Posts Tagged ‘Kultur’

Vykort till justitieministern

Monday, May 11th, 2009

Innan jul skickade jag ett vykort till Beatrice Ask på uppmaning av Opassande.se. Det är ju ett tag sedan nu, men jag blev påmind av Christoffer Fjellners och Anna Hedhs väljarflört igår på Agenda i SVT. Christoffer Fjellner är för IPRED-direktivet men vill inte säga vad han tycker om dess implementering i sverige (IPRED-lagen). Båda representerar de partier som gått längst i sin iver att införa ett kontrollsamhälle; deras försäkran att de värnar integriteten känns inte helt trovärdig.

För att få fram bilden på framsidan har jag använt piratbyråns bevismaskin för att fixa en en skärmdump som “bevisade” att Beatrice Ask hade fildelat något som hette “Med byxorna vid knäna i fildelningsdebatten”. Det syftade på en debatt i Agenda där Frida Johansson Metso på ett bildligt men uppenbart sätt drog ner byxorna på Beatrice Ask. Här följer mailkonversationen, jag inser att texterna inte är hundraprocentiga, men avstår i övrigt från ursäkter och låter eventuella läsare döma.

Se bilden och texten från vykortet genom att klicka på bilderna nedan:

Jag fick faktiskt svar från departementet. Döm själva:

Översänds enligt uppdrag:

- – - – -

Hej,

Tack för ditt vykort angående olaglig fildelning och genomförandet av det civilrättsliga sanktionsdirektivet (ibland även kallat IPRED). Jag och mina kollegor i regeringen har fått många vykort och mail om denna svåra fråga och lyssnat noga på olika argument som har förts fram i debatten. Det är uppenbart att frågan berör många.

Upphovsrätten är en del av den grundläggande rätten till egendom. Utgångspunkten är alltså att de som har skapat och deltagit i produktionen av musik, film, litteratur och annat upphovsrättsligt skyddat material äger resultatet av sitt arbete och har rätt att bestämma om, när och hur utnyttjande av deras verk och prestationer ska få ske. Det är därför sedan lång tid tillbaka olagligt att göra upphovsrättsligt skyddad film och musik etc. tillgänglig för allmänheten utan rättighetshavarnas samtycke, oavsett om det sker via ett fildelningsnätverk (s.k. uppladdning) eller på annat sätt. Sedan den 1 juli 2005 framgår tydligt av upphovsrättslagen att det också är olagligt att kopiera (ladda ned) sådant upphovsrättsligt skyddat material som någon olovligen har gjort tillgängligt. Dessa bestämmelser om vad som är tillåtet respektive förbjudet bygger på internationella överenskommelser och EG-direktiv.

Rätten för upphovsmän och artister m.fl. att bestämma om, när och hur utnyttjande av deras verk och prestationer ska få ske ger dem möjlighet att ta betalt för sitt arbete. När upphovsmän och artister m.fl. får betalt för sitt arbete stimuleras och ges förutsättningar för nytt skapande. Detta är i sin tur viktigt för tillväxt, sysselsättning och ett rikt kulturutbud. Upphovsrätten har därför stor betydelse för hela samhället.

De diskussioner som regeringen har haft under senare tid har alltså inte handlat om att ändra vad som är tillåtet eller förbjudet, utan om hur det civilrättsliga sanktionsdirektivet bör genomföras i Sverige för att åstadkomma ett bättre skydd för upphovsrätten på Internet. Detta är viktigt bl.a. för att skapa bättre förutsättningar för fortsatt utveckling av lagliga tjänster som är attraktiva för konsumenterna men samtidigt ger ersättning till de som skapar t.ex. film och musik. Att Sverige måste tillhandahålla ett effektivt skydd för upphovsrätten också på Internet följer dessutom av våra internationella åtaganden.

