Archive for the ‘Kultur’ Category

Vykort till justitieministern

Monday, May 11th, 2009

Innan jul skickade jag ett vykort till Beatrice Ask på uppmaning av Opassande.se. Det är ju ett tag sedan nu, men jag blev påmind av Christoffer Fjellners och Anna Hedhs väljarflört igår på Agenda i SVT. Christoffer Fjellner är för IPRED-direktivet men vill inte säga vad han tycker om dess implementering i sverige (IPRED-lagen). Båda representerar de partier som gått längst i sin iver att införa ett kontrollsamhälle; deras försäkran att de värnar integriteten känns inte helt trovärdig.

För att få fram bilden på framsidan har jag använt piratbyråns bevismaskin för att fixa en en skärmdump som “bevisade” att Beatrice Ask hade fildelat något som hette “Med byxorna vid knäna i fildelningsdebatten”. Det syftade på en debatt i Agenda där Frida Johansson Metso på ett bildligt men uppenbart sätt drog ner byxorna på Beatrice Ask. Här följer mailkonversationen, jag inser att texterna inte är hundraprocentiga, men avstår i övrigt från ursäkter och låter eventuella läsare döma.

Se bilden och texten från vykortet genom att klicka på bilderna nedan:

Jag fick faktiskt svar från departementet. Döm själva:

Översänds enligt uppdrag:

– – – – –

Hej,

Tack för ditt vykort angående olaglig fildelning och genomförandet av det civilrättsliga sanktionsdirektivet (ibland även kallat IPRED). Jag och mina kollegor i regeringen har fått många vykort och mail om denna svåra fråga och lyssnat noga på olika argument som har förts fram i debatten. Det är uppenbart att frågan berör många.

Upphovsrätten är en del av den grundläggande rätten till egendom. Utgångspunkten är alltså att de som har skapat och deltagit i produktionen av musik, film, litteratur och annat upphovsrättsligt skyddat material äger resultatet av sitt arbete och har rätt att bestämma om, när och hur utnyttjande av deras verk och prestationer ska få ske. Det är därför sedan lång tid tillbaka olagligt att göra upphovsrättsligt skyddad film och musik etc. tillgänglig för allmänheten utan rättighetshavarnas samtycke, oavsett om det sker via ett fildelningsnätverk (s.k. uppladdning) eller på annat sätt. Sedan den 1 juli 2005 framgår tydligt av upphovsrättslagen att det också är olagligt att kopiera (ladda ned) sådant upphovsrättsligt skyddat material som någon olovligen har gjort tillgängligt. Dessa bestämmelser om vad som är tillåtet respektive förbjudet bygger på internationella överenskommelser och EG-direktiv.

Rätten för upphovsmän och artister m.fl. att bestämma om, när och hur utnyttjande av deras verk och prestationer ska få ske ger dem möjlighet att ta betalt för sitt arbete. När upphovsmän och artister m.fl. får betalt för sitt arbete stimuleras och ges förutsättningar för nytt skapande. Detta är i sin tur viktigt för tillväxt, sysselsättning och ett rikt kulturutbud. Upphovsrätten har därför stor betydelse för hela samhället.

De diskussioner som regeringen har haft under senare tid har alltså inte handlat om att ändra vad som är tillåtet eller förbjudet, utan om hur det civilrättsliga sanktionsdirektivet bör genomföras i Sverige för att åstadkomma ett bättre skydd för upphovsrätten på Internet. Detta är viktigt bl.a. för att skapa bättre förutsättningar för fortsatt utveckling av lagliga tjänster som är attraktiva för konsumenterna men samtidigt ger ersättning till de som skapar t.ex. film och musik. Att Sverige måste tillhandahålla ett effektivt skydd för upphovsrätten också på Internet följer dessutom av våra internationella åtaganden.

