Skolavslutning

June 14th, 2012

Säsongens omgång av debatten kring skolavslutning i kyrkan eller ej har varit ganska lugn, även om vissa debattörer yttrar en del starka känslor kring evenemanget. Själv har jag för första gången sedan gymnasiet varit på skolavslutning i kyrkan och har en färsk förstahandserfarenhet att komplettera bilden med, självklart helt opåverkad av min avsaknad av tro på gudar och min skepsis till den kyrkliga gemenskapen.

Jag kände mig inte alls bekväm med att vara i kyrkan på skolavslutningen. Det är en sak om någon gifter sig, döps eller begravs eller så, då händer det lite och så kan jag le i smyg åt pratet om gud, men nu jag hade nog känt mig mer bekväm i en moské. Där hade jag inte känt något implicit krav på att vara en del av den i mitt tycke rätt konstlade gemenskapen under Gud, utan hade kunnat betrakta det som en välkommen men utomstående besökare.

För min del är det hela rätt enkelt: skolan skall vara oberoende av olika trossamfund och därmed bör inte skolavslutningar eller annan verksamhet av obligastoriskt slag äga rum i kyrkor eller andra religioners tempel (förtydligande för eventuella debila dårar som letat sig hit: studebesök naturligtvis undantagna). När jag kollar runt lite bland olika kommentarsfält verkar det som att de vanligaste argumenten för avslutningar i kyrkan är att det är en gammal tradition och att det beslutats i demokratisk ordning bland eleverna (eller någon variant på det, typ att “alla” vill det eller alla fall en majoritet). För det första tror jag inte ett dugg på att det är en gammal tradition i sverige. Vid vissa skolor kanske, men det finns gott om vittnesmål från folk som aldrig varit i kyrkan på skolavslutningen vilket för mig tyder på att det snarare än gammal tradition är i linje med samma nymoralism och nytraditionalism som gjort att den fina gamla svenska 80-talstraditionen toplessbadandet försvunnit. För det andra blir saker inte automatiskt demokrati bara för att de flesta vill det. Att med majoritetsbeslut tvinga in icketroende (eller de med andra religiösa övertygelser) i en kyrka är nästa lika dumt som att två röstar ja till att slå en tredje.

Egentligen är det ju ingen jättegrej, det rör sig inte om mer än en timme eller två, men jag tycker tycker att principen är viktig. Staten är skild från Kyrkan av en mycket bra anledning, de stater där religion spelar stor roll i styrande är alla betydligt mindre trevliga att leva i en Sverige. Det blir dessutom fler och fler i Sverige som inte ser kyrkan som ett ställe för dem, och då menar jag verkligen inte den faktiskt förhållandevis lilla skara som kommer hit från ställen med andra religioner och traditioner utan att Sverige är en de mest sekulariserade länderna i världen och att svenskar lämnar kyrkan på löpande band [citation needed].

Dåliga böcker

June 12th, 2012

Jag vet, det skulle troligtvis inte bli något mer inlägg om böcker, men jag råkar läsa en del halvbra underhållning nu och reflekterar över varför den inte lämnar något annat intryck än det magsura som nog kommer att följa (eftersom jag inte skrivit vad jag tycker än är det än så länge bara sannolikt att det inte blir något snällt. Rätt så sannolikt).

Jag håller på att avsluta Bourne-trilogin av Robert Ludlum (det var inte jag, jag var full och jag svääär att jag råkat snöa in på thrillers/spionromaner av mycket högre kvalitet och förresten så var den första boken helt okej), och har sällan sett en bok så präglad av ett maniskt tvång att veckla in en intrig. Läsningen blir som att zooma in på en mandelbrotmängd, det visar sig hela tiden nya detaljer, och precis som med mandelbrotmängden är det mer av samma som visar sig. Jason Bourne eller hans (utökade) familj tar sig till något nytt ställe och Carlos Schakalen lyckas med några dittills inte avslöjade medlöpare upptäcka det hela, därefter dödas alla icke centrala karaktärer efter att de avslöjat allt de vet för antingen Schakalen, Medusa, CIA eller Bourne. Puh. Jag anade att den litterära kvaliteten skulle vackla lite när jag studerade Ludlums övriga titlar, som verkar en aning klonade på formen “The Humhum Humhumity”, med variationerna “The Humhum Humhumaty” och “…-ety”. Min förhoppning var att det var ett marknadsföringstrick snarare än dålig fantasi, och när jag tänker efter är det inte helt säkert att det primärt är fantasin som brister utan förmågan att hindra sig själv från att skicka allt man kommer på till förlaget.

