Litterära hjältar

Först en parentetisk fråga: Finns det något ord som begreppsmässigt omfattar film, litteratur och teater, så att man slipper skriva “film- och/eller litteraturhmhmhm”? på samma sätt som hen funkar som ersättning för att skriva han eller hon? Eller som jag inbillar mig att engelskans fictional kan användas? Svara i kommentarsfältet. I väntan på besked skriver jag litteratur och menar med det även film och teater. Min förebild i detta är naturligtvis Niklas Dougherty

Hjälte. Själva ordet för med sig positiva konnotationer som tar sig formen av en (förmodligen ofta omedveten) förväntan att hjälten skall vara god, det vill säga ha en moralisk kompass som pekar åt ungefär samma håll som ens egen. Man förväntar sig som regel också att en hjälte skall överleva det mesta av boken vilket kräver egenskaper och förmågor som vanligtvis betraktas som goda eller bra (stark, snabb, smart etc.). Antagligen är det detta som gör att många hjältar skapas med en liten mouche på en i övrigt vacker regelbunden gestalt, för att bryta av och göra bilden lite mer intressant. Den mest banala mouchen måste vara att låta hjälten supa ner sig, tätt följt av att låta hen vara skamlöst otrogen, vilket, om detta är de enda defekterna, känns lika udda och inspirerande som Paul McCartneys höjda ögonbryn i videon till Mull of Kintyre. Om man inte har några ambitioner alls att göra sin hjälte intressant kan man givetvis också göra som Jan Guillou och låta hjälten helt sakna defekter och försöka göra berättelsen intressant på andra vis. Med i hans fall känt resultat.

Hjältar kan komma i många skepnader. Väpnaren Jöns i Det sjunde inseglet är lite ovanlig i det att han egentligen är en bifigur. Jag undrar om det var med flit Ingemar Bergman lät honom dominera filmen, om det bara råkade bli så eller om jag tillhör en liten minoritet som tycker så? Oavsett vilket så är han en hjälte, en klarsynt, välformulerad och godhjärtad hjälte i sin herres tjänst. Dessbättre för filmens skull så är han också cynisk, rädd, elak och har ett hjärta av sten. Han konstaterar iskallt att han kunnat rädda riddaren från sin ångest med ett bra laxermedel men att det nu är för sent, och han blir förvånad och besviken när en kvinna han räddat från en våldtäkt inte verkar vilja bli påsatt av sin räddare. Han framstår inte heller som en bättre människa efter att ha dragit billiga skämt på dessas bekostnad. Förmodligen är det kombinationen av cynisk yta över ett hjärta av guld som charmar mig.

En annan favorithjälte är Philip Marlowe, Raymond Chandlers dystra skapelse. Han har allt Jöns har plus överkonsumtion av alkohol och en rätt så dumdristig envishet. Till skillnad från den svenska småstadspolisromanfiguren är whiskeypimplandet något som pågår som en självklarhet snarare än att hållas upp som något som skaver (en kommentar: Jag använder ordet “skaver” här för att det är meningen att man skall tänka på kultursidorna i en dagstidning och någon pretentiös skribent som sett något om arbetarklass eller missbrukarhem. Man kan gott bli lite förbannad helt enkelt, som man blir när man läser om poliser med små skavanker i sin personlighet ditpluttade för att det skall vara så). Enda gången jag kan påminna mig om att Philip Marlowe kommenterat alkoholkonsumtionen direkt är när han tagit med sig en flaska Gin till någon för att denne verkat vara den lite sämre sortens drinkare som nöjer sig med Gin istället för Whiskey. Mouchen på Philip Marlowes porträtt är inte sprit utan att han skaffat sig ett hårt skal över vad som helt uppenbart är en lite för rättrådig, och blödig, personlighet för att jobba med det han gör. Raymond Chandlers andra gåva till mig som läsare är alla vassa repliker och fantastiska betraktelser jag serveras genom hjältens ögon.

Den som hos litterära hjältar gillar vasst formulerade cynismer, märkligt kalibrerade moraliska kompasser och lika korta som absurda glimtar av ren och skär godhet kan nog finna mycket nöje i att läsa Thomas Engströms böcker om den före detta Stasi- och CIA-agenten Ludwig Licht. Man kan för all del läsa Thomas Engströms två tidigare böcker också, Dirty Dancer och Mörker som gör gott, man till och med bör läsa dem eftersom de är skitbra. Huvudpersonerna i dem är nog ännu mer cyniska och absurda (i sin absolut rimliga mänsklighet samtidigt) än Ludwig Licht, men faller utanför ramen för den här texten eftersom jag har lust att avgränsa mig (vilket inte märks). Jag får en känsla av Licht att om han skulle måla sina intryck så skulle det se ut som en målning av Munch eller van Gogh, med en med kulspetspenna ditklottrad kuk i ena hörnet. Människorna runt Licht bidrar till den sköna känslan av alternativ verklighet. De verkar samtliga tycka att de agerar rimligt normalt efter omständigheterna, anar möjligtvis att deras egenskaper kanske inte skulle passa helt bland folk, och framstår för utomstående som mogna för den psykiatriska slutenvården. Eller underrättelsevärlden, där de händelsevis rör sig.

Så, iväg och läs, och glöm inte att Det sjunde inseglet är en riktigt rolig film.

Tags: ,

Comments are closed.