När vi utformat förslaget om att rättighetshavare ska kunna få tillgång till information om abonnenten bakom en viss IP-adress har vi särskilt tänkt på rättssäkerheten och på att få en balans mellan rättighetshavarens behov av att kunna skydda sina immateriella rättigheter och den enskildes integritet. Förslaget innehåller därför följande krav. Ett utlämnande av informationen ska bara få ske när en domstol har beslutat om detta. Ett sådant beslut får bara meddelas om rättighetshavaren presenterat tillräcklig bevisning (sannolika skäl) om att det har begåtts ett intrång med hjälp av den aktuella IP-adressen. Domstolen ska också göra en proportionalitetsbedömning och då väga rättighetshavarens behov av informationen mot andra intressen, bl.a. den enskildes integritet. Det finns också bestämmelser som begränsar hur rättighetshavaren får använda informationen. Dessutom ska Internetleverantören efter viss tid informera abonnenten om att information har lämnats ut. Sammantaget innebär detta att bestämmelserna blir väl avvägda och rättssäkra. Reglerna kommer, till skillnad från vad som annars brukar gälla i lagstiftning av detta slag, endast kunna tillämpas i fråga om intrång som har begåtts efter att lagändringarna trätt ikraft. Regeringen kommer dessutom att omedelbart påbörja en utvärdering av hur reglerna tillämpas. Utvärderingen ska bl.a. omfatta en uppföljning av om bestämmelserna i första hand används för att vidta åtgärder mot intrång som sker i stor omfattning.

Förslaget innebär inte att abonnenten automatiskt blir ansvarig för olagliga åtgärder, t.ex. olaglig fildelning, som någon annan gör med hjälp Internetuppkopplingen utan att abonnenten känner till det. Däremot kan abonnenten uppmärksammas på vad som pågår och ges en möjlighet att hindra fortsatta olagligheter. Om rättighetshavaren vill gå vidare och få skadestånd utdömt måste han väcka en skadeståndstalan mot abonnenten och i den rättegången bevisa att det är abonnenten som har orsakat honom skada.

Ytterligare information om det aktuella lagförslaget finns tillgänglig på www.regeringen.se/sb/d/11216/a/116861. Där finns också länkar till själva lagförslaget (propositionen) och till ett antal frågor och svar om förslaget.

Vänliga hälsningar

Beatrice Ask

Jag svarade i min tur följande, men därefter slutar konversationen:

Hej
Tack för svaret, jag uppskattar det verkligen, även när jag som i detta fall bara får mina farhågor besannade. Du skriver: “Däremot kan abonnenten uppmärksammas på vad som pågår och ges en möjlighet att hindra fortsatta olagligheter”. Detta betyder att om någon använt mitt öppna trådlösa nätverk för att fildela så kan det hända att jag får ett meddelande som i princip betyder att jag måste skydda mitt nätverk eller riskera åtal, det vill säga att öppna trådlösa nätverk i princip
blir olagliga. Det kan också hända (lagen utesluter det inte) att kronofogden knackar på dörren och beslagtar min dator innan jag fått meddelande från min ISP att de lämnat ut min adress till ett skivbolag. Därefter blir jag givetvis förklarad oskyldig, men det spelar ingen roll, skadan kommer då att vara skedd (utan dator blir ju kontakter med banker, försäkringskassa ock myndigheter nästan omöjliga). Återigen är det faktiska resultatet att öppna trådlösa nätverk i praktiken blir olagliga. Jag inbillar mig att detta inte är en önskad effekt.

Du skriver också:
“Rätten för upphovsmän och artister m.fl. att bestämma om, när och hur utnyttjande av deras verk och prestationer ska få ske ger dem möjlighet att ta betalt för sitt arbete. När upphovsmän och artister m.fl. får betalt för sitt arbete stimuleras och ges förutsättningar för nytt skapande. Detta är i sin tur viktigt för tillväxt, sysselsättning och ett rikt kulturutbud. Upphovsrätten har därför stor betydelse för hela samhället.”

