Posts Tagged ‘politik’

Ser du en hora eller en madonna? Eller en människa? Du väljer själv.

Wednesday, August 31st, 2016

Att bry sig om kvinnors kläder verkar vara mer populärt än någonsin. Är det inte för lite kläder så är det för mycket, och alltid är det fråga om fel kläder vid fel tillfälle på fel plats. Man ojar sig över att behöva se spökplumpar, terrorister eller horor. Man verkar anse sig så provocerad av det som fångar ens blick att man kan tillåta sig att misshandla någon, dra henne i slöjan och kräva att hon skall åka hem. Man verkar anse att synen av tillräckligt mycket hud eller av tillräckligt tydliga kroppsformer under kläderna är så sexuellt upphetsande att man är ursäktad om man våldtar kvinnan eller begår andra sexuella övergrepp.

Gemensamt för dessa scenarier, oavsett om det gäller att man tycker att kvinnor har för lite, för mycket eller fel typ av kläder på sig är att det handlar om hur man tittar och hur man uppfattar det man ser. Om blicken. Om att man bortser från att man kan välja vilken blick man har.

Det är faktiskt inga problem att välja hur man uppfattar sina synintryck av kvinnor. Man kan välja att se en kvinna i burka som människa snarare än en spökplump och man kan välja att se en kvinna med bara ärmar (eller ben eller bröst eller fitta) som människa snarare än en vandrande knulldocka. Det är inte ens svårt. Pröva bara att bada bastu med några kompisar; det kommer att visa sig att vuxna människor till och med kan sitta nakna tillsammans utan att de slutar vara människor för varandra.

Ett kort stickspår till diskussionen är användandet att det obestämda pronominet “man” i texten och hur det av vissa anses syfta på enbart män. De som står för den åsikten brukar försöka byta ut alla “man” i sina texter mot det odiskutabelt neutrala “en”. Ett exempel från min text ovan skulle bli “…är att det handlar om hur en tittar och hur en uppfattar det en ser”.

Jag använder ordet “man” av en anledning. Ovanstående gäller naturligtvis inte hur kvinnor ser på män. Om man frågar kvinnor i sin omgivning om deras blick, om de känner att de kan välja hur de ser på män, så är svaret snarare att de inte känner igen frågeställningen överhuvudtaget. Snarare har de tillbringat oerhört mycket tid på att helt låta bli att titta på män, eftersom en blick kan uppfattas som en invit, vilket kan leda till en ändlös följd av oönskade effekter.

Uppdatering 2016-09-01:
Lisa Magnusson har skrivit i Metro om detta, och naturligtvis är det mycket bra. Jag hittade även en annan bra text på ämnet av en för mig okänd Sarah Bond, som skriver om hur redan de gamla grekerna etc. etc.

Vad är egentligen vitsen med demokrati?

Sunday, August 21st, 2016

Vi avbryter bloggtystnaden för ett kort meddelande om Demokrati. Den viktigaste anledningen till att ha ett demokratiskt styrelseskick är att säkra att övergångarna mellan regimer skall kunna ske i god ordning. Så det så.

Nu kanske vän av ordning och mångårig prenumerant sätter kaffet i vrångstrupen i sitt försök att ropa Frihet! Jämlikhet! Broderskap! Dagisplats åt alla barn mellan 1 och 5! Men faktum är att ordnade maktövergångar är långt viktigare för ett land än att dess medborgare betraktar sig som fria. Exempel på detta är för det första alla krig som berodde på oklarheter i tronföljd eller uppror mot sittande regim, att detta är dåligt inses lätt, och för det andra den nästan löjligt detaljerade Svenska successionsordningen, vilket visar att det för de som skrev konstitutionen var viktigt att undvika att hamna i första exemplet.

Detta väcker naturligtvis frågan om varför demokrati är bättre än en enväldig arvsmonarki. Eller, vi fattar ju varför det är bättre, frågan det väcker är snarare hur jag skall kunna härleda fram det ur mitt påstående att det viktigaste med demokratin är oblodiga maktskiften.

