Archive for the ‘Samhälle’ Category

Hur man kan avtala bort sig

Wednesday, January 15th, 2014

I Tyskland råkade demokratin 1933 avskaffa sig själv utan att det var meningen, med de bästa intentioner till och med. Aktuella exempel på liknande oavsiktliga och egentligen välmenande pistolskott i den egna foten är till exempel då man i Sverige tänkte att man kunde använda EU uför att förbättra lagstiftningen inom abortområdet så att den blev mer liberal i vissa bigotta katolska länder, lite välgörande harmonisering till gagn för kvinnor i efterblivna länder. EU visade sig vara fullt kapabelt att harmonisera lagstiftning, it’s what they do, men de bigotta katolska och moralistiska länderna visade sig ha större makt i EU än det bigotta och moralistiska lilla Sverige. PANG. AJ!

Man vill i EU förhandla fram ett handelsavtal med USA istället för det stoppade ACTA-avtalet, det heter TTIP (läs om det här). Förutom att man förmodligen vill knö in allt som fanns i ACTA (och som lockade ut hundratusentals demonstranter på gatorna i olika länder i Europa) så vill man också baka in ett sätt att hindra länder från att kringå avtalet om fri handel (eller snarare frihandel) genom att läggat in Investor-State Dispute Settlement i avtalet

Investor-State Dispute Settlement (ISDS) är ett system för att ge företag möjlighet att få skadestånd från stater om företaget anser att en stats lagstiftning gör att företagets vinst kan misstänkas bli mindre framöver. Man bakar in det i handelsavtal så att avtalet slutar gälla om staten inte följer de beslut som de som utsetts att döma fattar. T.ex så verkar ett kanadensiskt gruvbolag stäma Costa Rica på sina uteblivna framtida vinster för att Costa Ricas lagar ger ett så starkt skydd för regnskogen att det inte tillåts öppna ett dagbrott för att gräva guld i landet. På samma sätt verkar läkemedelsföretaget Eli Lilly försöka stämma Kanada för att de nekas två patent i landet, och Phillip Morris stämmer Australien för att de bara tillåter cigaretter att säljas i neutrala förpackningar.

Man håller på att försöka inkludera ISDS i TTIP, givetvis så långt bort från demokratiskt inflytande man kan komma, och man menar naturligtvis att verktyget skall användas för att inte korrupta länders tveksamma lagstiftning skall förstöra för våra fina företag. Jag hoppas för min del att Sverige, om avtalet blir verklighet, inte försöker tvinga t.ex. utländska gruvföretag att i förväg lägga undan pengar som skall täcka kostnaderna för att sanera marken när malmen är upplockad, utan bara låta dem plocka hem vinsterna och dra. Det blir sannolikt billigare än att bli stämda i en ISDS, att jämföra med att skottet i foten bara träffade lite snabbläkande mjukdelar.

Spelar åsikten om ämnet någon roll?

Monday, January 6th, 2014

Under min extremt korta och av alla utom mig själv glömda karriär som kulturarbetare, när jag var en del av lyssnarjuryn för P1:s romanpris, så ställdes frågan om man kan tycka om en bok även om man starkt ogillar huvudpersonen. Jag har haft anledning att fundera på det nu när jag läst “Parsifal Direktivet” av Kaj Karlsson. Inte för att jag ogillar huvudpersonen Gustav Sterner, tvärtom. Inte heller för att jag tycker illa om ämnesvalen i boken eller hur de behandlas, tvärtom där också, utan för att jag funderar på vad någon som inte är kompis med genren eller åsikterna som uttrycks skulle tycka om boken. Kort sagt, gillar jag boken för att den är bra eller för att jag håller med?

Jag har tidigare skrivit om Kaj Karlssons första bok “Operation Nordvind”, bland annat avseende hur väl det funkar att skriva böcker med att tydligt politiskt syfte (Spänning och politiska agendor, på olika vis), och det perspektivet är aktuellt även i “Parsifal Direktivet”. Såklart att det är, givet Kajs uppenbara samhällsengagemang och rättspatos. Apropå det kan man läsa hans blogginlägg “Att skriva Parsifal Direktivet”, det säger en del om vilket engagemang som krävs för att lyckas, och orka, ge ut en bok.

