An artifact of preubiquitous media. Sug på den, Jan Guillou

April 8th, 2009

Jag har precis läst ut William Gibsons senaste bok, Spook Country. Som (inte riktigt) alla vet var det William Gibson som myntade begreppet Cyberspace i sin science fiction-klassiker Neuromancer från 1984. Som en parentes kan jag nämna att jag gick till min bokhylla och letade rätt på boken för att kolla utgivningsåret, istället för att googla den. En parallell med Gibsons tilltag att först skriva en bok om en framtid där datorer är centrala, men inte skaffa någon dator själv förrän boken var klar och då bli förbannad för att han störs av hårddisknatter?

“On the most basic level, computers in my books are simply a metaphor for human memory: I’m interested in the hows and whys of memory, the ways it defines who and what we are, in how easily memory is subject to revision. When I was writing Neuromancer, it was wonderful to be able to tie a lot of these interests into the computer metaphor. It wasn’t until I could finally afford a computer of my own that I found out there’s a drive mechanism inside- this little thing that spins around. I’d been expecting an exotic crystalline thing, a cyberspace deck or something, and what I got was a little piece of a Victorian engine that made noises like a scratchy old record player. That noise took away some of the mystique for me; it made computers less sexy. My ignorance had allowed me to romanticize them.”

Nåiallafall, De senaste böckerna, Pattern Recognition och Spook country har inte blickat lika långt in i tänkt framtid som de förra och varit lite mer …lättlästa, tror jag är en bra sammanfattning. Annars är stämningen lika dystert hotfull men ändå hoppfull, och fokus ligger på det sociala spelet i skuggan av tekniska och samhälleliga förhållanden. I Spook Country konstateras det att tiden från det att man har kunnat ta del av inspelad musik till dess att monopolet på att reproducera inspelningar tillintetgjorts varat mindre än hundra år. En historisk parentes. Popstjärnor refereras till som “an artifact of Preubiquitous media”, ett begrepp som någon gärna får försöka hitta en bra översättning till.

Jag bjuder på citat trots att jag själv måste skriva av texten från en pocketbok:

‘In the early 1920s,’ Bigend said, ‘there were still some people in this country who hadn’t yet heard recorded music. Not many, but a few. That’s less than a hundred years ago. Your career as a “recording artist”‘ – making the quotes with his hands – ‘took place toward the end of a technological window that lasted less than a hundred years, a window during which consumers of recorded music lacked the means of producing that which they consumed. They could buy recordings, but the couldn’t reproduce them. The Curfew came in as that monopoly on the means of production was starting to erode. Prior to that monopoly, musicians were paid for performing, published and sold sheet music, or had patrons. The popstar as we knew her’ – and here he bowed slightly in her direction – ‘was actually an artifact of preubiquitous media.’

Under tiden som utvecklingens tidvattenvåg väller fram gör den drunkande gamla världen sitt bästa för att sabba för den nya. Man begår brott, ljuger skamlöst om lätt kontrollerbara saker och behandlar världen som om man ägde allt.

Det är lätt att gilla ipredia och IPRED watchlist (via opassande och OMG internets).

Stoppa pressarna: Sverigedemokrater rasistiska!

April 5th, 2009

Jag tycker att det är lite synd att man fokuserar så mycket på att bevisa att Sverigedemokrater är rasister (eller främlingsfientliga, men jag tillåter mig att använda ordet rasist som samlingsbegrepp). För mig är det som att bevisa att Dolly Parton sover på rygg, att björnar skiter i skogen eller att påven är katolik, inte braskande nyheter alls. Egentligen förstår jag vikten av att bevisa självklarheter; fram till dess att en tes är bevisad är det bara en teori och det är inte alltid gott nog, men alla mediers fokus på rasism gör att sverigedemokraternas nationalistiska galeskaper helt hamnar i skymundan.

Sverigedemokrater är framför allt nationalister, och säkert rätt stolta sådana. Vad kan vara fel med att vara lite nationalistisk, liksom? Jag tycker att få grundläggande ideologiska grundpelare kan vara mer fel (OK, proletariatets diktatur och planekonomi, visst). Nationalism är jättebra i krig och rätt så harmlöst i sportsammanhang, annars är det bara dåligt. Nationalism bygger på känslan av att vi är lite bättre än dom, sedan följer diskriminering, rasism, balkanisering och andra mindre trevliga -ismer och -ingar, konst kommer i form av traktor i motljus och rågblond flicka med vetekärve, och vi börjar pryda våra torg med gamla kungar och skalder med pekoral som specialitet. Blä för nationalism.

