Posts Tagged ‘politik’

Spelar åsikten om ämnet någon roll?

Monday, January 6th, 2014

Under min extremt korta och av alla utom mig själv glömda karriär som kulturarbetare, när jag var en del av lyssnarjuryn för P1:s romanpris, så ställdes frågan om man kan tycka om en bok även om man starkt ogillar huvudpersonen. Jag har haft anledning att fundera på det nu när jag läst “Parsifal Direktivet” av Kaj Karlsson. Inte för att jag ogillar huvudpersonen Gustav Sterner, tvärtom. Inte heller för att jag tycker illa om ämnesvalen i boken eller hur de behandlas, tvärtom där också, utan för att jag funderar på vad någon som inte är kompis med genren eller åsikterna som uttrycks skulle tycka om boken. Kort sagt, gillar jag boken för att den är bra eller för att jag håller med?

Jag har tidigare skrivit om Kaj Karlssons första bok “Operation Nordvind”, bland annat avseende hur väl det funkar att skriva böcker med att tydligt politiskt syfte (Spänning och politiska agendor, på olika vis), och det perspektivet är aktuellt även i “Parsifal Direktivet”. Såklart att det är, givet Kajs uppenbara samhällsengagemang och rättspatos. Apropå det kan man läsa hans blogginlägg “Att skriva Parsifal Direktivet”, det säger en del om vilket engagemang som krävs för att lyckas, och orka, ge ut en bok.

I “Parsifal Direktivet” får man följa ett intrångsförsök på Ringhals kärnkraftverk, utfört av huvudpersonen i förra boken Gustav Sterner och hans följeslagare, och här ställs jag första gången inför frågan om jag gillat berättelsen lika mycket om jag inte hållit med om att den tar upp ett viktigt ämne och behandlar den på ett sätt jag sympatiserar med. Jag tror att det visst är så att jag redan innan tyckt att frågan om kärnkraftverkens sårbarhet är viktig, men jag är också helt säker på att den trovärdiga beskrivningen av intrånget och känslan av undergång när det börjar bajsa ihop sig som Kaj skapar i boken bidragit till att jag tänker mer på hur sårbar och oskyddad samhällskritisk infrastruktur är.

Det är svårt att sammanfatta den fortsatta handlingen utan att spoliera spänningen, men i sin jakt på att reda ut omständigheterna kring händelserna på Ringhals följer gruppen spår som leder till det ena antagonisten mäktigare och farligare än den andra. Vägen de väljer blir en obeveklig följd av vilka de är och vad de kan, och det är avseende det som jag för andra gången måste fundera över om mina intressen påverkar mitt omdöme om berättelsen. Till viss del är det säkert så, handling med till viss del militär karaktär passar naturligtvis en MÖP som mig, men jag tror också att den militära jargongen i boken är använd så bra att det långt ifrån bara är igenkänning från lumpen utan en tydlig miljöfaktor och ett sätt att effektivt berätta ett militärt skeende (på samma sätt som det är effektiv operativ kommunikation).

I handlingen ingår, precis som i förra boken, ett resonemang kring rätt och fel, och vilka medel som är rättfärdigat att ta till för att uppnå mål man anser goda och rätt. Gustav Sterner har militärens synsätt att det är rättfärdigat med ganska långtgående rättigheter för en underrättelsetjänst, men också en självklar och stark tro på demokrati och försvaret av densamma som jag tyckt mig se vara typisk för svenska yrkesmilitärer. Jag är inte säker på att jag håller med Kaj Karlsson om vad som är rätt och fel i detta (eftersom jag inte vet vad han tycker, n.b.), men jag funderar avseende detta för tredje gången om mitt engagemang i exakt den frågan påverkar mitt omdöme om texten. Förmodligen delvis är säkert det rättvisa svaret, men jag tror att även någon som inte tidigare funderat på hur långt staten får gå i sin maktutövning har stort utbyte av att läsa om hur Gustav Sterner brottas med frågan.

Sammantaget inser jag att en av anledningarna till att jag verkligen gillar “Parsifal Direktivet” är att jag sympatiserar oerhört starkt med att frågan om säkerhet vid kärkraftverk, den militära vinkel och rättfärdigandet av underrättelsetjänstens befogenheter för försvar av demokratin tas upp. Jag tycker också mycket om sättet på vilket frågorna tas upp, och det blir ingen fjärde “frågan om”, jag konstaterar bara att för mig är detta en av bokens starka sidor. Kanske läser jag på grund av mina intressen in ett djup som inte finns, kanske missar jag saker som en mer kritisk läsare skulle observera, men det spelar ingen roll. Boken fick mig att vilja sätta den i händerna på andra för att få fler att tänka på de viktiga frågor som tas upp.

