Archive for the ‘Kultur’ Category

Precisa detaljer

Saturday, March 2nd, 2013

Om jag varit bokbloggare är det möjligt att jag i så fall skulle ha varit sveriges minst aktuelle, eller i alla fall märkligast synkroniserade. Nåiallafall, eftersom Lars Wilderäng som bloggar som Cornucopia släpper sin nya bok Midsommargryning, uppföljare till Midvintermörker, i april, så har jag tänkt en del på Kaj Karlssons Operation Nordvind (vars uppföljare beräknas vara klar till hösten). Klart så långt?

I ett tidigare blogginlägg i vilket jag recenserar just Midvintermörker nämnde jag Operation Nordvind och gjorde några jämförelser som i huvudsak gick ut på att Midvintermörker var en berättelse i högt tempo, flera samtidiga skeenden med de med nödvändighet följande cliffhangers som fungerade påfallande bra (nota bene: krystade cliffhangers som i Da Vinci-koden är ett hatobjekt) och med en politisk agenda nästan lika tydlig som i Coq Rouge, medan Operation Nordvind var mer som litteratur. Jag tänkte jag skulle utveckla det, den förtjänar att bli lite omskriven (i den mån att nämnas i en blog med mellan noll och kanske någon läsare räknas som omskriven….)

Boken handlar om en före detta operatör vid SSG, Särskilda skydddsgruppen, ett svenskt specalförband inom försvaret som numera heter SOG. Operatör antar jag att de kallas på grund av att deras kompetens och uppgifter gör att de faktiskt är något mer än soldater. Spelar ingen roll för det här sammanhanget, men rätta mig gärna om jag har fel. Huvudpersonen, Gustav Sterner, råkar se ett mord och blir därigenom indragen i det som visar sig vara Operation Nordvind. Indragen i är kanske fel begrepp eftersom han gör allt för att motverka operationen. Kan man kanske säga att han blir medberoende? Den utvecklar sig på ett på ett mycket spännande och trovärdigt sätt, mer trovärdigt än många mycket mer kända thrillers och, som sagt, spännande på det där sättet att man läser en sida till fast man egentligen är för trött för att man bara måste veta hur det går.

Nu till det jag kom att tänka på som fick mig att börja skriva det här inlägget: realismen och trovärdigheterna i detaljer skapar intrycket av helheten, för miljöer och skeenden såväl som för karaktärernas personligheter. Jag minns fortfarande beskrivningen, eller snarare min känsla från när jag läste beskrivningen, av hur en person trampar igenom tunn is och fyller skon med vatten. Den torra beskrivningen av hur det var väntat och nödvändigt men beklagligt eftersom det ofrånkomligen sänker uthålligheten lyckas ge mig en känsla av återhållen frustration hos personen ifråga. Man känner att han kanske skulle velat skrika helvetes-jävla-skit det högsta han kan för att sedan ge upp och gå hem, men det är inte läge för det och att han trycker tillbaka den känslan för att kunna lösa uppgiften. Jag kände också hur han började misstänka att det plötsligt blev mindre sannolikt att han skulle lyckas återvända, men fortsätter eftersom det bara blivit svårare, inte omöjligt, än. Detta beskrivet med rätt så få ord, om jag minns rätt. Förmodligen är jag i egenskap av MÖP tacksam som mottagare av sådana beskrivningar, och det spelar förmodligen in att jag själv fyllt stövlarna med vatten och sett framför mig hur krånglig tillvaron kommer att bli något dygn framöver men att det inte får begränsa mig i lösandet av uppgiften jag står mitt upp i nu (inga jämförelser i övrigt såklart, jag har bara fyllt mina stövlar under utövande av fritidsnöje, och vattnet var minst 16 grader varmt). Men. Jag inbillar mig att jag är såpass litterärt kräsen att mitt omdöme är objektivt sett värt något när jag hävdar att beskrivningar av miljöer och personer är förbannat bra, och att jag så lätt kan identifiera mig med någon som riskerar sitt liv på ett sätt jag själv aldrig varit i närheten av säger väl en del. Kärvt och kortfattat, javisst, men samtidigt känslofullt. Jag läste om inledningen av boken innan jag skrev det här (finns på nätet, LÄS) och den är typisk för kombinationen av kärv beskrivning och förmedling av stark känsla. Imponerande. Jag hittar inget om att Kaj Karlsson skulle ha Raymond Chandler som förebild men jag kan själv inte låta bli att göra jämförelsen.