Det är i alla fall inte lika simpelt som Dan Brown, inte lika bombastiskt nationalistiskt som Tom Clancy, inte lika träiga karaktärer som i en svensk decka… jo, det är precis lika träiga karaktärer som i en svensk deckare. Det var det, nu måste jag gå och läsa klart.

Åt det MÖPiga hållet

May 9th, 2012

Det här inlägget är så försenat att det nästan blir aktuellt eftersom det handlar om en bok som kom ut för så länge sedan att det snart är dags för dess uppföljare. Att det är så sent kan bero på att jag tycker att det är så himla kul att fundera kring böcker jag läst att det dels blir svårt att samla tankarna till något som går att skriva så att det går att läsa, dels känns det orättvist att välja en bok när jag skriver så himla sällan om böcker. Nu spelar det ju bara måttlig roll för bloggar som min som har ungefär lika många läsare som stolar kring köksbordet.

Nå, jag har alltså läst Midvintermörker av Lars Wilderäng, flera gånger faktiskt, varav minst en med någon form av karttjänst på en bildskärm i närheten. Precis som Jan Guillous böcker om Hamilton så känns det att boken är ett politiskt debattinlägg och precis som den gamla “Operation Garbo” så beskrivs ett anfall mot Sverige i rätt många olika beståndsdelar. Till skillnad från Jan Guillou så har inte Lars Wilderäng skapat någon superhjälte som får alla som Jan ogillar att framstå som idioter, till skillnad mot Operation Garbo är skeendet tillräckligt begränsat för att de olika delhandlingarna skall vara möjliga att hålla i huvudet utan att det känns som om någon delhandling saknas för berättelsen som helhet. Inga, absolut inga, jämförelser i övrigt.

Fast jämförelser är ju jätteroliga att göra, jag kommer att återkomma till det tror jag. Först lite om boken. Den handlar om hur Ryssland intar Gotland för att säkra driften av Nordstream och hur svenska förband och Sveriges ledning försöker försvara sig (eller “oss”, men låter inte det lite hockey-VM?). Nå i alla fall, det blir tillräckligt mycket försvar för att räcka till både en spännande historia och kritik (mest i form av total sågning) av Sveriges försvarpolitik och nivån på förberedelser inför kriser. Även om sammanhangen såklart inte är helt realistiska så känns detaljerna rejält genomarbetade och trovärdiga, vilket ger ett gediget och realistiskt intryck. Jämför med t.ex Fucking Åmål som många tyckte var så oerhört realistisk när själva handlingen, klassens tönt kommer ut som homosexuell och blir ihop med snyggaste plugget i tjejen som också plötsligt upptäcker att hon är gay, på högstadiet, inte är ens nära att kunna hända, men där realismen i detaljer är total och skapar det realistiska intrycket.