För att det inte skall råda någon tvekan så skriver jag detta i ett separat stycke: “Parsifal Direktivet” är en förträfflig thriller, jag närmast sträckläste den. Jag njöt av hur spänningen byggdes upp, hur förväntningarna på handlingen utveckling växte och av hur jag överraskades av vändningarna den tog. Läs den.

För övrigt såg jag till min glädje att Ny Teknik använde boken som en pik till Vattenfalls Öystein Löseth i sitt utdelande av julklappar. Hoppas reklamen där leder till att fler läser den. Så här såg det ut:

ParsifalDirektivet

En rasande realistisk bok

Tuesday, August 20th, 2013

Andreas Norman har skrivit en skitbra politisk thriller som heter “En rasande eld”. Jag läste några recensioner i prasselpressen, den mest intressanta i efterhand faktiskt, men det var Josh text som fick mig att ta mig i kragen och skaffa boken. Tack Josh!

Upplägget är egentligen inte särskilt originellt, huvudpersonen får ett dokument i sin hand som ljusskygg organisation/er inte vill få publicerat och så följer en spännande katt och råtta-lek. Originellt däremot är de trovärdiga beskrivningarna av huvudpersonens arbetsplats (UD), det lilla hackerkollektivet och de ljusskygga organisationerna. Eftersom Andreas Norman både kan hantverket med spännande texter och kan ge liv åt sina karaktärer blir resultatet osedvanligt bra, men jag hade v e r k l i g e n hoppats att inte verkligheten skulle hinna ifatt dikten så förtvivlat fort. Jag vill inte gå in på detaljer för att inte förstöra läsnöjet, men utvecklingen som affären med David Miranda tagit har känts som att få delar av boken presenterad ur ett utifrånperspektiv. Jag tänkte mycket på Snowden-affären när jag läste boken, men den skrevs innan dess, och nu så ser alla delar som jag har en möjlighet att ha kännedom om i boken fått en möjlig parallell i verkligheten. Ett spoilerfritt exempel från aftonbladet om sveriges relation till GCHQ får tjäna som exempel (via Opassande).

Jag hade faktiskt inte väntat mig att västländer skulle börja trakassera välrenommerade journalister på ett så uppenbart sätt så snart, men nu när det hänt är det några frågor som väcks. Hur tänker man kring balansen mellan att skrämmas rejält så ingen vågar knysta men ändå inte så mycket att folket röstar in piratpartier i alla europeiska parlament de närmsta åren? Att gå så hårt åt någon som har resurser att tala för sig så som man gjort med David Miranda tyder i mina ögon på att man antingen har så bra pli på valkampanjerna eller så bra hållhakar även på de oberoende kandidaterna att man helt enkelt skiter i vilket och kör på så länge det finns kabelteve till alla. Jag hade nog inte heller väntat mig att en kör av övervakningssamhällets grindavkter skulle stämma upp i så dumma ifrågasättanden av David Miranda. Någon hävdade att han minsann ljög när han sa att han inte fått tillgång till advokat eftersom de vänliga förhörsledarna i sin godhet kunde kalla in en som de kände (och får svar). Jag menar, att acceptera en sådan advokat skulle till och med vara dummare än att be en mäklare om tips en besiktningsman av huset man tänker köpa. David Miranda hade visst också blivit bjuden på vatten, men eftersom han läst del fyra av Harry Potter så nekade han klokt nog att dricka något som inte kom ur en förseglad burk eller hans egen fickplunta.

När jag snokade runt på The Guardians hemsida hittade jag en liten relaterad dialog som vill belysa hur integritetskränkande avlyssning kan vara även om den inte resulterar i ens mail i klartext hos en myndighetsperson eller arbetsgivare, den kan jag inte undanhålla. God natt, sov gott, och dröm inte om hur du kanske behöver tänka igenom en strategi för hur du klarar ett förhör utan att kompromettera dig av misstag.

Bara vad man kan vänta sig i Chancellor Sutlers Storbritanien

Tuesday, August 20th, 2013

Man borde inte vara förvånad, men jag är förvånad. Man borde bara kunna konstatera att Piratpartiet hade rätt om vart terroristlagar och övervakning är på väg, men Piratpartiet gick inte tillräckligt långt i sin beskrivning av möjliga följder.

När David Miranda kvarhölls på Heathrow på sin väg från Berlin till Rio de Janeiro var det inte vilken svartmuskig man som helst som kvarhölls, han är sambo med Glenn Greenwald, the Guardian-journalisten som är Edward Snowdens kanal för läckor om NSA. Det var inte heller bara det att de tog ett snack med honom, de höll honom i de maximalt 9 timmar de får hålla någon utan formell anklagelse, misstanke etc., och de tvingade av honom lösenord till dator, telefoner USB-stickor och externa hårddiskar och beslagtog dem.