Detta är helt irrelevant för resonemanget kring om skivbolagen skall få ta del av abonnentuppgifter för IP-adresser de misstänker för upphovsrättsbrott.

Med vänlig hälsning
Jeppelin

Eftersom jag inte vill att valda representanter i olika församlingar skall kompromissa med demokrati, yttrandefrihet och liknande så röstar jag på piratpartiet i valet till EU-parlamentet.

An artifact of preubiquitous media. Sug på den, Jan Guillou

Wednesday, April 8th, 2009

Jag har precis läst ut William Gibsons senaste bok, Spook Country. Som (inte riktigt) alla vet var det William Gibson som myntade begreppet Cyberspace i sin science fiction-klassiker Neuromancer från 1984. Som en parentes kan jag nämna att jag gick till min bokhylla och letade rätt på boken för att kolla utgivningsåret, istället för att googla den. En parallell med Gibsons tilltag att först skriva en bok om en framtid där datorer är centrala, men inte skaffa någon dator själv förrän boken var klar och då bli förbannad för att han störs av hårddisknatter?

“On the most basic level, computers in my books are simply a metaphor for human memory: I’m interested in the hows and whys of memory, the ways it defines who and what we are, in how easily memory is subject to revision. When I was writing Neuromancer, it was wonderful to be able to tie a lot of these interests into the computer metaphor. It wasn’t until I could finally afford a computer of my own that I found out there’s a drive mechanism inside- this little thing that spins around. I’d been expecting an exotic crystalline thing, a cyberspace deck or something, and what I got was a little piece of a Victorian engine that made noises like a scratchy old record player. That noise took away some of the mystique for me; it made computers less sexy. My ignorance had allowed me to romanticize them.”

Nåiallafall, De senaste böckerna, Pattern Recognition och Spook country har inte blickat lika långt in i tänkt framtid som de förra och varit lite mer …lättlästa, tror jag är en bra sammanfattning. Annars är stämningen lika dystert hotfull men ändå hoppfull, och fokus ligger på det sociala spelet i skuggan av tekniska och samhälleliga förhållanden. I Spook Country konstateras det att tiden från det att man har kunnat ta del av inspelad musik till dess att monopolet på att reproducera inspelningar tillintetgjorts varat mindre än hundra år. En historisk parentes. Popstjärnor refereras till som “an artifact of Preubiquitous media”, ett begrepp som någon gärna får försöka hitta en bra översättning till.

Jag bjuder på citat trots att jag själv måste skriva av texten från en pocketbok:

‘In the early 1920s,’ Bigend said, ‘there were still some people in this country who hadn’t yet heard recorded music. Not many, but a few. That’s less than a hundred years ago. Your career as a “recording artist”‘ – making the quotes with his hands – ‘took place toward the end of a technological window that lasted less than a hundred years, a window during which consumers of recorded music lacked the means of producing that which they consumed. They could buy recordings, but the couldn’t reproduce them. The Curfew came in as that monopoly on the means of production was starting to erode. Prior to that monopoly, musicians were paid for performing, published and sold sheet music, or had patrons. The popstar as we knew her’ – and here he bowed slightly in her direction – ‘was actually an artifact of preubiquitous media.’

Under tiden som utvecklingens tidvattenvåg väller fram gör den drunkande gamla världen sitt bästa för att sabba för den nya. Man begår brott, ljuger skamlöst om lätt kontrollerbara saker och behandlar världen som om man ägde allt.

Det är lätt att gilla ipredia och IPRED watchlist (via opassande och OMG internets).

Världskulturmuséet i Göteborg

Sunday, March 29th, 2009

Jag har varit på världskulturmuséet i Göteborg. Det var gratis att gå in, ändå kände jag mig så fantastiskt lurad på just pengar efter att ha varit där. Skattepengar. Nu var det mest för att ge barnen lite tillfälle att springa runt och leka lite som jag och en kompis gick dit, men när vi nu ändå var där passade vi på att titta på utställningarna. De var alla anledning till irritation var för sig, så jag beskriver dem en och en och avslutar med en summering av själva stället och varför det är grymt störande.

