Posts Tagged ‘internets’

Hat

Thursday, October 16th, 2014

“Om inte min farfar hade HATAT statarsystemet så hade du plockat potatis åt greve von Rööv nu istället för att spela i ditt skitband” -Twiggy Pop i den fantastiska låtsas/på riktigt poporkestern Doktor Kosmos.

Fast oavsett hur rolig kommentaren ovan är så är den helt fel. Hat suger, oavsett om det är för en god sak eller får ett resultat som vi uppfattar som bra i efterhand. Det där med greve von Rööv kan för övrigt diskuteras om det var hat mot statarsystemet som möjliggjorde att snubben kunde spela i sitt skitband eller om det var utvecklingen från jordbruks- till industrisamhälle som bidrog mest till att vi blivit så rika att bortskämda ungar kan få en gitarr i födelsedagspresent och möjligheten att repa i familjens garage.

Updatering: Hela det här inlägget inspirerades av Anna Trobergs inlägg om hat i gamer-kulturen, och kommentarerna till det som visade (på ett skrämmande sätt) att hon har rätt.

Just nu är det oresonliga och för mig helt obegripliga hatet mot en kvinnlig spelutvecklare, Anita Sarkeesian, och vad som kommit att kallas #GamerGate1 aktuell, och det har fått mig att fundera på vem som hatar och varför, och vilka gemensamma drag olika hatare har. Jag har en förklaring och håll i er, ‘cos I’ma get Goodwin on yo ass.

De som hatar är, tror jag, människor som anser sig slå underifrån, och de verkar uppleva sig kämpa för en bra sak, för Det Goda rentav. Kanske slår de underifrån på riktigt, kanske har de tagit på sig en offerkofta, kanske kämpar de för en objektivt sett god sak? Det spelar inte så stor roll. Verkan på omvärlden när de tar i lite extra för att överheten tål det, eller fan bara skall ha det, är densamma oavsett orsak. Den verkan är dålig.

Stark motvilja, och i dess förlängning hat, kan vem som helst känna, men vi beter oss oftast inte som svin trots dessa starka känslor. Jag tror det beror på att vi vill passa in, vara som alla andra och, tja, bete oss som resten av flocken förväntar sig helt enkelt. En svaghet i denna sociala konstruktion är att om hatandet och det allmänt svinaktiga beteendet känns sanktionerat av samhället så verkar alla spärrar kunna släppa på kort tid, endast begränsad av normens överföringshastighet mellan individer. På internet är denna tid mycket kort.

Hitler utmålade judarna som förtryckare och dolda makthavare, och använde makten han fick genom denna populism till att med statens våldsmonopol visa hur de nya normerna för hur man behandlar judar skulle vara. Han hade en ingrodd antisemitism att bygga på, men det var hans normförskjutning som gjorde förintelselägren möjliga.

På samma sätt, men med sin egen gemenskap på internet eller den lokala föreningen som bas för normer och dess förändringar snarare än reell politisk makt, skapar sig olika grupper en självupplevd rätt att hata och att verka i enlighet med detta hat. Sektvänstern och de fina vänsterhatarna verkar anse att kapitalismen utövar våld mot dem och att plundring av Åhléns eller hot och misshandel av kapitalismförespråkande politiker därmed är legitimt självförsvar. Fulhatarna till höger lyckas finna det nödvändigt att försvara sig mot Sveriges mest marginaliserade och maktlösa grupper som t.ex. somalier i en (för utomstående) lika halsbrytande logisk kullerbytta.

Vad gäller det antifeministiska hatet mot kvinnor inom IT så verkar det ha uppstått en perfekt skitstorm av gynnsammast möjliga förhållanden för alla de tidigare nämnda faktorerna; vi har personer som i hög utsträckning kan antas ha känt sig utanför sociala sammanhang utanför sin internetgemenskap, känt sig marginaliserade, känt sig hotade av en feminism de förknippar med maktens korridorer och som de i sin ekokammare börjat uppfatta som ett direkt hot, har en stor gemenskap som de valt själva och där oliktänkare väljs bort/väljer bort sig själva, och vips så verkar det i just deras del av internet anses vara helt okej att hota med att döda hela sin antagonists familj.