Viljan att göra något bra för sitt land kan ju leda till bra saker, men det är inte nationalism; det där “..för sitt land” handlar om vad man känner till och tror att man kan påverka. Altruism, var ordet.

Ja, å så har jag uttryckt mig dogmatiskt, så det går bra att tala mig tillrätta i kommentarsfältet.

Detta lär oss historien

April 2nd, 2009

Tänk om jag plötsligt förstår känslan hos tokvänstern från 70-talet? Det är inte utan att det känns som staten och kapitalet faktiskt skulle kunna skapa en magnifik motreaktion om de drar åt tumskruvarna bara lite till.

En gammal vänsterklyscha jag brukar flina åt är den om vad historien lär oss. Min koll på den lite mer hårdföra -68-vänsterns ideologiska grund är inte hundraprocentig (så rätta mig gärna), men jag tror man menade att historien lär oss att en liten grupp revolutionärer kan medvetandegöra den stora massans omedvetna kamp genom att underblåsa konflikten mellan arbetare och kapital. Staten skulle fås att visa sitt rätta repressiva ansikte genom sin reaktion på den lilla upplysta klicken sanna kommunisters provokationer, och sedan skulle alla fatta att det var värt att riskera allt för en fin liten revolution. Att alla som försökt göra just detta misslyckats tycker jag är en tydlig indikation på att det inte funkar, det är vad historien lärt mig.

Knutna Nävar, en rockgrupp knuten till KFML(r), skrev en text till melodin till “Proud Mary”, som jag tycker illustrerar vansinnet i tankekjedjan. Låten inleds med ett tal:

    “1970 svepte en våg av vilda strejker över Sverige. Arbetarklassen gick spontant till kamp för högre lön, bättre arbetsvillkor. Detta blottade bristerna i det gamla KFML. Många i ledande ställning ville tona ner propagandan för revolutionen. De föll av för det spontana, det omedvetna, i arbetarnas kamp. KFML splittrades i en småborgerlig och en revolutionär del. Inom KFML(r), där (r) står för ”revolutionärerna”, inser man att det är kommunisters uppgift att lyfta, förvandla, den omedvetna och spontana kampen till en medveten organiserad kamp för revolutionen. Vi inom KFML(r) ser inte splittringen som någonting dåligt i sig. Tvärt om, splittringen var bra och nödvändig för att kunna ena arbetarklassen på revolutionär grund. Precis som SKP stärktes under Stalin, precis som KKP stärktes under Mao Tse-Tung genom kampen mot högeravvikelser, precis så kommer dagens svenska revolutionära rörelse att stärkas genom kampen mot det småborgerliga inflytandet.
    Det lär oss historien.”

Splittringen var bra. Hurra, eller nåt.

Med detta sagt känns det fantastiskt sjukt att leva i en tid när staten plötsligt, och helt oprovocerat, visar ett rätt så repressivt ansikte (FRA, IPDRED 1 & 2, ACTA, Datalagringsdirektivet etc.). När det dessutom får folkliga reaktioner, t.ex. genom att Piratpartiet får tusen nya medlemmar varje gång en sån grej körs ett varv i media, så tror jag att jag kan förstå känslan av att det bara behövs liiite mer repression för att något stort skall hända.

Stora grejer för mig skulle vara att PP kommer in i eu-parlamentet och sveriges riksdag, så jag skulle nog inte passa in bland 70-talets revolutionärer ens om jag delat deras ideologi. Jag tror som sagt inte heller på att provocera fram repressivt beteende från staten, men jag är orolig på riktigt för vad staten hittar på helt utan provokationer.

Uppdatering:
Jag vill verkligen poängtera att jag INTE tror på att provocera fram förändringar, jag är snarare orolig för vad staten håller på att göra på alldeles egen hand

Vem vill bli nätokrat?

March 31st, 2009

Fler har skrivit om Isobel Hadley-Kamptz utmärkta klargörande i kulturnytt i morse, så jag skall inte bli onödigt långrandig i min hyllning: Gött mos, Isobel!