Första utställningen vi gick till hette Bollywood. Tanken är nog att ge en introduktion till Bollyoodfilmer, och detta genom att beskriva bollyoods historia, vad som är speciellt med filmer därifrån och genom att visa lite exempel på filmscener. Detta har man valt man att göra genom att visa ett hundratal filmaffischer, en cykelricksha, ett par religiösa statyer, fem texter om bollyood filmer skrivna av den där praktikanten på aftonbladet som det aldrig var tal om att ge förlängt kontrakt och tre skärmar som visade dansscener och filmtrailers. Man kan också gå dit med sin möhippa och spela in 90 sekunder film. Det är så fritt från substans att Linda Skugge hade blivit avundsjuk om hon sett det hela, och texterna skulle kanske räcka till ett programblad för en riktig utställning om Bollywood.

Vi gick vidare till en utställning som heter “En stulen värld”. Handlar den om hur konstskatter rövats från sitt ursprung genom tiderna, med exempel från antiken, medeltiden, kolonialismen och andra världkriget? Nej, den består av ett stort antal helt fantastiska tyger som hittats svepta kring 200 år gamla lik begravda på en halvö i Peru. Man undrar hur självupptagen man kan bli. I stället för att fokusera på de fantastiska tygerna man visar, som dessutom visas mycket sällan eftersom de är så sköra, så hängar man upp sig på vad “vi” gjort en gång. Det är inte ens så att Peru vill ha tillbaka tygerna, till skillnad från rätt mycket som finns på olika muséer, så man väljer dessutom ett uselt exempel på “en stulen värld”.

Det sista vi såg var en utställning om politisk aktivism. Den var självklart grymt snygg, det kan de, och den var faktiskt inte helt ointressant. Det vara bara lite udda urval. Aktivismen mot Pol Pot bredvid Göteborgskravallerna, någon som ser en enda beröringspunkt? En lång utläggning om piratradio på fm-bandet som sättet för vanligt folk att nå ut med sin åsikt till fler än bara grannarna, men inte ett ord om internet, känns inte det lite …1998?

Hela bygget ger en känsla av rikedom och överflöd och viljan att stärka utsatta gruppers självkänsla i en kall värld. Jag tvivlar inte på man lyckats stärka självkänslan för de som får jobba med Världskulturmuséet, men det verkar vara rätt lite självkänsla för pengarna, jag tvivlar starkt på att någon annan än de inblandade blir påverkade i någon positiv mening.

Kort sagt, de som känner att de vill bli lite upprörda rekommenderas varmt att besöka betongkolossen vid korsvägen.

Dags för Svartklubb 2.0

Tuesday, March 24th, 2009

Kanske är det för att jag är gammal, men dagens ungdom verkar inte hänga på svartklubbar så som ungdomen fordom plägat göra. Jag har en känsla av att det i så fall beror på att tillståndsmyndigheterna inte är så njugga som de en gång varit och att alkoholförtäring på lokal blev rätt mycket billigare i början på 90-talet (i alla fall slutade folk gå till Gasquen på Chalmers då eftersom det inte längre var enda stället som var öppet till fem och sålde öl till humana priser). Nåiallafall, det var status i att gå på svartklubb, alla gjorde det (alla utom jag) och små band kunde bli stora genom spelningar där. Snart finns behovet där igen.