Att människor tystnar i offentligheten på grund av rädsla, att människor misshandlas för att de anses tycka fel, att hemlösas läger bränns ner är inte bara individuella tragedier, det är verkliga hot mot demokratin och det öppna samhället. Jag önskar att jag kunde komma något mer att göra åt det. Jag kan inte ens uppmana till att gå in i urspårade diskussioner och försöka återskapa lite normalitet eftersom det känns lite för mycket som att uppmana folk att gå emellan för att stoppa ett knivslagsmål eller en gangsteruppgörelse. Någon som har förslag på möjliga åtgärder?

1. #GamerGate startades som en reaktion mot vad som uppfattades som att någon fick bra recensioner på grund av personliga kontakter, och mot bristande etik inom journalistiken, men det ursprunget var i själva verket ett rykte skapat av ett bittert ex. Sedan kom faktorn feminism in när vissa journalister började ifrågasätta könsroller i spel. Gissa om Leigh Alexander, Jenn Frank, Zoe Quinn och Brianna Wu upplevt en diskussion om etik och journalistik eller om de blivit mordhotade. Mer i en artikel i Huffington Post. Sverige då? Självklart. Och det var Anna Troberg som fick mig att hitta hela soppan genom den här utmärkta texten.

Efter Efter stormen

Wednesday, October 1st, 2014

Det är inte för att är bitter för att jag inte vann novelltävlingen Efter stormen (vilket jag är) som jag tycker att MIX förlag helt slarvade bort prisutdelningen i tävlingen Efter stormen, utan för att det var tråkigt att se hur ett annars väl genomfört publiceringskoncept missade att utnyttja kraften i det läsarengagemang man lyckats uppbåda.

MIX förlag har alltså tänkt ut ett koncept som de kallar 360-gradigt berättande. Jag tror att jag hittade dit genom något så bisarrt som att klicka på en reklambanner, vilket jag hoppas säger mer om marknadsföringens kvaliteter än min benägenhet att gå på click bait. Jag klickade i alla fall runt och föll genast för marknadsföringstänket kring projektet. MIX förlag verkade ha tagit ett helhetsgrepp. Snygg sida (konst av briljante Simon Stålenhag), tre författare kontrakterade för kortromaner, smakprov i form av prequels, “Testa dig själv och överlev” och en novelltävling för att engagera läsarna.

Efter att ha kommit på hur mitt förslag skulle börja tänkte jag ut vad jag skulle säga på prisutdelningen och skrev sedan mitt icke vinnande bidrag. Jag tänkte att prisutdelningen ändå kunde vara kul, bokmässa och allt, men när det var dags verkade publiken huvudsakligen bestå av vinnarens tre kompisar och ett tiotal som andra som mest verkade vara där för att det fanns lediga sittplatser att vila bokmässefötterna vid. Wtf? Jag hade förväntat mig ett tiotal hedersprismottagare med sina respektive närmast sörjande i publiken, lite pukor och trumpeter och sedan en vettig vinnarintervju med efterföljande paneldiskussion om marknadsföringen, följt av e-utgivning av så många bidrag man orkade. Nu blev det bara en kort introduktion av killen som vann, som dessutom knappt hördes trots att scenen stod på det lugnaste stället på hela bokmässan, och ett besked om att man kan köpa vinnarbidraget som e-bok. Känslan av att man utlyst tävlingen för att i alla fall de tävlande skulle köpa boken kom smygande.