Nyckeln till ett smidigt maktskifte är legitimitet. Ju fler som anser att den nya regimen är legitim, desto mindre risk att någon frestas kladda till det. En början är att i förväg bestämma tid till nästa maktskifte och att se till att så många som möjligt får vara med och göra sin röst hörd. Det är ur dessa grundsatser som sedan allt vi hyllar med demokrati faller ut: Om alla får rösta blir resultatet mer legitimt, att alla får rösta måste innebära allas lika värde på fler sätt än bara vid valurnan. Sedan ramlar det på tills det säkraste sättet att få smidiga och oblodiga maktskiften är att medborgarna är fria, jämlika och att man får säga i det närmaste vad man vill utan att makten tar sig rätten att straffa en.

En enväldig monark förlorar makten genom att dö eller abdikera, varav inget är särskilt lätt förutsägbart. Redan med det har demokrati vunnit kampen om bästa styrelseskick.

Demokrati börjar således inte med frihet och alla lika värde, utan med insikten att inbördesfred är bättre än inbördeskrig. Och att maktskiften är ofrånkomliga, vilket världens diktatorer ser ut att bortse ifrån.

Angående förvirrade argument mot NATO

Thursday, April 30th, 2015

Man lyckades till slut få liv i mig efter att jag läst Stina Oscarsons skäl för att varna för NATO. Jag noterade då att hon missat en negativ aspekt på NATO-medlemskap (förutom det amerikanska oskicket att skriva ut uttalbara förkortningar med enbart versaler):

Världen är som en skolgård, fast utan rastvakter. Antingen är man stark, eller så måste man anpassa sig efter de starkas önskan för att inte riskera att få huvudet spolat i toaletten. Man kan också bli kompis med någon stark, men då till priset av att den så småningom också kan vilja spola ens huvud i toaletten, och att man hela tiden, inför alla ens beslut, måste ta den möjligheten i beaktande. Inga allianser med en starkare part är riskfria.

Så. Om man föredrar gedigna autokratiska traditioner, massiv korruption och en u-landslik råvarubaserad ekonomi skall man naturligtvis göra allt för att inte reta Putin eller provocera Ryssland, eller med andra ord: göra som Ryssland vill och bli deras bitch. Annars får det bli NATO, och ärligt talat blir det ingen ändring för oss, vi har alltid varit deras bitch.

När man läser Stina Oscarsons artikel är det lätt att råka avfärda alla hennes 15 punkter eftersom en del är så påtagligt galna, men punkterna 3,6, 7 och 8 är möjliga att bemöta lite kortfattat:

3. 200 år av fred beror inte på alliansfrihet utan på att vi antingen givit efter för övermakten (t.ex. permittenttågen) eller lierat oss med ena sidan (t.ex. kalla kriget).

6. Om vi inte kan gå med i NATO för att vi då blir ett hot mot Ryssland så är vi redan på god väg att bli Rysslands bitch.

7. NATOs medlemmar har bevisligen kunnat föra en självständig utrikespolitik. Enda tillfället vi skulle tvingas in i ett krig är om en NATO-medlem blir attackerad, och om det händer skulle vi ändå antingen tvingas in i kriget eller behöva acceptera ockupation.

8. NATO-medlemmen Norge har medlat i Israel-Palestinakonflikten. Det finns säkert fler exempel, men att få till ett avtal i en av världens mest infekterade konflikter kanske räcker?

Läs gärna, men se till att ha en hjärtstartare till hands.

Feminism – den omöjliga debatten

Thursday, February 5th, 2015

Ett problem med feminismdebatter är att alla inblandade verkar anse sig kämpa mot den obegränsade dumheten hos meningsmotståndarna. Och ja, det finns gott om dumhet, men det är inte det enda hindret för en diskussion värd namnet.

Eftersom inställningen att man inte skall behöva diskrimineras på grund av kön spänner över hela det politiska spektret, från de som är beredda att lagstifta om allt för att alla skall få det bättre till de som vill ha så få lagar som möjligt för att folk skall ha det bättre, så kommer de som företräder den ena ytterligheten idiotförklara de som företräder den andra. Lägg till detta att alla anser de sig vara goda och kämpa för det rätta och soppan blir fullständig; till och med rasisterna i Sd verkar tycka att det är dumt att diskriminera p.g.a. kön, även om de inte verkar anse att någon sådan diskriminering sker, i alla fall inte bland “riktiga svenskar”.

Eftersom alla politiska åskådningar är med i debatten så har också många debattörer odlat sina argument i sin politiska ekokammare. När det gäller frågan om feminism så bereder sig dessutom även normalt sansade människor tillträde till en ekokammare som ger bra svar och där dåliga argument inte bemöts och därför inte överges.