Jag är närmast förstummad. Att de kan med? USA
hävdar så klart att de inte begärt någons kvarhållande, men att de fick en förvarning om att David Miranda skulle stoppas. Någon kommenterade på twitter att de lovar detta på samma sätt som de lovade att de inte avlyssnade amerikaner. I the Guardian orsakade händelsen en live-rapportering om reaktioner från parlamentsledamöter, Brasilianska ambassader, pressfrihetsorganisationer och upprörd allmänhet som är värd att följa.

Myndigheterna ville såklart veta vad David Miranda hade för information med sig, han var trots allt på väg med ett antal hårddiskar från Laura Poitras hem till Glenn, men det är ingen tvekan om att meningen också var att trakassera Glenn Greenwald. The Guardian har dock tagit åt sig lite, plockat upp handsken och avslöjat hur myndighetspersoner tidigare krävt, och fått, hårddiskarna med Snowdens avslöjanden som fanns på tidningen och pulveriserat dem i källaren. Kina, Ryssland, USA och EU. Chancellor Sutler.

Den däringa femenismen

Thursday, March 21st, 2013

Feminism är en samling rörelser som syftar till att definiera, upprätta, och försvara kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter.

Dessa rörelser har sitt existensberättigande i de omotiverade skillnader som finns avseende kvinnor och mäns möjligheter, och de fokuserar naturligt nog på de områden de engagerade i dessa rörelser upplever som viktigast för dem. Fokus varierar såklart med de engagerades kulturella ursprung, sociala och ekonomiska status och politiska uppfattning, vilket gör att spännvidden på åsikterna som sammanfattas av begreppet feminism är helt enorm. De finns de som har som mål att uppnå jämställdhet mellan könen i de frågor de fokuserar på, dessa kan man kalla “de flesta” eller “den överväldigande majoriteten”. De finns de som till exempel hyllar en före detta professor som forskade på våld i nära relationer utifrån föreställningen att manliga nätverk utför ritualmord på barn, dessa kan man kalla “idioter”.

Det finns också en uppfattning att feminism står i ett motsatsförhållande till jämställdhet eftersom feminister arbetar för att stärka kvinnors möjligheter i de ovan beskrivna områdena. Det man då missar är att “de flesta” och “den överväldigande majoriteten” strävar efter att stärka kvinnors möjligheter tills dess att jämställdhet uppnåtts, inte mer, och det går inte att undgå misstanken att man för att se motsattsförhållandet mellan feminism och jämställdhet tar fasta på vad “idioter” säger och generaliserar deras åsikter till att gälla “de flesta” och “den överväldigande majoriteten”. Visst låter det dumt?

Begreppet feminism anses vidare i vissa kretsar vara så nedsolkat av vad “idioter” har sagt att man i dessa kretsar inte kan låta bli att omgående sluta tänka när man hör eller ser det ordet och istället utmåla alla som närmar sig begreppet feminism som fan själv, oavsett om de försvarar könsneutrala barnkläder eller teorier om systematiska ritualmord. Begreppet feminism är ett alltför vitt begrepp för att behandlas på det viset, och de som generaliserar så omöjliggör en vettig dialog eftersom de ställer folk till svars för åsikter de inte har.

Ni som känner att ni vill diskutera vilka typer av idioter det finns som även kallar sig feminister, kan inte ni diskutera detta, sakligt, med dem ni anser vara idioter? Istället för att beskriva på vilket sätt dessa idioters idéer är idiotiska så fort ni misstänker att någon kommer att nämna ordet feminism? Det blir nämligen tröttsamt att läsa oändliga uppatser om varför olika typer feminism är dumma så fort någon undrar om vi inte bara kunde behandla varandra som människor för en gångs skull.

Ni som ifrågasätter engagemanget i feministiska frågor med motiveringen att andra än kvinnor också har det svårt och kan behöva lite engagemang (det kan vara män, muslimer, kristna, svarta, vänsterhänta etc.), och hävdar att feminismen tar oproportionellt mycket utrymme i debatten i förhållande till problemets omfattning och därmed skymmer andra missförhållanden, den uppfattningen framstår som så underlig för mig att jag inte finner ord att förklara felet med den, vilket i förbigående sagt inte precis tillhör vanligheterna. Eller, jo, så här: engagera er själva, då, i det ni tycker är viktigt, alla orättvisor har behov av engagerade människor som strävar efter förändring till det bättre, och de som har engagerat sig för feminism är troligen för upptagna med sitt för att ägna sig åt frågor som andra ömmar för. Visa lite förståelse för att de som engagerar sig jättejättemycket för feminism, eller något annat, faktiskt också upplever ett jättejättestort fel som behöver rättas till.

Allt det här skrev jag för att jag blev lite missmodig av att läsa några kommentarstrådar hos några piratpartifavoriter

Kanske överreagerar jag, det verkar trots allt inte vara mer än en handfull sorgetroll som engagerar sig mot f-ordet, i så fall är detta enbart terapi för min egen del.