I Midvintermörker är de orealistiska sakerna att Ryssland skulle behöva ta till vapen för att lägga beslag på Gotland, att det i så fall skulle finnas fungerande svenska förband på ön, att dessa skulle ha tillräckligt mycket skarp ammunition, att det skulle kunna flygas in en knippe stridsflygplan från en vältajmad beredskap på Island etc. Det spelar ingen roll, för givet dessa av författaren skapade förutsättningar så har det blivit en trovärdig och spännande historia med ett riktigt högt tempo i handlingen, utan att de vanliga sidvändartvingande teknikerna blir så där jobbigt Läckbergska. Visst slutar styckena i cliffhangers, men det är trots allt en väv av parallella skeenden som inte har behövt krystas fram som en elefantunge utan finns där helt naturligt. Mycket bra. En annan sak jag kan vara lite känslig mot är när man först i en berättelse presenterar en massa fakta, personligheter eller relationer för att sen kanske kunna koncentrera sig på intrigen (vad vet jag, jag kommer inte så långt i den typen av böcker). I det avseendet ligger berättelsen lite och tassar nära gränsen för det tillåtna, i alla fall när det gäller fakta. Fast inte Asimov Sci-fi, tack gud, eller återigen, någon av alla dessa förbannade deckare. Nå, det blir mycket av utrustning, stridsfordon och beväpning, liksom kommentarer till politiska beslut, men jag tycker att det är okej, eller kul till och med. Det sänker inte tempot och rätt mycket av det tekniska behövs för att man skall ha en aning om det taktiska, vilket betyder mycket för spänningen och kritiken mot politiken, dessutom är många detaljer direkt kritik mot politik vilket ju ändå är ett av huvudsyftena med boken (antar jag). Och visst, en del hade säkert kunnat skippas, men då hade det varit en annan bok med ett annat syfte, och inte nödvändigtvis bättre. Tempot gör också att det kanske lite tunna karaktärsbyggandet inte spelar någon roll, och då vill jag ändå mena att personerna i boken är intressanta och tänker tankeväckande tankar gör avvikande avvägningar, lååångt ifrån den vanliga deckarnivån (hej, polisen Mia). Det märks att Lars Wilderäng har lätt för att skriva och att han övat mycket genom bloggandet, för drivet och flytet är enastående. Sedan kanske det är så att fördjupning av personer inte är hans grej, att han har andra författarmässiga talanger, och då riskerar det bara att bli jobbigt och alkoholiserad småstadskriminalkommissarie om han skulle försöka för mycket med det. Då läser jag hellre en thriller i 190 (eller 70, 75 om man pressar plattan i mattan, lite över vad ryss-/grodjävlar kan springa i alla fall). Eller så är personutveckling och -fördjupning hans grej det också och då kommer uppföljaren att vinna priser.

Lars Wilderäng gav ut boken själv, för ingen på något förlag ville väl få frågan vem som i helvete trodde att en bok om krig i Sverige, med Ryssland, skulle sälja? Att misslyckas med en förbannad deckare är nog mer comme il faut. Nu har boken sålt bra, supercoolt, och ges ut av ett förlag som verkar riktigt skoj, faktiskt.

Och tänk nu när ni läser boken på att döden på larvfötter på Gotland är från P4 Skövde, på schlätta, så att ni tänker er deras repliker på den mest gruvliga väschöttska. Det blir ännu bättre då, jag lovar!

Varför har jag nu ägnat så mycket tid åt att skriva om just den här boken? Säg det. Kanske för att den är av en så ovanlig typ och så ovanligt skriven? Förutom att jag gillar den såklart. Men jag gillar massor av böcker som jag inte skrivit om, Robert Karjels Gå över gränsen och Kaj Karlssons Operation Nordvind för att nämna två i samma genre, men de kommer jag nog inte nämna mer än i denna texten. De är för övrigt riktigt bra båda två, Operation Nordvind är dessutom utgiven på eget förlag, men de är mer som vanliga böcker, som, öh, litteratur, typ, om du fattar. Midvintermörker är lite mer ett arrogant långfinger åt konventioner (även om den följer vissa konventioner såklart, vi snackar inte The naked Lunch eller så). Och åt fastighetsmäklare. Jag gillar det arroganta draget i mycket av inläggen på hans blogg Cornucopia, det är okej att skriva självsäkert om man kan backa upp det med kunskap, och saker som är skrivna med för mycket förbehåll och tveksamhet blir lätt lite tråkiga. Jag gillar the bloggare formerly known as Blogge av samma anledning. Egentligen är jag våldsam motståndare till att bli provocerad till att tänka själv, men när det sker på ett intelligent sätt…