När vi utformat förslaget om att rättighetshavare ska kunna få tillgång till information om abonnenten bakom en viss IP-adress har vi särskilt tänkt på rättssäkerheten och på att få en balans mellan rättighetshavarens behov av att kunna skydda sina immateriella rättigheter och den enskildes integritet. Förslaget innehåller därför följande krav. Ett utlämnande av informationen ska bara få ske när en domstol har beslutat om detta. Ett sådant beslut får bara meddelas om rättighetshavaren presenterat tillräcklig bevisning (sannolika skäl) om att det har begåtts ett intrång med hjälp av den aktuella IP-adressen. Domstolen ska också göra en proportionalitetsbedömning och då väga rättighetshavarens behov av informationen mot andra intressen, bl.a. den enskildes integritet. Det finns också bestämmelser som begränsar hur rättighetshavaren får använda informationen. Dessutom ska Internetleverantören efter viss tid informera abonnenten om att information har lämnats ut. Sammantaget innebär detta att bestämmelserna blir väl avvägda och rättssäkra. Reglerna kommer, till skillnad från vad som annars brukar gälla i lagstiftning av detta slag, endast kunna tillämpas i fråga om intrång som har begåtts efter att lagändringarna trätt ikraft. Regeringen kommer dessutom att omedelbart påbörja en utvärdering av hur reglerna tillämpas. Utvärderingen ska bl.a. omfatta en uppföljning av om bestämmelserna i första hand används för att vidta åtgärder mot intrång som sker i stor omfattning.

Förslaget innebär inte att abonnenten automatiskt blir ansvarig för olagliga åtgärder, t.ex. olaglig fildelning, som någon annan gör med hjälp Internetuppkopplingen utan att abonnenten känner till det. Däremot kan abonnenten uppmärksammas på vad som pågår och ges en möjlighet att hindra fortsatta olagligheter. Om rättighetshavaren vill gå vidare och få skadestånd utdömt måste han väcka en skadeståndstalan mot abonnenten och i den rättegången bevisa att det är abonnenten som har orsakat honom skada.

Ytterligare information om det aktuella lagförslaget finns tillgänglig på www.regeringen.se/sb/d/11216/a/116861. Där finns också länkar till själva lagförslaget (propositionen) och till ett antal frågor och svar om förslaget.

Vänliga hälsningar

Beatrice Ask

Jag svarade i min tur följande, men därefter slutar konversationen:

Hej
Tack för svaret, jag uppskattar det verkligen, även när jag som i detta fall bara får mina farhågor besannade. Du skriver: “Däremot kan abonnenten uppmärksammas på vad som pågår och ges en möjlighet att hindra fortsatta olagligheter”. Detta betyder att om någon använt mitt öppna trådlösa nätverk för att fildela så kan det hända att jag får ett meddelande som i princip betyder att jag måste skydda mitt nätverk eller riskera åtal, det vill säga att öppna trådlösa nätverk i princip
blir olagliga. Det kan också hända (lagen utesluter det inte) att kronofogden knackar på dörren och beslagtar min dator innan jag fått meddelande från min ISP att de lämnat ut min adress till ett skivbolag. Därefter blir jag givetvis förklarad oskyldig, men det spelar ingen roll, skadan kommer då att vara skedd (utan dator blir ju kontakter med banker, försäkringskassa ock myndigheter nästan omöjliga). Återigen är det faktiska resultatet att öppna trådlösa nätverk i praktiken blir olagliga. Jag inbillar mig att detta inte är en önskad effekt.

Du skriver också:
“Rätten för upphovsmän och artister m.fl. att bestämma om, när och hur utnyttjande av deras verk och prestationer ska få ske ger dem möjlighet att ta betalt för sitt arbete. När upphovsmän och artister m.fl. får betalt för sitt arbete stimuleras och ges förutsättningar för nytt skapande. Detta är i sin tur viktigt för tillväxt, sysselsättning och ett rikt kulturutbud. Upphovsrätten har därför stor betydelse för hela samhället.”

Detta är helt irrelevant för resonemanget kring om skivbolagen skall få ta del av abonnentuppgifter för IP-adresser de misstänker för upphovsrättsbrott.

Med vänlig hälsning
Jeppelin

Eftersom jag inte vill att valda representanter i olika församlingar skall kompromissa med demokrati, yttrandefrihet och liknande så röstar jag på piratpartiet i valet till EU-parlamentet.

Hur är utsikten där borta på läktaren?

