Archive for the ‘Samhälle’ Category

Kärlek, hat och cykelbanor

Friday, October 14th, 2011

Motsatsen till kärlek borde inte anses vara hat. Det är det i och för sig om man bara räknar kärlek som “tycka bra om” och hat som “tycka dåligt om”, men både kärlek och hat är så mycket mer mångfacetterat än så. Inte minst lättheten med vilken kärlek kan vändas i hat indikerar att likheterna är större än skillnaderna. Dessutom är ju frågan om motsatser beroende av vilken skala man väljer att mäta i. På tycka om-skalan är kärlek och hat motsatser, men det kanske inte är den mest relevanta skalan? Om man definierar en skala som löpande mellan polerna starka komplexa känslor och inga särskilda funderingar i ämnet alls tror jag att man kan komma närmre ett relevant motsatsförhållande. Likadant med ondska och godhet. Nu beror ju detta helt på vad man menar med ondska så klart men om man tänker på Godhet som något som resulterar i braighet för så många som möjligt och Ondska som resulterar i dålighet för så många som möjligt (till skillnad från ondska som det lite mer banala elakt), så tänker jag på ondska som lägervaktsmentalitet kombinerat med en lite för stor budget, eller likgiltighet inför något kombinerat med maktambitioner där detta något kan användas om verktyg eller hävstång för ambitionerna, alternativt ett stort engagemang (och kanske kärlek!) i en fråga kombinerat med dumhet och okunnighet i sakfrågan. Eller en kombination av dessa kombinationer.

Jag har alltså cyklat i stan (Svingeln/gårda – Lilla bommen) och fått tillfälle att fundera på vilken typ av motiv och drivkraft som faciliterat stadens cykelvägar i förhållande till dess nya biltrafikleder. Ondska, likgiltighet och hat. Jag har inte heller några som helst svårigheter att förstå den anonyma reaktion som Copyriot rapporterade om, och med tanke på mina känslor inför detta i sammanhanget ändå rätt banala problem förstår jag bättre hur reaktioner uppstår som #vi-känner-starkt-att-något-är-jävligt-fel-och-att-något-borde-göras-men-vi-vet-inte-vad (typ #OccupyWallstreet). Eller känslorna inför Bashar al-Assad.

Folk verkar bli engagerade och handlingskraftiga när de utsätts för ondska, vilket dessvärre verkar skapa mer ondska, t.ex. förföljelser av kopter i Egypten efter den arabiska våren, Stalins terror, skräckväldet under franska revolutionen, en repa i lacken etc etc. Eller finns det hopp? EU kanske blir till något bra ändå?

Knepiga debatter

Tuesday, August 23rd, 2011

Jag har sett två nygamla debatter blomma upp, den om de farliga dataspelen och den om yttrandefrihet/anonymitet/skyldigheter etc -på internet.

Jag vet att jag är lite sen, men eftersom det här är mitt första blogginlägg på typ ett halvår så är jag ursäktad.

Först tänkte jag ge mig på Mårten Schultz, som skriver om att brott är brott även på nätet i ett svar på Mymlans debattartikel “Källskyddet måste garanteras”. Hon hävdar att om man inte tillåter folk att vara anonyma på internet så kan man inte heller garantera något källskydd, vilket så klart leder till att maktahavare inte behöver vara så rädda för att få sitt eventuella fusk avslöjat (förutsatt givetvis att de har kvar pengar och mäktiga kompisar som kan förfölja visselblåsaren även efter de fått brallorna neddragna).

Mårten Schultz skriver att samhället har ett legitimt behov av att avslöja de som begått brott på internet, vilket givetvis är sant, och han hävdar på vad som verkar vara helt korrekt juridisk grund att källskyddet kanske inte är det bästa begreppet att hänga upp argumentation för anonymitet på. Visst. Jag kan förstå att man som jurist surnar till när någon helt missuppfattar något man uppfattar som fundamentalt, jag blir själv upprörd när jag ser saker på film som uppenbart strider mot fysikens lagar, även om filmen är tecknad, men är det så svårt att se principen som Mymlan argumenterar för?