Om jag skall våga mig på fler jämförelser så är det tydligt att det inte är hur kul en bok är att läsa eller hur bra skriven den är (kanske samma sak) som avgör om den blir utgiven av ett förlag eller ej. Anders Jallais trilogi om Sveriges förhållande till Nato, Palmemordet, ubåtskränkningar och, tror jag, Estnoias förlisning, innehåller mycket intressanta påståenden och är lite småspännande, men ligger långt efter de egenutgivna Operation Nordvind och Midvintermörker i allt utom sensationella avlöjanden. Sensationer säljer, och jag hoppas att Jallais böcker säljer, inte minst eftersom jag är barnsligt förtjust i konspirationsteorier och för att det verkar som om det faktiskt ligger en del i det som han hävdar. Jag läser såklart allt av Anders Jallai också, inklusive hans blogg, men jag skulle inte rekommendera det lika lätt till folk som inte är intresserade av de rätt specifika saker han skriver om. Han har andra kvaliteter. Om bara en liten del av det han påstår i sina böcker är sant så har han lyckats gräva fram rätt så uppseendeväckande saker, och med tanke på att, och hur, han lyckades hitta den nedskjutna DC3:an så har han en viss trovärdighet.

MÖP då? Det är väl inget måste, men det hjälper.

Jymden

April 27th, 2012

När man bemöter påståenden eller förslag som är en liten bit bortom det man själv betraktar som rimligt löper man en risk att förolämpa de man diskuterar med. Om man antar att de trollar eller skojar fast de menar allvar så har man ju inte visat den respekt varje allvarligt menat förslag förtjänar, om man tar förslagen på allvar fast de är menade som skoj eller trolleri så förolämpar man deras intelligens genom att tro att de faktiskt är så, öh, okunniga att de tror på tokigheterna. Det sistnämnda innebär dessutom att man hugger på trollbetet, vilket så klart är pinsamt att göra. Jag orkar i alla fall inte debattera eländet utan hoppas vid röstningen på de lite mer lågmälda medlemmarna, på samma sätt som när Christian Engström röstades in i partistyrelsen (eller var det -ledningen?) och det visade sig att det som verkade vara en majoritet för galenskaper i forum och bloggar visade sig vara en minoritet när det gällde. Jag tror det vinnande förslaget fick 70% av rösterna och jag får fortfarande ont i huvudet när jag tänker på diskussionerna efteråt.

Det har lagts inte mindre än tre motioner om rymden till Piratpartiets årsmöte.

I princip är det inte fel för partiet att ha en åsikt om rymdforskning och rymdresor, men några saker gör att jag hoppas på avslag i sin helhet, med tilläggsyrkanden och allt, för just de här motionerna.

1. Oseriöst. Uppblandat med allmängiltiga formuleringar om vikten av forskning finns formuleringar som förhåller sig till fysik på samma sätt som Intelligent Design förhåller sig till läran om evolutionen. Det sänker trovärdigheten även för det rimliga i yrkandena och drar detta med sig till det runda arkivet. Rymdturism å sin sida hamnar i samma papperskorg som alla förslag på en ny multifunktionsarena för att sätta kommunen på kartan borde hamnat.

2. Överdrivet. Med tre motioner av 28 tar rymden en oproportionerligt stor plats på mötet. Man skulle kunna argumentera för att jag i så fall borde skriva lite motioner själv, men dels ligger förmågan för mitt engagemang på nivån att jag röstar, dels anser jag att mötet inte är gagnat av de ytterligare tre tusen motioner jag tycker krävs för att få allt i rimlig proportion.

