Posts Tagged ‘framtid’

Spela upp ingenjören på läktaren, jag har läst Seveneves

Friday, October 2nd, 2015

Alla, a l l a, naturvetenskaps-och ingenjörsnördar drömmer om att hamna i en situation där vår förmåga och vårt intresse inte bara räddar världen (företaget, partiet, etc.) utan även ger oss inflytandet och statusen vi så länge förtjänat. På vägen till världsherraväldet får vi tillgång till alla nödvändiga resurser för att förfina och nyutveckla det vi fullständigt rationellt kommit fram till behöver fixas. Och vänta nu, har jag råkat skriva detta i första person?

För att omgivningen skall släppa alla tvivel och bara ge naturvetargänget allt de ber om, inklusive friheten att slippa det politiska spelet, och förverkliga detta drömscenario krävs naturligtvis ett riktigt mardrömsscenario. Det måste vara något som kan få ledning och ekonomer att inse att de faktiskt inte har skuggan av en chans att klara av situationen själva. Nivån på händelse är typ världsomspännande krig mot en till synes övermäktig fiende eller att månen sprängs i bitar. Det sistnämnda råkar vara precis det som inleder Neal Stephensons fantastiska bok “Seveneves”.

Boken börjar med hur man i den mycket påtagliga undergångsstämning som drabbar jorden beslutar att försöka bevara en spillra av människosläktet i omloppsbana kring jorden, baserat på och omkring International Space Station, ISS. Teknik och teknologi som knappt lämnat ritbordet eller bara används i enstaka forskningsprojekt måste snabbt skalas upp och vidareutvecklas för att kunna skapa förutsättningar för långsiktigt mänskligt liv i omloppsbana runt jorden. Därmed sätts alla tillgängliga resurser till för att låta ingenjörer, forskare och entreprenörer gå loss och rädda mänskligheten. Mitt i mardrömmen: Paradiset.

Huvudspåret i berättelsen är samspelet mellan hopp och förtvivlan; ännu ett nytt tekniskt framsteg eller ett sätt att ge mänskligheten hopp om att i alla fall några klarar sig, ännu en insikt om att det är jävligt kört för i princip alla på jorden, inklusive de man älskar. Som en dov underton till detta, som ibland blir stark nog att bryta igenom berättelserna om tekniska och organisatoriska utmaningarna man ställs inför (och bit för bit klarar av), ligger politiken. Som en orm.

När det dyker upp en maktspelare i projektet så ställs allt på ända. Rationella argument, rimlighetsbedömningar och fysikens lagar blir genast ogiltiga, och verklighetens förespråkare befinner sig i bästa fall på läktaren med bara delvis skymd sikt. Maktspelaren själv ser naturligtvis inte sitt behov av inflytande som ett hot mot allt som är heligt (för en ingenjör, eller ekonom för den delen), utan ser sig som just förnuftets röst och tror sig om att kunna göra rimliga bedömningar om vad som måste göras. Med sig själv vid rodret, såklart.

I “Seveneves” utkristalliserar sig konflikten mellan politik och vetenskap till en klyfta som delar mänskligheten långt bortom det vi hittills upplevt mellan ideologier och geografi, och detta har givit mig en insikt om betydelsen av att ta tillräckligt stor hänsyn till det politiska maktspeleriet, hur märkligt och irrationellt det än framstår.

Som ingenjör är det lätt att avfärda företagspolitik som irrelevant, men om man gör det misstar man sig. Alla projekt och allt förvaltande arbete består, förenklat, av tre komponenter som man kan benämna teknik, ekonomi och politik. Utan balans dem emellan går det åt fanders med alltihop. Projekt som utan ledning dör oavsett ekonomiska resurser och teknisk kunnande, politiker som utan hänsyn till fysikens lagar och ekonomins beteende försöker förbättra världen, och den oändliga mängd ursmarta tekniska lösningar som fyller papperskorgar runt om i världen är mina vittnen.