Kanske någon tycker att en kommentar om bråket kring debatten mellan Janne Josefsson och Maria Sveland kunnat passa, men jag tycker inte att ett bråk mellan två arroganta och självgoda skitstövlar är så intressant. Fast Mymlans kommentar är bra. Och Deepeds. Och Opassande. Metadiskussionen blev bra i alla fall, det finns trots allt de som tänker efter och som dessutom inte ständigt har otur när de gör det.

Om att kliva ner i en kommunikationsflod

Wednesday, March 6th, 2013

Räckan av dumheter som uttrycks på twitter kan vara helt bedövande. Hela twitter verkar bestå av seriella missuppfattningar, raljerande förenklingar och en medveten eller av lathet jävligt rundhänt förhållning till fakta och verklighet. Viktigast verkar vara att medvetet missuppfatta sina meningsmotståndare så att man kan vara rolig på deras bekostnad. Allt detta skullle kunna fått mig att tycka att twitter är skit, men då hade jag behandlat twitter som upphovsrättsindustrin behandlar internet, och det hade i sin tur varit som att ha medvetet missuppf… ja, som att typ twittra om det. Cirkelresonemang. Förlåt. Men jag undrar på allvar vad det är som gör att tonen folk har när de svarar okända människor på twitter är så tillspetsad och näsvis.

Twitter är inte det man i mörka stunder tycker att det verkar fyllas av, det är bara en kanal för kommunikation, och den kan användas på olika vis. Vissa använder den så som beskrivet ovan, och det är lätt att hålla med Rasmus Fleischer i det han i sin frustration skriver på sin blogg, men det gör i sin tur att andra kan använda twitter som ett sätt att sålla agnarna från vetet när det gäller vilka som kan vara värda att lyssna på. Har de ljugit och raljerat om argument de hittat på att meningsmotståndare sagt diskvalificeras de snabbt och lätt från listan av människor vars uttalanden man kan ta på allvar. När det gäller journalister eller politiker och tyckare på låg och mellannivå blir en sådan lista rätt kort, medan proffstyckare och de lite mäktigare av riksdagspolitikerna uttalar sig mer sansat. Jag stryker emellertid dem också från listan så fort jag misstänker att de låter sina underhuggare och karriärsugna beundrare sköta den lite mindre snygga kommunikationen för att de inte själva skall riskera att stå till svars för hur mycket galenskaper som helst om de hamnar hos Tomas Ramberg i Ekots lördagsintervju (det räcker med de tveksamheter de kläcker ur sig i riksdagen och av medieträning präglade tv-uttalanden för att Tomas Ramberg skall ha material nog).

Sa jag att jag inte orkar med twitter? Det är en kanal för kommunikation jag är glad över att inte behöva kliva ner i. Man inte kan kliva ner samma kommunikationskanal två gånger, men jag vill inte göra det ens en gång, geggan ser helt enkelt för osmaklig ut från där jag sitter och betraktar den.

Exempel:
Seriell missuppfattning, när Cyklistbloggen twittrar en fråga om snöröjning, någon kommenterar och sedan svarar någon ansvarig på första kommentaren, typ istället för på frågan, och så svämmar tonläget över.

The Pirate Bay påstår att de numera är baserade i Nordkorea, vilket får medie- och kulturarbetare att medvetet missuppfatta Piratpartiet som sammanhörande med The Pirate Bay.
Fakta får stå tillbaka för möjligheten att formulera sig snärtigt och otrevligt.

Instagram skapar en Android-app och genast uppstår konsensus om att det är okej att utrycka sig nedvärderande på ett jag har svårt att tänka mig att man skulle göra någon annanstans.

På lite avstånd ser det mesta okej ut

Thursday, October 4th, 2012

Det är inte alls en bokblogg, men…
Jag har tänkt lite på “W eller minnet av barndomen” av Georges Perec, och hur jag i slutet, lätt förfärad av innehållet, kände mig lite dum efter att ha gått på den romantiserande inledande beskrivningen av ett helt fruktansvärt samhälle. Det är säkert 10 år sedan jag läste den, så det kan ju hända att jag minns lite fel, jag reserverar mig för det. Boken handlar om ett samhälle där män och kvinnor hålls åtskilda, och huvudspåret är de problem som följer av att ha organiserat samhället på det viset. I början beskrivs problemen som lite sorgset romantiska, med barndomsvännerna som skiljs åt och där den unge mannen försöker få kontakt med sin väninna och möjliga älskade genom att försöka smita iväg till kvinnorna på natten. Som läsare inser man att den driften ju är så stark att det krävs extraordinära åtgärder för att genomdriva åtskillnaden, och så konstaterar man sorgset det logiska i att det såklart är belagt med dödsstraff att ens försöka något dylikt. Galenskaperna eskaleras sedan i takt med att ordningen som styr vem som får fortplanta sig med vem beskrivs, och det hela tiden visar sig behövas hårdare metoder och resultera i mer och mer skoningslös konkurrens, och berättelsen går med grym logik mot att beskriva ett samhälle som är helt omänskligt även om det helt och hållet utgår från mänskliga drifter och behov. Hur robust och motståndskraftig mot uppror kontrollapparaten är beskrivs inte alls, det är inte en del av poängen med boken, även om jag hela tiden hade en fråga i bakhuvudet om varför de inte stormar bastiljen.