Man måste också erkänna att många människor är lite korkade, det är till och med så att hälften av alla ligger under medel. Eftersom feminism är ett område som, likt skolan, alla ser sig som experter inom kan förmågan till abstrakt tänkande anses vara normalfördelad bland de som har åsikter i frågan, även bland de som hörs i debatter. Det spelar då ingen roll om argumenten har en rimlig och vettig kärna, kräver de förmåga till abstrakt tänkande är de körda. Direkt.

Kombinera extrem politisk spännvidd med ekokammare av alla slag, intellektuellt begränsade människor och begrepp och argument på ursprungligen hyfsat hög abstrakt nivå, tänk dig allt detta begränsat till 140 tecken och dyk ner i feministdebatterna på Twitter. Om du kommer därifrån med livet och hedern i behåll, var tacksam. Var beredd att efteråt förlåta de normalt sansade personer du mött i denna pissränna för deras tonläge. Om du mött någon du känner och bryr dig om, fråga dem i ett annat forum vad de menade, vad de ansåg sig argumentera emot och vad det var i sin meningsmotståndares argument som som fick dem att gå sådan fullständig bärsärkagång. Tänk på att alla menar väl, vilket inte bara innefattar de riktigt korkade (även om de är värst i att mena väl) utan även de du normalt brukar tycka är rimliga.

En partiledare avgår, igen och igen

Monday, December 29th, 2014

Ytterligare en partiledare för Piratpartiet som jag beundrar för hens integritet och stabila politiska kompass avgår, och jag hoppas att den tredje partiledaren för Piratpartiet som kommer att sluta om några år på grund av liknande anledningar kommer att vara en person jag beundrar för hens integritet och stabila politiska kompass.

Liknande anledningar? Nej, egentligen är det samma anledning, fast med varierande nyanser, och den tredje partiledaren som kommer att sluta på grund av denna anledning kommer att ha upplevt andra nyanser än sina företrädare. Jag skulle kunna utveckla anledningen den här gången också, men nöjer med att recycla två gamla inlägg från när Rick avgick och en analys av vad jag trodde skulle sabba valet 2014. Man kan sammanfatta det hela med att Piratpartiet drar till sig människor med:
1. Ett stort engagemang, vilket är bra i ett politiskt parti
2. En stark känsla av att ha rätt och slåss på de godas sida, vilket kanske till viss del är ofrånkomligt men potentiellt problematiskt.
3. En påtaglig avsaknad av förståelse för hur det skrivna ordet faktiskt kan såra folk rätt djupt och skapa enorma missförstånd, vilket såklart är direkt skadligt.

Följden av ett tillräckligt stort antal medlemmar med alla tre egenskaperna är ett högstadieelevråd av episka dimensioner.

Så, till Anna ett stort tack för ett väl utfört arbete, till nästa partiledare lyckönskningar inför kommande utmaningar. Tack och lycka till!

Våld är bra att kunna hota med. Ibland.

Friday, October 24th, 2014

Icke-våld är en fantastisk bra princip för konflikthantering. Samtal, diplomati, och om det inte hjälper, flykt, är ypperliga metoder att ta till i vår vardag. Såväl i skolan, på jobbet som knivslagsmål på gatan kan klaras av på något av nyss nämnda sätt. Något som man tycker att alla borde inse är att den här taktiken kräver något mer, en struktur som ligger utanför den som konflikten rör sig i. För att kunna komma tillbaka till skolan igen efter att man flytt från skolgårdens busgäng krävs att det finns vuxna där som kan ta hand om busarna. För att ha någonstans att fly från knivslagsmålet på stan så måste det finnas någonstans att fly där det inte pågår ett annat knivslagsmål, vilket vi vanligtvis har polisen till att ordna.

Ett land saknar möjligheten att fly. Inte heller finns det någon högre instans som kan ta mobbaren eller gangstern i kragen. Att då göra en Jesus och vända andra kinden till kommer obönhörligen leda till, förutom två svidande kinder, att man gör allt vad mobbaren vill, utan att denna behöver köra in med en enda stridsvagn över gränsen. Att inte detta är självklart för alla är för mig ett mysterium, särskilt som kopplingen till kombinationen hot om våld och misstro mot högre instans redan är vida spridd.

Man kan ju gå med i NATO också. En sak man skall fundera noga på innan man gör det är om det är så att man går med några kompisar för att bli starkare tillsammans, eller om de är mer som att köpa sig beskydd av den lokala gangsterbossen.