En av höjdpunkterna i diskussionen tycker jag var när någon ironiserade över ett yrkande (Y06-04) “att Piratpartiet ska arbeta för att EU eller annan överstatlig organisation ska utveckla en lösning för att kommunicera snabbt och effektivt även på avstånd där ljusets långsamma hastighet utgör ett problem”, och fick till svar att visst, bryta det Einsteinska paradgmet kunde vara en lösning, annars var det väl bara att bygga runt fysikens hinder?
(plats för skratt)

Överhuvud taget verkar förespråkarna mest köra någon slags intern tävling i vem som kan trolla upp en fysiker i brygga. Jag tror inte jag kommer att kunna ha något förtroende alls för de jag tycker verkar inblandade i den typen av diskussioner, och tycker det skulle vara tråkigt om de lyckades förvandla Piratpartiet till Högstadiepartiet Rymdmupparna, vilket känns som den av motionerna utstakade riktningen. Antingen det eller ett trolleriexperiment.

En revolutionärs bekännelser

April 2nd, 2012

Man kanske tycker att det är jävla tjuvsamhället, det måste man förändra i grunden, så varför inte bara rasera hela skiten och se vad vi kan lyckas bygga upp i stället? Det finns ju en del fräscha teorier om maktdelning och ägandeskap av produktionsmedlen. Man är en smula revolutionärt lagd, helt enkelt.

Man är nog mest benägen att tycka så om man man inte själv tror att man kommer att drabbas av omvälvningarna och om man har en så stark tro på att människans inneboende kreativitet och godhet att man, naivt kan tyckas, tror att det goda kommar att segra och om någon skulle råka stryka med är det nog bara en av de onda. Eller så kommer kampen att pågå hos några andra så att det räcker om man hejar på från läktaren eller, i värsta fall, gör några inhopp från vilka man tror sig kunna dra sig tillbaka; tänk Che Guevara (även om han fick dra sig ur Bolivia med klövarna i vädret, men principen, mannen, principen!)

När det gäller bok- film- och, framföra allt, musikindustrin är jag revolutionär. Visst, rasera hela skiten, visst, folk kommer fortsätta skriva och spela, visst, Universals VD kanske hoppar från hörnrummet rakt ner i en stor blå jordglob, och ja, kampen pågår definitvt någon annanstans. Jag borde kanske skämmas, historien borde kanske ha lärt mig något, men icke. Jag sitter istället i mitt lilla hörn av världen och hoppas, verkligen, fritt från ironi, på revolution, eller vad det kan komma att kallas när folket vaknar och följer piraterna i deras kamp för Integritet! Kultur! Kunskap!

Marknaden en smula övervärderad, eller bostadsbubblepanik?

February 21st, 2012

Den analysansvariga på Mäklarsamfundet, Claudia Wörnman, säger i en artikel i E24 för ett tag sedan att priset på en bostadsrätt i Stockholm stigit 250% de senaste 15 åren, och att hon inte tror att det är orimligt att vi ser samma utveckling fortsättningsvis. Höhö. Om vi bortser från denne Bagdad Bob så kan man konstatera att de allra flesta (sammanfattning här, jag borde lägga upp Cornucopia i min bloggroll eftersom jag läser där varje dag) betraktar svenska bostäder som övervärderade på ett eller annat sätt.

Oavsett om man kallar den svenska bostadsmarknaden för möjligen en smula övervärderad eller om man utropar systemhotande ekonomisk bubbla så råder det väl ingen tvekan om att svenskar i allmänhet köper sin bostad för att bo i den, vilket i mina ögon gör bubblan mindre systemkritisk än en spekulationsdriven dito. I ljuset av det så blir jag en smula förvånad över hur lite rapportering det varit om Kinas bostadsmarknad. Ekot sände igår om hur de höga priserna på bostäder var ett problem för unga som vill bilda familj. Typiskt är att man fokuserar på problemen för unga (human interest!) och missar de lite större problemen. Visst är det tragiskt med en person som sitter med en högbelånad lägenhet på en vikande marknad, men det illustrerar ändå bara enskilda personliga tragedier. Det lite större problemet är att medelklassen i Kina i stor skala har använt bostadsmarknaden som ett sätt att placera sina besparingar för framtida bruk -ergo symtemhotande spekulationsdriven bubbla. Kineser verkar[citation needed] ha ett större behov än svenskar att stoppa undan pengar för framtiden; pensionen kanske inte är så stor alternativt baseras på en mindre del av en höginkomsttagares verkliga lön, eller så tänker man att pensionssystemet inte har en chans att tåla ettbarnspolitiken. Anledningen att man investerar i just bostäder är att räntan hålls låg och att det inte finns så många alternativ i en folkrepublik, och har på så sätt fått en spekulationsdriven bostadsbubbla. Huga! Dessutom tror jag inte att man riktigt kan äga en bostad i Kina som vi gör här. Men det är en annan femma, tror jag.