I “Parsifal Direktivet” får man följa ett intrångsförsök på Ringhals kärnkraftverk, utfört av huvudpersonen i förra boken Gustav Sterner och hans följeslagare, och här ställs jag första gången inför frågan om jag gillat berättelsen lika mycket om jag inte hållit med om att den tar upp ett viktigt ämne och behandlar den på ett sätt jag sympatiserar med. Jag tror att det visst är så att jag redan innan tyckt att frågan om kärnkraftverkens sårbarhet är viktig, men jag är också helt säker på att den trovärdiga beskrivningen av intrånget och känslan av undergång när det börjar bajsa ihop sig som Kaj skapar i boken bidragit till att jag tänker mer på hur sårbar och oskyddad samhällskritisk infrastruktur är.

Det är svårt att sammanfatta den fortsatta handlingen utan att spoliera spänningen, men i sin jakt på att reda ut omständigheterna kring händelserna på Ringhals följer gruppen spår som leder till det ena antagonisten mäktigare och farligare än den andra. Vägen de väljer blir en obeveklig följd av vilka de är och vad de kan, och det är avseende det som jag för andra gången måste fundera över om mina intressen påverkar mitt omdöme om berättelsen. Till viss del är det säkert så, handling med till viss del militär karaktär passar naturligtvis en MÖP som mig, men jag tror också att den militära jargongen i boken är använd så bra att det långt ifrån bara är igenkänning från lumpen utan en tydlig miljöfaktor och ett sätt att effektivt berätta ett militärt skeende (på samma sätt som det är effektiv operativ kommunikation).

I handlingen ingår, precis som i förra boken, ett resonemang kring rätt och fel, och vilka medel som är rättfärdigat att ta till för att uppnå mål man anser goda och rätt. Gustav Sterner har militärens synsätt att det är rättfärdigat med ganska långtgående rättigheter för en underrättelsetjänst, men också en självklar och stark tro på demokrati och försvaret av densamma som jag tyckt mig se vara typisk för svenska yrkesmilitärer. Jag är inte säker på att jag håller med Kaj Karlsson om vad som är rätt och fel i detta (eftersom jag inte vet vad han tycker, n.b.), men jag funderar avseende detta för tredje gången om mitt engagemang i exakt den frågan påverkar mitt omdöme om texten. Förmodligen delvis är säkert det rättvisa svaret, men jag tror att även någon som inte tidigare funderat på hur långt staten får gå i sin maktutövning har stort utbyte av att läsa om hur Gustav Sterner brottas med frågan.

Sammantaget inser jag att en av anledningarna till att jag verkligen gillar “Parsifal Direktivet” är att jag sympatiserar oerhört starkt med att frågan om säkerhet vid kärkraftverk, den militära vinkel och rättfärdigandet av underrättelsetjänstens befogenheter för försvar av demokratin tas upp. Jag tycker också mycket om sättet på vilket frågorna tas upp, och det blir ingen fjärde “frågan om”, jag konstaterar bara att för mig är detta en av bokens starka sidor. Kanske läser jag på grund av mina intressen in ett djup som inte finns, kanske missar jag saker som en mer kritisk läsare skulle observera, men det spelar ingen roll. Boken fick mig att vilja sätta den i händerna på andra för att få fler att tänka på de viktiga frågor som tas upp.

För att det inte skall råda någon tvekan så skriver jag detta i ett separat stycke: “Parsifal Direktivet” är en förträfflig thriller, jag närmast sträckläste den. Jag njöt av hur spänningen byggdes upp, hur förväntningarna på handlingen utveckling växte och av hur jag överraskades av vändningarna den tog. Läs den.

För övrigt såg jag till min glädje att Ny Teknik använde boken som en pik till Vattenfalls Öystein Löseth i sitt utdelande av julklappar. Hoppas reklamen där leder till att fler läser den. Så här såg det ut:

ParsifalDirektivet

En rasande realistisk bok

Tuesday, August 20th, 2013

Andreas Norman har skrivit en skitbra politisk thriller som heter “En rasande eld”. Jag läste några recensioner i prasselpressen, den mest intressanta i efterhand faktiskt, men det var Josh text som fick mig att ta mig i kragen och skaffa boken. Tack Josh!

