Sisten ut kräks blod och dör

Igår på bokmässan var det prisutdelning i MIX-förlags och Adlibris novelltävling Efter stormen. Jag vann inte, trots att jag i mitt huvud förberett olika segertal ända sedan jag fick idén till hur mitt bidrag skulle börja. Nästa gång får jag helt enkelt läga lite mer tid på att redigera texten, och kanske komma på ett vettigt slut.

Tävlingsuppgiften var att skriva en berättelse utifrån förutsättningen att en svår storm orsakat en härdsmälta på Oskarshamns kärnkraftverk, och texten skulle såklart passa med de tre kortromaner som är stommen i Efter stormen-konceptet. Mer om det i ett annat inlägg.

Ämnet var hur som helst oemotståndligt. Tack till Lars Wilderäng och Kaj Karlson som helt ovetande bidragit med inspiration och kunskap genom sina bloggar och böcker (som jag skrivit om tidigare: Om Midvintermörker, om Operation Nordvind, om Parsifal Direktivet).

Tävlingen är avslutad, jag vann inte, och kan därför publicera min text själv. Mycket nöje.

Sisten ut kräks blod och dör
Den bekanta synen av ett par slitna träskor på hallmattan och en gammaldags svart regnrock bredvid en blå, midjekort vindtygsjacka på klädhängaren fyllde Anna med en slags värme. Bara ordet vindtygsjacka, ett ord knappt använt ens av vintage-jagande hipsters på Söder, räckte för att få henne att tänka på sin nu sedan länge bortgångne morfar. Allt annat bekant, som den krumma gammelmansryggen mot en pinnstol som skymtade genom köksdörren, dammiga heltäckningsmattor och halvdunklet skapat av de under dagtid självklart släckta lamporna, bidrog till en stark känsla av déjà vu. Hon sniffade lite i luften och konstaterade att det luktade lite död gubbe också, men ingen likstank ännu tack och lov. I och för sig tog filtret i skyddsmasken bort den värsta odören, men det kunde ändå bli rätt obehaglig om folk hade legat döda för länge i husen. Den gamle såg vid en lite närmre titt helt normal ut, med utslag i ansiktet efter strålsjukan och en mängd bruna prickar på bordet framför sig efter den blodiga hostan de brukar ha haft. Eftersom han inte verkade ha varit död i mer än ett par dagar så tyckte Anna att det var okej att plocka honom på ringar, klocka och plånbok innan hon fortsatte letandet. Klockan gick att dra upp även med arbetshandskar utanpå de otympliga torrdräktshandskarna, men att få på den på armen gick inte alls. Hon vände på klockan för att försöka lista ut om den var vattentät och därmed inte skulle behöva bli isärtagen för att bli sanerad, och såg då en knappt tydbar inskription som verkade gratulera till pensionen. Hon tittade på gubben igen. Han måste ha varit jävligt gammal, guldklocka vid pensioneringen lät som något man kunnat få på åttiotalet och i så fall måste gubben ha varit närmre hundra år. Anna tittade beundrande på liket och tänkte att det inte alls var illa att klara sig själv så länge, och att skyddsmaskfiltret antagligen filtrerade bort lukten av urin ganska effektivt.

Det var dags att skrida till verket. Den första anhalten var, som alltid, soppåsen under vasken, en snabbkoll som indikerade vad det var någon ide att leta efter i resten av huset. Som väntat hos en så gammal människa fanns där ett antal av hemtjänstens aluminiummatlådor, vilket betydde att det inte skulle finnas särskilt mycket mat. Anna tittade ändå snabbt igenom skåpen i köket och hittade ett paket kokkaffe och en påse jordnötter som hon lade i ryggsäcken innan hon gav sig av uppför trappan till övervåningen. Damm som virvlade upp glittrade i det skarpa solljuset från ett fönster på toppen av trappan, det klara ljuset en påminnelse om att det kunde vara fantastiskt väder och ändå direkt hälsovådligt att gå ut. Anna fick en bild i huvudet av en egyptolog i plusfour-byxor som drar av det tunga stenlocket över ingången till en nyss funnen kungagrav och kisar in i öppningen, det solbelysta stendammet som virvlats upp skymmer gravens becksvarta inre. Frågan var om gubbens dammiga övervåning skapade en känsla av revolutionerande arkeologisk upptäckt eller om det bara kändes som en tragisk påminnelse om hemtjänstens begränsade tid för städning. Det verkade vara åratal av orört damm trots att det bara var två veckor sedan olyckan. Anna gladde sig åt att hon så snabbt kommit på idén att plundra husen i förbjudna zonen; snart skulle folk bli ännu mer desperata, kanske till och med ta sig hit utan skyddsutrustning i jakt på värdesaker, och då skulle det vara för sent för en sådan som hon. Hon stannade och pustade ut lite och försökte rätta till strålskyddstunikan hon lyckats klämma in under torrdräkten där den skavde som värst (inte över magen, av någon anledning). Tunikan var helt blyfri -för miljöns skull, som det stod på paketet, men skulle ändå skydda mot direkt gammastrålning. Inte av vilken magnitud som helst så klart, men Anna trodde inte att det var så farligt med den direkta strålningen på det här avståndet. Bilden på paketet tunikan kommit i hade visat män och kvinnor klädda i sjukhuskläder så hon antog att den var tänkt att ha som röntgenskydd. Värre i så fall med alfa- och betastrålningen från damm och stoff, men det trodde hon att försvarets utmärkta skyddsmask m/90 och brorsans dykardräkt kunde ta hand om. Luckan till vinden fanns som vanligt i anslutning till trappan, bara att hitta verktyget (brukade stå lutat mot väggen nedanför eller ligga vid räcket på trappavsatsen) för att få ner lucka och stege och klättra upp. Anna föredrog att gå igenom husen uppifrån och ner, systematiskt, lika varje gång, och när hon stod vid köksdörren igen skulle hon vara klar att gå hem. Temperaturen var strax över noll efter en klar frostnatt, ändå rann svetten där den kunde. Den uppvärmda fuktiga luften som pös ut vid huvans glipa vid vänster kind när hon kröp upp på vindsgolvet kom som en helt onödig påminnelse om hur mycket man svettas i strålskyddstunika, torrdräkt och arbetsoverall även i kyla. När hon sedan reste sig raklång under taknocken kände hon att hon nog skulle behöva hitta något att dricka snart för att inte riskera att svimma på väg hem, blodtrycksfall på grund av uttorkning hade hon blivit varnad för. Det var rent idiotisk att inte ha med vatten på sådan här expeditioner, men hon hade redan vant sig vid att dricka sparsamt och sedan kissa gult grus en gång per dag. Vatten hade snabbt blivit en lyx.