Realismen i boken kommer sig till stor del av att Kaj Karlsson skriver om saker han kan, förutom förmågan att skriva bra såklart, men den har jag redan beskrivit. Kaj kan överlevnad, strid, spaning, ekonomi, IT och har ett stort samhällsengagemang. Det räcker väl till för att få en historia att funka utan att ge sig ut på djupt vatten. Från bloggen vet jag också att saker han inte kunde sedan tidigare, som hur vissa miljöer ser ut, såg han till att överinlära sig ordentligt om. Även om han inte utnyttjar sin kunskap till att skriva så där värst omfattande beskrivningar är jag övertygad om att det är den djupa kunskapen som ger det där lilla extra till känslan när man läser. En kul parallell är Jan Guillou som också försöker begränsa sig till att skriva om saker han kan (jag vet, det går sådär), vilket yttrar sig på roliga sätt, som i Tjuvarnas marknad där han beskriver Skandiadirektörers svindlande affärer utan att skriva ett ord om ekonomi, utan nöjer sig med att beskriva direktörernas jakt- och vinvanor.

För att fortsätta ta upp saker där Operation Nordvind skiljer sig på ett bra sätt från liknande litteratur vill jag berömma boken för att hjältarna är försedda med realistiska begränsningar. Självklart bra beskrivna, se ovan, men det är värt att nämna att i Operation Nordvind så gör det ont att få en smäll, man blir rejält trött av att slåss för sitt liv och om man är med om otäcka upplevelser så kan man må riktigt dåligt av det, länge, och att det gör boken i det närmaste unik i sin genre. En av böckerna jag nämnde när jag skrev om Midvintermörker, Gå över gränsen av Robert Karjel hör till denna exklusiva skara. Kanske är det så att en viktig del i Kajs begåvning som författare är hans förmåga att beskriva upplevelser, kroppsliga i form av nervositet eller en box på läppen såväl som motviljan mot bevittnade övergrepp eller arbetslivets krav? Det är inte utan att jag undrar vad en icke-MÖP skulle tycka om Operation Nordvind. Jag skall nog försöka övertala min fru att läsa den.

Ajusteja, jag ser verkligen fram emot uppföljaren!

Dåliga böcker

Tuesday, June 12th, 2012

Jag vet, det skulle troligtvis inte bli något mer inlägg om böcker, men jag råkar läsa en del halvbra underhållning nu och reflekterar över varför den inte lämnar något annat intryck än det magsura som nog kommer att följa (eftersom jag inte skrivit vad jag tycker än är det än så länge bara sannolikt att det inte blir något snällt. Rätt så sannolikt).

Jag håller på att avsluta Bourne-trilogin av Robert Ludlum (det var inte jag, jag var full och jag svääär att jag råkat snöa in på thrillers/spionromaner av mycket högre kvalitet och förresten så var den första boken helt okej), och har sällan sett en bok så präglad av ett maniskt tvång att veckla in en intrig. Läsningen blir som att zooma in på en mandelbrotmängd, det visar sig hela tiden nya detaljer, och precis som med mandelbrotmängden är det mer av samma som visar sig. Jason Bourne eller hans (utökade) familj tar sig till något nytt ställe och Carlos Schakalen lyckas med några dittills inte avslöjade medlöpare upptäcka det hela, därefter dödas alla icke centrala karaktärer efter att de avslöjat allt de vet för antingen Schakalen, Medusa, CIA eller Bourne. Puh. Jag anade att den litterära kvaliteten skulle vackla lite när jag studerade Ludlums övriga titlar, som verkar en aning klonade på formen “The Humhum Humhumity”, med variationerna “The Humhum Humhumaty” och “…-ety”. Min förhoppning var att det var ett marknadsföringstrick snarare än dålig fantasi, och när jag tänker efter är det inte helt säkert att det primärt är fantasin som brister utan förmågan att hindra sig själv från att skicka allt man kommer på till förlaget.

