Rick Falkvinge har idag skrivit sin tredje anledning av fem till varför han valde att avgå som partiledare för piratpartiet, och en av sakerna jag tänker är att det måste ha varit skönt att äntligen få skriva vad han tycker om det som han uppfattar som ett ständigt huggande av dolkar i sin rygg. Eller, “skriva av sig” kanske är en bättre beskrivning.
Efter att följt organisationscirkusen på bloggar (och ibland något forum, men aldrig som aktiv) så måste jag säga att det Rick skriver stämmer helt överens med hur jag uppfattat saken. Jag bloggade ju om detta häromdagen, men nu har jag börjat fundera på det igen. Det jag undrar är vad de som gett Rick (och mig, fast för Rick) känslan av dolkaktivism själva tänkt att de gjort. Har de tänkt att kritiken de har är så viktig att den måste fram, och om ingen verkar ta den på avsett sätt gäller det att skrika högre och i fler kanaler? Kanske. Orealistiska uppfattningar om det egna jagets viktighet i kombination med oförmåga eller svårighet att känna empati är, skulle jag tro, en av de vanligaste personlighetsstörningarna man kan hitta bland aktivister i en ung organisation. Jag tror nog att detta är den rimligaste förklaringen. Alternativa förklaringar som att det är fråga om folk som vill sabotera och liknande har jag svårt att tro på, det kräver nog för mycket jobb och organisation för att någon skall orka göra det och för att det skall gå att hålla hemligt. Den omedvetna ondskan i att inte förstå vad man gör med andra däremot….
Varför bryr då jag mig om detta? Förutom att piratpartiet skadas, så kanske för att jag känner igen mig och för att frågorna berör mig personligen.
Jag har på en arbetsplats råkat ut för en person som slog ner på allt jag tyckte till om. Allt. Och trots att det mestadels var löjeväckande saker som tycktes om mina tankar (hur viktigt är det vad jag tyckt om en viss film?) så gjorde det mig till slut ändå illa, och då var det bara fråga om en person och mestadels oviktiga frågor.
Jag har också sett hårt arbetande aktivister prata skit om en ledning som de tror inte förstår och som de tycker inte gör något och som verkar urholka verksamhetens själ och hjärta. Det slutade så väl att kritiken till slut framfördes direkt (utan omvägar via internet, det är så länge sedan) och då visade sig att ledningen mycket väl förstått, men kanske inte höll med om allt, och det blev dialog som slutade i ömsesidig frustration över sakernas dumma tillstånd.
Virrigt? Slutsats:
Det är vanligt att vara omedveten om att man kan skada med okänsligt framförd kritik. Folk med narcissistisk personlighetsstörning dras till politiska partier. Djupt engagerade människor har ofta svårt att se problem med sitt agerande i förhållande till hur viktigt de anser sitt budskap vara. De är ingen slump att jag undviker politiska organisationer annat än som passivt stöd.