Amerikanarnas ovana att skriva uttalbara förkortningar med enbart versaler är inte den statens varken största eller enda problematiska vana.

Vad sägs om att vi kostar på oss ett försvar istället?

Valkompassen från framtiden

Thursday, April 24th, 2014

Jag har precis gjort SvD:s valkompass. Jag blir alltid lite frustrerad av sådana undersökningar eftersom de bygger på förenklade resonemang och för att jag tror mig se vilket partis fråga testkonstruktörerna misshandlat till oigenkännlighet, men den här gången steg blodtrycket lite extra. Av 25 frågor handlade ingen om något som beslutas i EU-parlamentet. Ingen. Det var frågor om huruvida skolan skall förstatligas, om jag tycker att kärnkraften skall byggas ut, jag fick till och med ta ställning till om jag ansåg att monarkin skall avskaffas. Inför ett val till EU-parlamentet. Inte ens en hel rad med frågetecken och utropstecken om vart annat kan göra min förvåning och upprördhet rättvisa, inte ens om jag tillämpat samma återhållsamma princip när det gäller använda av utropstecken som Erlend Loe. What!?!?!?!?!? -liksom, fast inte som när det sägs i morgonpasset.

Att inte Piratpartiet är med alls, trots att det levererat, är en rimlig följd av den första missen, liksom att man fick ta ställning till hur stort förtroende man kände för partiledarna snarare än kandidaterna till EU-parlamentet. Men ändå.

Jag skrev i alla fall ett vänligt mail till SvD:s webbredaktion och påpekade att de nog råkat publicera valkompassen inför höstens riksdagsval, och så bad jag dem maila mig när de publicerat valkompassen med EU-frågor. Vi får se om de hör av sig.

Idrott är politik, men inte för IOK. Och de har rätt.

Wednesday, February 19th, 2014

Idrott och politik hör ihop. Själklart är det så, även om ihophörandet är av ett annat slag än för många andra saker. Ler och långhalm och Hasse och Tage hänger ihop så att de ingående delarna förstärker varandras positiva egenskaper och minskar betydelsen av de lite mindre ändamålsenliga, men för idrott och politik är det inte alls så. Idrott har inget att vinna på att hänga ihop med politik, och det är väl det många menar med att man skall hålla isär idrott och politik. Politik utnyttjar idrott för sina egna syften. Politik parasiterar på idrott, använder det som platform för att nå ut bättre själv utan en tanke på hur det går för det vältränade underlaget. Idrott och politik hänger ihop som offer och förövare i ett fall av våld i nära relationer.

När IOK hävdar att idrott och politik inte hör ihop, och till exempel låter bli att agera när Pussy Riot arresteras, kan man tolka det som ett försök att ta sig ur ett destruktivt förhållande. Ett annat sätt att komma undan utnyttjandet är att som idrottare slå tillbaka och använda sig själv och sin idrott för sitt alldeles eget politiska ändamål, så som Tommie Smith och John Carlos gjorde i OS 1968. Att på detta sätt slå tillbaka kanske kan funka, men det är ett tillvägagångssätt som bekräftar de strukturer som gjorde missförhållandet möjligt från början. Dessutom tycker jag att det är fel att ta sig rätt att göra samma fel som en motståndare gör. Att bojkotta idrottsarrangemang som i allt för hög grad tagits över att politiska intressen som man inte sympatiserar med är i princip också att slå tillbaka med politik på sin egen bekostnad, men jag tycker att det i likhet med en personlig protest ändå är ett hedervärt sätt att agera. Det är svårt att hävda att man är i något annat än ett underläge som enskild idrottare, och när maktförhållandena är så fantastiskt ojämlika så tycker jag nog att man som individ agerar från lite mer moraliskt höglänt terräng och kan tillåta sig att göra lite fel.

Trots allt. Trots att jag inte har mycket till övers för IOK eller de som utnyttjar denna vad det verkar grundligt genomkorrupta instans för sina politiska eller affärsmässiga syften, så förstår jag helt, och håller med om de nödvändiga i, att IOK försöker se till att inte ta några som helst politiska hänsyn. Jag kan också förstå och sympatisera de idrottare som väljer att bortse från det politiska i evenemangen de deltar i, även om de sällan formulerar sig sådär gnistrande tydligt i meningsutbyten med de som utkräver en bojkott eller en politisk motmanifestation. Att göra allt för att undvika det politiska kan mycket väl vara både den mest effektiva och den svåraste metoden för minska möjligheterna till att ta politiska poänger på arrangemangen. Som Gandhi, typ, men utan att slå sin fru.