Det är i alla fall inte lika simpelt som Dan Brown, inte lika bombastiskt nationalistiskt som Tom Clancy, inte lika träiga karaktärer som i en svensk decka… jo, det är precis lika träiga karaktärer som i en svensk deckare. Det var det, nu måste jag gå och läsa klart.

Åt det MÖPiga hållet

Wednesday, May 9th, 2012

Det här inlägget är så försenat att det nästan blir aktuellt eftersom det handlar om en bok som kom ut för så länge sedan att det snart är dags för dess uppföljare. Att det är så sent kan bero på att jag tycker att det är så himla kul att fundera kring böcker jag läst att det dels blir svårt att samla tankarna till något som går att skriva så att det går att läsa, dels känns det orättvist att välja en bok när jag skriver så himla sällan om böcker. Nu spelar det ju bara måttlig roll för bloggar som min som har ungefär lika många läsare som stolar kring köksbordet.

Nå, jag har alltså läst Midvintermörker av Lars Wilderäng, flera gånger faktiskt, varav minst en med någon form av karttjänst på en bildskärm i närheten. Precis som Jan Guillous böcker om Hamilton så känns det att boken är ett politiskt debattinlägg och precis som den gamla “Operation Garbo” så beskrivs ett anfall mot Sverige i rätt många olika beståndsdelar. Till skillnad från Jan Guillou så har inte Lars Wilderäng skapat någon superhjälte som får alla som Jan ogillar att framstå som idioter, till skillnad mot Operation Garbo är skeendet tillräckligt begränsat för att de olika delhandlingarna skall vara möjliga att hålla i huvudet utan att det känns som om någon delhandling saknas för berättelsen som helhet. Inga, absolut inga, jämförelser i övrigt.

Fast jämförelser är ju jätteroliga att göra, jag kommer att återkomma till det tror jag. Först lite om boken. Den handlar om hur Ryssland intar Gotland för att säkra driften av Nordstream och hur svenska förband och Sveriges ledning försöker försvara sig (eller “oss”, men låter inte det lite hockey-VM?). Nå i alla fall, det blir tillräckligt mycket försvar för att räcka till både en spännande historia och kritik (mest i form av total sågning) av Sveriges försvarpolitik och nivån på förberedelser inför kriser. Även om sammanhangen såklart inte är helt realistiska så känns detaljerna rejält genomarbetade och trovärdiga, vilket ger ett gediget och realistiskt intryck. Jämför med t.ex Fucking Åmål som många tyckte var så oerhört realistisk när själva handlingen, klassens tönt kommer ut som homosexuell och blir ihop med snyggaste plugget i tjejen som också plötsligt upptäcker att hon är gay, på högstadiet, inte är ens nära att kunna hända, men där realismen i detaljer är total och skapar det realistiska intrycket.

I Midvintermörker är de orealistiska sakerna att Ryssland skulle behöva ta till vapen för att lägga beslag på Gotland, att det i så fall skulle finnas fungerande svenska förband på ön, att dessa skulle ha tillräckligt mycket skarp ammunition, att det skulle kunna flygas in en knippe stridsflygplan från en vältajmad beredskap på Island etc. Det spelar ingen roll, för givet dessa av författaren skapade förutsättningar så har det blivit en trovärdig och spännande historia med ett riktigt högt tempo i handlingen, utan att de vanliga sidvändartvingande teknikerna blir så där jobbigt Läckbergska. Visst slutar styckena i cliffhangers, men det är trots allt en väv av parallella skeenden som inte har behövt krystas fram som en elefantunge utan finns där helt naturligt. Mycket bra. En annan sak jag kan vara lite känslig mot är när man först i en berättelse presenterar en massa fakta, personligheter eller relationer för att sen kanske kunna koncentrera sig på intrigen (vad vet jag, jag kommer inte så långt i den typen av böcker). I det avseendet ligger berättelsen lite och tassar nära gränsen för det tillåtna, i alla fall när det gäller fakta. Fast inte Asimov Sci-fi, tack gud, eller återigen, någon av alla dessa förbannade deckare. Nå, det blir mycket av utrustning, stridsfordon och beväpning, liksom kommentarer till politiska beslut, men jag tycker att det är okej, eller kul till och med. Det sänker inte tempot och rätt mycket av det tekniska behövs för att man skall ha en aning om det taktiska, vilket betyder mycket för spänningen och kritiken mot politiken, dessutom är många detaljer direkt kritik mot politik vilket ju ändå är ett av huvudsyftena med boken (antar jag). Och visst, en del hade säkert kunnat skippas, men då hade det varit en annan bok med ett annat syfte, och inte nödvändigtvis bättre. Tempot gör också att det kanske lite tunna karaktärsbyggandet inte spelar någon roll, och då vill jag ändå mena att personerna i boken är intressanta och tänker tankeväckande tankar gör avvikande avvägningar, lååångt ifrån den vanliga deckarnivån (hej, polisen Mia). Det märks att Lars Wilderäng har lätt för att skriva och att han övat mycket genom bloggandet, för drivet och flytet är enastående. Sedan kanske det är så att fördjupning av personer inte är hans grej, att han har andra författarmässiga talanger, och då riskerar det bara att bli jobbigt och alkoholiserad småstadskriminalkommissarie om han skulle försöka för mycket med det. Då läser jag hellre en thriller i 190 (eller 70, 75 om man pressar plattan i mattan, lite över vad ryss-/grodjävlar kan springa i alla fall). Eller så är personutveckling och -fördjupning hans grej det också och då kommer uppföljaren att vinna priser.

