Alla måste dansa

Du har varit med om det, det har varit en återkommande plåga så länge du kan minnas, från ditt första midsommarfirande, klassfesten eller partyt i lågstadiet, via mellanstadiedisco, fritidsgårdkonserter, studentfester, gasquer och blandade födelsedagskalas. Ständigt pådriven av människor som hävdar att alla måste dansa, jag med och du med, för att det blir så mycket roligare då. Roligt för vem, frågar sig lag & ordning och mångårig prenumerant? Visst kan det vara kul att dansa, känslan av att vara en del i ett gungande dansgolv där det känns som om kroppen rör sig helt autonomt i takt med musiken, eller när man glider runt salen med en fantastisk partner synkat som om man var ett Borg-kollektiv från deltakvadranten. Nej, det var en lite dålig jämförelse. Däremot framstår danshetsarna som Borger som vill assimilera mig för att uppnå den perfekta euforin, för dem, på dansgolvet. Nå, nu är jag så pass gammal att jag orkar bestämma själv om jag vill dansa eller om jag vill diskutera stavhoppets fyra pendelfaser över ett glas hälsojuice i baren, så dansborgerna blir mer som en kuriositet än ett verkligt problem. Dessvärre är danshetsarna bara ett av symptomen på något mycket mer besvärligt. Det handlar om att vissa typer inte bara så himla gärna vill vara del i en härlig gemenskap, de känner att gemenskapen inte är komplett om inte jag är med i den också, ju fler som är med desto mer fantastisk blir deras egen upplevelse och vad de andra som är med tycker spelar ingen roll så länge de lyder och ser glada ut. Eller dansar. Jag är som gladast om jag lämnas att välja själv.

Gemenskap är bra, stärkande, kul, tillsammans är vi starka, men det blir deprimerande och patetiskt varje gång gemenskapen bara kan finnas om den manifesteras tillräckligt starkt av en ledare eller av att alla “är med”. Det finns så många exempel, jag nöjer mig med att nämna kyrkan, skolklassen och jobbet. Och facket. De som vill känna gemenskapen i sin församling är så välkomna att göra det, men låt mig slippa höra prästens ord om att vi alla är guds lilla fårskock (eller i alla fall att han är vår herde), och att man måste vara ett barn för att ta till sig hans rike. Eller om de formuleras på något annat sätt, vad vet jag. Visst hade det varit praktiskt och kul om sammanhållningen i skolan varit baserad på att klassen höll ihop i vått och torrt och lät alla vara med, men jag tänker att man skulle komma längre om man lät de gemenskaper som bildades av sig själv blomstra, de skulle säkert vara lättare att få dem att bli inkluderande så att alla ville vara med snarare än att låtsas som om en skolresa skulle göra alla till varandras bästa vänner. I det militära blir man utsatt för allehanda teambuildingövningar för att man skall bli en gemenskap, det hymlar man inte med, men det man kräver är att alla skall känna varandra tillräckligt väl för att kunna lösa en svår uppgift ihop, inte att man skall vara en enda stor familj. Det samma borde gälla på arbetsplatsen. Man skulle lätt kunna nöja sig med att alla känner varandra och ser till att göra sitt jobb på bästa sätt och helt lämnar alla krav på att lyssna på käcka konsulter eller tvingas ge varandra positiv feedback på kommando. Facket är både bra och dåligt, mitt fack är jag med i frivilligt, men så verkar det inte vara för alla.

Jaha, det här var ju en inte så munter text, jag undrar om det bara är jag som är lite bitter över att det inte är jag som är ledaren som bestämmer över gemenskapen, om det alla gånger jag gått ifrån lägerelden trots snacket om att jag måste sjunga med berott på att jag inte fått stå i centrum och spela gitarr? The Horror, the horror…..

Tags:

Leave a Reply

CommentLuv badge