min hyllning. Leve dem, och må de liva upp den döende politiska debatten i sverige många år framöver!

Upphovsrättshaveristerna

Thursday, February 19th, 2009

Idag förhörs The Pirate Bay, om man får tro åklagaren och film- och musikindustrins företrädare i rätten. I verkligheten förhörs Peter Sunde, Fredrik Neij och Gottfrid Swartholm Warg. Flera bloggare har kommenterat att man nog måste bevisa vad de enskilda personerna begått för brottslig handling, och att bara avsaknaden av sådan redogörelse i sig ger anledning att tro att hela högen frias.

(Jag skrev i går att jag trodde att de skulle bli fällda, och jag skulle idag fortfarande inte våga sätta fem spänn på att de frikänns. Men jag hoppas.)

Hittills skulle allt jag hört från målsägandena kunna sammanfattas som gnäll över att de tror att de förlorat pengar på TPB. Gnäll för att det på TPB fanns DRM-fria filmer innan sådana såldes (DVD-shrink eller läckage från Warner?), gnäll för att TPB förstört eventuella möjligheter att sälja “Let it be” online i en framtid och gnäll för att TPB gjort det omöjligt att starta “lagliga” nedladdningstjänster. Gnäll är gratis, man kan dela med sig av gnäll och ändå ha lika mycket kvar till sedan och den obefintliga volymen och ringa vikten för gnäll gör att man kan ta med sig oändliga mängder in i en rättssal. Allt gnäll får målsägandena att framstå som rättshaverister, och bevisningen och kausaliteten de åberopat skulle inte imponera ens på en privatspanare som ägnade sig åt palmemordet, så varför gör dom det här?

Någon kommenterade i går att de skulle kunna vara så säkra på att få de politiska nämndemännen på sin sida att Roswell kör det här med vänsterhanden. Det kan också vara så att åklagaren är sveriges modigaste man, eller så skulle en alternativ förklaring kunna vara deras advokater att de ser en liten chans att mjölka ett av sina konton nu när tiderna är lite kärva, advokater har säkert lån på hemmet som många andra.

Hoppas nu verkligen att internets motsvarighet till stenkastare, hackarna, lägger av. De förstör för alla.

The Pirate Bay blir fällda

Wednesday, February 18th, 2009

The Pirate Bay kommer att förlora i tingsrätten, även om Carl Lundström, den ende det går att klämma pengar ur, kanske klarar sig. Rick Falkvinge kommer att prata om justitiemord och politisk rättegång, och Piratpartiet kommer att få 3000 nya medlemmar och 120000 röster i valet till EU-parlamentet.
Varför då för att?
För att:
-nämndemännen är politiskt tillsatta och brukar vittna om att de anser sig sitta i domstolen på ett politiskt mandat. Prestigen som två regeringar investerat i att trycka till internets måste kännas på deras trötta axlar.
-Även om Håkan Roswell inte framstår som …snabb, så kompenseras detta av upphovsrättsindustrins representanter. De kan popularisera sina resonemang så att det för de allra flesta låter som om de talar för samhällets bästa (du och jag vet att de talar för vad de tror är sin uppdragsgivares bästa, och har därför lättare att se felaktigheterna i deras resonemang)
-TPB-killarna (d.v.s. de åtalade minus Carl Lundström) är nog lite för kaxiga och tech-dryga för den oinsatte. Jag har kungligt roligt åt alla växlar som dras på de målsägandes bekostnad, men kan samtidigt förstå att det kan uppfattas som överlägset och elitistiskt (= DÅÅÅÅLIGT) av nämndemännen.

Jag ser fram emot fortsättningen, framför allt är jag nyfiken på hur de tänker klämma in Carl Lundström i åtalet. Upplys mig, någon!

Håkan Roswall, sveriges modigaste man?

Tuesday, February 17th, 2009

Håkan Roswall är sveriges modigaste man just nu, och alla som stöder The Pirate Bay, Piratbyrån eller Piratpartiet borde hylla honom reservationslöst (men försiktigt, så att vi inte röjer honom). Genom att spela en monumental inkompetens hoppas han kunna garantera en förlust i rättegången. Det gäller bara att han är försiktig, om Henrik Pontén, Monique Wadstedt eller Thomas Bodström misstänker det allra minsta att han egentligen agerar efter sina tidigare åsikter (att åtal ej är möjligt) kan han räkna med ståplats i Nybroviken eller något lika oattraktivt. Spelar han sina kort väl kan han restaurera något av tron på sverige som ett rättssamhälle och med lite tur hindra Bodström från att bli minister igen.

Ovanstående är givetvis bara spekulationer, jag har ingen egen källa, längtar inte till Nybroviken och har inte någon pågående konflikt med Scientologirörelsen.

Monique Wadsted företrädde Scientologerna i deras kamp mot Zenon Panoussis.

Monique Wadsted företrädde Scientologerna i deras kamp mot Zenon Panoussis.