Tyvärr präglas samarbetet mellan disciplinerna av en djup misstro. Den maktspelande politikern antar såklart att ingenjören försöker få sin vilja igenom med hjälp av komplicerade resonemang och svåra ord, ingenjören antar att om bara argumenten tillräckligt tydligt går att logisk härleda ur något axiom så kommer de att accepteras som sanningen, och båda dessa grupper antar att ekonomernas begränsningar är till för att kringgås, fast i smyg så inte finansieringen stryps av något illvilligt revisorstroll. Detta är den störda miljö i vilken vi försöker få allt arbete uträttat, och enda sättet att nå framgång är att lära sig mer om de andra disciplinerna och bygga förtroende med dess företrädare. Det borde man klara, eller?

Marknaden en smula övervärderad, eller bostadsbubblepanik?

Tuesday, February 21st, 2012

Den analysansvariga på Mäklarsamfundet, Claudia Wörnman, säger i en artikel i E24 för ett tag sedan att priset på en bostadsrätt i Stockholm stigit 250% de senaste 15 åren, och att hon inte tror att det är orimligt att vi ser samma utveckling fortsättningsvis. Höhö. Om vi bortser från denne Bagdad Bob så kan man konstatera att de allra flesta (sammanfattning här, jag borde lägga upp Cornucopia i min bloggroll eftersom jag läser där varje dag) betraktar svenska bostäder som övervärderade på ett eller annat sätt.

Oavsett om man kallar den svenska bostadsmarknaden för möjligen en smula övervärderad eller om man utropar systemhotande ekonomisk bubbla så råder det väl ingen tvekan om att svenskar i allmänhet köper sin bostad för att bo i den, vilket i mina ögon gör bubblan mindre systemkritisk än en spekulationsdriven dito. I ljuset av det så blir jag en smula förvånad över hur lite rapportering det varit om Kinas bostadsmarknad. Ekot sände igår om hur de höga priserna på bostäder var ett problem för unga som vill bilda familj. Typiskt är att man fokuserar på problemen för unga (human interest!) och missar de lite större problemen. Visst är det tragiskt med en person som sitter med en högbelånad lägenhet på en vikande marknad, men det illustrerar ändå bara enskilda personliga tragedier. Det lite större problemet är att medelklassen i Kina i stor skala har använt bostadsmarknaden som ett sätt att placera sina besparingar för framtida bruk -ergo symtemhotande spekulationsdriven bubbla. Kineser verkar[citation needed] ha ett större behov än svenskar att stoppa undan pengar för framtiden; pensionen kanske inte är så stor alternativt baseras på en mindre del av en höginkomsttagares verkliga lön, eller så tänker man att pensionssystemet inte har en chans att tåla ettbarnspolitiken. Anledningen att man investerar i just bostäder är att räntan hålls låg och att det inte finns så många alternativ i en folkrepublik, och har på så sätt fått en spekulationsdriven bostadsbubbla. Huga! Dessutom tror jag inte att man riktigt kan äga en bostad i Kina som vi gör här. Men det är en annan femma, tror jag.

Å andra sidan är vi i sverige osunt högt belånade med en osunt stor banksektor med ett osunt stort beroende av bostadslån. Hm, vad är värst?

Automagiskt trollande

Tuesday, December 1st, 2009

Jag hade tänkt skriva om hur svårt jag har att förstå hur man kan tycka så illa om minareter att man väljer att förbjuda dem, men istället måste jag fortsätta skriva om troll. Det har nämligen dykt upp ett sådant som är av en alldeles särskild och inte särskilt omskriven typ. Trollet ifråga är ingen mindre än Johanna Parikka Altenstedt alias JPA, personen som skapade en helt egen bloggbävning då hon gav sig in i en debatt om prostitution, hotade att outa en anonym sexarbetande bloggare och antydde att meningsmotsåndarna var kunder hos nämnda sexarbetare. Om inte ämnet varit viktigt, om inte följderna för Isabella Lund kunnat bli så svåra och om inte JPA framstått som så tragisk och trasig, så hade hela affären varit fantastiskt underhållande. Deepedition har hela storyn.