Vinden var snabbt avklarad, inget bärbart som inte var rent skräp, likaså badrummet och de två små rummen på övervåningen som uppenbarligen stått oanvända en längre tid. Det låg några pennor och ett anteckningsblock i en sekretär, en någorlunda fräsch filt som kanske skulle vara möjlig att sanera, men inte vare sig mat eller kontanter. Hon fnissade lite åt en bankbok som satt upptejpad under en låda i sekretären i det som varit arbetsrummet, men tittade ändå i den, och efter en snabb tanke på sina egna förmodligen nu värdelösa kreditkort så stoppade hon den i den lite dolda fickan i overallen istället för att bara slänga ner den i ryggan. Ett id-kort, en fullmakt och en darrig gammelmansnamnteckning behövdes, men skulle gå att ordna. Kunde hon bara hitta ett gammalt körkort eller ett pass så skulle mycket vara vunnet och förmodligen fanns ett id-kort i plånboken han haft bakfickan. Det svartnade för ögonen igen när hon reste sig. Dags att dricka lite med andra ord, det var bara det att nästa tillfälle att få vatten sannolikt inte inträffade förrän hemma efter saneringen. På nedervåningen väntade vardagsrum, sovrum, ett förmodligen nyinstallerat eller nyuppfräschat handikappanpassat badrum och köket, som säkert varit rummet där mannen levt sitt liv (och förvarat sina värdesaker). Anna köpslog lite med sig själv; gå igenom köket, rummet med klart störst fyndpotential, och sedan dra, eller vanliga ordningen vardagsrum, sovrum, badrum, kök?Hon hörde ekot av sin fars förmaningar om rutiner som räddar ens liv när kulorna viner om öronen och valde den vanliga ordningen. Börja och sluta i köket; mat, värdesaker och sedan mat igen. I vardagsrummet stod det obligatoriska skåpet med finporslin, ett minnesmärke över barndomen, med hårda karameller till barnbarnen och gafflar med uddar så långa att en obetänksam femåring lätt kunnat peta ut halsmandlarna under ett försök att komma åt en ärta som fastnat långt in på gaffeln. Den obligatoriska plåtburken med karameller åkte ner i ryggsäcken, men inte den öppnade twist-påsen och inte heller silverbesticken eftersom sådana visat sig vara omöjliga att kränga (förmodligen för att de så sällan var av silver). På väg mellan vardagsrum och sovrum passerade hon den öppna dörren till köket och något, kanske en rörelse i ögonvrån, fick henne att titta in. Blicken fäste på kylen, och tanken på en kyld lättöl från Wårby bryggerier, senast sedd på Domus i centrum 1988, fick henne att frångå rutinen. Kylen luktade inte speciellt illa trots två veckor utan el. Ett oöppnat paket filmjölk åkte ner i ryggsäcken, sedan tog hon ut den riktiga skatten och ställde på köksbordet: två flaskor lättöl (Pripps Blå) och en flaska Ramlösa. Dessvärre var det 33 centiliters glasflaskor och därmed inget hon kunde dricka nu. Skyddsmasken hade en mycket praktisk liten snabel som passade att skruva på försvarets fältflaska; glasflaskor med kapsyl var den inte kompatibel med. Visserligen skulle hon kunna få i sig vattnet genom att hålla fast flaskan med handen mot snabeln, men då skulle luften som måste in i flaskan när vattnet for ut inte komma inifrån skyddsmasken utan från den radioaktivt kontaminerade miljön. Kanske inte en jättestor risk att radioaktivt damm skulle sugas ner i en flaska just där och då, men hon mindes mycket väl hur någon obekväm ryss blivit mördad i London med hjälp av en radioaktiv substans vars radioaktivitet bara skadade inifrån kroppen eftersom den knappt trängde igenom huden. Eller om det var ämnet som var grymt giftigt i sig? Hon mindes inte, kanske var det polonium han fått i sig, ryssen, som väl Marie Curie upptäckte innan hon dog av orsaker naturliga för en pionjär inom forskning på radioaktiva material. Oavsett ryssens dödsorsak tänkte hon inte chansa. Istället satte hon sig och pustade ut lite vid bordet, mittemot mannen som låg död med huvudet vilande i armen och med det där märkligt frånvarande uttrycket i ansiktet man får av oseende, öppna ögon och nedfallen haka. Anna lutade sig tillbaka och slappnade av. Det kändes lite i magen, kanske var det barnets sparkar som hade börjat kännas? Barnmorskan hade sagt att det skulle kännas som en fiskstjärt som slår, och trots att Anna när hon hörde det direkt hade tänkt frågor som “slår mot vadå?” och “Hur hjälper den jämförelsen mig som på sin höjd håller i fiskar när de legat på is hos hos fiskhandlaren?” var det precis den jämförelsen som nu fick henne att inse vad som hände. Wow, liksom, ett levande barn i magen. Det kändes stort.

