Posts Tagged ‘musik’

Varning på stan – och ett djup som kanske inte finns

Wednesday, November 8th, 2017

Så fel det kan bli ibland. Jag tänker på hur det gick när några representanter för den politiskt medvetna delen av samhället i slutet av 70-talet, de som min far pratade om som “det blålila-pyjamasgänget”, besökte min låg- och mellanstadieskola cirka 1982, och föreläste för oss barn om Magnus Ugglas fruktansvärda kvinnosyn. Det var naturligtvis inte det enda de föreläste om, de var trots allt självutnämnda världsförbättrare med det uppväxande släktet framför sig i publiken, men det är vad jag tänkte ta upp nu.

De beskrev, med ett patos stort som Jan Guillous ego, om något sådant går att föreställa sig, hur en lärare en gång råkat se ett skivkonvolut från Magnus Ugglas “Varför skall man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt”. Ögonen hade fastnat på texten till Varning på stan, och där hade de fixerats som frikyrkopastorns vid porrnovellen. Vi fick höra hur Magnus Uggla, denne kvinnohatare, hade fyra ord för kvinna: biff, lik, skata och brud, och hur han betraktade kvinnor som förbrukningsvaror (förbrukningsvaror var för dessa skäggiga män bara lite bättre än Coca-Cola). Låten beskrevs som en manual för hur man förnedrar kvinnor, något som naturligtvis inte kunde får stå oemotsagt utan behövde föreläsas om som den vietnamesiska sagan i Kåldolmar & kalsipper. Och så gick det till när jag fick idén att gå till min gode vän och låna skivan ifråga av hans storasyster. Men det är en helt annan historia.

Faktum är att de hade rätt, Varning på stan beskriver en eländig kvinnosyn, och jag är skyldig 70-talskommunismen ett stort tack för att ha med den låten fått ett verktyg att analysera en av de misogyna begreppsvärldar jag växt upp med. Eftersom jag har ironi och sarkasm med i min textanalytiska verktygslåda så tror jag inte att åsikterna som uttrycks i låten är Magnus Ugglas egna, utan snarare en osande åthutning av de jävla stureplansbratsen och hur de betedde sig. Nå, texten; finns det ett större djup i den annat den att den beskriver killar som beter sig som svin? Ja, naturligtvis, varför annars ställa den retoriska frågan. Uppenbart är subjektens övertygelse om hur de har förmåga att lura med sig tjejer hem på ett knull, men i det ligger också det problematiska att de helt bortser från att kvinnor själva kan vilja hänga med hem på att knull. De missar också helt att de faktiskt kan ligga något i deras implicit uttryckta uppfattning att de kan uppfattas som attraktiva sexpartners, och att kvinnorna de lurar hem med tal om thé och känslor troligen hela tiden troligen bara var sugna på kuk och tände på ett sexigt arsel. Just det där med vad kvinnorna själva kan vilja, eller mer specifikt avsaknaden av tanke på att kvinnor alls kan tänkas vilja något, är nog det största problemet med den beskrivna situationen. Precis där sker en reduktion av kvinnors vilja (till och med betydelsen av att kvinnor ens har en relevant vilja) till att kvinnor helt och hållet finns till för män. Närmre bestämt alfahannar på Stureplan.

Jag vill inte ens börja tänka på hur tankestrukturen som skapat denna kvinnosyn påverkat kvinnors självbild. Hämmad, är ett adjektiv jag kommer att tänka på, vilket är direkt kontraproduktivt mot de i texten beskrivna männens vilja att ha massor av sex.

Jag bara MÅSTE vara med och streisanda Wiehe

Thursday, December 22nd, 2011

Jag kan inte låta bli att fnissa åt Mikael Wiehe och hans skivbolag, även om jag såklart egentligen borde vara arg och upprörd. Chefen för Wiehes bolag ruttnade på att Sanna Rayman med man och barn spelat in en låt av Wiehe med en egenskriven text och lagt upp på YouTube. Historien berättar sig själv, och jag kan inte låta bli att vara med och streisanda Wiehe och hans genomruttna skivbolag.

Dessutom vore det lite kul att få sitt första cease-and-desist-brev på det här lite gulliga och juridiskt sett ofarliga sättet:

Dags för Svartklubb 2.0

Tuesday, March 24th, 2009

Kanske är det för att jag är gammal, men dagens ungdom verkar inte hänga på svartklubbar så som ungdomen fordom plägat göra. Jag har en känsla av att det i så fall beror på att tillståndsmyndigheterna inte är så njugga som de en gång varit och att alkoholförtäring på lokal blev rätt mycket billigare i början på 90-talet (i alla fall slutade folk gå till Gasquen på Chalmers då eftersom det inte längre var enda stället som var öppet till fem och sålde öl till humana priser). Nåiallafall, det var status i att gå på svartklubb, alla gjorde det (alla utom jag) och små band kunde bli stora genom spelningar där. Snart finns behovet där igen.