Nå, det boken säger mig är att det som kan beskrivas som i ett romantiskt skimmer i en ända av systemet lätt kan resultera i ofattbara grymheter i andra ändan, och det enda som hänt på vägen är en orsak-verkan-kedja styrd av mänskliga drifter och tillkortakommanden. Jag försöker komma ihåg det då regeringen pratar om att det måste löna sig mer att arbeta så att drivkraften att skaffa sig ett jobb blir större, när man hävdar att invandringen måste begränsas eller då det ställs krav på hårdare tag mot brottslingar. Med rätt distans till företeelserna kan det verka som vettiga eller i alla fall inte helt skogstokiga idéer, men det räcker med att tänka på egna upplevelser av arbetsförmedlings byråkrati, de tre senaste nyheterna om migrationsverket eller tanken på vilka som egentligen styr på fångvårdsanstalter för att inse att många enskilda mänskliga beteenden redan dragit systemet vi har idag åt det omänskliga hållet.

Boken säger också något om storleksordningen på tvångsåtgärderna som krävs för att kuva mänskliga drifter. Det finns mer produktiva saker för en stat än att lägga sina resurser på att försöka begränsa dem.

Det är för ditt eget bästa, och så stoppar det mobbing

Wednesday, August 22nd, 2012

Om man läser tidningarna verkar det som om man har tagit fram ett undermedel mot mobbing. Enligt Göteborgs-Posten så har nätmobbare kunnat gömma sig bakom en signatur på ett webbhotell utom räckhåll för svenska myndigheter, och polisen har i princip stått maktlös mot förtal som sker via internet Detta kan ställas tillrätta genom att datainspektionen får möjlighet att bötfälla mobbare och företrädda offer i domstol bötfälla mobbarna. Vad som inte står, och som jag därmed förmodar att journalisterna inte heller har frågat sig, är hur datainspektionen skall kunna se vem som gömmer sig bakom ett alias på nätet om inte ens polisen, med allt vad de har av tvångsåtgärder, kan se det? Det verkar också lite tveksamt tycker jag att en myndighet som är satt att bevaka hur företag, privatpersoner och andra myndigheter hanterar data dessutom skall få befogenhet att beivra ett generellt (teknikneutralt!) brott som förtal. Inget om detta i Göteborgs-Posten.

Läser man Svenska Dagbladet ser man att det är polisen som fått tillgång till abonnemangsuppgifter bakom en ip-adress även för brott som inte kan ge fängelse, vilket av artikelförfattarna exemplifieras med nätmobbing och av alla andra uppfattas som fildelning (men jag släpper den pucken). Jag förstår bättre vad lagen innebär och syftar till efter den artikeln, men jag kan inte låta bli att fråga mig vad mobboffer vinner på att alla sveriges ungdomar lär sig använda anonymiseringstjänster. Och jag håller med Anna Troberg.

Det verkar som om man tror att mobbing på nätet är värre och mer svårupptäckt än den vanliga skolgårdsmobbingen och att det därför behövs speciella åtgärder. I själva verket är det ju så att skolgårdsmobbing har allt, precis allt, som nätmobbing har, plus rätt mycket större möjligheter till fysiskt våld. Ett offer för nätmobbing kan dessutom faktiskt visa omvärlden vad han blivit utsatt för, till skillnad från skolgårdsmobbing som ju till och med förnekats vara ett problem alls av skolor och deras kommuner till och med i fall där offret drivits till att ta sitt liv, och ett offer för nätmobbing har betydligt större möjligheter att försvara sig är ett ensamt barn på en skolgård.

Nu skall jag kolla hur det blir med abonnemanget hos Anonine, det verkar ju som om PPTP som Ipredator använder baserats på något gammalt läckigt och buggigt Microsoftprotokoll medan Anonine erbjuder en möjlighet att koppla upp sig med OpenVPN. Under tiden kan skolor och fritidsgårdar använda den dokumenterade nätmobbingen till att hitta och stoppa den vanliga skolgårdsmobbingen.

Uppdatering
Karl Sigfrid förvånar lite genom att knipa billiga poänger på ett par halmgubbar han byggt av Anna Trobergs resonemang, Anna svarar sådär snyggt så att det både blir svårt att försvara att LEK hjälper mot mobbing och att vrida tillbaka debatten till att handla om terrorism.