HAX skriver om telekompaketet och hur det verkar skjuta in sig på att stöpa om internets till en slags kabeltv, drivet av en ohelig allians av terroristförskräckare, moralpaniker och blandade korporativistiska branschintressen. Förutom att The Pirate Bay och motsvarande kulturspridare så klart inte skulle finnas med ens i det dyra kabelinternetpaketet där porren och sporten är med, så skulle kulturlivet hämmas genom att antalet mötesplatser och antalet människor som hittar till dessa skulle minska dramatiskt. Kultur blir bättre genom möten människor emellan. Likaså är oreglerad kreativitet skojigare än affärsmodellstyrd dito; Piratbyrån är roligare än Liza Marklund, svartklubb är roligare än återförening av New Kids On The Block.

Hoppfullt är ändå att drivkraften att skapa kultur verkar vara så stark att hinder och repressalier inte stoppar folk med ett brinnande intresse. Jag såg precis Kobra som handlade om metal-scenen i mellanöstern. Man kan inte påstå att livet i t.ex Iran blir lättare om man har långt hår och spelar dödsmetall, ändå görs det, och det är “bara” en hobby, man vill bara ha lite roligt. Med det i bakhuvudet blir det rent löjeväckande att försöka stöpa om internets för att kunna sälja plastbitar med Britney Spears och talböcker med Carina Rydberg. Det intressanta kommer att hända i oreglerade delar av nätet, och jag lovar att äta upp min gamla basker om det inte blir högsta mode att vara en del av det skapande som sker där. Det är dags för svartklubb 2.0!

Astrid regerar

Sunday, March 22nd, 2009

Kim Il Sung har en jämlike, i alla fall i ett avseende och då dessutom det kanske svåraste. Astrid Lindgren är regerende sagodrottning för evigt. Tack, Astrid. Hemkomna från fjällen och efter att ha klarat av 2*72 mil i bil med tre barn så har aldrig Astrids storhet varit så tydlig som nu. Vi hade bara med oss två inspelningar med Astrid själv som uppläsare, Emil på auktion i Backorva och Emil när han skall få palt, men det räckte hela vägen. Barnen gillar det så klart, de är inte superkräsna, men viktigare är att jag och V står ut. Jag inte bara står ut, jag älskar det. Så det så.

Skidresan var trevlig, men kommer hädanefter refereras till som fjällresan, eftersom jag tillbringade mer tid med att gräva en tunnel under snön än med att åka skidor. Tack till Luppen för att han sett till att bygga ett suveränt lekrum vid parkeringen närmast barnliften!

Vissa säger vad de tycker och skiter i vad som förväntas av dem

Thursday, March 12th, 2009

Vissa människor kompromissar inte med sina åsikter och säger vad de tycker trots att det är uppenbart att något annat förväntas av dem. Jag hittade ett kul exempel på OMG Internets; gruppen Far & son blir intervjuade för ungdomsprogrammet REA (fast jag tror inte det sändes):

Fast är tidelag verkligen lagligt?

Jag hörde en liknande grej på radio för ett tiotal år sedan, då Carl Johan de Geer var med i något brunchrapportkvällsmorgonpassliknande program i P3. Ämnet var vandalisering av busskurer, och Carl Johan de Geer lade ut texten om hur korkat det var att ta ut sin frustration över samhällets orättvisor på sånt som ägdes av oss gemensamt. Sabbar man en busskur så förstör man i princip sina egna grejor, eller hur? Det är ju mycket bättre att gå på någon rik snubbes feta mercedes, tyckte Carl Johan, och sedan fick programledaren använda resten av programtiden till att förklara att Sveriges radio VERKLIGEN inte uppmuntrade till förstörelse.

Någon som hört något liknande?

Juridik som poesi

Tuesday, March 3rd, 2009

Den som främjar brottet skall straffas
Och där spricker åtalet
Om inte förr.
Det är som att åtala tidningsbudet för en annons i Pravda. Eller Dagens nyheter, same shit.

corridors of law
eloquence acts as fire-axe
“Here’s reality!”

-fritt efter advokat Per E Samuelsson

Ha överseende med en enkel ingenjörs försök till poesi (skriv själv vet jag, kommentarsfältet är öppet!), men jag kunde inte låta bli. Svenskan har ett referat, Pravda likaså och några bloggare också såklart.

