Archive for the ‘Pirateri’ Category

Fallgropar från -68

Wednesday, April 22nd, 2009

Via Intensifier hittade jag idag en artikel av Per Wirtén i expressen som ger utryck för det jag fruktar mest skall hända med piratrörelsen: sextioåttafiering, eller sekterism och elitism som leder till missuppfattningen att om man bara provocerar staten lite lite så kommer den att bli så represseiv att de slumrande (och inte lika upplysta) massorna reser sig. Jag har skrivit lite om det tidigare.

Intensifier menar att Wirtén inte förstått internet och piratrörelsen, och visst, att beskriva friheten på internet som lite lyx för de priviligierade är en rätt skakande missuppfattning. Jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att Per Wirtén har en poäng när han beskriver piratrörelsen som intellektuellt och avsmalnande, som om bredden vi är så måna om att försvara kvävs av hurraropen.

Nu är det inte konstigt om internets fylls av hurrarop från pirathåll, men låt det inte gå förlångt, va? Det finns faktiskt en risk att Wirtén har rätt, men vi kan inte ha en piratrörelse som blir sekteristisk, det funkar inte. Lova mig nu att det inte blir så.

Förfalskningar och kopior

Saturday, April 18th, 2009

Min vän Niklas har på sin blogg reflekterat över bristen på kritiska frågor i media (d.v.s. Göteborgs-Posten i de här fallen). Först då samtliga 21 stadsdelschefer (som borde vara opolitiska tjänstemän) skrivit under en debattartikel som klargör att det inte finns några problem med barnomsorgen i götelaborg (tjena, sämst i sverige ellerrr), sedan då Göteborg & Co köpt ett pariserhjul som de tänk få alla nödvändiga bygglov för lite käckt i efterhand.

Äntligen kan jag bidra med glömda frågor: Varför i frågar ingen journalist makthavarna varför hela EU arbetar med lagar för att rädda livet på upphovsrättsindustrin? Den som kopierar en skiva och lägger ut på The Pirate Bay tjänar inte en spänn och kopian kan utan vidare vara lika bra som originalet, medan de som säljer förfalskningar av de flesta andra varor tjänar grova pengar på att sälja undermåliga produkter som kan kosta miljarder för företag och riskera folks liv. Någon som tycker att en viss industri har en smula för mycket inflytande över lagstiftningen?

Jag har blivit undervisad i förfalskningarnas värld. Till exempel så förfalskas mediciner, kullager och tandkräm. Detta säljs förvånansvärt ofta (=som regel) genom de vanliga säljkanalerna och till samma pris som originalet, vilket betyder att någon tjänar hutlöst med pengar på kopiorna. Kvalitet kostar, och gör man ett kullager som håller i 12 timmar istället för originalets 1400 anar man att man kunnat spara någon krona i tillverkningen av förfalskningen. Förfalskningarna leder till att folk dör, företag förlorar miljarder och karies frodas. De allra flesta stora företag har folk som jobbar heltid med att avslöja förfalskningar, för att få sälja mer äkta vara, så klart, men kanske mer för att skydda sitt varumärke och förtroende på marknaden genom att hjälpa sina kunder att inte köpa något som inte håller måttet. Det läggs med andra ord ner stora pengar på förfalskningar och kopior, Piratkopior, som det brukar kallas i folkmun. Jämför detta igen med IFPI och MPAA.

Nu har piratpartiet precis fått fler medlemmar än kristdemokraterna. Frågorna ställs, men inte av journalister i traditionell media. Nästa steg är att rösta in piratpartiet i eu-parlamentet för att ha en chans att stoppa de mest repressiva lagarna. Good night and good luck.

Byte till Bahnhof

Thursday, April 16th, 2009

Familjen kommer att byte internetleverantör till Bahnhof. Det har legat och grott ett tag sedan vår nuvarande leverantör plötsligt började bete sig lite märkligt (byta faktureringssystem utan förvarning, skrota vår mailadressdomän på ett rätt arrogant sätt och lämna frågor till kundtjänst utan svar). Vi har förberett oss för flytt och bara väntat på rätt tillfälle. Det tillfället är nu.