Sunday, April 26th, 2009

I onsdags skrev Håkan Lindgren om fildeling i G-P under rubriken fildelning och fattigdom. Bland annat hävdar han att storbolagen egentligen vill avskaffa upphovsrätt. Jag har funderat på hur jag kan kommentera hans åsikter; det är inte lätt att nå fram till någon som befinner sig så långt upp på läktaren som Håkan Lindgren gör i den här frågan.

Artikeln börjar konventionellt med en retorisk fråga om varför det är så svårt att förstå att man skall betala för sig även på nätet. Mitt svar på den frågan är att jag inte ens börjat slå min fru, eller mer specifikt, folk vill inget hellre än att betala för kultur, bara man hittar den och det till ett pris som inte känns som en uppmaning att hitta det på The Pirate Bay istället. Nog om det.

Det riktiga urspårningen sker en bit in artikel då det påstås att storbolagen och nedladdarna vill samma sak. Först ett citat:

Därför är det så viktigt att få oss att känna att upphovsrätten är patetisk och ohållbar.
Tänk efter: vem tjänar på att människor självmant avstår från sina rättigheter? En generation som ger upp idén om upphovsrätt har också gett upp alla anspråk på att få betalt för sitt eget kreativa arbete. Denna uppgivenhet marknadsförs som ett angrepp på de stora företagens makt, men vem tror ni trivs bäst i ett samhälle utan upphovsrätt – giriga storföretag eller ensamma kulturskapare? Vore jag en hänsynslös kapitalist kunde jag inte önska mig något bättre än en framtid utan upphovsrätt.

Marken gungar när jag läser det. I min värld har kulturskapare börjat lägga ut sina alster på nätet själva medan storbolagen jobbar som bävrar för att upphovsrätten skall gälla in absurdum och ser till att låsa in varje tänkbar upptäckt i så många patent de kan komma på. I Håkans värld händer uppenbarligen något helt annat.

Det felaktiga antagandet att piraterna vill avskaffa upphovsrätten kommenteras väl bäst av att piratpartiet, som ju har fler än 40000 medlemmar och kan få representera piraterna i det här sammanhanget, vill ha upphovsrätten kvar.

Hoppas att debatten efter EU-valet den 7:e juni har mer kontakt med verkligheten på internet.

An artifact of preubiquitous media. Sug på den, Jan Guillou

Wednesday, April 8th, 2009

Jag har precis läst ut William Gibsons senaste bok, Spook Country. Som (inte riktigt) alla vet var det William Gibson som myntade begreppet Cyberspace i sin science fiction-klassiker Neuromancer från 1984. Som en parentes kan jag nämna att jag gick till min bokhylla och letade rätt på boken för att kolla utgivningsåret, istället för att googla den. En parallell med Gibsons tilltag att först skriva en bok om en framtid där datorer är centrala, men inte skaffa någon dator själv förrän boken var klar och då bli förbannad för att han störs av hårddisknatter?

“On the most basic level, computers in my books are simply a metaphor for human memory: I’m interested in the hows and whys of memory, the ways it defines who and what we are, in how easily memory is subject to revision. When I was writing Neuromancer, it was wonderful to be able to tie a lot of these interests into the computer metaphor. It wasn’t until I could finally afford a computer of my own that I found out there’s a drive mechanism inside- this little thing that spins around. I’d been expecting an exotic crystalline thing, a cyberspace deck or something, and what I got was a little piece of a Victorian engine that made noises like a scratchy old record player. That noise took away some of the mystique for me; it made computers less sexy. My ignorance had allowed me to romanticize them.”

Nåiallafall, De senaste böckerna, Pattern Recognition och Spook country har inte blickat lika långt in i tänkt framtid som de förra och varit lite mer …lättlästa, tror jag är en bra sammanfattning. Annars är stämningen lika dystert hotfull men ändå hoppfull, och fokus ligger på det sociala spelet i skuggan av tekniska och samhälleliga förhållanden. I Spook Country konstateras det att tiden från det att man har kunnat ta del av inspelad musik till dess att monopolet på att reproducera inspelningar tillintetgjorts varat mindre än hundra år. En historisk parentes. Popstjärnor refereras till som “an artifact of Preubiquitous media”, ett begrepp som någon gärna får försöka hitta en bra översättning till.