Lars Wilderäng gav ut boken själv, för ingen på något förlag ville väl få frågan vem som i helvete trodde att en bok om krig i Sverige, med Ryssland, skulle sälja? Att misslyckas med en förbannad deckare är nog mer comme il faut. Nu har boken sålt bra, supercoolt, och ges ut av ett förlag som verkar riktigt skoj, faktiskt.

Och tänk nu när ni läser boken på att döden på larvfötter på Gotland är från P4 Skövde, på schlätta, så att ni tänker er deras repliker på den mest gruvliga väschöttska. Det blir ännu bättre då, jag lovar!

Varför har jag nu ägnat så mycket tid åt att skriva om just den här boken? Säg det. Kanske för att den är av en så ovanlig typ och så ovanligt skriven? Förutom att jag gillar den såklart. Men jag gillar massor av böcker som jag inte skrivit om, Robert Karjels Gå över gränsen och Kaj Karlssons Operation Nordvind för att nämna två i samma genre, men de kommer jag nog inte nämna mer än i denna texten. De är för övrigt riktigt bra båda två, Operation Nordvind är dessutom utgiven på eget förlag, men de är mer som vanliga böcker, som, öh, litteratur, typ, om du fattar. Midvintermörker är lite mer ett arrogant långfinger åt konventioner (även om den följer vissa konventioner såklart, vi snackar inte The naked Lunch eller så). Och åt fastighetsmäklare. Jag gillar det arroganta draget i mycket av inläggen på hans blogg Cornucopia, det är okej att skriva självsäkert om man kan backa upp det med kunskap, och saker som är skrivna med för mycket förbehåll och tveksamhet blir lätt lite tråkiga. Jag gillar the bloggare formerly known as Blogge av samma anledning. Egentligen är jag våldsam motståndare till att bli provocerad till att tänka själv, men när det sker på ett intelligent sätt…

Om jag skall våga mig på fler jämförelser så är det tydligt att det inte är hur kul en bok är att läsa eller hur bra skriven den är (kanske samma sak) som avgör om den blir utgiven av ett förlag eller ej. Anders Jallais trilogi om Sveriges förhållande till Nato, Palmemordet, ubåtskränkningar och, tror jag, Estnoias förlisning, innehåller mycket intressanta påståenden och är lite småspännande, men ligger långt efter de egenutgivna Operation Nordvind och Midvintermörker i allt utom sensationella avlöjanden. Sensationer säljer, och jag hoppas att Jallais böcker säljer, inte minst eftersom jag är barnsligt förtjust i konspirationsteorier och för att det verkar som om det faktiskt ligger en del i det som han hävdar. Jag läser såklart allt av Anders Jallai också, inklusive hans blogg, men jag skulle inte rekommendera det lika lätt till folk som inte är intresserade av de rätt specifika saker han skriver om. Han har andra kvaliteter. Om bara en liten del av det han påstår i sina böcker är sant så har han lyckats gräva fram rätt så uppseendeväckande saker, och med tanke på att, och hur, han lyckades hitta den nedskjutna DC3:an så har han en viss trovärdighet.