Skolavslutning

Thursday, June 14th, 2012

Säsongens omgång av debatten kring skolavslutning i kyrkan eller ej har varit ganska lugn, även om vissa debattörer yttrar en del starka känslor kring evenemanget. Själv har jag för första gången sedan gymnasiet varit på skolavslutning i kyrkan och har en färsk förstahandserfarenhet att komplettera bilden med, självklart helt opåverkad av min avsaknad av tro på gudar och min skepsis till den kyrkliga gemenskapen.

Jag kände mig inte alls bekväm med att vara i kyrkan på skolavslutningen. Det är en sak om någon gifter sig, döps eller begravs eller så, då händer det lite och så kan jag le i smyg åt pratet om gud, men nu jag hade nog känt mig mer bekväm i en moské. Där hade jag inte känt något implicit krav på att vara en del av den i mitt tycke rätt konstlade gemenskapen under Gud, utan hade kunnat betrakta det som en välkommen men utomstående besökare.

För min del är det hela rätt enkelt: skolan skall vara oberoende av olika trossamfund och därmed bör inte skolavslutningar eller annan verksamhet av obligastoriskt slag äga rum i kyrkor eller andra religioners tempel (förtydligande för eventuella debila dårar som letat sig hit: studebesök naturligtvis undantagna). När jag kollar runt lite bland olika kommentarsfält verkar det som att de vanligaste argumenten för avslutningar i kyrkan är att det är en gammal tradition och att det beslutats i demokratisk ordning bland eleverna (eller någon variant på det, typ att “alla” vill det eller alla fall en majoritet). För det första tror jag inte ett dugg på att det är en gammal tradition i sverige. Vid vissa skolor kanske, men det finns gott om vittnesmål från folk som aldrig varit i kyrkan på skolavslutningen vilket för mig tyder på att det snarare än gammal tradition är i linje med samma nymoralism och nytraditionalism som gjort att den fina gamla svenska 80-talstraditionen toplessbadandet försvunnit. För det andra blir saker inte automatiskt demokrati bara för att de flesta vill det. Att med majoritetsbeslut tvinga in icketroende (eller de med andra religiösa övertygelser) i en kyrka är nästa lika dumt som att två röstar ja till att slå en tredje.

Egentligen är det ju ingen jättegrej, det rör sig inte om mer än en timme eller två, men jag tycker tycker att principen är viktig. Staten är skild från Kyrkan av en mycket bra anledning, de stater där religion spelar stor roll i styrande är alla betydligt mindre trevliga att leva i en Sverige. Det blir dessutom fler och fler i Sverige som inte ser kyrkan som ett ställe för dem, och då menar jag verkligen inte den faktiskt förhållandevis lilla skara som kommer hit från ställen med andra religioner och traditioner utan att Sverige är en de mest sekulariserade länderna i världen och att svenskar lämnar kyrkan på löpande band [citation needed].

Åt det MÖPiga hållet

Wednesday, May 9th, 2012

Det här inlägget är så försenat att det nästan blir aktuellt eftersom det handlar om en bok som kom ut för så länge sedan att det snart är dags för dess uppföljare. Att det är så sent kan bero på att jag tycker att det är så himla kul att fundera kring böcker jag läst att det dels blir svårt att samla tankarna till något som går att skriva så att det går att läsa, dels känns det orättvist att välja en bok när jag skriver så himla sällan om böcker. Nu spelar det ju bara måttlig roll för bloggar som min som har ungefär lika många läsare som stolar kring köksbordet.

Nå, jag har alltså läst Midvintermörker av Lars Wilderäng, flera gånger faktiskt, varav minst en med någon form av karttjänst på en bildskärm i närheten. Precis som Jan Guillous böcker om Hamilton så känns det att boken är ett politiskt debattinlägg och precis som den gamla “Operation Garbo” så beskrivs ett anfall mot Sverige i rätt många olika beståndsdelar. Till skillnad från Jan Guillou så har inte Lars Wilderäng skapat någon superhjälte som får alla som Jan ogillar att framstå som idioter, till skillnad mot Operation Garbo är skeendet tillräckligt begränsat för att de olika delhandlingarna skall vara möjliga att hålla i huvudet utan att det känns som om någon delhandling saknas för berättelsen som helhet. Inga, absolut inga, jämförelser i övrigt.

Fast jämförelser är ju jätteroliga att göra, jag kommer att återkomma till det tror jag. Först lite om boken. Den handlar om hur Ryssland intar Gotland för att säkra driften av Nordstream och hur svenska förband och Sveriges ledning försöker försvara sig (eller “oss”, men låter inte det lite hockey-VM?). Nå i alla fall, det blir tillräckligt mycket försvar för att räcka till både en spännande historia och kritik (mest i form av total sågning) av Sveriges försvarpolitik och nivån på förberedelser inför kriser. Även om sammanhangen såklart inte är helt realistiska så känns detaljerna rejält genomarbetade och trovärdiga, vilket ger ett gediget och realistiskt intryck. Jämför med t.ex Fucking Åmål som många tyckte var så oerhört realistisk när själva handlingen, klassens tönt kommer ut som homosexuell och blir ihop med snyggaste plugget i tjejen som också plötsligt upptäcker att hon är gay, på högstadiet, inte är ens nära att kunna hända, men där realismen i detaljer är total och skapar det realistiska intrycket.