Jag bjuder på citat trots att jag själv måste skriva av texten från en pocketbok:

‘In the early 1920s,’ Bigend said, ‘there were still some people in this country who hadn’t yet heard recorded music. Not many, but a few. That’s less than a hundred years ago. Your career as a “recording artist”‘ – making the quotes with his hands – ‘took place toward the end of a technological window that lasted less than a hundred years, a window during which consumers of recorded music lacked the means of producing that which they consumed. They could buy recordings, but the couldn’t reproduce them. The Curfew came in as that monopoly on the means of production was starting to erode. Prior to that monopoly, musicians were paid for performing, published and sold sheet music, or had patrons. The popstar as we knew her’ – and here he bowed slightly in her direction – ‘was actually an artifact of preubiquitous media.’

Under tiden som utvecklingens tidvattenvåg väller fram gör den drunkande gamla världen sitt bästa för att sabba för den nya. Man begår brott, ljuger skamlöst om lätt kontrollerbara saker och behandlar världen som om man ägde allt.

Det är lätt att gilla ipredia och IPRED watchlist (via opassande och OMG internets).

Världskulturmuséet i Göteborg

Sunday, March 29th, 2009

Jag har varit på världskulturmuséet i Göteborg. Det var gratis att gå in, ändå kände jag mig så fantastiskt lurad på just pengar efter att ha varit där. Skattepengar. Nu var det mest för att ge barnen lite tillfälle att springa runt och leka lite som jag och en kompis gick dit, men när vi nu ändå var där passade vi på att titta på utställningarna. De var alla anledning till irritation var för sig, så jag beskriver dem en och en och avslutar med en summering av själva stället och varför det är grymt störande.

Första utställningen vi gick till hette Bollywood. Tanken är nog att ge en introduktion till Bollyoodfilmer, och detta genom att beskriva bollyoods historia, vad som är speciellt med filmer därifrån och genom att visa lite exempel på filmscener. Detta har man valt man att göra genom att visa ett hundratal filmaffischer, en cykelricksha, ett par religiösa statyer, fem texter om bollyood filmer skrivna av den där praktikanten på aftonbladet som det aldrig var tal om att ge förlängt kontrakt och tre skärmar som visade dansscener och filmtrailers. Man kan också gå dit med sin möhippa och spela in 90 sekunder film. Det är så fritt från substans att Linda Skugge hade blivit avundsjuk om hon sett det hela, och texterna skulle kanske räcka till ett programblad för en riktig utställning om Bollywood.

Vi gick vidare till en utställning som heter “En stulen värld”. Handlar den om hur konstskatter rövats från sitt ursprung genom tiderna, med exempel från antiken, medeltiden, kolonialismen och andra världkriget? Nej, den består av ett stort antal helt fantastiska tyger som hittats svepta kring 200 år gamla lik begravda på en halvö i Peru. Man undrar hur självupptagen man kan bli. I stället för att fokusera på de fantastiska tygerna man visar, som dessutom visas mycket sällan eftersom de är så sköra, så hängar man upp sig på vad “vi” gjort en gång. Det är inte ens så att Peru vill ha tillbaka tygerna, till skillnad från rätt mycket som finns på olika muséer, så man väljer dessutom ett uselt exempel på “en stulen värld”.

Det sista vi såg var en utställning om politisk aktivism. Den var självklart grymt snygg, det kan de, och den var faktiskt inte helt ointressant. Det vara bara lite udda urval. Aktivismen mot Pol Pot bredvid Göteborgskravallerna, någon som ser en enda beröringspunkt? En lång utläggning om piratradio på fm-bandet som sättet för vanligt folk att nå ut med sin åsikt till fler än bara grannarna, men inte ett ord om internet, känns inte det lite …1998?

Hela bygget ger en känsla av rikedom och överflöd och viljan att stärka utsatta gruppers självkänsla i en kall värld. Jag tvivlar inte på man lyckats stärka självkänslan för de som får jobba med Världskulturmuséet, men det verkar vara rätt lite självkänsla för pengarna, jag tvivlar starkt på att någon annan än de inblandade blir påverkade i någon positiv mening.

Kort sagt, de som känner att de vill bli lite upprörda rekommenderas varmt att besöka betongkolossen vid korsvägen.