Motorcykelåkning enligt fildelningsmodellen

Monday, February 16th, 2009

Så har äntligen rättegången mot The Pirate Bay börjat, och det verkar bli en mediacirkus av rimlig (d.v.s. stora) proportioner. Agenda i SVT igår intervjuade Sam Sundberg och Anders Rydell, författarna till boken “Pirater”, och tidningarna skriver om de åtalade och om fildelning. Återigen blir jag förbannad när jag ser grafiken (som jag inte hittar i nätversionen av G-P, fasen också) om fildelning i tidningen, det som lanserades av Antipiratyrån som “fildelning enligt Bandidos-modellen”. Gah! De presenterar på fullt allvar fildelning som ett liten grupp som kommer över filmer, en lite större grupp som lägger ut filmerna på nätet, ett gäng med datorer som lagrar filerna, ett ännu större gäng som distribuerar det hela och nederst den stora massan som tankar hem de förbjudna frukterna. Jösses.

Jag fattar egentligen inte varför jag skriver om så här självklara saker. Kanske för att få det nedtecknat någonstans så att mina barn kan se att jag stod på rätt sida? Något omedevetet tvångsmässigt är det i alla fall, och här kommer det:

Pyramidmodellen är bara till för att det skall se ut som ett kriminellt gängs maktstruktur, och som källa till bilden brukar Antipiratbyån anges. Man får dock ge tidningarna lite poäng för att de inte längre gör en explicit jämförelse med Bandidos.

Modellen av fildelning innehåller pyramidmodellens delar, men skilnaden är att alla personer finns på alla nivåer – man köper en DVD, skaffar ett konto på piratbukten och lägger ut filmen. Filen finns till en början på den egna datorn, men snart på allas som vill ha filmen. Nätverket består av alla som är med och fildelar. Ett möjligt undantag är då filmer dyker upp på TPB innan de haft premiär, men för att de skall ske måste den ha läckt från källan, och min misstanke är att det är mediabolagen själva som läcker eftersom de naturligtvis fattat vilken formidabel marknadsföringskanal TPB är. De kan ju också med hjälp av fildelningsstatistik få hjälp att besluta om hur många kopior som skall släppas till vilket land, alternativt få underlag för att planera turnéer för artister.

Puh! ute ur systemet? Kanske, till nästa galenskap.

För övrigt är det en lättnad att se att media annars rapporterar neutralt. En tidning skall inte ta ställning i ett icke avslutat brottmål, och förutom bilden av fildelning enligt bandidosmodellen, som är groteskt felaktig, så löser prasselpressen uppgiften.

Visst, jag hade gärna sett att man granskade Jan Rosén lite mer. Han kallas in som oberoende expert, men är ordförande i Föreningen för upphovsrätt. Jag citerar Rick Falkvinge: “Jan Rosén är ORDFÖRANDE i FÖRENINGEN FÖR UPPHOVSRÄTT, för i helvete. Han representerar uttryckligen upphovsrättsmaximalisterna. När han satt på riksdagens hearing om Ipred var han inkallad som sakkunnig, men drev en tydlig politisk linje oerhört hårt.”

En annan liten sak som jag vill skriva, en av anledningarna till att starta bloggen, var att få skriva att man borde granska den mutade polisen Jim Keyzer. Jim, må google följa dina spår resten av livet.

Mary Poppins eller hur man gör något bra av en Disney-film

Friday, February 13th, 2009

Disney har producerat en hel hög med spelfilmer, och av det lilla jag hunnit se av dem innan jag hunnit vända mig efter fjärrkontrollen så har de alla verkat vara gjorda efter parollen “Good, wholesome family entertainment based on christian values”, och verkat vara riktigt, riktigt läskiga. Sådan tur var så var det inte förrän i pausen som vi tittade i programmet och upptäckte att det vi såg var en scenuppsättning av filmen Mary Poppins, producerad av Disney år 1964. Min första tanke var då att jag ville se filmen för att få se originalet, sedan startade hjärnan lite försiktigt fick mig att förstå att jag kanske skulle läsa boken av Pamela Lyndon Travers från 1934 istället. Det var OK, hjärnan släppte taget när föreställningen började igen och lät mig njuta som ett barn av spektaklet.

Föreställningen var helt suverän, grymt bra och helt suverän en gång till. Sångerna var väl inte nivå med Jesus Christ Superstar så något soundtrack kommer jag nog inte att besvära mig med att skaffa, men scenografin och skådespelarna/sångarna var ….mycket! Storyn är enkel; Familjen Banks byter barnflickor som hushållerskan byter förkläde då Mary Poppins dyker upp och tar hand om barnen. Sedan följer förvecklingar och sist ett riktigt lyckligt slut.

Hur tusan har då Göteborgsoperan lyckats göra en bra musikal efter en Disney-film? Jag tror svaret på den gåtan är att de har utgått från filmen och sedan, helt utan ironi eller blinkningar åt publiken, brett på rejält. Återigen, jag har inte sett filmen, men jag skulle bli förvånad om det glittrade, blinkade, dansades och sjöngs med lika sprudlande lycka som på Göteborgsoperan, och då visade det sig ändå att det var som jag trodde, att Julie Andrews spelade huvudrollen i filmen (jag har sett början och tre minuter i mitten av “Sound of Music”. Huääörk). Samtidigt så avbröts Mary Poppins fantastiska glädjestrålande av lite äkta allvar då och då, vilket jag tror också var en skillnad från filmen (som jag faktiskt inte kommer att vilja se, så det så). Tack Linda Olsson, du var enastående.

Eftersom jag är född i början på 70-talet och föreställningen baseras på en Disney-film känner jag mig tvungen att vara mycket tydlig med att jag inte har menat att vara det minsta ironisk någonstans i texten ovan.