Underlaget för att ta fram en generell beskrivning av automagiskt trollande är lite magert så jag nöjer mig med att beskriva mina upplevelser av JPA och tillåter mig att tolka vad jag tror rör sig i knoppen hennes.

JPA har dykt lite då och då i mitt internetliv de senaste decenniet. Varje gång har hon gett sig in i debatter på ett rätt normalt sett, bara för att snart kasta beskyllningar vilt omkring sig och tillslut anklaga alla som lockats dit av uppståndelsen för att förfölja och mobba henne. Första gången jag stötte på henne var när sourze.se var nytt (och bra), då hon trasslade in sig i ett resonemang om att homosexualitet och pedofili gick hand i hand. Givetvis blev det ett jäkla liv. Enda spåret jag hittar av det är det här, där hon försöker förklara att hon inte har något emot homosexuella eftersom en av hennes bästa vänner var bög, och ett svarsinlägg vars sansade ton är klart representativ för det mostånd som gav JPA ett frispel.

Nå, till trollbetraktelsen. JPA är ett automagiskt troll, hon sköter förstörelsen helt själv. Hon övergav sin blogg under Isabella Lund-perioden när den var söndertrollad, inte av kommentarer, de höll en ovanligt hög nivå, däremot var inläggen sorgliga, konspiratoriska och hätska. Automagin börjar med att hon går ut hårt med något hon sedan inte kan försvara, men istället för att backa när hon stöter på intelligent liv fäktar hon allt vildare omkring sig, som om hon fattar att hon är ute och cyklar men är helt oförmögen att acceptera det. Till slut verkar debatten handla om att hon försöker bevisa att hon är förföljd av illvilliga dårar, medan de som känner sig påhoppade försöker förklarar att de mest blir ledsna av hennes utfall.

Tillslut vill jag nämna att jag ändå har JPA att tacka för att jag upptäckte bloggandet. Jag hittade Isabella Lund-affären av en slump när jag började intressera mig för FRA, och genom den hittade jag utmärkta bloggare som deepedition, josh, blogge (formerly known as…) och opassande. Därefter hittade jag Anna Troberg just när hon omvände sig till pirat, jag mailade Annie Johansson, blev medlem i partiet och började blogga.

Och nu kopplas kablarna in till FRA, och jag hoppas att det antingen inte är slut med detta eller att nästa fråga som engagerar mig slutar bra mycket bättre.

An artifact of preubiquitous media. Sug på den, Jan Guillou

Wednesday, April 8th, 2009

Jag har precis läst ut William Gibsons senaste bok, Spook Country. Som (inte riktigt) alla vet var det William Gibson som myntade begreppet Cyberspace i sin science fiction-klassiker Neuromancer från 1984. Som en parentes kan jag nämna att jag gick till min bokhylla och letade rätt på boken för att kolla utgivningsåret, istället för att googla den. En parallell med Gibsons tilltag att först skriva en bok om en framtid där datorer är centrala, men inte skaffa någon dator själv förrän boken var klar och då bli förbannad för att han störs av hårddisknatter?

“On the most basic level, computers in my books are simply a metaphor for human memory: I’m interested in the hows and whys of memory, the ways it defines who and what we are, in how easily memory is subject to revision. When I was writing Neuromancer, it was wonderful to be able to tie a lot of these interests into the computer metaphor. It wasn’t until I could finally afford a computer of my own that I found out there’s a drive mechanism inside- this little thing that spins around. I’d been expecting an exotic crystalline thing, a cyberspace deck or something, and what I got was a little piece of a Victorian engine that made noises like a scratchy old record player. That noise took away some of the mystique for me; it made computers less sexy. My ignorance had allowed me to romanticize them.”