Vid nästa rörelse i ögonvrån kom Anna på sig med att dagdrömmande ha suttit och skrapat bort det intorkade blodet som mannen hostat ur sig på den blekta vaxduken när han dog och drog snabbt och skuldmedvetet in händerna i knät. Finns väl inga djur här, tänkte hon och tittade ut genom köksfönstret precis när en färgglad skepnad passerade på nära håll. Skyddsmasken såg ut lite som de brandkåren använder men hon hann inte se någon lufttub på hans rygg. Brandkåren brukade inte heller klä sig nya seglarkläder med etiketten hängande över ena axeln eller ha pannband över kapuschongen. Man kunde nog lugnt anta att om det inte var ungdomarna i segelsällskapets jollesektion som gått jävligt vilse var det troligen ett gäng plundrande skitungar. Anna hoppades att de bara skulle ta grejerna i väskan och låta henne behålla skyddsmasken, och kanske framför allt att de inte skulle försöka ta henne med sig. Någon våldtäkt där och då skulle det i alla fall inte bli tal om, det skulle i så fall rent bokstavligt kunna bli frågan om att kukarna skulle få utslag och ramla av. De verkade ha stannat nära det andra köksfönstret för deras kvävda röster hade börjat höras in till Anna. Det var svårt att höra exakt vad de sa med tanke på att de talade genom skyddsmasker och knappast verkade tränade i kort och effektiv kommunikation i pressade lägen.
-Det satt en död snut där inne, jag svär!
-Äh du snackar, det var bara gubben. Vi går in.
-Nej, det satt en snut där, helt still mittemot gubben, svartklädd och med en sån där militär gasmask.
-Var han död då?
-Fan vet jag, han satt helt stilla i alla fall.
-Men du, skulle snuten lämna kvar en döing efter sig, de tar väl han med sig om han dör.
-Men om han var för tung…
-Idiot, de håller efter varandra fattar du väl. Och tänk om han lever?
-Jävlar, tänkte inte på det, vi drar.
-Fakk, där kommer hans polare, fort som fan in i skogen och så ses vi vid bilen om en halvtimma.
De springande stegen avlägsnade sig och Anna bytte oro; från rädsla för övergrepp av korkade smågangsters med kort bäst före-datum (särskilt om det stämde att killen haft en rökdykarmask utan varken filter eller komprimerad luft tillkopplad), till fruktan för vad en stressad polis skulle kunna göra med henne om han hittade henne i huset. Frågan var vilket som då skulle vara värst, att ha länsat hemmet på värdesaker eller sitta och fika med ett lik? Att bli påkommen med båda kändes som en dum idé, så hon skyndade sig att resa sig för att gå och, tja, vara någon annanstans än i köket. Kanske skulle hon hinna kolla om det fanns några gamla konserver i källaren, för att vara redo för återbesök när de släppte henne från polisstationen? Hon kände direkt när hon ställde sig upp att hon skulle ha vunnit på att röra sig lite mer behärskat. Nu försvann istället det trivsamma lilla köket från hennes medvetande och byttes mot ett diffust mörker.