Upplägget är egentligen inte särskilt originellt, huvudpersonen får ett dokument i sin hand som ljusskygg organisation/er inte vill få publicerat och så följer en spännande katt och råtta-lek. Originellt däremot är de trovärdiga beskrivningarna av huvudpersonens arbetsplats (UD), det lilla hackerkollektivet och de ljusskygga organisationerna. Eftersom Andreas Norman både kan hantverket med spännande texter och kan ge liv åt sina karaktärer blir resultatet osedvanligt bra, men jag hade v e r k l i g e n hoppats att inte verkligheten skulle hinna ifatt dikten så förtvivlat fort. Jag vill inte gå in på detaljer för att inte förstöra läsnöjet, men utvecklingen som affären med David Miranda tagit har känts som att få delar av boken presenterad ur ett utifrånperspektiv. Jag tänkte mycket på Snowden-affären när jag läste boken, men den skrevs innan dess, och nu så ser alla delar som jag har en möjlighet att ha kännedom om i boken fått en möjlig parallell i verkligheten. Ett spoilerfritt exempel från aftonbladet om sveriges relation till GCHQ får tjäna som exempel (via Opassande).

Jag hade faktiskt inte väntat mig att västländer skulle börja trakassera välrenommerade journalister på ett så uppenbart sätt så snart, men nu när det hänt är det några frågor som väcks. Hur tänker man kring balansen mellan att skrämmas rejält så ingen vågar knysta men ändå inte så mycket att folket röstar in piratpartier i alla europeiska parlament de närmsta åren? Att gå så hårt åt någon som har resurser att tala för sig så som man gjort med David Miranda tyder i mina ögon på att man antingen har så bra pli på valkampanjerna eller så bra hållhakar även på de oberoende kandidaterna att man helt enkelt skiter i vilket och kör på så länge det finns kabelteve till alla. Jag hade nog inte heller väntat mig att en kör av övervakningssamhällets grindavkter skulle stämma upp i så dumma ifrågasättanden av David Miranda. Någon hävdade att han minsann ljög när han sa att han inte fått tillgång till advokat eftersom de vänliga förhörsledarna i sin godhet kunde kalla in en som de kände (och får svar). Jag menar, att acceptera en sådan advokat skulle till och med vara dummare än att be en mäklare om tips en besiktningsman av huset man tänker köpa. David Miranda hade visst också blivit bjuden på vatten, men eftersom han läst del fyra av Harry Potter så nekade han klokt nog att dricka något som inte kom ur en förseglad burk eller hans egen fickplunta.

När jag snokade runt på The Guardians hemsida hittade jag en liten relaterad dialog som vill belysa hur integritetskränkande avlyssning kan vara även om den inte resulterar i ens mail i klartext hos en myndighetsperson eller arbetsgivare, den kan jag inte undanhålla. God natt, sov gott, och dröm inte om hur du kanske behöver tänka igenom en strategi för hur du klarar ett förhör utan att kompromettera dig av misstag.

Bara vad man kan vänta sig i Chancellor Sutlers Storbritanien

Tuesday, August 20th, 2013

Man borde inte vara förvånad, men jag är förvånad. Man borde bara kunna konstatera att Piratpartiet hade rätt om vart terroristlagar och övervakning är på väg, men Piratpartiet gick inte tillräckligt långt i sin beskrivning av möjliga följder.

När David Miranda kvarhölls på Heathrow på sin väg från Berlin till Rio de Janeiro var det inte vilken svartmuskig man som helst som kvarhölls, han är sambo med Glenn Greenwald, the Guardian-journalisten som är Edward Snowdens kanal för läckor om NSA. Det var inte heller bara det att de tog ett snack med honom, de höll honom i de maximalt 9 timmar de får hålla någon utan formell anklagelse, misstanke etc., och de tvingade av honom lösenord till dator, telefoner USB-stickor och externa hårddiskar och beslagtog dem.