Den missade möjigheten framstår som märklig med tanke på hur de författare jag följer på bloggar och annat kämpar för att tränga igenom mediebruset, och hur de med rätt knappa resurser lyckas genom att (som jag uppfattar det) bygga vidare på det engagemang man som läsare känner efter att ha läst en bra bok. Jag kan förstå om bokförläggarbranchen är lite försoffad och benägen att missa nya möjligheter, det hör till (och jag har skrivit om det), men om jag förstått det hela rätt så han man ändå med MIX förlag följt skolboken och skapat en liten lättrörlig och från moderföretaget oberoende enhet som kan få pröva nya idéer utan att VD lägger sig i men ändå med tillgång till det stora bolagets resurser. Hoppas att de lärt sig och gör bättre nästa gång. Och att jag vinner nästa tävling. Det vore det allra bästa.

Bara vad man kan vänta sig i Chancellor Sutlers Storbritanien

Tuesday, August 20th, 2013

Man borde inte vara förvånad, men jag är förvånad. Man borde bara kunna konstatera att Piratpartiet hade rätt om vart terroristlagar och övervakning är på väg, men Piratpartiet gick inte tillräckligt långt i sin beskrivning av möjliga följder.

När David Miranda kvarhölls på Heathrow på sin väg från Berlin till Rio de Janeiro var det inte vilken svartmuskig man som helst som kvarhölls, han är sambo med Glenn Greenwald, the Guardian-journalisten som är Edward Snowdens kanal för läckor om NSA. Det var inte heller bara det att de tog ett snack med honom, de höll honom i de maximalt 9 timmar de får hålla någon utan formell anklagelse, misstanke etc., och de tvingade av honom lösenord till dator, telefoner USB-stickor och externa hårddiskar och beslagtog dem.

Jag är närmast förstummad. Att de kan med? USA
hävdar så klart att de inte begärt någons kvarhållande, men att de fick en förvarning om att David Miranda skulle stoppas. Någon kommenterade på twitter att de lovar detta på samma sätt som de lovade att de inte avlyssnade amerikaner. I the Guardian orsakade händelsen en live-rapportering om reaktioner från parlamentsledamöter, Brasilianska ambassader, pressfrihetsorganisationer och upprörd allmänhet som är värd att följa.

Myndigheterna ville såklart veta vad David Miranda hade för information med sig, han var trots allt på väg med ett antal hårddiskar från Laura Poitras hem till Glenn, men det är ingen tvekan om att meningen också var att trakassera Glenn Greenwald. The Guardian har dock tagit åt sig lite, plockat upp handsken och avslöjat hur myndighetspersoner tidigare krävt, och fått, hårddiskarna med Snowdens avslöjanden som fanns på tidningen och pulveriserat dem i källaren. Kina, Ryssland, USA och EU. Chancellor Sutler.

Om att kliva ner i en kommunikationsflod

Wednesday, March 6th, 2013

Räckan av dumheter som uttrycks på twitter kan vara helt bedövande. Hela twitter verkar bestå av seriella missuppfattningar, raljerande förenklingar och en medveten eller av lathet jävligt rundhänt förhållning till fakta och verklighet. Viktigast verkar vara att medvetet missuppfatta sina meningsmotståndare så att man kan vara rolig på deras bekostnad. Allt detta skullle kunna fått mig att tycka att twitter är skit, men då hade jag behandlat twitter som upphovsrättsindustrin behandlar internet, och det hade i sin tur varit som att ha medvetet missuppf… ja, som att typ twittra om det. Cirkelresonemang. Förlåt. Men jag undrar på allvar vad det är som gör att tonen folk har när de svarar okända människor på twitter är så tillspetsad och näsvis.

Twitter är inte det man i mörka stunder tycker att det verkar fyllas av, det är bara en kanal för kommunikation, och den kan användas på olika vis. Vissa använder den så som beskrivet ovan, och det är lätt att hålla med Rasmus Fleischer i det han i sin frustration skriver på sin blogg, men det gör i sin tur att andra kan använda twitter som ett sätt att sålla agnarna från vetet när det gäller vilka som kan vara värda att lyssna på. Har de ljugit och raljerat om argument de hittat på att meningsmotståndare sagt diskvalificeras de snabbt och lätt från listan av människor vars uttalanden man kan ta på allvar. När det gäller journalister eller politiker och tyckare på låg och mellannivå blir en sådan lista rätt kort, medan proffstyckare och de lite mäktigare av riksdagspolitikerna uttalar sig mer sansat. Jag stryker emellertid dem också från listan så fort jag misstänker att de låter sina underhuggare och karriärsugna beundrare sköta den lite mindre snygga kommunikationen för att de inte själva skall riskera att stå till svars för hur mycket galenskaper som helst om de hamnar hos Tomas Ramberg i Ekots lördagsintervju (det räcker med de tveksamheter de kläcker ur sig i riksdagen och av medieträning präglade tv-uttalanden för att Tomas Ramberg skall ha material nog).