I Midvintermörker är de orealistiska sakerna att Ryssland skulle behöva ta till vapen för att lägga beslag på Gotland, att det i så fall skulle finnas fungerande svenska förband på ön, att dessa skulle ha tillräckligt mycket skarp ammunition, att det skulle kunna flygas in en knippe stridsflygplan från en vältajmad beredskap på Island etc. Det spelar ingen roll, för givet dessa av författaren skapade förutsättningar så har det blivit en trovärdig och spännande historia med ett riktigt högt tempo i handlingen, utan att de vanliga sidvändartvingande teknikerna blir så där jobbigt Läckbergska. Visst slutar styckena i cliffhangers, men det är trots allt en väv av parallella skeenden som inte har behövt krystas fram som en elefantunge utan finns där helt naturligt. Mycket bra. En annan sak jag kan vara lite känslig mot är när man först i en berättelse presenterar en massa fakta, personligheter eller relationer för att sen kanske kunna koncentrera sig på intrigen (vad vet jag, jag kommer inte så långt i den typen av böcker). I det avseendet ligger berättelsen lite och tassar nära gränsen för det tillåtna, i alla fall när det gäller fakta. Fast inte Asimov Sci-fi, tack gud, eller återigen, någon av alla dessa förbannade deckare. Nå, det blir mycket av utrustning, stridsfordon och beväpning, liksom kommentarer till politiska beslut, men jag tycker att det är okej, eller kul till och med. Det sänker inte tempot och rätt mycket av det tekniska behövs för att man skall ha en aning om det taktiska, vilket betyder mycket för spänningen och kritiken mot politiken, dessutom är många detaljer direkt kritik mot politik vilket ju ändå är ett av huvudsyftena med boken (antar jag). Och visst, en del hade säkert kunnat skippas, men då hade det varit en annan bok med ett annat syfte, och inte nödvändigtvis bättre. Tempot gör också att det kanske lite tunna karaktärsbyggandet inte spelar någon roll, och då vill jag ändå mena att personerna i boken är intressanta och tänker tankeväckande tankar gör avvikande avvägningar, lååångt ifrån den vanliga deckarnivån (hej, polisen Mia). Det märks att Lars Wilderäng har lätt för att skriva och att han övat mycket genom bloggandet, för drivet och flytet är enastående. Sedan kanske det är så att fördjupning av personer inte är hans grej, att han har andra författarmässiga talanger, och då riskerar det bara att bli jobbigt och alkoholiserad småstadskriminalkommissarie om han skulle försöka för mycket med det. Då läser jag hellre en thriller i 190 (eller 70, 75 om man pressar plattan i mattan, lite över vad ryss-/grodjävlar kan springa i alla fall). Eller så är personutveckling och -fördjupning hans grej det också och då kommer uppföljaren att vinna priser.

Lars Wilderäng gav ut boken själv, för ingen på något förlag ville väl få frågan vem som i helvete trodde att en bok om krig i Sverige, med Ryssland, skulle sälja? Att misslyckas med en förbannad deckare är nog mer comme il faut. Nu har boken sålt bra, supercoolt, och ges ut av ett förlag som verkar riktigt skoj, faktiskt.

Och tänk nu när ni läser boken på att döden på larvfötter på Gotland är från P4 Skövde, på schlätta, så att ni tänker er deras repliker på den mest gruvliga väschöttska. Det blir ännu bättre då, jag lovar!

Varför har jag nu ägnat så mycket tid åt att skriva om just den här boken? Säg det. Kanske för att den är av en så ovanlig typ och så ovanligt skriven? Förutom att jag gillar den såklart. Men jag gillar massor av böcker som jag inte skrivit om, Robert Karjels Gå över gränsen och Kaj Karlssons Operation Nordvind för att nämna två i samma genre, men de kommer jag nog inte nämna mer än i denna texten. De är för övrigt riktigt bra båda två, Operation Nordvind är dessutom utgiven på eget förlag, men de är mer som vanliga böcker, som, öh, litteratur, typ, om du fattar. Midvintermörker är lite mer ett arrogant långfinger åt konventioner (även om den följer vissa konventioner såklart, vi snackar inte The naked Lunch eller så). Och åt fastighetsmäklare. Jag gillar det arroganta draget i mycket av inläggen på hans blogg Cornucopia, det är okej att skriva självsäkert om man kan backa upp det med kunskap, och saker som är skrivna med för mycket förbehåll och tveksamhet blir lätt lite tråkiga. Jag gillar the bloggare formerly known as Blogge av samma anledning. Egentligen är jag våldsam motståndare till att bli provocerad till att tänka själv, men när det sker på ett intelligent sätt…