Jag är närmast förstummad. Att de kan med? USA
hävdar så klart att de inte begärt någons kvarhållande, men att de fick en förvarning om att David Miranda skulle stoppas. Någon kommenterade på twitter att de lovar detta på samma sätt som de lovade att de inte avlyssnade amerikaner. I the Guardian orsakade händelsen en live-rapportering om reaktioner från parlamentsledamöter, Brasilianska ambassader, pressfrihetsorganisationer och upprörd allmänhet som är värd att följa.

Myndigheterna ville såklart veta vad David Miranda hade för information med sig, han var trots allt på väg med ett antal hårddiskar från Laura Poitras hem till Glenn, men det är ingen tvekan om att meningen också var att trakassera Glenn Greenwald. The Guardian har dock tagit åt sig lite, plockat upp handsken och avslöjat hur myndighetspersoner tidigare krävt, och fått, hårddiskarna med Snowdens avslöjanden som fanns på tidningen och pulveriserat dem i källaren. Kina, Ryssland, USA och EU. Chancellor Sutler.

Och så valet då, och vad som kommer att sabba det.

Friday, May 17th, 2013

Inför valet 2014 verkar det som om en icke-fråga håller på att haverera Piratpartiet. Igen. 2010 var det frågan om, ja, vad var det nu, något om beslutsprocesserna, väl? Och formalia? och att inte få som man vill?

Nå, valet 2014 kommer att saboteras för Piratpartiet av folk som blir bananer av att se ordet feminism i tryck. Det kommer inte att spela någon roll att piratpartiet antagit grundprincipen att alla människor har lika rättigheter, och att feminism har samma mål. Det kommer inte heller spela någon roll att det uttrycks sansade, intelligenta och oomkullrunkeliga resonemang som bevisar trollen fel.

Det kommer heller inte spela någon roll att de feminismofobiska personerna förmodligen är rätt få, det som spelar roll är nivån på engagemanget. Om man blir heligt upprörd av att läsa på Anna Trobergs blogg att “Vi ska vara ett inkluderande parti, inte ett exkluderande parti. Vi måste hitta sätt att få människor att känna sig välkomna oavsett vilket kön de råkar ha.”, så är engagemanget på en sådan nivå att man kommer att kämpa ända in i döden för att bevisa att man har rätt i att Anna nog närmade sig något feminist-aktigt, att Piratpartiet kommer att anta en ideologi som inte utesluter feminister och att PP ansluter sig till Feministiskt Initiativ (som för övrigt dödar som antifeminister och dricker deras blod). Mot en sådan drivkraft har inte någon som bara tycker att vi väl kan ge varandra lika bra möjligheter allihop inte en chans.

Parallellerna med 2010 års förorättade elevrådskränkta formaliafundamentalister (ja, jag tycker att ni, om ni nu läser det här, betedde er kontraproduktivt mot både formaliaarbetet i Piratpartiet och Piratpartiets valarbetet i stort, och rätt stört i största allmänhet) är skrämmande. Jag påminns om hur hopplöst det är för någon som bara vill att alla skall få göra det de vill så länge det inte påverkar någon annan att få opinionen med sig mot någon som drivs av ett brinnande engagemang för att få styra upp allas beteende efter sin egen moraliska kompass. Så som Liberaler alltid haft ett underläge gentemot kommunister, moralkonservativa, nationalister, religiösa fundamentalister och andra irrationellt troende.

Svaren på feministofobernas kommentarer är genomgående bra, vilket inger ett visst hopp om att skadan kan begränsas. Ett annat hopp ligger i det faktum att ismofoberna i just fallet med Piratpartiet måste ägna sig åt ett så omfattande halmdockeri att de möjligtvis kommer att falla på eget grepp. Ytterligare ett hopp kommer sig av att debatten tvingar partiet att ta tag i en del jobbiga frågor och diskutera igenom dem. Om resultatet blir att några som hänger upp sig på ordet feminism (missa inte denna text som opassande länkar till) väljer att rösta på något annat parti så må det vara hänt, det är ju inte som om de slutar för att de råkar erkänna att de delar partiets bärande idé, som när Sd-politiker får kicken för att de blir påkomna med att vara rasister.

Oavsett vad kommer det bli intressant att höra bortföklaringarna till att piratpartiet inte kommer att få vara med i tv-debatterna inför europaparlamentsvalet.