Sa jag att jag inte orkar med twitter? Det är en kanal för kommunikation jag är glad över att inte behöva kliva ner i. Man inte kan kliva ner samma kommunikationskanal två gånger, men jag vill inte göra det ens en gång, geggan ser helt enkelt för osmaklig ut från där jag sitter och betraktar den.

Exempel:
Seriell missuppfattning, när Cyklistbloggen twittrar en fråga om snöröjning, någon kommenterar och sedan svarar någon ansvarig på första kommentaren, typ istället för på frågan, och så svämmar tonläget över.

The Pirate Bay påstår att de numera är baserade i Nordkorea, vilket får medie- och kulturarbetare att medvetet missuppfatta Piratpartiet som sammanhörande med The Pirate Bay.
Fakta får stå tillbaka för möjligheten att formulera sig snärtigt och otrevligt.

Instagram skapar en Android-app och genast uppstår konsensus om att det är okej att utrycka sig nedvärderande på ett jag har svårt att tänka mig att man skulle göra någon annanstans.

Det är för ditt eget bästa, och så stoppar det mobbing

Wednesday, August 22nd, 2012

Om man läser tidningarna verkar det som om man har tagit fram ett undermedel mot mobbing. Enligt Göteborgs-Posten så har nätmobbare kunnat gömma sig bakom en signatur på ett webbhotell utom räckhåll för svenska myndigheter, och polisen har i princip stått maktlös mot förtal som sker via internet Detta kan ställas tillrätta genom att datainspektionen får möjlighet att bötfälla mobbare och företrädda offer i domstol bötfälla mobbarna. Vad som inte står, och som jag därmed förmodar att journalisterna inte heller har frågat sig, är hur datainspektionen skall kunna se vem som gömmer sig bakom ett alias på nätet om inte ens polisen, med allt vad de har av tvångsåtgärder, kan se det? Det verkar också lite tveksamt tycker jag att en myndighet som är satt att bevaka hur företag, privatpersoner och andra myndigheter hanterar data dessutom skall få befogenhet att beivra ett generellt (teknikneutralt!) brott som förtal. Inget om detta i Göteborgs-Posten.

Läser man Svenska Dagbladet ser man att det är polisen som fått tillgång till abonnemangsuppgifter bakom en ip-adress även för brott som inte kan ge fängelse, vilket av artikelförfattarna exemplifieras med nätmobbing och av alla andra uppfattas som fildelning (men jag släpper den pucken). Jag förstår bättre vad lagen innebär och syftar till efter den artikeln, men jag kan inte låta bli att fråga mig vad mobboffer vinner på att alla sveriges ungdomar lär sig använda anonymiseringstjänster. Och jag håller med Anna Troberg.

Det verkar som om man tror att mobbing på nätet är värre och mer svårupptäckt än den vanliga skolgårdsmobbingen och att det därför behövs speciella åtgärder. I själva verket är det ju så att skolgårdsmobbing har allt, precis allt, som nätmobbing har, plus rätt mycket större möjligheter till fysiskt våld. Ett offer för nätmobbing kan dessutom faktiskt visa omvärlden vad han blivit utsatt för, till skillnad från skolgårdsmobbing som ju till och med förnekats vara ett problem alls av skolor och deras kommuner till och med i fall där offret drivits till att ta sitt liv, och ett offer för nätmobbing har betydligt större möjligheter att försvara sig är ett ensamt barn på en skolgård.