Jag uppfattar Mårtens ställningstagande som att visst är anonymitet på nätet viktigt, men att brottsoffrens krav på att få brott uppklarade är viktigare. Det jag tycker att han antingen missar eller värderar på ett för mig helt galet sätt är att förbud eller andra hinder för att vara anonym på nätet omöjliggör anonyma avslöjanden om missförhållanden, vilket jag tycker är en tusan så mycket större kostnad än att det kan vara svårt att lista ut vem som handlar med knark, hotar folk till livet eller skriver den “sanna” historien om en ministers leverne. Visst är det legitimt för polisen att försöka lista ut vem som begått brott eller avlyssna misstänkta brottslingar, men ett förbud/hinder mot anonymitet innebär inget annat än massövervakning av alla. Nu får jag ge Mårten det att han inte argumenterar direkt för övervakning av alla, men jag har själv så himla svårt att inte se den konsekvensen av hans åsikter. Men okej, han är demokrat, jag får tänka att han vill problematisera diskussionen kring vad man kan och inte kan göra på internet, inte tänka att han tror att man kan hindra vissa som begått brott från att vara anonyma, för det vore ju bara för dumt.

Debatten om dataspel handlar alltid om moralism, även om de som argumenterar för dataspelens livsfarlighet alltid börjar sin argumentation med ett “jag är inte moralist, men…”. Detta hade varit stor humor om det inte var för att det verkar slippa igenom sådana gigantiska logiska argumentationsluckor utan att någon reagerar. Jag tänker nu på Lars Åbergs artikel i GP. Han säger att han inte är någon moralist, han uttalar sig raljerande om sina debattmotståndare, och hänvisar till en artikel som entydigt visar att de ungdomar i undersökningen som spelade mycket våldsamma dataspel uppvisade bristande empati och aggressivt beteende. Självklart har ingen undersökt vad som händer med barn som spelar icke våldsamma dataspel i lika stor utsträckning, eller om det möjligtvis är så att det myckna dataspelandet är ett symptom snarare än en orsak, vilket gör undersökningens resultat helt meningslöst som argument mot dataspelsvåld.

Lars har heller inga argument mot de som hänvisar till undersökningar som visar att det INTE finns något samband mellan aggressivt beteende och konsumtion av våldsamma dataspel. Lars skriver bara att det är självklart att det finns ett samband, och att det borde alla med lite vett i skallen förstå. Det går inte ens att formulera den inställningen som ett argument, och enda anledning att jag inte skrattar mig harmynt är det verkar funka. Man skall betänka att till och med en sådan komplett moralgalning som Siewert Öholm kom undan med sina teorier, även om vi nu skrattar åt hans bekymrade uttalanden om 80-talets pudelrock.

Maila riksdagen om datalagringsdirektivet

Wednesday, March 9th, 2011

Jag har knåpat ihop ett jättelångt mail om datalagringsdirektivet som jag skickat till några riksdagsledamöter. Det lär ju varken bli någon bloggbävning eller mailstorm som när FRA-lagen skulle röstas igenom, men kanske kan jag bidra lite grand till ett tryck som kan ge tveksamma ja-röstare lite dåligt samvete nästa gång de röstar för genomförande av någon kass övervakningslag?

Nåja, så här skrev jag i alla fall, lite för långt och en smula för snabbt i vissa avseenden:

Hej

Nu är det ju snart dags för er i riksdagen att rösta om datalagringsdirektivet, vilket är något som jag uppfattar som en genomgripande förändring av hur staten ser på sina medborgare. Så snälla, rösta emot!

Jag tycker mig ha uppfattat att de flesta av er i riksdagen också tycker att det är en stor och allvarligt förändring, bland annat genom att det med emfas påpekas att det är viktigt att bygga in ett skydd för den personliga integriteten.

Det viktigaste argumenten för att genomföra datalagringsdirektivet verkar vara:

1. Att det ger polisen möjlighet att klara upp brott, och att den lagrade data endast skulle användas för att klara upp grova brott (eftersom det innebär ett intrång i den personliga integriteten att få
sin kommunikation granskad)

2. Att det är ett EU direktiv som vi måste införa, och för att vi får betala böter om vi inte inför det.

Argument nr 2. ger jag inte så mycket för eftersom det för det första blir avsevärt mycket dyrare att införa direktivet än att betala böter (jo, betydligt mer än fantasisiffran 100 miljoner kronor som nämnts som ett möjligt bötesbelopp, även om kostnaden kanske inte hamnar på staten helt och hållet), och för det andra eftersom EU utvärderar direktivet (rapporteras den 23/3) och väntas komma med allvarlig kritik mot det i linje med vad flera medlemsstaters författningsdomstol gjort (Tyskland, Rumänien, Cypern), och därmed kan man väntas sig stor förståelse från EU om vi dröjer lite till.