Illamåendet och de igenklistrade ögonen fick Anna att först tänka att det var morgon, sedan blev hon medveten om skyddsmasken, svetten och det hårda golvet, hon såg stol- bords- och människoben, och hon kom ihåg att hon höll på att plundra ett hus. Det gjorde helt överjävligt ont i huvudet så det var inte bara det att hon rest sig för snabbt och svimmat, hon måste dessutom slagit sig när hon ramlade. Hon mindes saker, det var bra, hon kunde tänka tillbaka på bilfärden till skogsdungen, ombytet till skyddskläder, Jeanette som skakade på huvudet åt henne och grät lite tyst och den långa promenaden hit. Illamåendet var det värre med, dels tydde det på hjärnskakning, farligt om man måste gå i en timme för att få hjälp, dels skulle hon vara tvungen att ta av masken om hon kräktes. Med tanke på att hon var inomhus och det enda nedfall som fanns här var sådant som hon eller den gamle mannen dragit in så borde inte en snabb spya ta livet av henne. Om hon inte kräktes i masken, då. Hon lyfte lite på huvudet och försökte manövrera sin arm i läge för att resa sig upp. Fast så bråttom att resa sig var det nog inte, tänkte hon när hon kände kväljningarna komma och lade sig ner igen. Kunde det möjligen vara så att illamåendet minskade om hon väntade med att resa på sig? Hon kunde se en väggklocka från sin plats på golvet och bestämde sig för att ligga kvar en kvart innan nästa försök att komma upp. Vad klockan hade varit när hon såg den sist hade hon inget minne av och visste därför inte hur lång tid medvetslösheten varat. Det kom ljud från förstutrappen som om någon försiktigt gick upp mot dörren, sedan hördes ringklockan och påminde Anna om skitungarna som sprungit förbi och trott att polisen var på väg. Hon rös när hon tänkte på synen av svarta byxben nedstoppade i grova kängor och kpistmynningar pekande mot ansiktet. Bäst att få fram händerna så att de var synliga innan de kom in och sedan ligga jävligt stilla. Om de inte sköt huvudet av henne så kunde det här ändå föra det goda med sig att hon slapp promenera i en timme innan hon kunde kräkas ordentligt. Fast varför skulle de skjuta henne? För två veckor sedan hade hon aldrig kopplat polisen med tanken på att bli skjuten. Dessutom var det ingen som slog in dörren, den öppnades försiktigt samtidigt som en dämpad stämma ropade.
-Hallå, hallååå? Arthur? Arthur Berndtsson?
-Du, jag ser honom, han ser ut att ha strukit med.
Det var alltså minst två personer, förmodligen bara två. Den andre lät lika avvaktande som den förste.
-Var då? Ja, jag ser honom också. Stackars jävel, kvarlämnad att dö när vi andra kunde evakuera.
-Du tror inte att han lever då, man klarar sig ju ett tag på bara vatten?
-Enda vattnet som funnits här de senaste veckorna är regnvatten.
-Fy fan.
Rösterna hade kommit närmre och Anna väntade på att få en skymt av svarteloxerat stål och polisblått nylontyg. Första skymten av de som kommit visade sig istället vara gummistövlar och vit pösig overall som stannade till i dörröppningen.
-Shit, här ligger en till!
-Va? nä, dra åt… måste vara en av plundrarna vi såg på väg hit.
-Ja, som lämnat kvar sin kompis, trevliga killar.
Högst ett par minuters medvetslöshet alltså, tänkte Anna, det var ju bra. Och så inte polisen utan några som åkte runt och tog hand om folk efter att den värsta faran lagts sig, ännu bättre.
-Jag kollar honom.
Den ena vita overallen böjde sig ner över henne och kände vant på handlederna och trevade efter hennes hals, professionellt och snabbt med ändå försiktigt och nästan lite ömt. Hon ryckte till när han kom åt hennes bakhuvud, men lät bli att försöka öppna ögonen.
-Han lever, har förmodligen slagit i huvudet. Vi borde egentligen surra honom på en bräda, men…
Han väntad lite, som om han såg sig omkring och fortsatte:
-Jag tror att det bara är huvudet och inte nacken, så vi tar honom på båren. Vad tror du?
-Håller med. Stor risk för aspirationspneumoni, men också stor risk för strålskador om vi tar av honom masken. Högsta fart till saneringen med honom.
Det var ingen tvekan om att det var proffs som fick henne ombord på båren och bar iväg med henne, helt klart erfaren ambulanspersonal till, skillnad från många i den brokiga skara som gått med på att ge sig in i zonen och hjälpa till med sanering och allt annat som behövde göras. Som till exempel ta hand om avlidna eller stoppa plundring. De bar raskt men lugnt ett litet tag innan de ställde ner båren. Anna vågade sig på att öppna ögonen en kortis för att se sig om. Hon verkade ligga på flaket på en golfbil där de vita overallerna höll på att surra fast henne som på en jävla helikopter i M*A*S*H. Trots illamåendet och huvudvärken kunde hon inte låta bli att låta armen ramla ut så att den hängde vid sidan av båren som hos de sårade i början på filmen, samtidigt som hon tänkte sig att hon låg ovanför ena meden på en helikopter istället för att skumpa fram på flaket på en fånig elbil från Oskarhamns golfklubb.
-Han är vid medvetande!
-Bra! Sitter du hos honom så kör jag till lastbilen.
-Hej, ligger du bra?
Anna blinkade vad hon menade som ett ja.
-Du verkar ha slagit i huvudet, så vi tar dig till en lastbil som sedan tar dig till ett ställe där du kommer att bli undersökt. Kan du prata?
Anna blinkade igen, fast den här gången betydde det nej, eller snarare, jag har inte lust för då tror jag att jag kräks, och så undrar jag vad aspirationspneumoni är. Den vita overallen verkade förstå, i alla fall delar av vad hon menade.
-Jag sitter här med dig. Om du kräks kommer jag att märka det och dra av dig masken, men tills dess får den vara kvar. Okej?
Anna blinkade igen och slöt sedan ögonen.
-Jag vill att du tittar på mig, du får inte somna även om det känns som om det skulle vara skönt, förstår du?
Anna tittade igen. Jävla jobbiga människa, men hon förstod att det var bra om hon var vid medvetande, och hennes öppna ögon var det enda sättet att se om hon var det.
-Jag undrar om den här killen var med de andra, hans utrustning ser jävligt seriös ut.
-Jag tyckte att de andra såg rätt så påpälsade ut också.
-Hallå, de hade stulna seglarkläder, andningsmasker från färgaffären, cyklop, och jag så en kille med en gammal AGA divator-mask utan varken filter eller lufttub. De var ett gäng skitungar som var ute och kortade ner sina liv bara. Det här ser mer ut som en av våra vänner i grönt.
-Kanske det. Rätt så svarta kläder för att vara grön bara. Och ovanligt kort. Lossar du så håller jag?
Golfbilen stannade, det ordnades med surrningar och båren lyftes upp på ett flak på en lastbil som tidigare verkade ha använts för att frakta runt parkförvaltningens gräsklippare. Någon på flaket anropades.
-Du där, var det Pär du hette?
-Ja.
-Du får ta hand om killen vi hittade. Lyssna noga nu.
-Ja, ja.
-Vi misstänker hjärnskakning, så det finns risk att han kräks och att han förlorar medvetandet. Om han kräks måste du snabbt ta av masken, men inte annars, Okej?
-Javisst.
-Och så tittar du honom i ögonen och pratar med honom. Berätta om ditt flaskskepp. Låt honom inte somna, det kan vara farligt.
Anna tyckte det lät på ambulanssjukvårdarens instruktioner som om hon skulle bli omhändertaget av ett barn och tvingas lyssna på en förvirrad berättelse om det senaste LEGO-bygget, och att det om något skulle få henne att somna, när en kraftig hand vred hennes ansikte mot sig och hon såg rakt in i ett par sorgsna ögon i ansiktet på en kraftig man i femtioårsåldern. Man kunde uppenbarligen inte förvänta sig intellektuell elitkvalité på alla frivilliga. Lastbilen rullade långsamt iväg.