Jag har alltså lyssnat på Carl Lundströms advokats slutplädering. Trots att hela åtalet måste ha kännts helt befängt, trots att alla måste ha kunnat skriva under på EPIC WINNING LOL redan efter dag 1 och trots att målsägarna inte kunnat komma med annat än gnäll på hela tiden, så har Samuelsson sett till att hacka ihjäl varenda del av åtalet som han kunnat komma åt. Det känns inte som om en enda grej lämnas åt rätten att fundera över. Man hade kunnat tänka sig att han hade nöjt sig med att konstatera slutet, det vill säga att hans klient, inte ens om det varit något brott, kunnat dömas för medhjälp till medhjälp till brott, men varje möjlighet för rätten att döma fel undanröjs. För mig som lekman framstår det som ett matematiskt bevis mot de åtalades skuld.

Det skall bli spännande att se hur man formulerar domen. Klart är att den kommer att granskas av internet-hydran, och efter vad jag hört idag så borde det vara en riktigt intressant utmaning att formulera en fälllande dom som inte får rätten att framstå som fullständiga papphattar. Men OK, det är en lekmans utlåtande, en partisk sådan dessutom.

Kurvorna pekar nedåt för musikindustrin

Tuesday, February 24th, 2009

Om man skall säga något generellt om musikindustrin idag så är det att den verkar vara en smula korrupt. Jag tror inte att man kan säga att det någonsin har varit en ädel branch, men det går utför. Funktionen av brahet inom IFPI har en negativ derivata helt enkelt. Jag blev påmind om svunna tider och kom att tänka på en av anledningarna till att min fru har lyssnat mer på Depeche Mode än mig, nämligen hardcorepunkbandet Dead Kennedys (det kallades hardcorepunk då, på 80-talet, för aktuell kategori fråga närmaste 17-åring). De sjöng om att MTV lämnade en hel del i övrigt att önska, och även om sakerna de nämner inte riktigt når upp till det som musikindustrin hittar på idag så måste man säga att uttrycker sig med ett visst schvung.

Mina damer och herrar, Dead Kennedyyyys:

Live-video:

och lite bättre ljudkvalitet:

Texten kan vara lite svår att uppfatta, men här finns hjälp.

Jag minns särskilt tydligt textraden “tin-eared, graph paper brained accountants instead of music fans”. Att döma av Spectrial så har de nu utökat stallet med jurister.

I en annan käck gammal slagdänga sjunger pojkarna om hur Kalifornien är på väg mot totalitärt styre under guverör Jerry Brown. Återigen låter det bekant, även om “världen” känns mer allvarligt än “Kalifornien”. Negativ derivata. Det går utför. Hur gör man om man inte vill vara med?

video:

HiFi:

och texten finns här.

Uppdatering:
Funktionen av brahet inom IFPI lutar allt brantare. Kommer vi verkligen att få se horder av artister utanför rättssalen?

Uppdatering:
Nämen! är det inte IFPIS dag i rätten och allt! VD:n John Kennedy förhörs, kan givetvis inte låta bli att gnälla. Något relevant för skuldfrågan får vi nog vänta på.

Uppdatering:
Nu är youtube-klippen inbäddade, tack Oscar

Tio år yngre, hyllning till Piratbyrån

Friday, February 20th, 2009

Det har visat sig att jag blivit så gammal att jag kan önska att jag var tio år yngre. Jag känner mig inte gammal, det är bara det att Mercedes inte ser så där tråkig och gubbig ut längre, snarare elegant, faktiskt, och bekväm!

Om jag var tio år yngre (eller elva, om man skall vara petig) så hade jag satt mig i min jämnåriga folkabubbla och dragit till Stockholm med de som velat följa med. Jag hade bott hos kompisar, spelat Kazoo i piratbussen och försökt bli kompis med gänget i fiket och åhörarsalen. Jag hade gladeligen försummat mina studier (och druckit cider kanske), och jag skulle antagligen ha haft förbannat roligt.