Argument nr 1 verkar bygga på tanken att det bara är när den lagrade informationen om var min telefon varit och alla den kommunicerat med granskas som det sker ett intrång i min personliga integritet, och om jag misstänks för ett grovt brott så kan staten med gott samvete göra ett sådant intrång (min personliga integritet värderas lägre än nyttan med att klara upp brottet jag misstänks ha begått). Det sistnämnda är helt rätt, vilket man kan se i lagstiftning om när t.ex. telefonavlyssning får ske (misstanke om brott som kan ge mer än två års fängelse), men det förstnämnda är faktiskt helt fel. Intrånget sker i precis det ögonblick informationen om mig lagras. Detta verkar de flesta i riksdagen också vara överens om, annars hade man säkert inte varit så noga med att förklara att datan man samlar in bara kommer att tittas på för att klara upp särskilt grova brott.

För att avgöra om man vill införa datalagringsdirektivet skall man alltså värdera om förlusten i personlig integritet är större eller mindre än vinsten i att klara upp fler grova brott.

Nu börjar jag närma mig min poäng.

Det samhället förlorar om data om allas kommunikation lagras (var den sker och med vem och hur länge, samt var allas mobiltelefoner har varit, alltid, så som förslaget ser ut nu) är enligt mig att ingen kan vara helt säker på att kommunicera med någon utan att det upptäcks. Av staten, främmande makt eller arbetsgivaren. Vilket såklart innebär att möjligheten att skvallra på makthavare omintetgörs, media kan inte garantera källskydd etc.

För mig är källskydd mycket viktigare än om man klarar upp fler brott. Fast klarar man upp fler brott? Det finns det faktiskt inget som tyder på i de länder där datalagringsdirektivet införs (vilket säkert är en av anledningarna till att EU:s utvärdering den 23/3 kommer att kritisera direktivet).

Riksdagen är med andra ord på väg att byta källskyddet (som är grundlagsskyddat) mot en illusion om att man kanske skulle lösa fler grova brott. På vägen får man ett samhälle där folk undviker att ringa psykologer, anonyma alkoholister eller andra organisationer som man är
rädd skall kunna hållas emot en.

Men vänta, hur kan staten få tillgång till datan om man inte misstänks för brott, det skulle ju innebära ett grovt övergrepp, och det gör väl inte staten? Jo det gör den. Torsten Leander fick sparken från sitt jobb för att staten visste att han sålde Proletären.

Främmande makt då? Jo, andra länder i EU skall få ta del av informationen enligt direktivet. Det gäller att inte förneka folkmordet i Armenien när man är i Sverige om man vill vara säker på att kunna resa fritt i Frankrike.

Kan arbetsgivaren få tag på informationen? Ja, är datan lagrad så är den tillgänglig. Data läcker redan ur skyddade databaser, och att säga att just den här databasen inte skall läcka är bara dumt.

Nu kan det ju hända att min argumentation har en så stor lucka som innebär att det är motiverat att införa datalagringsdirektivet. I så fall skulle jag vara mer än tacksam om jag kunde få hjälp med att förstå det. Argumentera gärna emot, med andra ord!

Hälsningar

Uppdatering
Anna Troberg har varit på seminarium och livebloggat. Man kan väl säga att IT och telekombolagen INTE vill ha datalagringsdirektivet. Och att staten uppskattar kostnaden till 200 miljoner, telekombolagen 1 miljard medan ingen verkar kunna med att påstå att böterna kommer att bli högra än 100 miljoner (allt i kronor). Hittills har vi väl fått böta kanske 10 miljoner?

När kommer förbudet?

Monday, March 7th, 2011

Sitter och chattar via Meebo (och MSN) på telefonen på samma sätt som jag inte sällan gör med sms, och undrar när telebolagen kommer att försöka förbjuda det på samma sätt som de går på Skype och Viber?

Katrineholmskuriren rädd för öppenhet?