Den däringa femenismen

Thursday, March 21st, 2013

Feminism är en samling rörelser som syftar till att definiera, upprätta, och försvara kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter.

Dessa rörelser har sitt existensberättigande i de omotiverade skillnader som finns avseende kvinnor och mäns möjligheter, och de fokuserar naturligt nog på de områden de engagerade i dessa rörelser upplever som viktigast för dem. Fokus varierar såklart med de engagerades kulturella ursprung, sociala och ekonomiska status och politiska uppfattning, vilket gör att spännvidden på åsikterna som sammanfattas av begreppet feminism är helt enorm. De finns de som har som mål att uppnå jämställdhet mellan könen i de frågor de fokuserar på, dessa kan man kalla “de flesta” eller “den överväldigande majoriteten”. De finns de som till exempel hyllar en före detta professor som forskade på våld i nära relationer utifrån föreställningen att manliga nätverk utför ritualmord på barn, dessa kan man kalla “idioter”.

Det finns också en uppfattning att feminism står i ett motsatsförhållande till jämställdhet eftersom feminister arbetar för att stärka kvinnors möjligheter i de ovan beskrivna områdena. Det man då missar är att “de flesta” och “den överväldigande majoriteten” strävar efter att stärka kvinnors möjligheter tills dess att jämställdhet uppnåtts, inte mer, och det går inte att undgå misstanken att man för att se motsattsförhållandet mellan feminism och jämställdhet tar fasta på vad “idioter” säger och generaliserar deras åsikter till att gälla “de flesta” och “den överväldigande majoriteten”. Visst låter det dumt?

Begreppet feminism anses vidare i vissa kretsar vara så nedsolkat av vad “idioter” har sagt att man i dessa kretsar inte kan låta bli att omgående sluta tänka när man hör eller ser det ordet och istället utmåla alla som närmar sig begreppet feminism som fan själv, oavsett om de försvarar könsneutrala barnkläder eller teorier om systematiska ritualmord. Begreppet feminism är ett alltför vitt begrepp för att behandlas på det viset, och de som generaliserar så omöjliggör en vettig dialog eftersom de ställer folk till svars för åsikter de inte har.

Ni som känner att ni vill diskutera vilka typer av idioter det finns som även kallar sig feminister, kan inte ni diskutera detta, sakligt, med dem ni anser vara idioter? Istället för att beskriva på vilket sätt dessa idioters idéer är idiotiska så fort ni misstänker att någon kommer att nämna ordet feminism? Det blir nämligen tröttsamt att läsa oändliga uppatser om varför olika typer feminism är dumma så fort någon undrar om vi inte bara kunde behandla varandra som människor för en gångs skull.

Ni som ifrågasätter engagemanget i feministiska frågor med motiveringen att andra än kvinnor också har det svårt och kan behöva lite engagemang (det kan vara män, muslimer, kristna, svarta, vänsterhänta etc.), och hävdar att feminismen tar oproportionellt mycket utrymme i debatten i förhållande till problemets omfattning och därmed skymmer andra missförhållanden, den uppfattningen framstår som så underlig för mig att jag inte finner ord att förklara felet med den, vilket i förbigående sagt inte precis tillhör vanligheterna. Eller, jo, så här: engagera er själva, då, i det ni tycker är viktigt, alla orättvisor har behov av engagerade människor som strävar efter förändring till det bättre, och de som har engagerat sig för feminism är troligen för upptagna med sitt för att ägna sig åt frågor som andra ömmar för. Visa lite förståelse för att de som engagerar sig jättejättemycket för feminism, eller något annat, faktiskt också upplever ett jättejättestort fel som behöver rättas till.

Allt det här skrev jag för att jag blev lite missmodig av att läsa några kommentarstrådar hos några piratpartifavoriter

Kanske överreagerar jag, det verkar trots allt inte vara mer än en handfull sorgetroll som engagerar sig mot f-ordet, i så fall är detta enbart terapi för min egen del.

Kanske någon tycker att en kommentar om bråket kring debatten mellan Janne Josefsson och Maria Sveland kunnat passa, men jag tycker inte att ett bråk mellan två arroganta och självgoda skitstövlar är så intressant. Fast Mymlans kommentar är bra. Och Deepeds. Och Opassande. Metadiskussionen blev bra i alla fall, det finns trots allt de som tänker efter och som dessutom inte ständigt har otur när de gör det.