Isobel beskrev hur reaktionen mot nätrevolutionen verkar vilja få internet till att bli ett slags kabeltv för massorna, där de som antingen behärskar kranarna som styr tillgången eller kan hitta vägen till svartklubb 2.0 är de nya makthavarna. De senare är de (vi?) som har ansvaret för och möjligheten att stå emot de reaktionära krafterna så att internet kan fortsätta vara internet.

Jag tänkte genast på Alexander Bard och hans bok Nätokraterna. Han beskriver i den ett samhälle som består av makthavare och undersåtar, eller med hans ord Nätokrater och Konsumtärer. Nätokraterna är eliten, makthavarna med kontakter och kunskap, som kan tjäna pengar och styra opinioner, medan Konsumtärerna är de som sliter för brödfödan och sitter och vegeterar framför dum-internet-burken.

Plötsligt står det klart vad den där Bard håller på med med sina elitlistor och liberatigemenskaper; han försöker förverkliga sin egen profetia. Kanske besviken över att ha haft helt fel i hur internet skulle utvecklas så ligger han i som en rem med att skapa ett slags sveriges riksinternet. Folk skall inte utan vidare kunna sprida sina enfaldiga åsikter, sin mediokra musik eller bilder på sina feta ungar, de skall konsumera mera, mera och mera igen.

Jag gillar internet för alla och alla åsikter och intressen, jag kommer att rösta på Piratpartiet i de närmsta två valen. Sen hoppas jag att partiet inte längre behövs.

Stort Larm: Ungdomar Olyckliga

March 30th, 2009

Vetenskapsradion handlade i dag om varför svenska ungdomar mår så dåligt (lyssna). När jag hörde påannonseringen tänkte jag att det blir som vanligt, någon har ringt runt till tre skolsköterskor som intygar att barnen minsann mår jättedåligt nu för tiden med den regering vi har, och sämst verkar de må som råkar vara i en ålder då puberteten som av en händelse brukar vara vanligt förekommande. Men det visade sig att Aftonbladet inte alls hade tagit över Vetenskapsradion i P1. Det började i och för sig grymt förutsägbart med att man framhöll en nittonårig tjej som haft ätstörningar som ett exempel på det nya, och man pratade givetvis om hur det naturligtvis måste bero på alla osunda ideal och utseendefixeringar som plötsligt måste uppstått bland unga.

Jag höll på att stänga av radion, men medan jag tänkte på Bart Simpson på hullabalooza (making teenagers depressed is lika shooting fish in a barrel, snälla hjälp mig med en länkt till youtubeklippet), Klas Östergrens “Fantomerna” (ångest grupptryck och märkeskläder, typ) och hur länge ätstörningar beskrivits i medicinsk litteratur (1873), så släppte reportaget sargen och man lät en forskare beskriva lite teorier till varför svenska ungdomar blev rejält mycket olyckligare än tidigare och än europesika jämnåriga någon gång i mitten på 90-talet.

Några saker som sades bet sig fast, jag behandlar dem en i taget:

Fler går i skolan nu än förr. Som vanligt vill många ha det till att skolan är mer krävande nu än förr. Det tror jag är trams, däremot är det lätt att se att skolgång skapar ångest hos många, och ju fler som går i skola, desto mer ångest blir det.

Oerhört många av de som avslutat gymnasiet varken pluggade eller jobbade, jag tror det var så många som hälften av de som gick ut gymnasiet för två år sedan som inte “gjorde nåt”, en radikal ökning tydligen. Det är väl rätt väl belagt att arbetslöshet och motsvarande gör att man mår sämre en genomsnitt, vilket ger ytterligare en lätt begripbar anledning till ökad psykisk ohälsa.

Nu för tiden har man dessutom mycket större möjligheter att göra vad man vill med sitt liv jämfört med tidigare. Med ökade möjligheter följer större krav på att komma fram till själv vad man skall göra av sitt liv, och så kommer ångesten som en hormonstorm i puberteten.

Jag har alltid avfärdat alla larmrapporter om undomars ökande ohälsa som trams, och tänkt att pubertet, grupptryck och statustänkande varit en del av mänskligheten sedan innan man med kilskrift skrev de första lertavlorna om ungdomens förfall. Nu vet jag bättre. Tack vetenskapsradion.

