Posts Tagged ‘Jan Guillou’

Precisa detaljer

Saturday, March 2nd, 2013

Om jag varit bokbloggare är det möjligt att jag i så fall skulle ha varit sveriges minst aktuelle, eller i alla fall märkligast synkroniserade. Nåiallafall, eftersom Lars Wilderäng som bloggar som Cornucopia släpper sin nya bok Midsommargryning, uppföljare till Midvintermörker, i april, så har jag tänkt en del på Kaj Karlssons Operation Nordvind (vars uppföljare beräknas vara klar till hösten). Klart så långt?

I ett tidigare blogginlägg i vilket jag recenserar just Midvintermörker nämnde jag Operation Nordvind och gjorde några jämförelser som i huvudsak gick ut på att Midvintermörker var en berättelse i högt tempo, flera samtidiga skeenden med de med nödvändighet följande cliffhangers som fungerade påfallande bra (nota bene: krystade cliffhangers som i Da Vinci-koden är ett hatobjekt) och med en politisk agenda nästan lika tydlig som i Coq Rouge, medan Operation Nordvind var mer som litteratur. Jag tänkte jag skulle utveckla det, den förtjänar att bli lite omskriven (i den mån att nämnas i en blog med mellan noll och kanske någon läsare räknas som omskriven….)

Boken handlar om en före detta operatör vid SSG, Särskilda skydddsgruppen, ett svenskt specalförband inom försvaret som numera heter SOG. Operatör antar jag att de kallas på grund av att deras kompetens och uppgifter gör att de faktiskt är något mer än soldater. Spelar ingen roll för det här sammanhanget, men rätta mig gärna om jag har fel. Huvudpersonen, Gustav Sterner, råkar se ett mord och blir därigenom indragen i det som visar sig vara Operation Nordvind. Indragen i är kanske fel begrepp eftersom han gör allt för att motverka operationen. Kan man kanske säga att han blir medberoende? Den utvecklar sig på ett på ett mycket spännande och trovärdigt sätt, mer trovärdigt än många mycket mer kända thrillers och, som sagt, spännande på det där sättet att man läser en sida till fast man egentligen är för trött för att man bara måste veta hur det går.

Nu till det jag kom att tänka på som fick mig att börja skriva det här inlägget: realismen och trovärdigheterna i detaljer skapar intrycket av helheten, för miljöer och skeenden såväl som för karaktärernas personligheter. Jag minns fortfarande beskrivningen, eller snarare min känsla från när jag läste beskrivningen, av hur en person trampar igenom tunn is och fyller skon med vatten. Den torra beskrivningen av hur det var väntat och nödvändigt men beklagligt eftersom det ofrånkomligen sänker uthålligheten lyckas ge mig en känsla av återhållen frustration hos personen ifråga. Man känner att han kanske skulle velat skrika helvetes-jävla-skit det högsta han kan för att sedan ge upp och gå hem, men det är inte läge för det och att han trycker tillbaka den känslan för att kunna lösa uppgiften. Jag kände också hur han började misstänka att det plötsligt blev mindre sannolikt att han skulle lyckas återvända, men fortsätter eftersom det bara blivit svårare, inte omöjligt, än. Detta beskrivet med rätt så få ord, om jag minns rätt. Förmodligen är jag i egenskap av MÖP tacksam som mottagare av sådana beskrivningar, och det spelar förmodligen in att jag själv fyllt stövlarna med vatten och sett framför mig hur krånglig tillvaron kommer att bli något dygn framöver men att det inte får begränsa mig i lösandet av uppgiften jag står mitt upp i nu (inga jämförelser i övrigt såklart, jag har bara fyllt mina stövlar under utövande av fritidsnöje, och vattnet var minst 16 grader varmt). Men. Jag inbillar mig att jag är såpass litterärt kräsen att mitt omdöme är objektivt sett värt något när jag hävdar att beskrivningar av miljöer och personer är förbannat bra, och att jag så lätt kan identifiera mig med någon som riskerar sitt liv på ett sätt jag själv aldrig varit i närheten av säger väl en del. Kärvt och kortfattat, javisst, men samtidigt känslofullt. Jag läste om inledningen av boken innan jag skrev det här (finns på nätet, LÄS) och den är typisk för kombinationen av kärv beskrivning och förmedling av stark känsla. Imponerande. Jag hittar inget om att Kaj Karlsson skulle ha Raymond Chandler som förebild men jag kan själv inte låta bli att göra jämförelsen.