Om att kliva ner i en kommunikationsflod

Wednesday, March 6th, 2013

Räckan av dumheter som uttrycks på twitter kan vara helt bedövande. Hela twitter verkar bestå av seriella missuppfattningar, raljerande förenklingar och en medveten eller av lathet jävligt rundhänt förhållning till fakta och verklighet. Viktigast verkar vara att medvetet missuppfatta sina meningsmotståndare så att man kan vara rolig på deras bekostnad. Allt detta skullle kunna fått mig att tycka att twitter är skit, men då hade jag behandlat twitter som upphovsrättsindustrin behandlar internet, och det hade i sin tur varit som att ha medvetet missuppf… ja, som att typ twittra om det. Cirkelresonemang. Förlåt. Men jag undrar på allvar vad det är som gör att tonen folk har när de svarar okända människor på twitter är så tillspetsad och näsvis.

Twitter är inte det man i mörka stunder tycker att det verkar fyllas av, det är bara en kanal för kommunikation, och den kan användas på olika vis. Vissa använder den så som beskrivet ovan, och det är lätt att hålla med Rasmus Fleischer i det han i sin frustration skriver på sin blogg, men det gör i sin tur att andra kan använda twitter som ett sätt att sålla agnarna från vetet när det gäller vilka som kan vara värda att lyssna på. Har de ljugit och raljerat om argument de hittat på att meningsmotståndare sagt diskvalificeras de snabbt och lätt från listan av människor vars uttalanden man kan ta på allvar. När det gäller journalister eller politiker och tyckare på låg och mellannivå blir en sådan lista rätt kort, medan proffstyckare och de lite mäktigare av riksdagspolitikerna uttalar sig mer sansat. Jag stryker emellertid dem också från listan så fort jag misstänker att de låter sina underhuggare och karriärsugna beundrare sköta den lite mindre snygga kommunikationen för att de inte själva skall riskera att stå till svars för hur mycket galenskaper som helst om de hamnar hos Tomas Ramberg i Ekots lördagsintervju (det räcker med de tveksamheter de kläcker ur sig i riksdagen och av medieträning präglade tv-uttalanden för att Tomas Ramberg skall ha material nog).

Sa jag att jag inte orkar med twitter? Det är en kanal för kommunikation jag är glad över att inte behöva kliva ner i. Man inte kan kliva ner samma kommunikationskanal två gånger, men jag vill inte göra det ens en gång, geggan ser helt enkelt för osmaklig ut från där jag sitter och betraktar den.

Exempel:
Seriell missuppfattning, när Cyklistbloggen twittrar en fråga om snöröjning, någon kommenterar och sedan svarar någon ansvarig på första kommentaren, typ istället för på frågan, och så svämmar tonläget över.

The Pirate Bay påstår att de numera är baserade i Nordkorea, vilket får medie- och kulturarbetare att medvetet missuppfatta Piratpartiet som sammanhörande med The Pirate Bay.
Fakta får stå tillbaka för möjligheten att formulera sig snärtigt och otrevligt.

Instagram skapar en Android-app och genast uppstår konsensus om att det är okej att utrycka sig nedvärderande på ett jag har svårt att tänka mig att man skulle göra någon annanstans.

Zen och konsten att behålla sitt blodtryck på i det närmaste normala nivåer även i morgontrafiken

Saturday, December 1st, 2012

Trafik är farligt. Eftermiddagsrusning lär vara farligare morgondito eftersom folk är rimligt utsövda och med nypåfyllda energidepåer, men det är ändå morgonrusningen som bjuder mig på flest tillbud. I en sådan miljö är det viktigt att tänka på sitt blodtryck. Så här kan det låta om
till exempel ett kranskärl brister.