Kombinationen av att jobba på kärnkraftverk och vara svårt allergisk mot hästar hade fört det goda med sig att Jeanettes man ordnat en märkvärdigt väl fungerande saneringssluss i källaren. Han var såklart död, liksom Jonas, men hans instruktioner hade inte behövts för att kasta ut Jeanettes hästprylar och använda utrymmet för Annas utrustning istället. Erfarenheten med slussen gjorde också att hon hade en aning om vad som väntade henne när hon blev avlyft och inburen i ena änden på en 40-fots container som ställts vid sidan av vägen. Militärgrön, naturligtvis, liksom 20-fotaren som stod och bolmade vattenånga ytterligare en liten bit bort. Våra vänner i grönt. De som jobbade verkade ha koll på vad de gjorde, och hade vett att uppskatta Annas ansträngningar att ta vara på sig.
-Då skall vi se, vi måste ta av overallen, men den kanske vi kan klippa upp. Torrdräkten lovar vi att vara mer försiktiga med, den kan du rentav få behålla på om den inte är skadad. Skyddsmasken också såklart.
Anna försökte nicka, men valde att blinka istället. Overallen var knappast oersättlig. Låt dom klippa, bara hon kunde få ta av sig masken snart.
Två personer hjälptes åt att klippa upp overallen och försiktigt ta av den och stoppa den i en stor säck, därefter knuffade de in båren förbi ett plastdraperi av samma typ som vid mejeridisken på Ica och vidare till tvättstationen.
Två personer drog henne sista biten. Inte lika vänligt här, första gången idag som hon upplevde maktlöshet när folk pratade över hennes huvud.
-Han har bättre skydd än vad vi har, tät dräkt och något annat skydd under den.
-Farsan hans jobbar väl på verket antar jag, någon koll har de väl. Har haft, menar jag.
Mannen rätade på sig och vände sig sedan bort, som för att slippa konfronteras med ännu en som förlorat en närstående. Eller för att inte behöva vara nära någon som kanske varit del av orsaken till katastrofen och hans egen förlust.
Masken torkades noggrant av, dräkten konstaterades vara hel och okej att behålla på och hon blev ordentligt tvättad och överlyft på en annan bår. Den vänligare av tvättarna lutade sig över henne.
-Okej, grabben, snart är det dags att ta av masken, vi vet att du mår illa men vi har lite bråttom här och måste flytta dig till en annan plats, max 20 meter bort. Där tar de av dig masken. Okej?
Ny blinkning. Illamåendet var inte så farligt längre, inte som huvudvärken i alla fall. Två män i vanliga kläder kom in genom den halvöppna dubbeldörren i containerns rena ände, fick en kortfattad instruktion och lyfte upp båren. Nu såg Anna att de var på den stora rastplatsen på riksvägen, där den illa underhållna skylten med texten ”Välkommen till Oskarshamn” stod ut som en mer än vanligt omedveten ironi. Hon blev buren bort till en plats där en en presenning lagts ut på marken mellan de skabbiga borden och bänkarna. Flera personer låg på bårar, ett par av dem i svarta liksäckar, medan fem personer arbetade runt dem. De såg trötta ut.
-Vart vill ni ha den här killen?
-Lägg honom lite till höger där borta.
-Det skall bli.
Hon talades alltså fortfarande om som “honom” och “grabben”. Intressant. Informationen om att hon var en pojkspoling hade gått fram utan vidare medan uppgiften att hon när som helst riskerade att kvävas av sina egna spyor eller drabbas av aspirationspneumoni verkade ha tappats bort på vägen, och nu var det plötsligt hög tid att ta av masken. Anna insåg att det inte bara var riskfritt att ta av den utan att hon dessutom varken var fastbunden eller hindrad på annat sätt från att göra det själv. Hon tog tag i filtret och drog masken upp över huvudet, lutade sig åt sidan och kräktes svidande galla genom munnen och näsan.
-Men vad i helvete, den här lever ju, det kunde ni väl för fan ha sagt, era jävla dårar!
Anna kände en sval hand mot sin panna och en kvinna, förmodligen hon som skrikit, böjde sig över henne medan hon krampaktigt kräktes en gång till.
-Så, så, jag har dig. Är du klar eller kommer det mer?
-Jag tror jag är klar.
-Då skall vi se, jag kommer att ställa några frågor, det är viktigt att du svarar så bra du kan och att du säger till när du inte är säker. Är du redo för det?
-Ja.
Kvinnan var över femti, med snälla ögon, utan ett spår av ilskan som riktats mot bårbärarna, möjligtvis såg hon bottenlöst trött ut.
-Vet du hur länge du var exponerad?
-Exponerad?
-Ja, mot strålningen.
-Jag tror inte att jag varit exponerad.
-Hur nära reaktorn var du när de hittade dig då?
-Långt ifrån, jag har hållit mig hyfsat nära 20-kilometersradien.
-Okej, men du kräks, och illamåendet kan bero på strålsjuka, och jag behöver vet lite mer innan jag kan skicka dig vidare.
-Jag har inte blivit exponerad, jag ramlade i ett kök och slog i huvudet. De som hittade mig hade koll, men förutom du och de i containern så har det typ varit Bill och Bull som haft hand om organisationen här.
Den längsta meningen hon yttrat sedan hon sist bad Jonas fara åt helvete för två veckor och en dag sedan belönades med ett blekt leende.
-Jag förstår. Jag ser också att du inte är “grabben”, och med tanke på din utrustning anar jag varför du var i ett kök i zonen. Det är egentligen rätt hårda straff för sådant, det vet du va?
-Ja, jag vet, men min kompis klarar sig inte själv. Hennes man dog, och hon är helt lamslagen. Det är en jäkla tur skall jag säga, att jag insåg att ingen kommer att komma och hjälpa oss på länge och gav mig ut för att göra något själv.
-Mmm. Vänta.
Kvinnan reste sig och gick bort till någon av de andra som stod och höll på med något en bit bort på uppsamlingsplatsen. Anna tvingade upp ögonen, tvingade sig att se den spruckna asfalten på rastplatsen, gräset som tittade upp vid bordsbenen, den risiga skogen bakom, med några färska rotvältor och den vackert blå himlen som fond. Kvinnan kom tillbaka efter att ha skickat bort de andra. Lunch förmodligen, eller så fanns det några blodiga lik att flytta på.