Världskulturmuséet i Göteborg

March 29th, 2009

Jag har varit på världskulturmuséet i Göteborg. Det var gratis att gå in, ändå kände jag mig så fantastiskt lurad på just pengar efter att ha varit där. Skattepengar. Nu var det mest för att ge barnen lite tillfälle att springa runt och leka lite som jag och en kompis gick dit, men när vi nu ändå var där passade vi på att titta på utställningarna. De var alla anledning till irritation var för sig, så jag beskriver dem en och en och avslutar med en summering av själva stället och varför det är grymt störande.

Första utställningen vi gick till hette Bollywood. Tanken är nog att ge en introduktion till Bollyoodfilmer, och detta genom att beskriva bollyoods historia, vad som är speciellt med filmer därifrån och genom att visa lite exempel på filmscener. Detta har man valt man att göra genom att visa ett hundratal filmaffischer, en cykelricksha, ett par religiösa statyer, fem texter om bollyood filmer skrivna av den där praktikanten på aftonbladet som det aldrig var tal om att ge förlängt kontrakt och tre skärmar som visade dansscener och filmtrailers. Man kan också gå dit med sin möhippa och spela in 90 sekunder film. Det är så fritt från substans att Linda Skugge hade blivit avundsjuk om hon sett det hela, och texterna skulle kanske räcka till ett programblad för en riktig utställning om Bollywood.

Vi gick vidare till en utställning som heter “En stulen värld”. Handlar den om hur konstskatter rövats från sitt ursprung genom tiderna, med exempel från antiken, medeltiden, kolonialismen och andra världkriget? Nej, den består av ett stort antal helt fantastiska tyger som hittats svepta kring 200 år gamla lik begravda på en halvö i Peru. Man undrar hur självupptagen man kan bli. I stället för att fokusera på de fantastiska tygerna man visar, som dessutom visas mycket sällan eftersom de är så sköra, så hängar man upp sig på vad “vi” gjort en gång. Det är inte ens så att Peru vill ha tillbaka tygerna, till skillnad från rätt mycket som finns på olika muséer, så man väljer dessutom ett uselt exempel på “en stulen värld”.

Det sista vi såg var en utställning om politisk aktivism. Den var självklart grymt snygg, det kan de, och den var faktiskt inte helt ointressant. Det vara bara lite udda urval. Aktivismen mot Pol Pot bredvid Göteborgskravallerna, någon som ser en enda beröringspunkt? En lång utläggning om piratradio på fm-bandet som sättet för vanligt folk att nå ut med sin åsikt till fler än bara grannarna, men inte ett ord om internet, känns inte det lite …1998?

Hela bygget ger en känsla av rikedom och överflöd och viljan att stärka utsatta gruppers självkänsla i en kall värld. Jag tvivlar inte på man lyckats stärka självkänslan för de som får jobba med Världskulturmuséet, men det verkar vara rätt lite självkänsla för pengarna, jag tvivlar starkt på att någon annan än de inblandade blir påverkade i någon positiv mening.

Kort sagt, de som känner att de vill bli lite upprörda rekommenderas varmt att besöka betongkolossen vid korsvägen.

Titta åt höger. Noga.

March 26th, 2009

Vad jag vet så har i Göteborg de senaste åren minst två personer blivit skjutna efter att ha varit inblandade i mindre trafikincidenter. Ett fall i nordöstra förorterna (Gårdsten tror jag, rätta mig) och ett fall på Ashebergsgatan. Tankeväckande eftersom vi i vår familj inte varit förskringsbolagens drömkund, och därmed utsatt oss för risken att köra på någon som helst vill reglera skadan privat och direkt.

Gangsta-litteraturen jag läst (Snabba Cash, Aldrig fucka upp och Göteborgs-Posten) säger mig att man skall se upp med typer med fler än en av följande egenskaper:
-Stor tysk nytvättad bil
-extra krom på bilen
-stooora fälgar
-tonade rutor
-förarens och/eller passagerarens nacke bredare än huvudet

Så, på väg hem från svärföräldrarna i Bergsjön, händer det. Jag skall byta fil åt höger eftersom min fil försvinner längre fram, jag har accelererat ur en rondell för att ha fri väg och konstaterat att bilen i filen jag skall byta till ligger en god bit efter mig. Ändå är den plötsligt på ett krulligt hårstrås avstånd bakom mig när jag är klar med filbytet. Puh! -ingen smäll, fan, en sån dåre, han måste ha försökt köra om mig på insidan trots att jag blinkade, accelerade och att det var minst sagt uppenbart min fil var på väg att försvinna.