För att undvika detta är det viktigt att kunna kliva ur sin stress oavsett vad den råkar vara orsakad av istället för att försöka hacka trafiksystemet genom att öka farten, eller tränga sig före; ett cykelhjul som dragits med upp i hjulhuset och kilats fast runt styrleden på vänsterframhjul tar betydligt mer tid att få loss än det tar att sakta ner och se sig för innan man kör in i rondellen. Tag ett djupt andetag, sänk axlarna och acceptera hindren framför dig. Hacka dina egna reaktioner istället för att kasta dig ut i en fil som kanske eller kanske inte rör sig snabbare än den du befiner dig i, bryt dig in i stressen, hitta orsaken och använd stillaståendet till att fundera på hur du kan hantera situationen som uppstår på grund av att du kommer att bli sen. Om den tanken stressar dig, tänk på semester, tänk skönheten i ljuset som återspeglas av tusen och åter tusen novemberregndroppar på rutan, tänk dig att du kommer in på ditt kontor och att det är upplyst endast av levande ljus och att din partner är där och stänger dörren och kastar sig om din hals och…

Det mjuka sätet och den tillbakalutade ställningen i bilen ger dig alla förutsättningar att stänga av signalerna som indikerar omvärldens dumhet och få dig att slappna av. Se bara till att inte lyssna på Morgonpasset i P3 eller Ring P1.

På cykel är det en betydligt större utmaning, men jag jobbar på det.

På lite avstånd ser det mesta okej ut

Thursday, October 4th, 2012

Det är inte alls en bokblogg, men…
Jag har tänkt lite på “W eller minnet av barndomen” av Georges Perec, och hur jag i slutet, lätt förfärad av innehållet, kände mig lite dum efter att ha gått på den romantiserande inledande beskrivningen av ett helt fruktansvärt samhälle. Det är säkert 10 år sedan jag läste den, så det kan ju hända att jag minns lite fel, jag reserverar mig för det. Boken handlar om ett samhälle där män och kvinnor hålls åtskilda, och huvudspåret är de problem som följer av att ha organiserat samhället på det viset. I början beskrivs problemen som lite sorgset romantiska, med barndomsvännerna som skiljs åt och där den unge mannen försöker få kontakt med sin väninna och möjliga älskade genom att försöka smita iväg till kvinnorna på natten. Som läsare inser man att den driften ju är så stark att det krävs extraordinära åtgärder för att genomdriva åtskillnaden, och så konstaterar man sorgset det logiska i att det såklart är belagt med dödsstraff att ens försöka något dylikt. Galenskaperna eskaleras sedan i takt med att ordningen som styr vem som får fortplanta sig med vem beskrivs, och det hela tiden visar sig behövas hårdare metoder och resultera i mer och mer skoningslös konkurrens, och berättelsen går med grym logik mot att beskriva ett samhälle som är helt omänskligt även om det helt och hållet utgår från mänskliga drifter och behov. Hur robust och motståndskraftig mot uppror kontrollapparaten är beskrivs inte alls, det är inte en del av poängen med boken, även om jag hela tiden hade en fråga i bakhuvudet om varför de inte stormar bastiljen.

Nå, det boken säger mig är att det som kan beskrivas som i ett romantiskt skimmer i en ända av systemet lätt kan resultera i ofattbara grymheter i andra ändan, och det enda som hänt på vägen är en orsak-verkan-kedja styrd av mänskliga drifter och tillkortakommanden. Jag försöker komma ihåg det då regeringen pratar om att det måste löna sig mer att arbeta så att drivkraften att skaffa sig ett jobb blir större, när man hävdar att invandringen måste begränsas eller då det ställs krav på hårdare tag mot brottslingar. Med rätt distans till företeelserna kan det verka som vettiga eller i alla fall inte helt skogstokiga idéer, men det räcker med att tänka på egna upplevelser av arbetsförmedlings byråkrati, de tre senaste nyheterna om migrationsverket eller tanken på vilka som egentligen styr på fångvårdsanstalter för att inse att många enskilda mänskliga beteenden redan dragit systemet vi har idag åt det omänskliga hållet.

Boken säger också något om storleksordningen på tvångsåtgärderna som krävs för att kuva mänskliga drifter. Det finns mer produktiva saker för en stat än att lägga sina resurser på att försöka begränsa dem.