Det här är första gången jag önskat att min blog var lite mindre lik Goats i Pearls before swine. Om om hade varit så hade jag utropat måndagen eller så till Byt ISP-dagen och fått ge intervjuer i riktig media.

Varför byter vi då? Bahnhof har förklarat att de inte sparar på den information som gör att upphovsrättshaveristerna kan koppla ett IP-nummer till en abonnent, eftersom de inte har användning för den informationen. Media har tolkat det som att Bahnhof hittat ett kryphål, men jag skulle vilja säga att de följer lagen. Telefon- och internetleverantörer får nämligen inte spara annan information om abonnenter än den som behövs för fakturering, och den infomationen m å s t e raderas när den tjänat ut sitt syfte. Detta för att skydda folks integritet (vilket var på modet bland politiker då mobiltelefonen blev allmängods). Visserligen har man gjort en kovändning och skall nu genom datalagringsdirektivet tvinga telefon- och internetleverantörerna att spara all information de kan få mycket längre tid än bara till nästa fakturering, men det är en annan fråga.

Uppdatering:
…ändrat till rätt stavning av Bahnhof…

An artifact of preubiquitous media. Sug på den, Jan Guillou

Wednesday, April 8th, 2009

Jag har precis läst ut William Gibsons senaste bok, Spook Country. Som (inte riktigt) alla vet var det William Gibson som myntade begreppet Cyberspace i sin science fiction-klassiker Neuromancer från 1984. Som en parentes kan jag nämna att jag gick till min bokhylla och letade rätt på boken för att kolla utgivningsåret, istället för att googla den. En parallell med Gibsons tilltag att först skriva en bok om en framtid där datorer är centrala, men inte skaffa någon dator själv förrän boken var klar och då bli förbannad för att han störs av hårddisknatter?

“On the most basic level, computers in my books are simply a metaphor for human memory: I’m interested in the hows and whys of memory, the ways it defines who and what we are, in how easily memory is subject to revision. When I was writing Neuromancer, it was wonderful to be able to tie a lot of these interests into the computer metaphor. It wasn’t until I could finally afford a computer of my own that I found out there’s a drive mechanism inside- this little thing that spins around. I’d been expecting an exotic crystalline thing, a cyberspace deck or something, and what I got was a little piece of a Victorian engine that made noises like a scratchy old record player. That noise took away some of the mystique for me; it made computers less sexy. My ignorance had allowed me to romanticize them.”

Nåiallafall, De senaste böckerna, Pattern Recognition och Spook country har inte blickat lika långt in i tänkt framtid som de förra och varit lite mer …lättlästa, tror jag är en bra sammanfattning. Annars är stämningen lika dystert hotfull men ändå hoppfull, och fokus ligger på det sociala spelet i skuggan av tekniska och samhälleliga förhållanden. I Spook Country konstateras det att tiden från det att man har kunnat ta del av inspelad musik till dess att monopolet på att reproducera inspelningar tillintetgjorts varat mindre än hundra år. En historisk parentes. Popstjärnor refereras till som “an artifact of Preubiquitous media”, ett begrepp som någon gärna får försöka hitta en bra översättning till.

Jag bjuder på citat trots att jag själv måste skriva av texten från en pocketbok:

‘In the early 1920s,’ Bigend said, ‘there were still some people in this country who hadn’t yet heard recorded music. Not many, but a few. That’s less than a hundred years ago. Your career as a “recording artist”‘ – making the quotes with his hands – ‘took place toward the end of a technological window that lasted less than a hundred years, a window during which consumers of recorded music lacked the means of producing that which they consumed. They could buy recordings, but the couldn’t reproduce them. The Curfew came in as that monopoly on the means of production was starting to erode. Prior to that monopoly, musicians were paid for performing, published and sold sheet music, or had patrons. The popstar as we knew her’ – and here he bowed slightly in her direction – ‘was actually an artifact of preubiquitous media.’