Tuesday, February 15th, 2011

Ibland har jag svårt att tro mina öron. Som nyss, när kommunchefen i Katrineholm fick försvara sig i Studio ett i P1 för att han var allt för frikostig med att dela med sig av offentligt material på sin blogg. Eller, om man skall vara ärlig, så var det Katrineholmskuriren som fick försvara varför de tyckte att det var dåligt av kommunchefen att på sin blogg publicera frågorna de ställt till honom (som han ber läsarna om hjälp att besvara. Mästerligt) liksom de offentliga uppgifter som Katrinehomskuriren begärt ut. Behöver jag säga att de fick det lite svårt? Det jag tyckte sade mest var argumentet att om allt lades ut på bloggen så kunde ju vem som helst ta del av (den offentliga) informationen. Och? på vilket sätt är det dåligt? Katrineholmskuriren framstod inte precis som några journalistiska föredömen.

Svenskan har haft kul åt detta, liksom blandade bloggar.

Anställd på FRA? Moi?

Thursday, January 20th, 2011

En kul kampanj har återuppstått, FRA-leken, som går ut på att man skall avslöja saker om sig själv med en utmaning till läsaren att glömma det som inte är viktigt för rikets säkerhet. Två bloggare har återpostat sina avslöjanden från för ett år sedan, Emil Isberg och Scaber Nestor.

Reglerna (från Emil Isberg):
Om du inte lyckas glömma bort den har du automatiskt förlorat. Om du läcker uppgiften till någon annan har du också automatiskt förlorat. Glömmer du bort uppgiften kan du med stolta steg gå till Lovön och söka jobb på FRA – om du ens då kommer ihåg att du kan glömma bort en generande sak om någon du känner.

Det visade sig att jag glömt vad de skrev för ett år sedan. Hjälp, tänkte jag, det gick att glömma, var det feltänkt att vara emot att FRA kan få kolla vem man är? Eller måste jag genast söka jobb på FRA? Sedan kom jag på att jag läste rätt många avslöjanden, vilket sätter finget på nästa svaghet i teorin om Total Information Awareness; man ser inte skogen för bara trän samtidigt som detaljerna försvinner i mängden information.

Ett lyckat experiment, således…

Terrornoja

Wednesday, January 12th, 2011

Det verkar som om vi fått ett nytt och obehagligare samhälle i julklapp. Om man får tro Dagens Nyheter så verkar det som att man kan få polisen att stoppa vem som helst som ser lite muslimsk ut genom att ringa och dra en vals om att man sett någon be på en busshållplats eller något annat man inte gillar.

Det jag och den oskyldige mannen med religiösa vanor och ryggsäck skulle önska av polisen är att de kopplar på hjärnan innan de börjar jaga folk, och/eller drar nytta av den rätt enorma kunskap om förbrytare som rimligtvis måste finnas inom polismyndigheten.

I det här fallet skulle man kunna tänka sig att de kollade hur vanligt det är att självmordsbombare rullar ut en bönematta och knäböjer innan de kliver på bussen de tänker spränga. De hade också kunnat kolla hur vanligt det är att någon spränger sig i luften i utkanten av landets 10:e största stad en vanlig veckodag i den månad då det är absolut minst människor i rörelse i landets städer och tätorter.

Kort sagt betedde sig människan som ringde som en idiot, men det är ändå nästan OK, idioter finns det överallt, men vad värre är så betedde sig polisen som kompletta idioter. Man kan bara gissa att de inte ville ringa SÄPO eller någon annan specialist på terrorister av rädsla för att bli utskrattade och tyckte att det var en mindre risk för åtlöje om de plockade in en sån där muselman som ändå ingen gillar. Puckon.

Uppdatering
Det var en väktare som ringde polisen, vid 14:30 och de jagade killen med påslagna sirener och blåljus. Jösses.

Intressanta omständigheter

Wednesday, January 12th, 2011

I den första boken om Modesty Blaise, Köpa henne går inte, från 1965 pratar Sir Gerald Tarrant med huvudportieren mr Manetta på Ritz i London om en gäst vid namn Abu Tahir från ett litet påhittat ökenrike. Tarrant frågar Manetta om det varit några problem med den långväga gästen, varpå Manetta svarar, i lätt förebrående ton: “På Ritz har vi inga problem, sir…bara intressanta omständigheter”.