Realismen i boken kommer sig till stor del av att Kaj Karlsson skriver om saker han kan, förutom förmågan att skriva bra såklart, men den har jag redan beskrivit. Kaj kan överlevnad, strid, spaning, ekonomi, IT och har ett stort samhällsengagemang. Det räcker väl till för att få en historia att funka utan att ge sig ut på djupt vatten. Från bloggen vet jag också att saker han inte kunde sedan tidigare, som hur vissa miljöer ser ut, såg han till att överinlära sig ordentligt om. Även om han inte utnyttjar sin kunskap till att skriva så där värst omfattande beskrivningar är jag övertygad om att det är den djupa kunskapen som ger det där lilla extra till känslan när man läser. En kul parallell är Jan Guillou som också försöker begränsa sig till att skriva om saker han kan (jag vet, det går sådär), vilket yttrar sig på roliga sätt, som i Tjuvarnas marknad där han beskriver Skandiadirektörers svindlande affärer utan att skriva ett ord om ekonomi, utan nöjer sig med att beskriva direktörernas jakt- och vinvanor.

För att fortsätta ta upp saker där Operation Nordvind skiljer sig på ett bra sätt från liknande litteratur vill jag berömma boken för att hjältarna är försedda med realistiska begränsningar. Självklart bra beskrivna, se ovan, men det är värt att nämna att i Operation Nordvind så gör det ont att få en smäll, man blir rejält trött av att slåss för sitt liv och om man är med om otäcka upplevelser så kan man må riktigt dåligt av det, länge, och att det gör boken i det närmaste unik i sin genre. En av böckerna jag nämnde när jag skrev om Midvintermörker, Gå över gränsen av Robert Karjel hör till denna exklusiva skara. Kanske är det så att en viktig del i Kajs begåvning som författare är hans förmåga att beskriva upplevelser, kroppsliga i form av nervositet eller en box på läppen såväl som motviljan mot bevittnade övergrepp eller arbetslivets krav? Det är inte utan att jag undrar vad en icke-MÖP skulle tycka om Operation Nordvind. Jag skall nog försöka övertala min fru att läsa den.

Ajusteja, jag ser verkligen fram emot uppföljaren!

Irriterande tanklöst

Wednesday, November 25th, 2009

Riksdagen har idag beslutat om att SCB skall ha rätt att få ta del av fackföreningars information om medlemmar och utbetalningar för att få mer data att jobba med när man analyserar arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag är en smula upprörd. Man har nog tänkt att man inte naggar föreningsfriheten så hemskt mycket i kanten, man verkar t.ex. tills vidare nöja sig med avidentifierade uppgifter, men det är ändå en grundlagsskyddad frihet man petar på. För mig är grundlagen viktigare än arbetsmarknadspolitiken.

Jag skrev om det i maj, då den utmärkta tidningen Riksdag & departement uppmärksammade det.

En annan störande sak jag läste idag var en artikel i svenskan som utgöt sig över den låga nivån på debatten i tidningarnas kommentarsfält. Visst, nivån är låg, men tidningarna gör inget för att skapa en vettig debatt. Astrid Söderbergh Widding, det är dina läsare du klagar på! Visst är det tråkigt om de är rasister, men argumentera med dem då. Om du inte kan lära dig något av en sådan debatt är du antagligen Jan Guillou eller Linda Skugge. Jag är dessutom övertygad om att nivån hade höjts rejält om de som skrivit artiklarna svarade på kommentarerna.

Värst i artikeln är slutet, där det antyds att yttrandefriheten används fel:

Kommentarerna tycks alltså även ha öppnat fältet fritt för diverse oreflekterade dumheter, elakheter och cynismer, allt tilllåtet i yttrandefrihetens heliga namn

och von oben-attityden hon verkar inta i sin roll som journalist:

Kommenterandet är också ett misstroendevotum mot journalisterna, som tidigare, i likhet med andra demokratiska representanter, haft mandatet att yttra sig i folkflertalets namn

Journalister kan vara jätteviktiga för demokratin, men de är knappast någon demokratiska representanter. Astrid kanske har något viktigt att säga, men det verkar faktiskt mest som om hon ser sina privilegier försvinna.

An artifact of preubiquitous media. Sug på den, Jan Guillou

Wednesday, April 8th, 2009

Jag har precis läst ut William Gibsons senaste bok, Spook Country. Som (inte riktigt) alla vet var det William Gibson som myntade begreppet Cyberspace i sin science fiction-klassiker Neuromancer från 1984. Som en parentes kan jag nämna att jag gick till min bokhylla och letade rätt på boken för att kolla utgivningsåret, istället för att googla den. En parallell med Gibsons tilltag att först skriva en bok om en framtid där datorer är centrala, men inte skaffa någon dator själv förrän boken var klar och då bli förbannad för att han störs av hårddisknatter?

“On the most basic level, computers in my books are simply a metaphor for human memory: I’m interested in the hows and whys of memory, the ways it defines who and what we are, in how easily memory is subject to revision. When I was writing Neuromancer, it was wonderful to be able to tie a lot of these interests into the computer metaphor. It wasn’t until I could finally afford a computer of my own that I found out there’s a drive mechanism inside- this little thing that spins around. I’d been expecting an exotic crystalline thing, a cyberspace deck or something, and what I got was a little piece of a Victorian engine that made noises like a scratchy old record player. That noise took away some of the mystique for me; it made computers less sexy. My ignorance had allowed me to romanticize them.”