Under tiden som utvecklingens tidvattenvåg väller fram gör den drunkande gamla världen sitt bästa för att sabba för den nya. Man begår brott, ljuger skamlöst om lätt kontrollerbara saker och behandlar världen som om man ägde allt.

Det är lätt att gilla ipredia och IPRED watchlist (via opassande och OMG internets).

Detta lär oss historien

Thursday, April 2nd, 2009

Tänk om jag plötsligt förstår känslan hos tokvänstern från 70-talet? Det är inte utan att det känns som staten och kapitalet faktiskt skulle kunna skapa en magnifik motreaktion om de drar åt tumskruvarna bara lite till.

En gammal vänsterklyscha jag brukar flina åt är den om vad historien lär oss. Min koll på den lite mer hårdföra -68-vänsterns ideologiska grund är inte hundraprocentig (så rätta mig gärna), men jag tror man menade att historien lär oss att en liten grupp revolutionärer kan medvetandegöra den stora massans omedvetna kamp genom att underblåsa konflikten mellan arbetare och kapital. Staten skulle fås att visa sitt rätta repressiva ansikte genom sin reaktion på den lilla upplysta klicken sanna kommunisters provokationer, och sedan skulle alla fatta att det var värt att riskera allt för en fin liten revolution. Att alla som försökt göra just detta misslyckats tycker jag är en tydlig indikation på att det inte funkar, det är vad historien lärt mig.

Knutna Nävar, en rockgrupp knuten till KFML(r), skrev en text till melodin till “Proud Mary”, som jag tycker illustrerar vansinnet i tankekjedjan. Låten inleds med ett tal:

    “1970 svepte en våg av vilda strejker över Sverige. Arbetarklassen gick spontant till kamp för högre lön, bättre arbetsvillkor. Detta blottade bristerna i det gamla KFML. Många i ledande ställning ville tona ner propagandan för revolutionen. De föll av för det spontana, det omedvetna, i arbetarnas kamp. KFML splittrades i en småborgerlig och en revolutionär del. Inom KFML(r), där (r) står för ”revolutionärerna”, inser man att det är kommunisters uppgift att lyfta, förvandla, den omedvetna och spontana kampen till en medveten organiserad kamp för revolutionen. Vi inom KFML(r) ser inte splittringen som någonting dåligt i sig. Tvärt om, splittringen var bra och nödvändig för att kunna ena arbetarklassen på revolutionär grund. Precis som SKP stärktes under Stalin, precis som KKP stärktes under Mao Tse-Tung genom kampen mot högeravvikelser, precis så kommer dagens svenska revolutionära rörelse att stärkas genom kampen mot det småborgerliga inflytandet.
    Det lär oss historien.”

Splittringen var bra. Hurra, eller nåt.

Med detta sagt känns det fantastiskt sjukt att leva i en tid när staten plötsligt, och helt oprovocerat, visar ett rätt så repressivt ansikte (FRA, IPDRED 1 & 2, ACTA, Datalagringsdirektivet etc.). När det dessutom får folkliga reaktioner, t.ex. genom att Piratpartiet får tusen nya medlemmar varje gång en sån grej körs ett varv i media, så tror jag att jag kan förstå känslan av att det bara behövs liiite mer repression för att något stort skall hända.

Stora grejer för mig skulle vara att PP kommer in i eu-parlamentet och sveriges riksdag, så jag skulle nog inte passa in bland 70-talets revolutionärer ens om jag delat deras ideologi. Jag tror som sagt inte heller på att provocera fram repressivt beteende från staten, men jag är orolig på riktigt för vad staten hittar på helt utan provokationer.

Uppdatering:
Jag vill verkligen poängtera att jag INTE tror på att provocera fram förändringar, jag är snarare orolig för vad staten håller på att göra på alldeles egen hand

Vem vill bli nätokrat?

Tuesday, March 31st, 2009

Fler har skrivit om Isobel Hadley-Kamptz utmärkta klargörande i kulturnytt i morse, så jag skall inte bli onödigt långrandig i min hyllning: Gött mos, Isobel!

