Jeppelin

Det här inlägget är så försenat att det nästan blir aktuellt eftersom det handlar om en bok som kom ut för så länge sedan att det snart är dags för dess uppföljare. Att det är så sent kan bero på att jag tycker att det är så himla kul att fundera kring böcker jag läst att det dels blir svårt att samla tankarna till något som går att skriva så att det går att läsa, dels känns det orättvist att välja en bok när jag skriver så himla sällan om böcker. Nu spelar det ju bara måttlig roll för bloggar som min som har ungefär lika många läsare som stolar kring köksbordet.

Nå, jag har alltså läst Midvintermörker av Lars Wilderäng, flera gånger faktiskt, varav minst en med någon form av karttjänst på en bildskärm i närheten. Precis som Jan Guillous böcker om Hamilton så känns det att boken är ett politiskt debattinlägg och precis som den gamla “Operation Garbo” så beskrivs ett anfall mot Sverige i rätt många olika beståndsdelar. Till skillnad från Jan Guillou så har inte Lars Wilderäng skapat någon superhjälte som får alla som Jan ogillar att framstå som idioter, till skillnad mot Operation Garbo är skeendet tillräckligt begränsat för att de olika delhandlingarna skall vara möjliga att hålla i huvudet utan att det känns som om någon delhandling saknas för berättelsen som helhet. Inga, absolut inga, jämförelser i övrigt.

Fast jämförelser är ju jätteroliga att göra, jag kommer att återkomma till det tror jag. Först lite om boken. Den handlar om hur Ryssland intar Gotland för att säkra driften av Nordstream och hur svenska förband och Sveriges ledning försöker försvara sig (eller “oss”, men låter inte det lite hockey-VM?). Nå i alla fall, det blir tillräckligt mycket försvar för att räcka till både en spännande historia och kritik (mest i form av total sågning) av Sveriges försvarpolitik och nivån på förberedelser inför kriser. Även om sammanhangen såklart inte är helt realistiska så känns detaljerna rejält genomarbetade och trovärdiga, vilket ger ett gediget och realistiskt intryck. Jämför med t.ex Fucking Åmål som många tyckte var så oerhört realistisk när själva handlingen, klassens tönt kommer ut som homosexuell och blir ihop med snyggaste plugget i tjejen som också plötsligt upptäcker att hon är gay, på högstadiet, inte är ens nära att kunna hända, men där realismen i detaljer är total och skapar det realistiska intrycket.

I Midvintermörker är de orealistiska sakerna att Ryssland skulle behöva ta till vapen för att lägga beslag på Gotland, att det i så fall skulle finnas fungerande svenska förband på ön, att dessa skulle ha tillräckligt mycket skarp ammunition, att det skulle kunna flygas in en knippe stridsflygplan från en vältajmad beredskap på Island etc. Det spelar ingen roll, för givet dessa av författaren skapade förutsättningar så har det blivit en trovärdig och spännande historia med ett riktigt högt tempo i handlingen, utan att de vanliga sidvändartvingande teknikerna blir så där jobbigt Läckbergska. Visst slutar styckena i cliffhangers, men det är trots allt en väv av parallella skeenden som inte har behövt krystas fram som en elefantunge utan finns där helt naturligt. Mycket bra. En annan sak jag kan vara lite känslig mot är när man först i en berättelse presenterar en massa fakta, personligheter eller relationer för att sen kanske kunna koncentrera sig på intrigen (vad vet jag, jag kommer inte så långt i den typen av böcker). I det avseendet ligger berättelsen lite och tassar nära gränsen för det tillåtna, i alla fall när det gäller fakta. Fast inte Asimov Sci-fi, tack gud, eller återigen, någon av alla dessa förbannade deckare. Nå, det blir mycket av utrustning, stridsfordon och beväpning, liksom kommentarer till politiska beslut, men jag tycker att det är okej, eller kul till och med. Det sänker inte tempot och rätt mycket av det tekniska behövs för att man skall ha en aning om det taktiska, vilket betyder mycket för spänningen och kritiken mot politiken, dessutom är många detaljer direkt kritik mot politik vilket ju ändå är ett av huvudsyftena med boken (antar jag). Och visst, en del hade säkert kunnat skippas, men då hade det varit en annan bok med ett annat syfte, och inte nödvändigtvis bättre. Tempot gör också att det kanske lite tunna karaktärsbyggandet inte spelar någon roll, och då vill jag ändå mena att personerna i boken är intressanta och tänker tankeväckande tankar gör avvikande avvägningar, lååångt ifrån den vanliga deckarnivån (hej, polisen Mia). Det märks att Lars Wilderäng har lätt för att skriva och att han övat mycket genom bloggandet, för drivet och flytet är enastående. Sedan kanske det är så att fördjupning av personer inte är hans grej, att han har andra författarmässiga talanger, och då riskerar det bara att bli jobbigt och alkoholiserad småstadskriminalkommissarie om han skulle försöka för mycket med det. Då läser jag hellre en thriller i 190 (eller 70, 75 om man pressar plattan i mattan, lite över vad ryss-/grodjävlar kan springa i alla fall). Eller så är personutveckling och -fördjupning hans grej det också och då kommer uppföljaren att vinna priser.