Jag kan få den känslan med information och kunskap. Visst kan det kännas problematiskt när människor i min omgivning har fått information som de med bristande kunskap glatt missförstår och använder på ett för mig negativt sätt, och visst verkar det kännas som ett jätteproblem för världens ledare att Wikileaks läcker det som USA:s diplomater pratat med dem om, men när det gäller information och kunskap måste vi alla vara huvudportierer på Ritz i London. Vi måste betrakta det som kan uppstå till följd av att människor får information och kunskap som intressanta omständigheter, som det är vår viktigaste uppgift att hantera så att alla är nöjda.

Ritz hade inte varit Ritz om de betraktat gästerna som problem, och jag hoppas innerligt att de regeringar som betraktar sina medborgare som problem genast slutar vara regeringar.

Uppdatering:
Anna Troberg skriver, relaterat till detta, tycker jag nog, om hur det kan vara skitjobbigt att bli avkrävd en källa till uttalanden som uppfattas som tveksamma, men hur även det måste vara en intressant omständighet och inte ett problem.

Underrättelseåret 2010…?

Friday, January 7th, 2011

Jag hörde med ena örat hur en radiohallåa räknade upp ett antal händelser från det gångna året. Nivån på terrorhot mot sverige höjdes, Amerkanska ambassaden övervakar svenskar, en man sprängde sig själv på Drottninggatan och misstänkta terrorister greps innan ett förmodat attentat i Köpenhamn. Såsom jag hörde det, med ena örat medan jag försökte komma på vilken fas av uppstart som kaffemaskinen hade nått, förstod jag det som att man beskrev ett orsakssamband som kanske Wikileaks avslöjat. Det hade varit något. Nu var det istället en introduktion av en intervju med chefen för SÄPO, Anders Danielsson. En OK intevju faktiskt. Han lyckades säga inga kommentarer utan att framstå som en som har allt för mycket att dölja, till skillnad från den ambassadtjänsteman på amerikanska ambassaden som skulle kommentera övervakningen av svenskar som ambassaden hållit på med.

Anders Danielsson imponerade faktiskt lite på mig när han kommenterade just självmordsbombaren i Stockholm. Någon, oklart om det var en journalist eller riksdagsledamot, jag vet inte vilket som skulle vara mest oroväckande, tyckte att det var märkligt att SÄPO inte haft koll på självmordsbombaren eftersom han uttryckt sina radikala åsikter på facebook och i öppna forum. SÄPO-chefen svarade att det ända sättet att hantera information på öppna sajter på internet så att det skulle kunna hjälpa polisen att ta fast sådana som den aktuelle självmordsbombaren är att registrera folks åsikter, vilket är förbjudet för polisen, på mycket goda grunder dessutom, och det är inte olagligt att hysa radikala åsikter i sverige (parallell till IB etc etc). Personen som han debatterade med försökte rädda sig lite men misslyckades.

Det hade varit mer intressant om man hade haft FRA-chefen i studion vid det tillfället, eftersom de tack vare en egen variant av personppgiftslagen faktiskt får registrera folks åsikter. De får nog inte se till att folk blir frihetsberövadeför fel åsikter, än, i alla fall inte av svenska myndigheter, eller i alla fall svensk polis.

Mitt moraliska dilemma

Thursday, January 6th, 2011

Jag är en moraliskt och ideologiskt driven person. Moral och ideologi går inte alltid att skilja på. Det sagt, nu till mitt moraliska dilemma:

Skall jag köpa en mjukvara (AnyDVD, testperioden är slut) som är det enda jag hittat som knäcker kopieringsskyddet på köpefilmer eller inte? Det känns helt fel att betala ytterligare några hundra för att kunna ta säkerhetskopior på filmer jag faktiskt köpt (eller som barnen fått av släkt och vänner, vanligare), men det känns också helt fel att inte ta säkerhetskopior, eftersom den genomsnittsliga livlängden för en populär film är två gnuggningar mot vardagsrumsgolvet vilket också leder till slöseri och andra tråkigheter. Att lägga ner en massa jobb på att ladda hem knäckta versioner från The Pirate Bay känns märkligt nog också fel, mest för att det tar en massa tid och tid är hårdvaluta i vårt hem.

Att blogga om det kanske är det enda som helt säkert inte leder till något.