Nu skall jag kolla hur det blir med abonnemanget hos Anonine, det verkar ju som om PPTP som Ipredator använder baserats på något gammalt läckigt och buggigt Microsoftprotokoll medan Anonine erbjuder en möjlighet att koppla upp sig med OpenVPN. Under tiden kan skolor och fritidsgårdar använda den dokumenterade nätmobbingen till att hitta och stoppa den vanliga skolgårdsmobbingen.

Uppdatering
Karl Sigfrid förvånar lite genom att knipa billiga poänger på ett par halmgubbar han byggt av Anna Trobergs resonemang, Anna svarar sådär snyggt så att det både blir svårt att försvara att LEK hjälper mot mobbing och att vrida tillbaka debatten till att handla om terrorism.

Knepiga debatter

Tuesday, August 23rd, 2011

Jag har sett två nygamla debatter blomma upp, den om de farliga dataspelen och den om yttrandefrihet/anonymitet/skyldigheter etc -på internet.

Jag vet att jag är lite sen, men eftersom det här är mitt första blogginlägg på typ ett halvår så är jag ursäktad.

Först tänkte jag ge mig på Mårten Schultz, som skriver om att brott är brott även på nätet i ett svar på Mymlans debattartikel “Källskyddet måste garanteras”. Hon hävdar att om man inte tillåter folk att vara anonyma på internet så kan man inte heller garantera något källskydd, vilket så klart leder till att maktahavare inte behöver vara så rädda för att få sitt eventuella fusk avslöjat (förutsatt givetvis att de har kvar pengar och mäktiga kompisar som kan förfölja visselblåsaren även efter de fått brallorna neddragna).

Mårten Schultz skriver att samhället har ett legitimt behov av att avslöja de som begått brott på internet, vilket givetvis är sant, och han hävdar på vad som verkar vara helt korrekt juridisk grund att källskyddet kanske inte är det bästa begreppet att hänga upp argumentation för anonymitet på. Visst. Jag kan förstå att man som jurist surnar till när någon helt missuppfattar något man uppfattar som fundamentalt, jag blir själv upprörd när jag ser saker på film som uppenbart strider mot fysikens lagar, även om filmen är tecknad, men är det så svårt att se principen som Mymlan argumenterar för?

Jag uppfattar Mårtens ställningstagande som att visst är anonymitet på nätet viktigt, men att brottsoffrens krav på att få brott uppklarade är viktigare. Det jag tycker att han antingen missar eller värderar på ett för mig helt galet sätt är att förbud eller andra hinder för att vara anonym på nätet omöjliggör anonyma avslöjanden om missförhållanden, vilket jag tycker är en tusan så mycket större kostnad än att det kan vara svårt att lista ut vem som handlar med knark, hotar folk till livet eller skriver den “sanna” historien om en ministers leverne. Visst är det legitimt för polisen att försöka lista ut vem som begått brott eller avlyssna misstänkta brottslingar, men ett förbud/hinder mot anonymitet innebär inget annat än massövervakning av alla. Nu får jag ge Mårten det att han inte argumenterar direkt för övervakning av alla, men jag har själv så himla svårt att inte se den konsekvensen av hans åsikter. Men okej, han är demokrat, jag får tänka att han vill problematisera diskussionen kring vad man kan och inte kan göra på internet, inte tänka att han tror att man kan hindra vissa som begått brott från att vara anonyma, för det vore ju bara för dumt.

Debatten om dataspel handlar alltid om moralism, även om de som argumenterar för dataspelens livsfarlighet alltid börjar sin argumentation med ett “jag är inte moralist, men…”. Detta hade varit stor humor om det inte var för att det verkar slippa igenom sådana gigantiska logiska argumentationsluckor utan att någon reagerar. Jag tänker nu på Lars Åbergs artikel i GP. Han säger att han inte är någon moralist, han uttalar sig raljerande om sina debattmotståndare, och hänvisar till en artikel som entydigt visar att de ungdomar i undersökningen som spelade mycket våldsamma dataspel uppvisade bristande empati och aggressivt beteende. Självklart har ingen undersökt vad som händer med barn som spelar icke våldsamma dataspel i lika stor utsträckning, eller om det möjligtvis är så att det myckna dataspelandet är ett symptom snarare än en orsak, vilket gör undersökningens resultat helt meningslöst som argument mot dataspelsvåld.