MÖP då? Det är väl inget måste, men det hjälper.

Disco

Monday, January 30th, 2012

Ibland när man lyssnar på låttexter blir man förvånad, och av de gångerna är de oftast för att det är bra; det vanligaste är ju att det är banalt, ointressant eller skrattretande uselt. Den europeiska discon utmärker sig mest genom att vara obegriplig, tänk Baltimoras Tarzan boy eller allt av Scotch, vilket såklart inte gör något.

Most people looked at him with terror and with fear
But to Moscow chicks he was such a lovely dear

Följande rader, däremot, är ett exempel på något så ovanligt som en disco-text med ett syfte, och inte nog med det, ett moraliserande syfte.

In all affairs of state he was the man to please
But he was real great when he had a girl to squeeze

Det är alltså frågan om en text i en popsång som vänder sig mot att dricka sprit, knulla runt och dåligt leverna i största allmänhet. Inte nog med det, språket är en blandning av kontinentaleuropeisk barnengelska, svåra ord (från ett lexikon med stor sannolikhet) och vad som skulle kunna vara en efterapning av slang från någon amerikansk film.

But when his drinking and lusting and his hunger
for power became known to more and more people,
the demands to do something about this outrageous
man became louder and louder.

Låten är naturligvis Rasputin med Boney M, och det känns så galet att det bara kunnat komma från västtyskland på sjuttiotalet. Lyssna på texten, och försök tänka bort Erik Saade och “Popular” när ni hör introt

Jag bara MÅSTE vara med och streisanda Wiehe

Thursday, December 22nd, 2011

Jag kan inte låta bli att fnissa åt Mikael Wiehe och hans skivbolag, även om jag såklart egentligen borde vara arg och upprörd. Chefen för Wiehes bolag ruttnade på att Sanna Rayman med man och barn spelat in en låt av Wiehe med en egenskriven text och lagt upp på YouTube. Historien berättar sig själv, och jag kan inte låta bli att vara med och streisanda Wiehe och hans genomruttna skivbolag.

Dessutom vore det lite kul att få sitt första cease-and-desist-brev på det här lite gulliga och juridiskt sett ofarliga sättet:

Meningen med konst

Saturday, October 1st, 2011

Det är nog ganska okontroversiellt att påstå att konst funnits så länge människan funnits. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt att definiera människan som människa från det ögonblick hon började producera konst. Nåja, den definitionen kanske är lite vid med tanke på vad olika artmässiga föregångare presterat, men konst har producerats under överskådlig tid. Under hela den här tiden kan man nog utgå från att man funderat över varför man håller på med konst. Är det för att provocera, göra något fint eller underhålla? Frågorna har säkert varit de samma eller i alla fall liknande, med utflykter i olika utmarker beroende på politiskt läge (konst för att behaga gud, kung eller chef, propagande etc.). I alla fall har det hela bottnat i att man vill att så många som möjligt skall ta del av konsten, och extremt sällan verkar huvudanledningen vara “För att det skall gå att sälja”, “För att få betaaalt” eller liknande.

Nu har jag två gånger idag misslyckats med att kopiera köpta filmer till min hårddisk (så att barnen kan se filmerna på mediaspelaren och slipper bli arga för att filmen inte tål mer än en gnuggning mot golvet). De filmerna vill inte bli sedda. Den konsten är enbart gjort för att en plastbit kodad med ettor och nollor som representerar filmen skall gå att sälja för 29.90 på Statoil eller för att man skall kunna kräva 200 spänn för varje ex av den som man anser att en sjukpensionär har fildelat. Och ni påstår att ni är kreatörer som håller på med konstnärlig verksamhet. Konst vill bli upplevd, inte inlåst p.g.a förhistoriska uppfattningar.

Knepiga debatter

Tuesday, August 23rd, 2011

Jag har sett två nygamla debatter blomma upp, den om de farliga dataspelen och den om yttrandefrihet/anonymitet/skyldigheter etc -på internet.

Jag vet att jag är lite sen, men eftersom det här är mitt första blogginlägg på typ ett halvår så är jag ursäktad.