Om IOK skulle börja ta vissa politiska hänsyn skulle de genast behöva ta politiska hänsyn som passade alla sina intressenter (som ju är rätt många och rätt så jävla olika). Det skulle bli lika dumt som om en förmedlare av meddelanden som posten eller valfri ISP skulle ta ansvar för innehållet i breven eller kablarna, och skulle förmodligen leda till att OS skulle haverera helt och sluta hållas. Det skulle faktiskt vara en förlust för världen.

Hur man kan avtala bort sig

Wednesday, January 15th, 2014

I Tyskland råkade demokratin 1933 avskaffa sig själv utan att det var meningen, med de bästa intentioner till och med. Aktuella exempel på liknande oavsiktliga och egentligen välmenande pistolskott i den egna foten är till exempel då man i Sverige tänkte att man kunde använda EU uför att förbättra lagstiftningen inom abortområdet så att den blev mer liberal i vissa bigotta katolska länder, lite välgörande harmonisering till gagn för kvinnor i efterblivna länder. EU visade sig vara fullt kapabelt att harmonisera lagstiftning, it’s what they do, men de bigotta katolska och moralistiska länderna visade sig ha större makt i EU än det bigotta och moralistiska lilla Sverige. PANG. AJ!

Man vill i EU förhandla fram ett handelsavtal med USA istället för det stoppade ACTA-avtalet, det heter TTIP (läs om det här). Förutom att man förmodligen vill knö in allt som fanns i ACTA (och som lockade ut hundratusentals demonstranter på gatorna i olika länder i Europa) så vill man också baka in ett sätt att hindra länder från att kringå avtalet om fri handel (eller snarare frihandel) genom att läggat in Investor-State Dispute Settlement i avtalet

Investor-State Dispute Settlement (ISDS) är ett system för att ge företag möjlighet att få skadestånd från stater om företaget anser att en stats lagstiftning gör att företagets vinst kan misstänkas bli mindre framöver. Man bakar in det i handelsavtal så att avtalet slutar gälla om staten inte följer de beslut som de som utsetts att döma fattar. T.ex så verkar ett kanadensiskt gruvbolag stäma Costa Rica på sina uteblivna framtida vinster för att Costa Ricas lagar ger ett så starkt skydd för regnskogen att det inte tillåts öppna ett dagbrott för att gräva guld i landet. På samma sätt verkar läkemedelsföretaget Eli Lilly försöka stämma Kanada för att de nekas två patent i landet, och Phillip Morris stämmer Australien för att de bara tillåter cigaretter att säljas i neutrala förpackningar.

Man håller på att försöka inkludera ISDS i TTIP, givetvis så långt bort från demokratiskt inflytande man kan komma, och man menar naturligtvis att verktyget skall användas för att inte korrupta länders tveksamma lagstiftning skall förstöra för våra fina företag. Jag hoppas för min del att Sverige, om avtalet blir verklighet, inte försöker tvinga t.ex. utländska gruvföretag att i förväg lägga undan pengar som skall täcka kostnaderna för att sanera marken när malmen är upplockad, utan bara låta dem plocka hem vinsterna och dra. Det blir sannolikt billigare än att bli stämda i en ISDS, att jämföra med att skottet i foten bara träffade lite snabbläkande mjukdelar.

Spelar åsikten om ämnet någon roll?

Monday, January 6th, 2014

Under min extremt korta och av alla utom mig själv glömda karriär som kulturarbetare, när jag var en del av lyssnarjuryn för P1:s romanpris, så ställdes frågan om man kan tycka om en bok även om man starkt ogillar huvudpersonen. Jag har haft anledning att fundera på det nu när jag läst “Parsifal Direktivet” av Kaj Karlsson. Inte för att jag ogillar huvudpersonen Gustav Sterner, tvärtom. Inte heller för att jag tycker illa om ämnesvalen i boken eller hur de behandlas, tvärtom där också, utan för att jag funderar på vad någon som inte är kompis med genren eller åsikterna som uttrycks skulle tycka om boken. Kort sagt, gillar jag boken för att den är bra eller för att jag håller med?

