Tänk om jag plötsligt förstår känslan hos tokvänstern från 70-talet? Det är inte utan att det känns som staten och kapitalet faktiskt skulle kunna skapa en magnifik motreaktion om de drar åt tumskruvarna bara lite till.
En gammal vänsterklyscha jag brukar flina åt är den om vad historien lär oss. Min koll på den lite mer hårdföra -68-vänsterns ideologiska grund är inte hundraprocentig (så rätta mig gärna), men jag tror man menade att historien lär oss att en liten grupp revolutionärer kan medvetandegöra den stora massans omedvetna kamp genom att underblåsa konflikten mellan arbetare och kapital. Staten skulle fås att visa sitt rätta repressiva ansikte genom sin reaktion på den lilla upplysta klicken sanna kommunisters provokationer, och sedan skulle alla fatta att det var värt att riskera allt för en fin liten revolution. Att alla som försökt göra just detta misslyckats tycker jag är en tydlig indikation på att det inte funkar, det är vad historien lärt mig.
Knutna Nävar, en rockgrupp knuten till KFML(r), skrev en text till melodin till “Proud Mary”, som jag tycker illustrerar vansinnet i tankekjedjan. Låten inleds med ett tal:
-
“1970 svepte en våg av vilda strejker över Sverige. Arbetarklassen gick spontant till kamp för högre lön, bättre arbetsvillkor. Detta blottade bristerna i det gamla KFML. Många i ledande ställning ville tona ner propagandan för revolutionen. De föll av för det spontana, det omedvetna, i arbetarnas kamp. KFML splittrades i en småborgerlig och en revolutionär del. Inom KFML(r), där (r) står för ”revolutionärerna”, inser man att det är kommunisters uppgift att lyfta, förvandla, den omedvetna och spontana kampen till en medveten organiserad kamp för revolutionen. Vi inom KFML(r) ser inte splittringen som någonting dåligt i sig. Tvärt om, splittringen var bra och nödvändig för att kunna ena arbetarklassen på revolutionär grund. Precis som SKP stärktes under Stalin, precis som KKP stärktes under Mao Tse-Tung genom kampen mot högeravvikelser, precis så kommer dagens svenska revolutionära rörelse att stärkas genom kampen mot det småborgerliga inflytandet.
Det lär oss historien.”
Splittringen var bra. Hurra, eller nåt.
Med detta sagt känns det fantastiskt sjukt att leva i en tid när staten plötsligt, och helt oprovocerat, visar ett rätt så repressivt ansikte (FRA, IPDRED 1 & 2, ACTA, Datalagringsdirektivet etc.). När det dessutom får folkliga reaktioner, t.ex. genom att Piratpartiet får tusen nya medlemmar varje gång en sån grej körs ett varv i media, så tror jag att jag kan förstå känslan av att det bara behövs liiite mer repression för att något stort skall hända.
Stora grejer för mig skulle vara att PP kommer in i eu-parlamentet och sveriges riksdag, så jag skulle nog inte passa in bland 70-talets revolutionärer ens om jag delat deras ideologi. Jag tror som sagt inte heller på att provocera fram repressivt beteende från staten, men jag är orolig på riktigt för vad staten hittar på helt utan provokationer.
Uppdatering:
Jag vill verkligen poängtera att jag INTE tror på att provocera fram förändringar, jag är snarare orolig för vad staten håller på att göra på alldeles egen hand