Först tänkte jag ge mig på Mårten Schultz, som skriver om att brott är brott även på nätet i ett svar på Mymlans debattartikel “Källskyddet måste garanteras”. Hon hävdar att om man inte tillåter folk att vara anonyma på internet så kan man inte heller garantera något källskydd, vilket så klart leder till att maktahavare inte behöver vara så rädda för att få sitt eventuella fusk avslöjat (förutsatt givetvis att de har kvar pengar och mäktiga kompisar som kan förfölja visselblåsaren även efter de fått brallorna neddragna).

Mårten Schultz skriver att samhället har ett legitimt behov av att avslöja de som begått brott på internet, vilket givetvis är sant, och han hävdar på vad som verkar vara helt korrekt juridisk grund att källskyddet kanske inte är det bästa begreppet att hänga upp argumentation för anonymitet på. Visst. Jag kan förstå att man som jurist surnar till när någon helt missuppfattar något man uppfattar som fundamentalt, jag blir själv upprörd när jag ser saker på film som uppenbart strider mot fysikens lagar, även om filmen är tecknad, men är det så svårt att se principen som Mymlan argumenterar för?

Jag uppfattar Mårtens ställningstagande som att visst är anonymitet på nätet viktigt, men att brottsoffrens krav på att få brott uppklarade är viktigare. Det jag tycker att han antingen missar eller värderar på ett för mig helt galet sätt är att förbud eller andra hinder för att vara anonym på nätet omöjliggör anonyma avslöjanden om missförhållanden, vilket jag tycker är en tusan så mycket större kostnad än att det kan vara svårt att lista ut vem som handlar med knark, hotar folk till livet eller skriver den “sanna” historien om en ministers leverne. Visst är det legitimt för polisen att försöka lista ut vem som begått brott eller avlyssna misstänkta brottslingar, men ett förbud/hinder mot anonymitet innebär inget annat än massövervakning av alla. Nu får jag ge Mårten det att han inte argumenterar direkt för övervakning av alla, men jag har själv så himla svårt att inte se den konsekvensen av hans åsikter. Men okej, han är demokrat, jag får tänka att han vill problematisera diskussionen kring vad man kan och inte kan göra på internet, inte tänka att han tror att man kan hindra vissa som begått brott från att vara anonyma, för det vore ju bara för dumt.

Debatten om dataspel handlar alltid om moralism, även om de som argumenterar för dataspelens livsfarlighet alltid börjar sin argumentation med ett “jag är inte moralist, men…”. Detta hade varit stor humor om det inte var för att det verkar slippa igenom sådana gigantiska logiska argumentationsluckor utan att någon reagerar. Jag tänker nu på Lars Åbergs artikel i GP. Han säger att han inte är någon moralist, han uttalar sig raljerande om sina debattmotståndare, och hänvisar till en artikel som entydigt visar att de ungdomar i undersökningen som spelade mycket våldsamma dataspel uppvisade bristande empati och aggressivt beteende. Självklart har ingen undersökt vad som händer med barn som spelar icke våldsamma dataspel i lika stor utsträckning, eller om det möjligtvis är så att det myckna dataspelandet är ett symptom snarare än en orsak, vilket gör undersökningens resultat helt meningslöst som argument mot dataspelsvåld.

Lars har heller inga argument mot de som hänvisar till undersökningar som visar att det INTE finns något samband mellan aggressivt beteende och konsumtion av våldsamma dataspel. Lars skriver bara att det är självklart att det finns ett samband, och att det borde alla med lite vett i skallen förstå. Det går inte ens att formulera den inställningen som ett argument, och enda anledning att jag inte skrattar mig harmynt är det verkar funka. Man skall betänka att till och med en sådan komplett moralgalning som Siewert Öholm kom undan med sina teorier, även om vi nu skrattar åt hans bekymrade uttalanden om 80-talets pudelrock.

Intressanta omständigheter

Wednesday, January 12th, 2011

I den första boken om Modesty Blaise, Köpa henne går inte, från 1965 pratar Sir Gerald Tarrant med huvudportieren mr Manetta på Ritz i London om en gäst vid namn Abu Tahir från ett litet påhittat ökenrike. Tarrant frågar Manetta om det varit några problem med den långväga gästen, varpå Manetta svarar, i lätt förebrående ton: “På Ritz har vi inga problem, sir…bara intressanta omständigheter”.