Jag har tidigare skrivit om Kaj Karlssons första bok “Operation Nordvind”, bland annat avseende hur väl det funkar att skriva böcker med att tydligt politiskt syfte (Spänning och politiska agendor, på olika vis), och det perspektivet är aktuellt även i “Parsifal Direktivet”. Såklart att det är, givet Kajs uppenbara samhällsengagemang och rättspatos. Apropå det kan man läsa hans blogginlägg “Att skriva Parsifal Direktivet”, det säger en del om vilket engagemang som krävs för att lyckas, och orka, ge ut en bok.

I “Parsifal Direktivet” får man följa ett intrångsförsök på Ringhals kärnkraftverk, utfört av huvudpersonen i förra boken Gustav Sterner och hans följeslagare, och här ställs jag första gången inför frågan om jag gillat berättelsen lika mycket om jag inte hållit med om att den tar upp ett viktigt ämne och behandlar den på ett sätt jag sympatiserar med. Jag tror att det visst är så att jag redan innan tyckt att frågan om kärnkraftverkens sårbarhet är viktig, men jag är också helt säker på att den trovärdiga beskrivningen av intrånget och känslan av undergång när det börjar bajsa ihop sig som Kaj skapar i boken bidragit till att jag tänker mer på hur sårbar och oskyddad samhällskritisk infrastruktur är.

Det är svårt att sammanfatta den fortsatta handlingen utan att spoliera spänningen, men i sin jakt på att reda ut omständigheterna kring händelserna på Ringhals följer gruppen spår som leder till det ena antagonisten mäktigare och farligare än den andra. Vägen de väljer blir en obeveklig följd av vilka de är och vad de kan, och det är avseende det som jag för andra gången måste fundera över om mina intressen påverkar mitt omdöme om berättelsen. Till viss del är det säkert så, handling med till viss del militär karaktär passar naturligtvis en MÖP som mig, men jag tror också att den militära jargongen i boken är använd så bra att det långt ifrån bara är igenkänning från lumpen utan en tydlig miljöfaktor och ett sätt att effektivt berätta ett militärt skeende (på samma sätt som det är effektiv operativ kommunikation).

I handlingen ingår, precis som i förra boken, ett resonemang kring rätt och fel, och vilka medel som är rättfärdigat att ta till för att uppnå mål man anser goda och rätt. Gustav Sterner har militärens synsätt att det är rättfärdigat med ganska långtgående rättigheter för en underrättelsetjänst, men också en självklar och stark tro på demokrati och försvaret av densamma som jag tyckt mig se vara typisk för svenska yrkesmilitärer. Jag är inte säker på att jag håller med Kaj Karlsson om vad som är rätt och fel i detta (eftersom jag inte vet vad han tycker, n.b.), men jag funderar avseende detta för tredje gången om mitt engagemang i exakt den frågan påverkar mitt omdöme om texten. Förmodligen delvis är säkert det rättvisa svaret, men jag tror att även någon som inte tidigare funderat på hur långt staten får gå i sin maktutövning har stort utbyte av att läsa om hur Gustav Sterner brottas med frågan.

Sammantaget inser jag att en av anledningarna till att jag verkligen gillar “Parsifal Direktivet” är att jag sympatiserar oerhört starkt med att frågan om säkerhet vid kärkraftverk, den militära vinkel och rättfärdigandet av underrättelsetjänstens befogenheter för försvar av demokratin tas upp. Jag tycker också mycket om sättet på vilket frågorna tas upp, och det blir ingen fjärde “frågan om”, jag konstaterar bara att för mig är detta en av bokens starka sidor. Kanske läser jag på grund av mina intressen in ett djup som inte finns, kanske missar jag saker som en mer kritisk läsare skulle observera, men det spelar ingen roll. Boken fick mig att vilja sätta den i händerna på andra för att få fler att tänka på de viktiga frågor som tas upp.

För att det inte skall råda någon tvekan så skriver jag detta i ett separat stycke: “Parsifal Direktivet” är en förträfflig thriller, jag närmast sträckläste den. Jag njöt av hur spänningen byggdes upp, hur förväntningarna på handlingen utveckling växte och av hur jag överraskades av vändningarna den tog. Läs den.

För övrigt såg jag till min glädje att Ny Teknik använde boken som en pik till Vattenfalls Öystein Löseth i sitt utdelande av julklappar. Hoppas reklamen där leder till att fler läser den. Så här såg det ut:

ParsifalDirektivet