Kristnazister

Thursday, September 20th, 2012

Jag har drabbats av en plötslig ånger över att inte ha läst Bibeln ordentligt. Visst, det gick snabbt över, jag har ju kunnat lägga massor av tid på att läsa andra, mycket mer uppbyggliga, böcker istället, men det hade ändå varit lite kul att kunna citera de där lite udda styckena, de som föreskriver att man skall offra oxar och hugga av brottslingars händer och så. Nu kan jag inte det, vilket gör att jag har lite svårt att debattera direkt med religiösa knäppgökar. Synd, för vissa tigger verkligen om det.

Synd också att det tagit nästan två veckor att klämma ur sig en bloggtext om det, men det är en annan historia.

Via (-formerly known as-) Blogge (tack) har jag hittat en artikel som visar att det finns kristna som verkar ha tagit fasta på budskap som älska din nästa och så, men som också visar en avgrund av religiös extremism, främlingshat och annan dumhet, allt av pyramidala mått. Det är inte heller bara kommentarsfältet som är en freakshow; när man läser svaret och sedan börjar surfa runt bland länkade artiklar hittar man den ena rättstavande, väletablerade medborgaren efter den andra som undertecknare av de mest underliga och världsfrånvända texter som får avpixlat.se att verka sansade, och man inser att om man bortser från idén om att han är tempelriddare så är Anders Bering Breivik långt ifrån ensam i sin beskrivning av samhället och vilka problem vi brottas med. Bara det att jag kan nämna Breivik utan att genast förlora på Godwin säger något om texterna jag gnäller på!

Mitt huvudnummer är Mats Tunhehag vars artiklar i Svenska evangeliska alliansen tyder på att han inte bara läst, och trott på, Sion vises protokoll, utan även den felöversättning av sionismens grundare som även vissa andra använt som grund för sin ståndpunkt om visa folkgruppers hänsynslösa maktambitioner. Artiklarna har hög burlesk-faktor i sig själva, men det blir extra pikant när man tar med åsikten att dessa livsfarligt makthungriga och hänsynslösa folk också framställs som oss så underlägsna. Kompisar som var i Polen på fotbolls-EM berättade om hur folk frågase om vi i sverige hade problem med judar, men i sverige verkar resonemangen som i till exempel Polen förklarar varför judar är dumma ha överförts på folk från somalia och mellanöstern.

Det finns andra guldkorn, bland annat en präst som argumenterar för att den sexuella lössläpptheten inte är vår tids stora synd, utan det är snarare den girighet som är dess drivkraft. Antagligen måste man vara kristen för att förstå det där, själv tänker jag på Gordon Gecko: “Greed is good”.

Att prata med en övertygad islamofob ger lätt samma känsla som när man hamnat bredvid en parkbänksalkoholist på spårvagnen. Vad man än säger som inte är direkt medhåll uppfattas som att man ser ner på dem, att man inte förstått och att om man bara blir pratad med tillräckligt högljutt så kommer man att börja hålla med vederbörande samtidigt som man förväntas förstå att ens nedlåtande attityd var djäääävligt dum. Lägger man till faktorn kristen religiös övertygelse lämnar argumenten jorden med tredje flykthastigheten. En kommentator försöker komma med ett sansat inlägg:

    “Men är det verkligen fel på Islam i sig? Är den inte bara feltolkad, på samma sätt som högerextrema kristna tolkar Bibeln helt uppåt väggarna?”

Svaret får tala för sig själv:

    “…[lång utläggning]…Var vill jag komma med detta? Jag tror att de flesta muslimer som bor på vår jord inte har en aning om vad som står i Koranen och är muslim eftersom man är född muslim. Om jag förstått det rätt så är de fundamentala muslimer oftast de som “förstår vad de läser” eftersom de har gått på koran skola, har ledare och förebilder som visar dem hur de ska efterfölja islam på rätt sätt. Sedan finns det de muslimer som bor i ett västerländskt land och som börjar intressera sig djupare för sin religion och därför blir fundamentalistiska och åker till Afghanistan, Pakistan eller något annat Islamiskt land.
    Jag tror att vi skulle få problem om alla muslimer skulle läsa koranen och förstå den och sedan börja efterleva den till punkt och pricka. Islam är till fullo en ond religion men muslimer är härliga, öppna människor som vi behöver omfamna med vår kärlek.”

Och så vill man bara gå av, fast man bara kommit halvvägs och det är en halvtimme till nästa vagn.