Vad det var för bil?
Audi S8 glänsande blåmetallic -check
extra krom -check
fälgar storlek tre-noll-noll-femtifyra-jättemarch -check
inga tonade rutor, så jag kunde tydligt se en tjock guldkjedja, lång nog för mig att ha som skärp, spänna hårt runt de båda nackarna där fram i bilen. Min fru intygade att de stirrade åt mitt håll medan de körde förbi. Själv tittade jag på vägen. De slutade ha bråttom, men jag höll en respektfull lucka tills vi fick en chans att köra åt ett annat håll.

Dags för Svartklubb 2.0

March 24th, 2009

Kanske är det för att jag är gammal, men dagens ungdom verkar inte hänga på svartklubbar så som ungdomen fordom plägat göra. Jag har en känsla av att det i så fall beror på att tillståndsmyndigheterna inte är så njugga som de en gång varit och att alkoholförtäring på lokal blev rätt mycket billigare i början på 90-talet (i alla fall slutade folk gå till Gasquen på Chalmers då eftersom det inte längre var enda stället som var öppet till fem och sålde öl till humana priser). Nåiallafall, det var status i att gå på svartklubb, alla gjorde det (alla utom jag) och små band kunde bli stora genom spelningar där. Snart finns behovet där igen.

HAX skriver om telekompaketet och hur det verkar skjuta in sig på att stöpa om internets till en slags kabeltv, drivet av en ohelig allians av terroristförskräckare, moralpaniker och blandade korporativistiska branschintressen. Förutom att The Pirate Bay och motsvarande kulturspridare så klart inte skulle finnas med ens i det dyra kabelinternetpaketet där porren och sporten är med, så skulle kulturlivet hämmas genom att antalet mötesplatser och antalet människor som hittar till dessa skulle minska dramatiskt. Kultur blir bättre genom möten människor emellan. Likaså är oreglerad kreativitet skojigare än affärsmodellstyrd dito; Piratbyrån är roligare än Liza Marklund, svartklubb är roligare än återförening av New Kids On The Block.

Hoppfullt är ändå att drivkraften att skapa kultur verkar vara så stark att hinder och repressalier inte stoppar folk med ett brinnande intresse. Jag såg precis Kobra som handlade om metal-scenen i mellanöstern. Man kan inte påstå att livet i t.ex Iran blir lättare om man har långt hår och spelar dödsmetall, ändå görs det, och det är “bara” en hobby, man vill bara ha lite roligt. Med det i bakhuvudet blir det rent löjeväckande att försöka stöpa om internets för att kunna sälja plastbitar med Britney Spears och talböcker med Carina Rydberg. Det intressanta kommer att hända i oreglerade delar av nätet, och jag lovar att äta upp min gamla basker om det inte blir högsta mode att vara en del av det skapande som sker där. Det är dags för svartklubb 2.0!

Astrid regerar

March 22nd, 2009

Kim Il Sung har en jämlike, i alla fall i ett avseende och då dessutom det kanske svåraste. Astrid Lindgren är regerende sagodrottning för evigt. Tack, Astrid. Hemkomna från fjällen och efter att ha klarat av 2*72 mil i bil med tre barn så har aldrig Astrids storhet varit så tydlig som nu. Vi hade bara med oss två inspelningar med Astrid själv som uppläsare, Emil på auktion i Backorva och Emil när han skall få palt, men det räckte hela vägen. Barnen gillar det så klart, de är inte superkräsna, men viktigare är att jag och V står ut. Jag inte bara står ut, jag älskar det. Så det så.

Skidresan var trevlig, men kommer hädanefter refereras till som fjällresan, eftersom jag tillbringade mer tid med att gräva en tunnel under snön än med att åka skidor. Tack till Luppen för att han sett till att bygga ett suveränt lekrum vid parkeringen närmast barnliften!

Uppehåll

March 13th, 2009

Jag fattar inte hur det skall gå att åka 65 72 mil på en dag med hela familjen. Väl på plats kommer allt gå bra, men resan dit och hem? Karin Boye kan ta sig i brasan, långa bilresor med barn är ingen picknick oavsett hur många mackor man tagit med. Nu skall jag drömma om skidåkning!