-Jag skall känna lite på ditt huvud, men troligast är att du inte har någon fraktur på skallen utan bara fått en hjärnskakning. I vanliga fall hade det blivit ambulans till närmsta akutsjukhus, men som du förstår är inte det ett bra val just nu.
Kvinnan hittade det ömmande stället på Annas bakhuvud med handen medan hon pratade, avbröt sig lite för att torka av blodet mot byxorna med en lite frånvarande rörelse och fortsatte:
-Om du ligger helt stilla i två veckor, och då menar jag stilla som i att inte ens gå till toaletten om det är mer än två meter dit, så stilla, då kommer du klara dig bra. Din kompis får ta hand om dig, det kanske till och med kan göra henne gott.
-Men vi har ingenting, inte mat, inte vatten, inget.
Det verkade inte finnas tillräckligt med luft för att skrika, det blev mer som ett väsande, men poängen måste gått fram ändå.
-Så, lugn, lägg dig ner, jag förstår precis. Men man har börjat köra ut hjälp nu, hamnar ni bara på listan här så…
-Visst! fnös Anna, Bill och Bull här kommer att hålla ordning på oss och se till att det kommer mat och vatten, och kanske några kubik olja till pannan också, vem vet?
-Lugn, det kommer att lösa sig. En sak i taget. Jag förstår varför du varit på en liten stöldturné, andra kommer inte att vara lika förstående. Vi har en liten lucka nu innan nästa lastbil kommer från zonen, så om du vill kan vi köra ett litet förvandlings nummer.
-Men varför?
-Jag tar det här lite snabbt, du har två alternativ: Antingen ligger du kvar här tills polisen kommer, du blir inlagd på ett överfullt sjukhus och om du överlever ställs du inför rätta, allt medan din kompis svälter ihjäl, ensam i sitt evakuerade villaområde. Eller så trollar vi bort killen i svart gummidräkt och framkallar en ung kvinna som gör sitt bästa för att sitta still och inte låtsas om sin huvudvärk och som blir hemskjutsad till en kompis i nöd tillsammans med en dunk t-röd, 20 liter vatten och en låda frystorkad mat från försvarsmakten, vad säger du?
-Jag måste få med masken, dräkten och strålskyddet hem.
-Får det plats i en svart sopsäck?
-Det sitter en dragkedja horisontellt över skulderbladen, dra upp den innan du hämtar säcken. Kolla om du hittar en filt också, jag kommer att frysa som en hund.
Kvinnan reste sig upp och försvann ur Annas synfält. Annas tyckte kroppen förlorat nästan all styrka, det var knappt hon kunde få ur armarna. Kvinnan var snabbt tillbaka med en säck och en filt och började hastigt dra av torrdräkten.
-Du är den mest vettigt klädda vi hittat här hittills, jobbade du på verket?
-Nej, men strålskydd är ju inte precis raketkirurgi, och min kompis man jobbade där. Jag undrar förresten om han verkligen litade på säkerheten.
-Är det han som skaffat röntgenskyddskläderna också?
-Ja, du känner igen dom, du är såklart läkare.
-Klart jag är.
Hon log lite mot Anna, en medkonspiratör.
-Vad är aspirationspneumoni?
-Kemiskt orsakad lunginflammation, stor risk att du fått det om du andats in dina spyor. Hur så?
-De som hittade mig pratade om att jag riskerade det.
-Ja, då visste i alla fall de vad de höll på med.
-Vad heter du förresten?
-Bättre att inte veta, men du kan kalla mig Bertil.
-Men?
-Så kallar jag dig Johan, så säger vi inte fel sedan, om vi blir förhörda, det blir väl bra? Folk tror att de ser individen och inte könet, men om man bara uttrycker sig vagt och nämner ett namn så fyller folk i luckorna med egna antaganden. Mycket användbart.
-Ok, Bertil.
-Bra, Johan. Du förresten, vet du om att du är gravid?
-Ja.
Bertil rullade ihop tunikan och stuvade ner den i säcken, sedan reste hon lite på sig och tittade upp.
-Du, Johan, nu kommer nästa bil, då blir det fullt upp här. Jag pratar med Bill och Bull så kommer de att köra hem dig och Johan kommer att vara bortglömd. Se ut som om du har ont i huvudet och mår illa, och gråt om någon frågar något. Och håll hårt i din påse, gråt om någon rör den. Lycka till.
-Skall jag bara ligga kvar här? Det kommer ju fatta direkt att jag är killen de bar hit.
Bertil hade redan hunnit resa sig, men böjde sig ner igen.
-Det finns inga gränser för vad en stark och jobbig ledare kan åstadkomma, särskilt med folks minnen, särskilt när det är lite rörigt och folk är trötta. Tänk på det nästa gång du hör om en rättegång mot en gangster eller ser hur en politiker ställs till svars. Johan kommer att vara glömd om två minuter.
Bertil gick och mötte en av sina hjälpredor. Anna log inombords när hon såg hur Bertil vände sig kort mot Anna som hon var ett otillräkneligt fruntimmer, på tjocken dessutom, nojig för strålsjuka, “…men du vet ju hur gravida kvinnor är, höhö”. Mannen hon pratade med verkade först protestera och sedan rycka på axlarna och sucka tungt. Anna hörde att Bertil sa “från skogen” sedan, pekande på en liksäck: “Tyvärr. Johan enligt lappen. Ja, den ligger i”.
Mannen, Bill eller Bull, definitivt inte elake Måns, var uppenbarligen besvärad av att behöva prata med Anna.
-Vi bär dig till en bil, men du måste gå in i den själv. Du skall få med lite mat och vatten. Blir det bra?
Det gällde att bre på lite om man skall få någon effekt, tänkte Anna och dolde det faktum att det inte kom tårar när hon grät genom att vända sig åt sidan som för att spy. Mannen reste sig snabbt och ropade på en kollega.
-Stefan, kom och ge mig ett handtag här!
-Öh? Ja, jag kommer.
Stefan kom lunkande och stannade vid Annas bår. Han rynkade bekymrat på ögonbrynen.
-Vad hände med killen som låg här?
-Där borta, sa mannen som först kommit fram till Anna och indikerade bårarna med liksäckar en bit bort, vars antal nu ökat till fyra eller fem.
-Men han var ju här nyss, på precis den här båren.
-Ja, men nu ligger han tydligen där borta.
-Jösses. Och när dök hon upp?
-Hon kom nyss, från skogen tydligen.
Han gjorde en liten diskret rörelse med pekfingret mot tinningen som det säkert inte var meningen att Anna skulle se, fick en menande blick till svar från han som kallades Stefan och så lade de den svarta sopsäcken vid Annas fotända och bar iväg henne till parkeringen.