Jag kan få den känslan med information och kunskap. Visst kan det kännas problematiskt när människor i min omgivning har fått information som de med bristande kunskap glatt missförstår och använder på ett för mig negativt sätt, och visst verkar det kännas som ett jätteproblem för världens ledare att Wikileaks läcker det som USA:s diplomater pratat med dem om, men när det gäller information och kunskap måste vi alla vara huvudportierer på Ritz i London. Vi måste betrakta det som kan uppstå till följd av att människor får information och kunskap som intressanta omständigheter, som det är vår viktigaste uppgift att hantera så att alla är nöjda.

Ritz hade inte varit Ritz om de betraktat gästerna som problem, och jag hoppas innerligt att de regeringar som betraktar sina medborgare som problem genast slutar vara regeringar.

Uppdatering:
Anna Troberg skriver, relaterat till detta, tycker jag nog, om hur det kan vara skitjobbigt att bli avkrävd en källa till uttalanden som uppfattas som tveksamma, men hur även det måste vara en intressant omständighet och inte ett problem.

Irriterande tanklöst

Wednesday, November 25th, 2009

Riksdagen har idag beslutat om att SCB skall ha rätt att få ta del av fackföreningars information om medlemmar och utbetalningar för att få mer data att jobba med när man analyserar arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag är en smula upprörd. Man har nog tänkt att man inte naggar föreningsfriheten så hemskt mycket i kanten, man verkar t.ex. tills vidare nöja sig med avidentifierade uppgifter, men det är ändå en grundlagsskyddad frihet man petar på. För mig är grundlagen viktigare än arbetsmarknadspolitiken.

Jag skrev om det i maj, då den utmärkta tidningen Riksdag & departement uppmärksammade det.

En annan störande sak jag läste idag var en artikel i svenskan som utgöt sig över den låga nivån på debatten i tidningarnas kommentarsfält. Visst, nivån är låg, men tidningarna gör inget för att skapa en vettig debatt. Astrid Söderbergh Widding, det är dina läsare du klagar på! Visst är det tråkigt om de är rasister, men argumentera med dem då. Om du inte kan lära dig något av en sådan debatt är du antagligen Jan Guillou eller Linda Skugge. Jag är dessutom övertygad om att nivån hade höjts rejält om de som skrivit artiklarna svarade på kommentarerna.

Värst i artikeln är slutet, där det antyds att yttrandefriheten används fel:

Kommentarerna tycks alltså även ha öppnat fältet fritt för diverse oreflekterade dumheter, elakheter och cynismer, allt tilllåtet i yttrandefrihetens heliga namn

och von oben-attityden hon verkar inta i sin roll som journalist:

Kommenterandet är också ett misstroendevotum mot journalisterna, som tidigare, i likhet med andra demokratiska representanter, haft mandatet att yttra sig i folkflertalets namn

Journalister kan vara jätteviktiga för demokratin, men de är knappast någon demokratiska representanter. Astrid kanske har något viktigt att säga, men det verkar faktiskt mest som om hon ser sina privilegier försvinna.

Angående att Lars Gustafsson röstar pirat

Thursday, May 28th, 2009

Efter att ha läst Lars Gustafssons utmärkta artikel i Expressen där han förklarar varför han röstar på Piratpartiet så blev jag lite nyfiken på vem han är. 75 år gammal, 75 publicerade böcker, intellektuell etc., och har jag inte en bok av honom i bokhyllan? Jodå, Familjefesten från 1975, ett antikvariatfynd från tiden då jag hade tid med sånt. Dessvärre minns jag inte om jag läst ut den, så för att få en snabb orientering frågade jag en granne som varit politiskt aktiv och som är jämnårig med Lars G. “Passar väl honom, höhö” sa den leende grannen. Ständigt oppositionell, utpräglat intellektuell och, enligt sig själv, något av det märkligaste som existerat var några andra omdömen. Kul att höra, tycker jag, särskilt som det var tydligt att Lars G ansågs vara värd en hel del respekt.

Samtalet med grannen gjorde att jag kände mig ung och oerfaren, det kändes bra. Fast jag ser fram emot när barnen kommer och undrar vem den där Birgersson är som kommer och uttalar sig så självsäkert om alla samhällsfrågor, och jag kan berätta om Fast Forward och problemet med att göra slut på tillräkligt mycket av investerarnas pengar.