Efter att ännu en gång försökt reda ut vem av de bråkande barnen som hade den röda bilen först, såg jag plötsligt en parallell mellan mina besvär med att få barnens konflikter lösta på ett någorlunda rättvist sätt och statens vilja att övervaka medborgarna. Om jag hade kunnat kolla på filmen från kameran som övervakar barnens lek i vardagsrummet medan jag lagar mat, så hade jag hur lätt som helst kunnat reda ut vem som bitit, knuffat eller tagit någons leksak. Mitt dömande hade varit rättvist.
Att alltid veta vem av mina barn som gjort vad hade varit bekvämt för mig eftersom jag sluppit tveka om vad jag skulle göra för att lösa konflikten, men jag skulla samtidigt ta på mig ett stort ansvar för att lösa deras konflikter. Det skulle inte kunna hålla på för evigt. Tonårsupproret i en sådan familj skulle bli av episka proportioner.
Statens övervakning genom FRA får mig att tänka att de som driver på den hamnat i något slags överbeskyddande-förälder-tänk; de vill väl, om staten kan upptäcka farorna och döma rättvist kommer medborgarna att skyddas. De har missat att överbeskyddade medborgare blir odugliga i att klara sig själva men kommer ändå tillslut att vilja försöka. Är det ett uppror vi vill vara med om?
…och är det förresten inte typ 15 år sedan man böjade hacka ihop hemsidor och umgås i forum på nätet i lite större skala? Och är Piratpartiet i så fall en finne i etablissemangets panna?