Dags för Svartklubb 2.0

Tuesday, March 24th, 2009

Kanske är det för att jag är gammal, men dagens ungdom verkar inte hänga på svartklubbar så som ungdomen fordom plägat göra. Jag har en känsla av att det i så fall beror på att tillståndsmyndigheterna inte är så njugga som de en gång varit och att alkoholförtäring på lokal blev rätt mycket billigare i början på 90-talet (i alla fall slutade folk gå till Gasquen på Chalmers då eftersom det inte längre var enda stället som var öppet till fem och sålde öl till humana priser). Nåiallafall, det var status i att gå på svartklubb, alla gjorde det (alla utom jag) och små band kunde bli stora genom spelningar där. Snart finns behovet där igen.

HAX skriver om telekompaketet och hur det verkar skjuta in sig på att stöpa om internets till en slags kabeltv, drivet av en ohelig allians av terroristförskräckare, moralpaniker och blandade korporativistiska branschintressen. Förutom att The Pirate Bay och motsvarande kulturspridare så klart inte skulle finnas med ens i det dyra kabelinternetpaketet där porren och sporten är med, så skulle kulturlivet hämmas genom att antalet mötesplatser och antalet människor som hittar till dessa skulle minska dramatiskt. Kultur blir bättre genom möten människor emellan. Likaså är oreglerad kreativitet skojigare än affärsmodellstyrd dito; Piratbyrån är roligare än Liza Marklund, svartklubb är roligare än återförening av New Kids On The Block.

Hoppfullt är ändå att drivkraften att skapa kultur verkar vara så stark att hinder och repressalier inte stoppar folk med ett brinnande intresse. Jag såg precis Kobra som handlade om metal-scenen i mellanöstern. Man kan inte påstå att livet i t.ex Iran blir lättare om man har långt hår och spelar dödsmetall, ändå görs det, och det är “bara” en hobby, man vill bara ha lite roligt. Med det i bakhuvudet blir det rent löjeväckande att försöka stöpa om internets för att kunna sälja plastbitar med Britney Spears och talböcker med Carina Rydberg. Det intressanta kommer att hända i oreglerade delar av nätet, och jag lovar att äta upp min gamla basker om det inte blir högsta mode att vara en del av det skapande som sker där. Det är dags för svartklubb 2.0!

Kurvorna pekar nedåt för musikindustrin

Tuesday, February 24th, 2009

Om man skall säga något generellt om musikindustrin idag så är det att den verkar vara en smula korrupt. Jag tror inte att man kan säga att det någonsin har varit en ädel branch, men det går utför. Funktionen av brahet inom IFPI har en negativ derivata helt enkelt. Jag blev påmind om svunna tider och kom att tänka på en av anledningarna till att min fru har lyssnat mer på Depeche Mode än mig, nämligen hardcorepunkbandet Dead Kennedys (det kallades hardcorepunk då, på 80-talet, för aktuell kategori fråga närmaste 17-åring). De sjöng om att MTV lämnade en hel del i övrigt att önska, och även om sakerna de nämner inte riktigt når upp till det som musikindustrin hittar på idag så måste man säga att uttrycker sig med ett visst schvung.

Mina damer och herrar, Dead Kennedyyyys:

Live-video:

och lite bättre ljudkvalitet:

Texten kan vara lite svår att uppfatta, men här finns hjälp.

Jag minns särskilt tydligt textraden “tin-eared, graph paper brained accountants instead of music fans”. Att döma av Spectrial så har de nu utökat stallet med jurister.

I en annan käck gammal slagdänga sjunger pojkarna om hur Kalifornien är på väg mot totalitärt styre under guverör Jerry Brown. Återigen låter det bekant, även om “världen” känns mer allvarligt än “Kalifornien”. Negativ derivata. Det går utför. Hur gör man om man inte vill vara med?

video:

HiFi:

och texten finns här.

Uppdatering:
Funktionen av brahet inom IFPI lutar allt brantare. Kommer vi verkligen att få se horder av artister utanför rättssalen?

Uppdatering:
Nämen! är det inte IFPIS dag i rätten och allt! VD:n John Kennedy förhörs, kan givetvis inte låta bli att gnälla. Något relevant för skuldfrågan får vi nog vänta på.

Uppdatering:
Nu är youtube-klippen inbäddade, tack Oscar