Nåiallafall, De senaste böckerna, Pattern Recognition och Spook country har inte blickat lika långt in i tänkt framtid som de förra och varit lite mer …lättlästa, tror jag är en bra sammanfattning. Annars är stämningen lika dystert hotfull men ändå hoppfull, och fokus ligger på det sociala spelet i skuggan av tekniska och samhälleliga förhållanden. I Spook Country konstateras det att tiden från det att man har kunnat ta del av inspelad musik till dess att monopolet på att reproducera inspelningar tillintetgjorts varat mindre än hundra år. En historisk parentes. Popstjärnor refereras till som “an artifact of Preubiquitous media”, ett begrepp som någon gärna får försöka hitta en bra översättning till.

Jag bjuder på citat trots att jag själv måste skriva av texten från en pocketbok:

‘In the early 1920s,’ Bigend said, ‘there were still some people in this country who hadn’t yet heard recorded music. Not many, but a few. That’s less than a hundred years ago. Your career as a “recording artist”‘ – making the quotes with his hands – ‘took place toward the end of a technological window that lasted less than a hundred years, a window during which consumers of recorded music lacked the means of producing that which they consumed. They could buy recordings, but the couldn’t reproduce them. The Curfew came in as that monopoly on the means of production was starting to erode. Prior to that monopoly, musicians were paid for performing, published and sold sheet music, or had patrons. The popstar as we knew her’ – and here he bowed slightly in her direction – ‘was actually an artifact of preubiquitous media.’

Under tiden som utvecklingens tidvattenvåg väller fram gör den drunkande gamla världen sitt bästa för att sabba för den nya. Man begår brott, ljuger skamlöst om lätt kontrollerbara saker och behandlar världen som om man ägde allt.

Det är lätt att gilla ipredia och IPRED watchlist (via opassande och OMG internets).

När Jan Guillou blir gammal blir han skivbolagsdirektör

Thursday, March 5th, 2009

Bloggande och medborgarjournalistik ju har utvecklats till att bli ett bra komplement, och i vissa FRAgor ett bra alternativ, till traditionell media, något som nästan ingen ifrågasätter. När det krävs stora resurser, som att göra reportage om hur vi utvisar folk till länder där de kan torteras, avlöna utrikeskorrar eller för att få ett stort genomslag i folks medvetande över en natt, så är såklart traditionell media oöverträffad, men i nästan alla andra sammanhang kan man hitta en hanterbar uppsättning bloggare som kan ge både nyhetsrapportering och fördjupning.

Jag såg Jan Guillou i Babel på tv igår. Så fort de övriga i panelen sa gammelmedia så rätttade den allvetande skräphögen dem med myndig stämma: riktig media, till skillnad från skvaller och sludder-sladder som några nissar sitter hemma och håller på med, går ut på att göra sanna, väl efterforskade, relevanta och välskrivna reportage.

Jag skall inte gå in på vilka bloggar Jan Guillou kan tänkas ha läst för att grundlägga sin åsikt eftersom jag inte tror han vet mer om bloggar än vad han läst om dem i gammelmedia (originalartkeln gömd på aftonbladets plustjänst), men jag måste erkänna att han delvis har helt rätt: det finns bloggar som skriver uruselt, som ljuger, skvallrar och bryter mot alla möjliga pressetiska regler samtidigt, men varför läsa någon av dem? Då kan man väl lika gärna köpa en kvällstidning, eller?

Det var lite sorgligt att se honom, faktiskt. Den gamle journalisträven visad sig vara frånsprungen av samtiden, till och med så totalt distanserad att han verkade köra en kampanj till förmån för “riktig media”, en kampanj för att få folk att förstå att de skall sluta blogga och börja prassla. Man tycker att en såpass slipad kommunikatör som Janne G skulle förstår hur stark den mänskliga drivkraften att kommunicera är, och att det är den som gör att jag och halva sverige sitter vid tangentbordet och läcker engagemang ut på nätet. Jag trodde att det bara är skivbolagsdirektörer som fortfarande tror att man kan få folk att sluta kommunicera, men det kanske är så att Janne G förvandlats till skivbolagsdirektör.

För mig har han blivit en representant för ett samhälle som inte litar på min egen förmåga att sålla bland informationen på internets, som vill hjälpa mig genom att stoppa det dåliga på nätet, som vill bevara den gamla enkelriktade kommuniktationen från producent till konsumment, och som verkar vara helt blind för de värden som man är på väg att rasera på vägen. Samhällstopparna har blivit skivbolagsdirektöriserade, må de vila i mediafrid så snart som möjligt.