HAX skriver om telekompaketet och hur det verkar skjuta in sig på att stöpa om internets till en slags kabeltv, drivet av en ohelig allians av terroristförskräckare, moralpaniker och blandade korporativistiska branschintressen. Förutom att The Pirate Bay och motsvarande kulturspridare så klart inte skulle finnas med ens i det dyra kabelinternetpaketet där porren och sporten är med, så skulle kulturlivet hämmas genom att antalet mötesplatser och antalet människor som hittar till dessa skulle minska dramatiskt. Kultur blir bättre genom möten människor emellan. Likaså är oreglerad kreativitet skojigare än affärsmodellstyrd dito; Piratbyrån är roligare än Liza Marklund, svartklubb är roligare än återförening av New Kids On The Block.

Hoppfullt är ändå att drivkraften att skapa kultur verkar vara så stark att hinder och repressalier inte stoppar folk med ett brinnande intresse. Jag såg precis Kobra som handlade om metal-scenen i mellanöstern. Man kan inte påstå att livet i t.ex Iran blir lättare om man har långt hår och spelar dödsmetall, ändå görs det, och det är “bara” en hobby, man vill bara ha lite roligt. Med det i bakhuvudet blir det rent löjeväckande att försöka stöpa om internets för att kunna sälja plastbitar med Britney Spears och talböcker med Carina Rydberg. Det intressanta kommer att hända i oreglerade delar av nätet, och jag lovar att äta upp min gamla basker om det inte blir högsta mode att vara en del av det skapande som sker där. Det är dags för svartklubb 2.0!

Vissa säger vad de tycker och skiter i vad som förväntas av dem

Thursday, March 12th, 2009

Vissa människor kompromissar inte med sina åsikter och säger vad de tycker trots att det är uppenbart att något annat förväntas av dem. Jag hittade ett kul exempel på OMG Internets; gruppen Far & son blir intervjuade för ungdomsprogrammet REA (fast jag tror inte det sändes):

Fast är tidelag verkligen lagligt?

Jag hörde en liknande grej på radio för ett tiotal år sedan, då Carl Johan de Geer var med i något brunchrapportkvällsmorgonpassliknande program i P3. Ämnet var vandalisering av busskurer, och Carl Johan de Geer lade ut texten om hur korkat det var att ta ut sin frustration över samhällets orättvisor på sånt som ägdes av oss gemensamt. Sabbar man en busskur så förstör man i princip sina egna grejor, eller hur? Det är ju mycket bättre att gå på någon rik snubbes feta mercedes, tyckte Carl Johan, och sedan fick programledaren använda resten av programtiden till att förklara att Sveriges radio VERKLIGEN inte uppmuntrade till förstörelse.

Någon som hört något liknande?

Kurvorna pekar nedåt för musikindustrin

Tuesday, February 24th, 2009

Om man skall säga något generellt om musikindustrin idag så är det att den verkar vara en smula korrupt. Jag tror inte att man kan säga att det någonsin har varit en ädel branch, men det går utför. Funktionen av brahet inom IFPI har en negativ derivata helt enkelt. Jag blev påmind om svunna tider och kom att tänka på en av anledningarna till att min fru har lyssnat mer på Depeche Mode än mig, nämligen hardcorepunkbandet Dead Kennedys (det kallades hardcorepunk då, på 80-talet, för aktuell kategori fråga närmaste 17-åring). De sjöng om att MTV lämnade en hel del i övrigt att önska, och även om sakerna de nämner inte riktigt når upp till det som musikindustrin hittar på idag så måste man säga att uttrycker sig med ett visst schvung.

Mina damer och herrar, Dead Kennedyyyys:

Live-video:

och lite bättre ljudkvalitet:

Texten kan vara lite svår att uppfatta, men här finns hjälp.

Jag minns särskilt tydligt textraden “tin-eared, graph paper brained accountants instead of music fans”. Att döma av Spectrial så har de nu utökat stallet med jurister.

I en annan käck gammal slagdänga sjunger pojkarna om hur Kalifornien är på väg mot totalitärt styre under guverör Jerry Brown. Återigen låter det bekant, även om “världen” känns mer allvarligt än “Kalifornien”. Negativ derivata. Det går utför. Hur gör man om man inte vill vara med?

video:

HiFi:

och texten finns här.

Uppdatering:
Funktionen av brahet inom IFPI lutar allt brantare. Kommer vi verkligen att få se horder av artister utanför rättssalen?

Uppdatering:
Nämen! är det inte IFPIS dag i rätten och allt! VD:n John Kennedy förhörs, kan givetvis inte låta bli att gnälla. Något relevant för skuldfrågan får vi nog vänta på.

Uppdatering:
Nu är youtube-klippen inbäddade, tack Oscar