Anna kände igen den lilla ljusblå tantbilen som stod och väntade, och hon kände igen killen som lastade in tioliters vattendunkar i bagageutrymmet. Av alla människor hon inte ville träffa just nu kom Jonas ynkliga lillebror rätt högt på listan, även om han praktiskt nog hittade hem till Jeanette utan problem. Anna kände sig lite orättvis när hon tänkte på honom som ynklig, han hade faktiskt kunnat vara okej om han valt en annan förebild och idol än sin bror. Stefan hjälpte henne upp från båren och in i framsätet. Säcken med hennes saker gick inte att få ner på golvet mellan hennes fötter så hon tog den i knät istället. När vattnet var inlastat var bagaget fullt så lillbrorsan fick trixa in pappkartongen med frystorkat i baksätet över det framfällda förarsätet. Utan ett ord, eller en blick på Anna för den delen, satte han sig bakom ratten.
-Kör mig till Jeanette och… Jeanette. Jag hjälper henne lite nu.
Jonas lillebror startade bilen och körde ut på riksvägen, 37:an, som nu snarare kunde sägas ledde från Oskarshamn än till. Det hade varit snabbare att ta E22, men med tanke på att den passerade inom ett par kilometer från verket så skulle den väl inte kunna öppna förrän om tusen år eller så. De svängde söderut i trevägskorset. Lastbilarna de mötte skvallrade om att vägen inte längre var avstängd, och att det var den här vägen trafiken som brukade gå på europavägen leddes om. Jeanettes man hade pratat en del om avstånd, att deras hus låg utanför den direkta farozonen om något skulle hända, men att det säkert skulle bli uppmanade att evakuera ändå. Stanna kvar, hade han sagt, som om han visste att han själv inte skulle vara med och ta beslutet om att överge huset eller ej. Stanna kvar i huset, vid minsta larm. Vänta inte på myndigheterna, de kommer att reagera för sent, sedan kommer de överreagera och skapa ett flyktingkaos utan dess like och därefter, kanske en månad senare, så kan området fungera igen. Det gällde att överleva till dess, nu var de halvvägs och hade fått hjälp med mat och vatten. Det här skulle nog gå bra.
-Jonas var alltid förälskad i dig.
Anna ryckte till när lillebror Persson började prata. Hon var inte van att höra honom säga särskilt mycket; alltid tyst, beundrande och osäkert leende bredvid storebror. Att Jonas tydligen alltid varit tokig i henne kunde ju förklara en del av lillebrors konstiga attityd, det han sagt och gjort rimmade väl med att han tagit efter Jonas beundrande på avstånd samtidigt som han säkert varit svartsjuk och velat ha Jonas för sig själv.
-Så länge jag kan minnas har han varit helt tokig i dig.
-Det ger honom väl inte rätt att göra vad som helst, sa Anna torrt. Det här var ingen diskussion hon önskade sig, inte ens utan sprängande huvudvärk.
-Han älskade dig Anna, du måste förlåta honom.
Det var tyst en stund, sedan sa han, försiktigt, som om han gick på ett minfält, vilket han utan tvekan gjorde:
-Skall du behålla det?
-Lite sent med abort nu.
Anna stirrade rakt fram på de mötande lastbilarna. Säkert varannan var en tankbil; visst behövde man mat till uppsamlingslägren, men utan vatten och diesel kom man inte någonstans. Hon sneglade på lillebror och såg att han tittade lite på henne i smyg, med den där blicken som gamla gubbar får när de pratar om hur vackert det är med gravida kvinnor och att “det är något i ögonen, som glimmar”. Pa-te-tiskt. Hur kom det sig egentligen att det skulle vara så jävla svårt att få ha sitt barn ifred? Plötsligt ansåg alla att de hade någon slags skyldighet att delta och hjälpa till som om hon var en debil jävla åsna. Jeanette var närmast katatonisk, men hon ställde i alla fall inga jobbiga frågor om hur det var med baaaarnet. Anna kom på sig med att längta hem till Jeanette.
-Hur känns det för dig med… med att Jonas… att han var på plats när… du vet?
-Att han dog i olyckan? Det var nog bra, nu kan han ju inte komma och kräva att få umgås. Jag vet inte om jag skulle stå ut med att ha en sån nolla hängande runt mig. Jag ser faktiskt fram emot att bli mor, och jag är det hellre själv än med en ångerfull våldtäktsman i närheten, det blir liksom lite enklare att bortse från vem fadern är då, eller hur?
Huvudvärken var mördande, och att dessutom behöva hantera en patetisk nolla som sörjer en annan patetisk nolla kändes som mer än vad hon skulle behöva hantera under en dag. Fast det hade hjälp att lätta lite på trycket och äntligen kunna säga vad hon kände, även om valet av mottagare kanske inte var optimalt för stämningen. Egentligen var det lite synd om lillebror, Jonas hade inte varit särskilt snäll mot honom, vilket nog var en av anledningarna till att hon såg ner på Jonas. Hon andades ut, lugnare än på länge, och lutade sig tillbaka i det obekväma sätet. Näst efter tjatet om barnet var det här huvudet-på-sned-stackars-lilla-offer-attityden avseende själva skapandet av barnet det jobbigaste att stå ut med. Nej, hon inte velat ligga med Jonas och nej, det var inte ett öde värre än döden, inte för henne i alla fall. Det var som att få en fet smäll av någon man trodde gillade en. Och som man föraktade en smula.
-Min bror.
Jonas lillebror avbröt sig med en djup inandning och ihopknipna ögon.
-Min bror älskade dig, förstår du?
-Hade den självupptagna nollan fortfarande levt hade han fortfarande inte varit kapabel att förstå vad han gjort fel.
Jonas lillebror fick ett beslutsamt drag kring minnen som Anna inte kunde påminna sig om att hon hade sett förut, lutade sig lite framåt och svängde ut framför den sista mötande lastbilen i kolonnen.

Tags: ,

One Response to “Sisten ut kräks blod och dör”

  1. […] Just det « Sisten ut kräks blod och dör […]

Leave a Reply

CommentLuv badge