Isobel beskrev hur reaktionen mot nätrevolutionen verkar vilja få internet till att bli ett slags kabeltv för massorna, där de som antingen behärskar kranarna som styr tillgången eller kan hitta vägen till svartklubb 2.0 är de nya makthavarna. De senare är de (vi?) som har ansvaret för och möjligheten att stå emot de reaktionära krafterna så att internet kan fortsätta vara internet.

Jag tänkte genast på Alexander Bard och hans bok Nätokraterna. Han beskriver i den ett samhälle som består av makthavare och undersåtar, eller med hans ord Nätokrater och Konsumtärer. Nätokraterna är eliten, makthavarna med kontakter och kunskap, som kan tjäna pengar och styra opinioner, medan Konsumtärerna är de som sliter för brödfödan och sitter och vegeterar framför dum-internet-burken.

Plötsligt står det klart vad den där Bard håller på med med sina elitlistor och liberatigemenskaper; han försöker förverkliga sin egen profetia. Kanske besviken över att ha haft helt fel i hur internet skulle utvecklas så ligger han i som en rem med att skapa ett slags sveriges riksinternet. Folk skall inte utan vidare kunna sprida sina enfaldiga åsikter, sin mediokra musik eller bilder på sina feta ungar, de skall konsumera mera, mera och mera igen.

Jag gillar internet för alla och alla åsikter och intressen, jag kommer att rösta på Piratpartiet i de närmsta två valen. Sen hoppas jag att partiet inte längre behövs.

Dags för Svartklubb 2.0

Tuesday, March 24th, 2009

Kanske är det för att jag är gammal, men dagens ungdom verkar inte hänga på svartklubbar så som ungdomen fordom plägat göra. Jag har en känsla av att det i så fall beror på att tillståndsmyndigheterna inte är så njugga som de en gång varit och att alkoholförtäring på lokal blev rätt mycket billigare i början på 90-talet (i alla fall slutade folk gå till Gasquen på Chalmers då eftersom det inte längre var enda stället som var öppet till fem och sålde öl till humana priser). Nåiallafall, det var status i att gå på svartklubb, alla gjorde det (alla utom jag) och små band kunde bli stora genom spelningar där. Snart finns behovet där igen.

HAX skriver om telekompaketet och hur det verkar skjuta in sig på att stöpa om internets till en slags kabeltv, drivet av en ohelig allians av terroristförskräckare, moralpaniker och blandade korporativistiska branschintressen. Förutom att The Pirate Bay och motsvarande kulturspridare så klart inte skulle finnas med ens i det dyra kabelinternetpaketet där porren och sporten är med, så skulle kulturlivet hämmas genom att antalet mötesplatser och antalet människor som hittar till dessa skulle minska dramatiskt. Kultur blir bättre genom möten människor emellan. Likaså är oreglerad kreativitet skojigare än affärsmodellstyrd dito; Piratbyrån är roligare än Liza Marklund, svartklubb är roligare än återförening av New Kids On The Block.

Hoppfullt är ändå att drivkraften att skapa kultur verkar vara så stark att hinder och repressalier inte stoppar folk med ett brinnande intresse. Jag såg precis Kobra som handlade om metal-scenen i mellanöstern. Man kan inte påstå att livet i t.ex Iran blir lättare om man har långt hår och spelar dödsmetall, ändå görs det, och det är “bara” en hobby, man vill bara ha lite roligt. Med det i bakhuvudet blir det rent löjeväckande att försöka stöpa om internets för att kunna sälja plastbitar med Britney Spears och talböcker med Carina Rydberg. Det intressanta kommer att hända i oreglerade delar av nätet, och jag lovar att äta upp min gamla basker om det inte blir högsta mode att vara en del av det skapande som sker där. Det är dags för svartklubb 2.0!

Juridik som poesi

Tuesday, March 3rd, 2009

Den som främjar brottet skall straffas
Och där spricker åtalet
Om inte förr.
Det är som att åtala tidningsbudet för en annons i Pravda. Eller Dagens nyheter, same shit.

corridors of law
eloquence acts as fire-axe
“Here’s reality!”