Å andra sidan är vi i sverige osunt högt belånade med en osunt stor banksektor med ett osunt stort beroende av bostadslån. Hm, vad är värst?

Disco

January 30th, 2012

Ibland när man lyssnar på låttexter blir man förvånad, och av de gångerna är de oftast för att det är bra; det vanligaste är ju att det är banalt, ointressant eller skrattretande uselt. Den europeiska discon utmärker sig mest genom att vara obegriplig, tänk Baltimoras Tarzan boy eller allt av Scotch, vilket såklart inte gör något.

Most people looked at him with terror and with fear
But to Moscow chicks he was such a lovely dear

Följande rader, däremot, är ett exempel på något så ovanligt som en disco-text med ett syfte, och inte nog med det, ett moraliserande syfte.

In all affairs of state he was the man to please
But he was real great when he had a girl to squeeze

Det är alltså frågan om en text i en popsång som vänder sig mot att dricka sprit, knulla runt och dåligt leverna i största allmänhet. Inte nog med det, språket är en blandning av kontinentaleuropeisk barnengelska, svåra ord (från ett lexikon med stor sannolikhet) och vad som skulle kunna vara en efterapning av slang från någon amerikansk film.

But when his drinking and lusting and his hunger
for power became known to more and more people,
the demands to do something about this outrageous
man became louder and louder.

Låten är naturligvis Rasputin med Boney M, och det känns så galet att det bara kunnat komma från västtyskland på sjuttiotalet. Lyssna på texten, och försök tänka bort Erik Saade och “Popular” när ni hör introt

Jag bara MÅSTE vara med och streisanda Wiehe

December 22nd, 2011

Jag kan inte låta bli att fnissa åt Mikael Wiehe och hans skivbolag, även om jag såklart egentligen borde vara arg och upprörd. Chefen för Wiehes bolag ruttnade på att Sanna Rayman med man och barn spelat in en låt av Wiehe med en egenskriven text och lagt upp på YouTube. Historien berättar sig själv, och jag kan inte låta bli att vara med och streisanda Wiehe och hans genomruttna skivbolag.

Dessutom vore det lite kul att få sitt första cease-and-desist-brev på det här lite gulliga och juridiskt sett ofarliga sättet:

Spårburet äventyr

November 29th, 2011

Spårbunden eller spårburen? Jag har lite svårt att bestämma mig. Frågan om rullstolsbunden eller rullstolsburen är lättare, det är så uppenbart att fordonet både innebär och är ett tecken på en begränsning i rörelsefrihet att skönmålningen som ordet “-buren” utgör snarast är en smula komisk. Med spåren är det svårare. Jag har inte med mig extra mat och dricka och är därmed bunden till och begränsad av spårigheten, å andra sidan kan jag sitta här och blogga framburen på spår. Lite som i en bur faktiskt. Det får bli spårburen, det är det mest pricksäkra begreppet.

Uppdateringar följer:

Tåget stannar till i Mölnlycke. Precis när jag tittar upp på skylten som visar vilket tåg jag sitter på växlar texten till “tillfälligt avbrott”. Ett omen?

Jag har hämtat mitt förstaklasskaffe. Eftersom biljetten inte kostade jättemycket mer än andra klass, och det ingår kaffe, så var det värt en chansning. Oftast brukar tågen på den här sträckan vara mer som gula spårvagnar än tåg, utan märkbar skillnad mellan klasserna, men nu hade jag tur och hamnade i en riktig vagn. Hittills har allt gått bra, som han sa som hoppade från tionde våningen.