Nåiallafall, De senaste böckerna, Pattern Recognition och Spook country har inte blickat lika långt in i tänkt framtid som de förra och varit lite mer …lättlästa, tror jag är en bra sammanfattning. Annars är stämningen lika dystert hotfull men ändå hoppfull, och fokus ligger på det sociala spelet i skuggan av tekniska och samhälleliga förhållanden. I Spook Country konstateras det att tiden från det att man har kunnat ta del av inspelad musik till dess att monopolet på att reproducera inspelningar tillintetgjorts varat mindre än hundra år. En historisk parentes. Popstjärnor refereras till som “an artifact of Preubiquitous media”, ett begrepp som någon gärna får försöka hitta en bra översättning till.

Jag bjuder på citat trots att jag själv måste skriva av texten från en pocketbok:

‘In the early 1920s,’ Bigend said, ‘there were still some people in this country who hadn’t yet heard recorded music. Not many, but a few. That’s less than a hundred years ago. Your career as a “recording artist”‘ – making the quotes with his hands – ‘took place toward the end of a technological window that lasted less than a hundred years, a window during which consumers of recorded music lacked the means of producing that which they consumed. They could buy recordings, but the couldn’t reproduce them. The Curfew came in as that monopoly on the means of production was starting to erode. Prior to that monopoly, musicians were paid for performing, published and sold sheet music, or had patrons. The popstar as we knew her’ – and here he bowed slightly in her direction – ‘was actually an artifact of preubiquitous media.’

Under tiden som utvecklingens tidvattenvåg väller fram gör den drunkande gamla världen sitt bästa för att sabba för den nya. Man begår brott, ljuger skamlöst om lätt kontrollerbara saker och behandlar världen som om man ägde allt.

Det är lätt att gilla ipredia och IPRED watchlist (via opassande och OMG internets).

Dags för Svartklubb 2.0

Tuesday, March 24th, 2009

Kanske är det för att jag är gammal, men dagens ungdom verkar inte hänga på svartklubbar så som ungdomen fordom plägat göra. Jag har en känsla av att det i så fall beror på att tillståndsmyndigheterna inte är så njugga som de en gång varit och att alkoholförtäring på lokal blev rätt mycket billigare i början på 90-talet (i alla fall slutade folk gå till Gasquen på Chalmers då eftersom det inte längre var enda stället som var öppet till fem och sålde öl till humana priser). Nåiallafall, det var status i att gå på svartklubb, alla gjorde det (alla utom jag) och små band kunde bli stora genom spelningar där. Snart finns behovet där igen.

HAX skriver om telekompaketet och hur det verkar skjuta in sig på att stöpa om internets till en slags kabeltv, drivet av en ohelig allians av terroristförskräckare, moralpaniker och blandade korporativistiska branschintressen. Förutom att The Pirate Bay och motsvarande kulturspridare så klart inte skulle finnas med ens i det dyra kabelinternetpaketet där porren och sporten är med, så skulle kulturlivet hämmas genom att antalet mötesplatser och antalet människor som hittar till dessa skulle minska dramatiskt. Kultur blir bättre genom möten människor emellan. Likaså är oreglerad kreativitet skojigare än affärsmodellstyrd dito; Piratbyrån är roligare än Liza Marklund, svartklubb är roligare än återförening av New Kids On The Block.

Hoppfullt är ändå att drivkraften att skapa kultur verkar vara så stark att hinder och repressalier inte stoppar folk med ett brinnande intresse. Jag såg precis Kobra som handlade om metal-scenen i mellanöstern. Man kan inte påstå att livet i t.ex Iran blir lättare om man har långt hår och spelar dödsmetall, ändå görs det, och det är “bara” en hobby, man vill bara ha lite roligt. Med det i bakhuvudet blir det rent löjeväckande att försöka stöpa om internets för att kunna sälja plastbitar med Britney Spears och talböcker med Carina Rydberg. Det intressanta kommer att hända i oreglerade delar av nätet, och jag lovar att äta upp min gamla basker om det inte blir högsta mode att vara en del av det skapande som sker där. Det är dags för svartklubb 2.0!