-fritt efter advokat Per E Samuelsson

Ha överseende med en enkel ingenjörs försök till poesi (skriv själv vet jag, kommentarsfältet är öppet!), men jag kunde inte låta bli. Svenskan har ett referat, Pravda likaså och några bloggare också såklart.

Jag har alltså lyssnat på Carl Lundströms advokats slutplädering. Trots att hela åtalet måste ha kännts helt befängt, trots att alla måste ha kunnat skriva under på EPIC WINNING LOL redan efter dag 1 och trots att målsägarna inte kunnat komma med annat än gnäll på hela tiden, så har Samuelsson sett till att hacka ihjäl varenda del av åtalet som han kunnat komma åt. Det känns inte som om en enda grej lämnas åt rätten att fundera över. Man hade kunnat tänka sig att han hade nöjt sig med att konstatera slutet, det vill säga att hans klient, inte ens om det varit något brott, kunnat dömas för medhjälp till medhjälp till brott, men varje möjlighet för rätten att döma fel undanröjs. För mig som lekman framstår det som ett matematiskt bevis mot de åtalades skuld.

Det skall bli spännande att se hur man formulerar domen. Klart är att den kommer att granskas av internet-hydran, och efter vad jag hört idag så borde det vara en riktigt intressant utmaning att formulera en fälllande dom som inte får rätten att framstå som fullständiga papphattar. Men OK, det är en lekmans utlåtande, en partisk sådan dessutom.

Kurvorna pekar nedåt för musikindustrin

Tuesday, February 24th, 2009

Om man skall säga något generellt om musikindustrin idag så är det att den verkar vara en smula korrupt. Jag tror inte att man kan säga att det någonsin har varit en ädel branch, men det går utför. Funktionen av brahet inom IFPI har en negativ derivata helt enkelt. Jag blev påmind om svunna tider och kom att tänka på en av anledningarna till att min fru har lyssnat mer på Depeche Mode än mig, nämligen hardcorepunkbandet Dead Kennedys (det kallades hardcorepunk då, på 80-talet, för aktuell kategori fråga närmaste 17-åring). De sjöng om att MTV lämnade en hel del i övrigt att önska, och även om sakerna de nämner inte riktigt når upp till det som musikindustrin hittar på idag så måste man säga att uttrycker sig med ett visst schvung.

Mina damer och herrar, Dead Kennedyyyys:

Live-video:

och lite bättre ljudkvalitet:

Texten kan vara lite svår att uppfatta, men här finns hjälp.

Jag minns särskilt tydligt textraden “tin-eared, graph paper brained accountants instead of music fans”. Att döma av Spectrial så har de nu utökat stallet med jurister.

I en annan käck gammal slagdänga sjunger pojkarna om hur Kalifornien är på väg mot totalitärt styre under guverör Jerry Brown. Återigen låter det bekant, även om “världen” känns mer allvarligt än “Kalifornien”. Negativ derivata. Det går utför. Hur gör man om man inte vill vara med?

video:

HiFi:

och texten finns här.

Uppdatering:
Funktionen av brahet inom IFPI lutar allt brantare. Kommer vi verkligen att få se horder av artister utanför rättssalen?

Uppdatering:
Nämen! är det inte IFPIS dag i rätten och allt! VD:n John Kennedy förhörs, kan givetvis inte låta bli att gnälla. Något relevant för skuldfrågan får vi nog vänta på.

Uppdatering:
Nu är youtube-klippen inbäddade, tack Oscar

Det gamla och det nya (på managementska)

Tuesday, February 24th, 2009

Snart kommer bloggposter om The Pirate Bay kunna illustreras av den här strippen av XKCD. I vänta på detta tänkte jag skriva lite om kulturkrocken mellan det gamla och det nya. Sett ur ett marknadsekonomiskt och industrialistiskt perspektiv är det fråga om (minst) två konflikter: Dels organisatoriskt mellan mogen branch och en (svårt) omogen, samt en mogen branchs reaktion på disruptiva innovationer (jag har fått hjälp av V. som talar flytande managementska).