Jag är ingenjör och jag har jobbat med att utveckla datormjukvara i en eller annan form sedan typ tio år tillbaka, och så kommer de här humanisterna i piratbyrån och har bättre koll på teknik än mig. Inte bara det, de väver samman teknik, kultur, samhällsvetenskap och politik på ett helt nytt sätt, och detta i en miljö som framstår som explosionsartat kreativ.

Jag är imponerad och avundsjuk. Jag har följt piratbyråmedlemmars bloggar i drygt ett år och kunnat ryckas med av den något druckna rapporteringen från den hippie-lika bussresan till Bolzano och Belgrad och blivit upplyst av kristallklart argumenterande i den mest aktuella politiska frågan idag. Jag har också känt mig svårt obildad när jag försökt följa resonemang baserad på auktoriteter inom områden jag knappt visste fanns.

Jag anar att jag skulle fått vara med och spela chrisK:s symfoni om jag idag ramlat in i bussen med min kazoo, men ens prioriteringar ändras med åldern och nu nöjer jag mig med att njuta av Spectrial via tidningarna och piratpartiets livebloggarsida. Piratbyrån får, istället för kazoo-spel, motta min hyllning. Leve dem, och må de liva upp den döende politiska debatten i sverige många år framöver!

Mary Poppins eller hur man gör något bra av en Disney-film

Friday, February 13th, 2009

Disney har producerat en hel hög med spelfilmer, och av det lilla jag hunnit se av dem innan jag hunnit vända mig efter fjärrkontrollen så har de alla verkat vara gjorda efter parollen “Good, wholesome family entertainment based on christian values”, och verkat vara riktigt, riktigt läskiga. Sådan tur var så var det inte förrän i pausen som vi tittade i programmet och upptäckte att det vi såg var en scenuppsättning av filmen Mary Poppins, producerad av Disney år 1964. Min första tanke var då att jag ville se filmen för att få se originalet, sedan startade hjärnan lite försiktigt fick mig att förstå att jag kanske skulle läsa boken av Pamela Lyndon Travers från 1934 istället. Det var OK, hjärnan släppte taget när föreställningen började igen och lät mig njuta som ett barn av spektaklet.

Föreställningen var helt suverän, grymt bra och helt suverän en gång till. Sångerna var väl inte nivå med Jesus Christ Superstar så något soundtrack kommer jag nog inte att besvära mig med att skaffa, men scenografin och skådespelarna/sångarna var ….mycket! Storyn är enkel; Familjen Banks byter barnflickor som hushållerskan byter förkläde då Mary Poppins dyker upp och tar hand om barnen. Sedan följer förvecklingar och sist ett riktigt lyckligt slut.

Hur tusan har då Göteborgsoperan lyckats göra en bra musikal efter en Disney-film? Jag tror svaret på den gåtan är att de har utgått från filmen och sedan, helt utan ironi eller blinkningar åt publiken, brett på rejält. Återigen, jag har inte sett filmen, men jag skulle bli förvånad om det glittrade, blinkade, dansades och sjöngs med lika sprudlande lycka som på Göteborgsoperan, och då visade det sig ändå att det var som jag trodde, att Julie Andrews spelade huvudrollen i filmen (jag har sett början och tre minuter i mitten av “Sound of Music”. Huääörk). Samtidigt så avbröts Mary Poppins fantastiska glädjestrålande av lite äkta allvar då och då, vilket jag tror också var en skillnad från filmen (som jag faktiskt inte kommer att vilja se, så det så). Tack Linda Olsson, du var enastående.

Eftersom jag är född i början på 70-talet och föreställningen baseras på en Disney-film känner jag mig tvungen att vara mycket tydlig med att jag inte har menat att vara det minsta ironisk någonstans i texten ovan.