Om jag skall våga mig på fler jämförelser så är det tydligt att det inte är hur kul en bok är att läsa eller hur bra skriven den är (kanske samma sak) som avgör om den blir utgiven av ett förlag eller ej. Anders Jallais trilogi om Sveriges förhållande till Nato, Palmemordet, ubåtskränkningar och, tror jag, Estnoias förlisning, innehåller mycket intressanta påståenden och är lite småspännande, men ligger långt efter de egenutgivna Operation Nordvind och Midvintermörker i allt utom sensationella avlöjanden. Sensationer säljer, och jag hoppas att Jallais böcker säljer, inte minst eftersom jag är barnsligt förtjust i konspirationsteorier och för att det verkar som om det faktiskt ligger en del i det som han hävdar. Jag läser såklart allt av Anders Jallai också, inklusive hans blogg, men jag skulle inte rekommendera det lika lätt till folk som inte är intresserade av de rätt specifika saker han skriver om. Han har andra kvaliteter. Om bara en liten del av det han påstår i sina böcker är sant så har han lyckats gräva fram rätt så uppseendeväckande saker, och med tanke på att, och hur, han lyckades hitta den nedskjutna DC3:an så har han en viss trovärdighet.

MÖP då? Det är väl inget måste, men det hjälper.

Jymden

Friday, April 27th, 2012

När man bemöter påståenden eller förslag som är en liten bit bortom det man själv betraktar som rimligt löper man en risk att förolämpa de man diskuterar med. Om man antar att de trollar eller skojar fast de menar allvar så har man ju inte visat den respekt varje allvarligt menat förslag förtjänar, om man tar förslagen på allvar fast de är menade som skoj eller trolleri så förolämpar man deras intelligens genom att tro att de faktiskt är så, öh, okunniga att de tror på tokigheterna. Det sistnämnda innebär dessutom att man hugger på trollbetet, vilket så klart är pinsamt att göra. Jag orkar i alla fall inte debattera eländet utan hoppas vid röstningen på de lite mer lågmälda medlemmarna, på samma sätt som när Christian Engström röstades in i partistyrelsen (eller var det -ledningen?) och det visade sig att det som verkade vara en majoritet för galenskaper i forum och bloggar visade sig vara en minoritet när det gällde. Jag tror det vinnande förslaget fick 70% av rösterna och jag får fortfarande ont i huvudet när jag tänker på diskussionerna efteråt.

Det har lagts inte mindre än tre motioner om rymden till Piratpartiets årsmöte.

I princip är det inte fel för partiet att ha en åsikt om rymdforskning och rymdresor, men några saker gör att jag hoppas på avslag i sin helhet, med tilläggsyrkanden och allt, för just de här motionerna.

1. Oseriöst. Uppblandat med allmängiltiga formuleringar om vikten av forskning finns formuleringar som förhåller sig till fysik på samma sätt som Intelligent Design förhåller sig till läran om evolutionen. Det sänker trovärdigheten även för det rimliga i yrkandena och drar detta med sig till det runda arkivet. Rymdturism å sin sida hamnar i samma papperskorg som alla förslag på en ny multifunktionsarena för att sätta kommunen på kartan borde hamnat.

2. Överdrivet. Med tre motioner av 28 tar rymden en oproportionerligt stor plats på mötet. Man skulle kunna argumentera för att jag i så fall borde skriva lite motioner själv, men dels ligger förmågan för mitt engagemang på nivån att jag röstar, dels anser jag att mötet inte är gagnat av de ytterligare tre tusen motioner jag tycker krävs för att få allt i rimlig proportion.

En av höjdpunkterna i diskussionen tycker jag var när någon ironiserade över ett yrkande (Y06-04) “att Piratpartiet ska arbeta för att EU eller annan överstatlig organisation ska utveckla en lösning för att kommunicera snabbt och effektivt även på avstånd där ljusets långsamma hastighet utgör ett problem”, och fick till svar att visst, bryta det Einsteinska paradgmet kunde vara en lösning, annars var det väl bara att bygga runt fysikens hinder?
(plats för skratt)

Överhuvud taget verkar förespråkarna mest köra någon slags intern tävling i vem som kan trolla upp en fysiker i brygga. Jag tror inte jag kommer att kunna ha något förtroende alls för de jag tycker verkar inblandade i den typen av diskussioner, och tycker det skulle vara tråkigt om de lyckades förvandla Piratpartiet till Högstadiepartiet Rymdmupparna, vilket känns som den av motionerna utstakade riktningen. Antingen det eller ett trolleriexperiment.