Nåja, smörgåsens bäst före-datum hade inte passerats och kaffet var i alla fall varmt. Det kunde varit värre. På samma sätt är det med landskapet som passerar förbi, även om jag i vissa fall inte är säker på det där med bäst före. Det är mycket risiga träd, smutsiga hus med skräpiga trädgårdar, och leriga åkrar. Och dimma. Vintern ser bättre ut när den är vit, fast då skulle nog landskapet utanför röra sig betydligt mer intermittent.

Knappt 20 minuter kvar av resan nu. Det har inte varit mycket till äventyr hittills. Med såpass kort tid kvar vore det väl märkligt om inte allt skulle gå bra, och om det skulle skita sig är jag såpass nära målet det nog skulle gå att lösa ändå. Fast det är å andra sidan jäkligt mycket skog och myrar i småland.

Ett tag såg det ut som om myren utanför var uppdelad i kvadrater, avgränsade av smala stråk av tallar, som om någon för länge sedan försökt dika eländet. Framme om fem minuter.

Resan gick bra, liksom lajvbloggning med telefonen.

Öppna Stasi-arkiven, skåda faran med hemliga tjänster

November 6th, 2011

Debatten om man skall öppna Säpos Stasi-arkiv förs nu i media. Man menar å ena sidan, mot öppnande av arkiven, att strukturer och metoder är viktiga att granska men att man inte kan riskera att eventuellt oskyldiga människors namn dras fram ur arkiven, människor som mycket väl kan få sina och sina anhörigas liv förstörda. Å andra sidan menar man att öppenheten är viktig, att vi inte kan göra upp med vårt förflutna om vi inte känner till det, att människor som idag bara känner sig anklagade eller blir indirekt anklagade då, när de blir explicit anklagade, faktiskt skulle få en större chans att rentvå eller förklara sig.

Jag är för öppenhet, jag anser att vi måste få veta vilka inom media och förvaltning som Stasi ansåg sig ha i sin hand, och jag tycker att ett explicit utpekande är bättre än spekulationer. Som det är nu lämnas fältet öppet för konspirationsteorier och misstänkliggöranden. Det lär inte heller röra fler personer än att media och samhället kan hantera de förklaringar som de påstått inblandade kan tänkas vilja föra fram. Detta är gott och väl, men nu, så här 20-plus år senare, undrar jag om vi inte har en viktigare lärdom att dra av att få se arkiven öppnas: de som fyllt arkiven med innehåll har inte alltid haft så många rätt.

För något verkar i alla fall alla sidor i debatten vara eniga om: man kan inte lita på att det som står i arkiven verkligen stämmer, eller till och med så är det enda man kan veta att de inte stämmer, lite som när man läser i tidningen om något man känner till – det är alltid något fel med som gör att man vrider sig i plågor. Om vi äntligen fick konfronteras med en hemlig underrättelsetjänsts misslyckanden, som jag är övertygad om skulle visa på antaganden gjorda baserat på fördomar, för att ställa sig i god dager hos chefen, av lathet och så vidare, så skulle det bli grymt svårt att hävda att vi skall lita på att FRA hanterar uppgifterna de får fram på ett bra sätt. Lika snabbt skulle man vederlägga villfarelsen att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. Stasi har med allra största säkerhet bedömt både det renaste mjöl som lortigt och den skitigaste byk som skinande vit, även om man mäter enligt deras egen måttstock och låter bli att blanda in medborgarens egen mjölkvalitetsbedömning. Nu styrs inte FRA:s spaning av en lika ond regim som Stasis, än, vilket betyder att de inte är lika långt ut ute och cyklar, men det betyder inte att vi går säkra, bara att det är mindre sannolikhet än i DDR att helt oskyldiga blir släpade ur sängen av beväpnad polis.