Lars Wilderäng gav ut boken själv, för ingen på något förlag ville väl få frågan vem som i helvete trodde att en bok om krig i Sverige, med Ryssland, skulle sälja? Att misslyckas med en förbannad deckare är nog mer comme il faut. Nu har boken sålt bra, supercoolt, och ges ut av ett förlag som verkar riktigt skoj, faktiskt.

Och tänk nu när ni läser boken på att döden på larvfötter på Gotland är från P4 Skövde, på schlätta, så att ni tänker er deras repliker på den mest gruvliga väschöttska. Det blir ännu bättre då, jag lovar!

Varför har jag nu ägnat så mycket tid åt att skriva om just den här boken? Säg det. Kanske för att den är av en så ovanlig typ och så ovanligt skriven? Förutom att jag gillar den såklart. Men jag gillar massor av böcker som jag inte skrivit om, Robert Karjels Gå över gränsen och Kaj Karlssons Operation Nordvind för att nämna två i samma genre, men de kommer jag nog inte nämna mer än i denna texten. De är för övrigt riktigt bra båda två, Operation Nordvind är dessutom utgiven på eget förlag, men de är mer som vanliga böcker, som, öh, litteratur, typ, om du fattar. Midvintermörker är lite mer ett arrogant långfinger åt konventioner (även om den följer vissa konventioner såklart, vi snackar inte The naked Lunch eller så). Och åt fastighetsmäklare. Jag gillar det arroganta draget i mycket av inläggen på hans blogg Cornucopia, det är okej att skriva självsäkert om man kan backa upp det med kunskap, och saker som är skrivna med för mycket förbehåll och tveksamhet blir lätt lite tråkiga. Jag gillar the bloggare formerly known as Blogge av samma anledning. Egentligen är jag våldsam motståndare till att bli provocerad till att tänka själv, men när det sker på ett intelligent sätt…

Om jag skall våga mig på fler jämförelser så är det tydligt att det inte är hur kul en bok är att läsa eller hur bra skriven den är (kanske samma sak) som avgör om den blir utgiven av ett förlag eller ej. Anders Jallais trilogi om Sveriges förhållande till Nato, Palmemordet, ubåtskränkningar och, tror jag, Estnoias förlisning, innehåller mycket intressanta påståenden och är lite småspännande, men ligger långt efter de egenutgivna Operation Nordvind och Midvintermörker i allt utom sensationella avlöjanden. Sensationer säljer, och jag hoppas att Jallais böcker säljer, inte minst eftersom jag är barnsligt förtjust i konspirationsteorier och för att det verkar som om det faktiskt ligger en del i det som han hävdar. Jag läser såklart allt av Anders Jallai också, inklusive hans blogg, men jag skulle inte rekommendera det lika lätt till folk som inte är intresserade av de rätt specifika saker han skriver om. Han har andra kvaliteter. Om bara en liten del av det han påstår i sina böcker är sant så har han lyckats gräva fram rätt så uppseendeväckande saker, och med tanke på att, och hur, han lyckades hitta den nedskjutna DC3:an så har han en viss trovärdighet.

MÖP då? Det är väl inget måste, men det hjälper.