Lars har heller inga argument mot de som hänvisar till undersökningar som visar att det INTE finns något samband mellan aggressivt beteende och konsumtion av våldsamma dataspel. Lars skriver bara att det är självklart att det finns ett samband, och att det borde alla med lite vett i skallen förstå. Det går inte ens att formulera den inställningen som ett argument, och enda anledning att jag inte skrattar mig harmynt är det verkar funka. Man skall betänka att till och med en sådan komplett moralgalning som Siewert Öholm kom undan med sina teorier, även om vi nu skrattar åt hans bekymrade uttalanden om 80-talets pudelrock.

Katrineholmskuriren rädd för öppenhet?

Tuesday, February 15th, 2011

Ibland har jag svårt att tro mina öron. Som nyss, när kommunchefen i Katrineholm fick försvara sig i Studio ett i P1 för att han var allt för frikostig med att dela med sig av offentligt material på sin blogg. Eller, om man skall vara ärlig, så var det Katrineholmskuriren som fick försvara varför de tyckte att det var dåligt av kommunchefen att på sin blogg publicera frågorna de ställt till honom (som han ber läsarna om hjälp att besvara. Mästerligt) liksom de offentliga uppgifter som Katrinehomskuriren begärt ut. Behöver jag säga att de fick det lite svårt? Det jag tyckte sade mest var argumentet att om allt lades ut på bloggen så kunde ju vem som helst ta del av (den offentliga) informationen. Och? på vilket sätt är det dåligt? Katrineholmskuriren framstod inte precis som några journalistiska föredömen.

Svenskan har haft kul åt detta, liksom blandade bloggar.

Panspektriske pappan

Tuesday, December 15th, 2009

Efter att ännu en gång försökt reda ut vem av de bråkande barnen som hade den röda bilen först, såg jag plötsligt en parallell mellan mina besvär med att få barnens konflikter lösta på ett någorlunda rättvist sätt och statens vilja att övervaka medborgarna. Om jag hade kunnat kolla på filmen från kameran som övervakar barnens lek i vardagsrummet medan jag lagar mat, så hade jag hur lätt som helst kunnat reda ut vem som bitit, knuffat eller tagit någons leksak. Mitt dömande hade varit rättvist.

Att alltid veta vem av mina barn som gjort vad hade varit bekvämt för mig eftersom jag sluppit tveka om vad jag skulle göra för att lösa konflikten, men jag skulla samtidigt ta på mig ett stort ansvar för att lösa deras konflikter. Det skulle inte kunna hålla på för evigt. Tonårsupproret i en sådan familj skulle bli av episka proportioner.

Statens övervakning genom FRA får mig att tänka att de som driver på den hamnat i något slags överbeskyddande-förälder-tänk; de vill väl, om staten kan upptäcka farorna och döma rättvist kommer medborgarna att skyddas. De har missat att överbeskyddade medborgare blir odugliga i att klara sig själva men kommer ändå tillslut att vilja försöka. Är det ett uppror vi vill vara med om?

…och är det förresten inte typ 15 år sedan man böjade hacka ihop hemsidor och umgås i forum på nätet i lite större skala? Och är Piratpartiet i så fall en finne i etablissemangets panna?