Organisationers mognad
I “Innovators Dilemma” av Clayton M. Christensen (HarperBusiness, 1997) beskrivs hur företagets processer i takt med branchens mognad uppmuntras att i allt högre grad inte ändras, detta för att det man konkurerar med går från att vara sin unikt bra idé (t.ex. en radikal innovation) till att vara att man hanterar sina processer på det mest effektiva och ekonomiska sättet. För att säkra kvaliteten får processer endast ändras inkrementellt och under noga kontrollerade former, vilket leder till att de individer som premieras i organisationen (för att till slut leda den) är de som i högst utsträckning går med på sakernas akuella tillstånd och endast går med på toppstyrd förändring.

Målsägarbiträdena i TPB-målet verkar vara ett exempel på fel premierade i mogen bransch, befordrade på grund av sin förmåga att göra som “man alltid gjort” och göra det bättre än alla andra. Deras, som det verkar, totala oförmåga att förstå att man kan drivas av annat än makt, hög lön och mest mörkt trä och läder på sitt kontor är häpnadsväckande och kan i min värld bara förklaras av att de just är produkter av sin bransch, lika gammal som grottmålningarna i Frankrike eller hällristningarna i Bohuslän. Bisarrt nog verkar de kreativa brancherna ha nått lika långt i mognad på bara en tjugondel av tiden. Någon som har en teori?

Man kan dock inte dra alla jurister över en kam, allt det som är möjligt för en lagstiftare/-tolkare att uppnå gör att yrket har en stark dragningskraft på människor som vill göra världen lite bättre, och som mycket väl kan vara beredda att jobba idéellt för allas bästa för att uppnå detta. Exempel på sådana tycker jag är Mark Klamberg, som i sin tur exemplifierar saken i annat sammanhang.

Disruptiva innovationer
Ledande företag i mogna brancher har ofta svårt att ta till sig radikala (disruptiva) innovationer. Ett av de flitigast citerade exemplen är Facit som var världsledande på skrivmaskiner och som helt försvann när PCn dök upp på bredare front. Ofta resonerar ledande personer inom dessa företag ungefär så här: vår affärsidé har fungerat så himla bra i x år, varför skulle den helt plötsligt sluta fungera? Värt att minnas från ovanstående resonemang är att dessa personer har meriterat sig och befordrats baserat på den gamla affärsidén. De är också ofta mycket skickliga på att ta till sig inkrementella förändringar och innovationer. Radikala och disruptiva innovationer är dock en annan sak. Det tar ofta alltför lång tid för dessa personer och företag att förstå att deras etablerade teknik och affärsmodell är på väg att bli utmanövrerad och därmed missar de tåget när det väl går. De anser att det åligger dem att driva sin sak på alla möjliga sätt, och att få lagsiftningen och statens våldsmoonopol på sin sida är inte precis det sista eller minst kraftfulla man kan komma på.

När man lyssnar lite på skivindustrin verkar de vara en rigid etablerad bransch vars chefer vägrat ta till sig att det verkligen är ett teknikskifte på gång. Runt millennieskiftet levde vi i den s.k. IT-bubblan och studenter i marknadsföring och företagsutveckling fick som en av de vanligaste uppgifterna att hitta på nya affärer baserade på internets som primär distributionskanal. Den vanligaste affären att bli formulerad (vi snackar studenter) var musik via nätet, enkelt och snabbt, direkt hem i datorn. Konstigt att ingen av de etablerade snubbarna lyckades komma på eller genomföra någon av alla dessa uppslag? Icke, detta är såklart ytterligare ett skolboksexempel på hur mogna branscher misslyckas med att ta till sig teknikskiften.

Medan IFPI och MPAA förbereder en hälsning till FACIT (eller läser en bok så att de slipper), så bänkar jag mig framför piratpartiets livebloggportal och några av de stora tidningarna. Spectrial kan börja!

uppdatering:
Skivindustrin löser sina problem genom utökad livegenskap för artister (via opassande)