Automagiskt trollande

Tuesday, December 1st, 2009

Jag hade tänkt skriva om hur svårt jag har att förstå hur man kan tycka så illa om minareter att man väljer att förbjuda dem, men istället måste jag fortsätta skriva om troll. Det har nämligen dykt upp ett sådant som är av en alldeles särskild och inte särskilt omskriven typ. Trollet ifråga är ingen mindre än Johanna Parikka Altenstedt alias JPA, personen som skapade en helt egen bloggbävning då hon gav sig in i en debatt om prostitution, hotade att outa en anonym sexarbetande bloggare och antydde att meningsmotsåndarna var kunder hos nämnda sexarbetare. Om inte ämnet varit viktigt, om inte följderna för Isabella Lund kunnat bli så svåra och om inte JPA framstått som så tragisk och trasig, så hade hela affären varit fantastiskt underhållande. Deepedition har hela storyn.

Underlaget för att ta fram en generell beskrivning av automagiskt trollande är lite magert så jag nöjer mig med att beskriva mina upplevelser av JPA och tillåter mig att tolka vad jag tror rör sig i knoppen hennes.

JPA har dykt lite då och då i mitt internetliv de senaste decenniet. Varje gång har hon gett sig in i debatter på ett rätt normalt sett, bara för att snart kasta beskyllningar vilt omkring sig och tillslut anklaga alla som lockats dit av uppståndelsen för att förfölja och mobba henne. Första gången jag stötte på henne var när sourze.se var nytt (och bra), då hon trasslade in sig i ett resonemang om att homosexualitet och pedofili gick hand i hand. Givetvis blev det ett jäkla liv. Enda spåret jag hittar av det är det här, där hon försöker förklara att hon inte har något emot homosexuella eftersom en av hennes bästa vänner var bög, och ett svarsinlägg vars sansade ton är klart representativ för det mostånd som gav JPA ett frispel.

Nå, till trollbetraktelsen. JPA är ett automagiskt troll, hon sköter förstörelsen helt själv. Hon övergav sin blogg under Isabella Lund-perioden när den var söndertrollad, inte av kommentarer, de höll en ovanligt hög nivå, däremot var inläggen sorgliga, konspiratoriska och hätska. Automagin börjar med att hon går ut hårt med något hon sedan inte kan försvara, men istället för att backa när hon stöter på intelligent liv fäktar hon allt vildare omkring sig, som om hon fattar att hon är ute och cyklar men är helt oförmögen att acceptera det. Till slut verkar debatten handla om att hon försöker bevisa att hon är förföljd av illvilliga dårar, medan de som känner sig påhoppade försöker förklarar att de mest blir ledsna av hennes utfall.

Tillslut vill jag nämna att jag ändå har JPA att tacka för att jag upptäckte bloggandet. Jag hittade Isabella Lund-affären av en slump när jag började intressera mig för FRA, och genom den hittade jag utmärkta bloggare som deepedition, josh, blogge (formerly known as…) och opassande. Därefter hittade jag Anna Troberg just när hon omvände sig till pirat, jag mailade Annie Johansson, blev medlem i partiet och började blogga.

Och nu kopplas kablarna in till FRA, och jag hoppas att det antingen inte är slut med detta eller att nästa fråga som engagerar mig slutar bra mycket bättre.

Trollvänstern?

Thursday, November 26th, 2009

Det verkar som om vänsterpartiet gått in för att trolla PP-bloggar, eller i alla fall HAX (kommentarerna). Nu är ju kommentarerna anonyma, men sammanfaller med något av en bloggkampanj från (v)-funktionärer och kommentarerna kritiserar PP för att inte ha agerat som (v). Jag utgår alltså glatt från att det är en kampanj. Christian och Rick kommenterar det på ett bra sätt tycker jag (de har länkar till (v)-bloggarna hos sig).

Det roliga (för mig) är att detta är det första riktiga trollande jag sett sedan jag lästa Copyriots bestiarium. Följaktligen sitter jag och funderar på hur det kommer sig att så mycket Serious Business (som det ändå måste vara frågan) om ger mig ett så starkt intryck av Lulz?

Visst, först kändes det mest som det var ett gäng sorgetroll i farten, men teorierna om att det kunde vara en kampanj tror jag var det som förändrade mitt intryck. Kampanjen är ju serious business, men då den avslöjas transformeras den i mina ögon. FUCK NARWHALS bah liksom.