Archive for June, 2012

Alla måste dansa

Thursday, June 28th, 2012

Du har varit med om det, det har varit en återkommande plåga så länge du kan minnas, från ditt första midsommarfirande, klassfesten eller partyt i lågstadiet, via mellanstadiedisco, fritidsgårdkonserter, studentfester, gasquer och blandade födelsedagskalas. Ständigt pådriven av människor som hävdar att alla måste dansa, jag med och du med, för att det blir så mycket roligare då. Roligt för vem, frågar sig lag & ordning och mångårig prenumerant? Visst kan det vara kul att dansa, känslan av att vara en del i ett gungande dansgolv där det känns som om kroppen rör sig helt autonomt i takt med musiken, eller när man glider runt salen med en fantastisk partner synkat som om man var ett Borg-kollektiv från deltakvadranten. Nej, det var en lite dålig jämförelse. Däremot framstår danshetsarna som Borger som vill assimilera mig för att uppnå den perfekta euforin, för dem, på dansgolvet. Nå, nu är jag så pass gammal att jag orkar bestämma själv om jag vill dansa eller om jag vill diskutera stavhoppets fyra pendelfaser över ett glas hälsojuice i baren, så dansborgerna blir mer som en kuriositet än ett verkligt problem. Dessvärre är danshetsarna bara ett av symptomen på något mycket mer besvärligt. Det handlar om att vissa typer inte bara så himla gärna vill vara del i en härlig gemenskap, de känner att gemenskapen inte är komplett om inte jag är med i den också, ju fler som är med desto mer fantastisk blir deras egen upplevelse och vad de andra som är med tycker spelar ingen roll så länge de lyder och ser glada ut. Eller dansar. Jag är som gladast om jag lämnas att välja själv.

Gemenskap är bra, stärkande, kul, tillsammans är vi starka, men det blir deprimerande och patetiskt varje gång gemenskapen bara kan finnas om den manifesteras tillräckligt starkt av en ledare eller av att alla “är med”. Det finns så många exempel, jag nöjer mig med att nämna kyrkan, skolklassen och jobbet. Och facket. De som vill känna gemenskapen i sin församling är så välkomna att göra det, men låt mig slippa höra prästens ord om att vi alla är guds lilla fårskock (eller i alla fall att han är vår herde), och att man måste vara ett barn för att ta till sig hans rike. Eller om de formuleras på något annat sätt, vad vet jag. Visst hade det varit praktiskt och kul om sammanhållningen i skolan varit baserad på att klassen höll ihop i vått och torrt och lät alla vara med, men jag tänker att man skulle komma längre om man lät de gemenskaper som bildades av sig själv blomstra, de skulle säkert vara lättare att få dem att bli inkluderande så att alla ville vara med snarare än att låtsas som om en skolresa skulle göra alla till varandras bästa vänner. I det militära blir man utsatt för allehanda teambuildingövningar för att man skall bli en gemenskap, det hymlar man inte med, men det man kräver är att alla skall känna varandra tillräckligt väl för att kunna lösa en svår uppgift ihop, inte att man skall vara en enda stor familj. Det samma borde gälla på arbetsplatsen. Man skulle lätt kunna nöja sig med att alla känner varandra och ser till att göra sitt jobb på bästa sätt och helt lämnar alla krav på att lyssna på käcka konsulter eller tvingas ge varandra positiv feedback på kommando. Facket är både bra och dåligt, mitt fack är jag med i frivilligt, men så verkar det inte vara för alla.

Jaha, det här var ju en inte så munter text, jag undrar om det bara är jag som är lite bitter över att det inte är jag som är ledaren som bestämmer över gemenskapen, om det alla gånger jag gått ifrån lägerelden trots snacket om att jag måste sjunga med berott på att jag inte fått stå i centrum och spela gitarr? The Horror, the horror…..

Skolavslutning

Thursday, June 14th, 2012

Säsongens omgång av debatten kring skolavslutning i kyrkan eller ej har varit ganska lugn, även om vissa debattörer yttrar en del starka känslor kring evenemanget. Själv har jag för första gången sedan gymnasiet varit på skolavslutning i kyrkan och har en färsk förstahandserfarenhet att komplettera bilden med, självklart helt opåverkad av min avsaknad av tro på gudar och min skepsis till den kyrkliga gemenskapen.

Jag kände mig inte alls bekväm med att vara i kyrkan på skolavslutningen. Det är en sak om någon gifter sig, döps eller begravs eller så, då händer det lite och så kan jag le i smyg åt pratet om gud, men nu jag hade nog känt mig mer bekväm i en moské. Där hade jag inte känt något implicit krav på att vara en del av den i mitt tycke rätt konstlade gemenskapen under Gud, utan hade kunnat betrakta det som en välkommen men utomstående besökare.

För min del är det hela rätt enkelt: skolan skall vara oberoende av olika trossamfund och därmed bör inte skolavslutningar eller annan verksamhet av obligastoriskt slag äga rum i kyrkor eller andra religioners tempel (förtydligande för eventuella debila dårar som letat sig hit: studebesök naturligtvis undantagna). När jag kollar runt lite bland olika kommentarsfält verkar det som att de vanligaste argumenten för avslutningar i kyrkan är att det är en gammal tradition och att det beslutats i demokratisk ordning bland eleverna (eller någon variant på det, typ att “alla” vill det eller alla fall en majoritet). För det första tror jag inte ett dugg på att det är en gammal tradition i sverige. Vid vissa skolor kanske, men det finns gott om vittnesmål från folk som aldrig varit i kyrkan på skolavslutningen vilket för mig tyder på att det snarare än gammal tradition är i linje med samma nymoralism och nytraditionalism som gjort att den fina gamla svenska 80-talstraditionen toplessbadandet försvunnit. För det andra blir saker inte automatiskt demokrati bara för att de flesta vill det. Att med majoritetsbeslut tvinga in icketroende (eller de med andra religiösa övertygelser) i en kyrka är nästa lika dumt som att två röstar ja till att slå en tredje.

Egentligen är det ju ingen jättegrej, det rör sig inte om mer än en timme eller två, men jag tycker tycker att principen är viktig. Staten är skild från Kyrkan av en mycket bra anledning, de stater där religion spelar stor roll i styrande är alla betydligt mindre trevliga att leva i en Sverige. Det blir dessutom fler och fler i Sverige som inte ser kyrkan som ett ställe för dem, och då menar jag verkligen inte den faktiskt förhållandevis lilla skara som kommer hit från ställen med andra religioner och traditioner utan att Sverige är en de mest sekulariserade länderna i världen och att svenskar lämnar kyrkan på löpande band [citation needed].

Dåliga böcker

Tuesday, June 12th, 2012

Jag vet, det skulle troligtvis inte bli något mer inlägg om böcker, men jag råkar läsa en del halvbra underhållning nu och reflekterar över varför den inte lämnar något annat intryck än det magsura som nog kommer att följa (eftersom jag inte skrivit vad jag tycker än är det än så länge bara sannolikt att det inte blir något snällt. Rätt så sannolikt).

Jag håller på att avsluta Bourne-trilogin av Robert Ludlum (det var inte jag, jag var full och jag svääär att jag råkat snöa in på thrillers/spionromaner av mycket högre kvalitet och förresten så var den första boken helt okej), och har sällan sett en bok så präglad av ett maniskt tvång att veckla in en intrig. Läsningen blir som att zooma in på en mandelbrotmängd, det visar sig hela tiden nya detaljer, och precis som med mandelbrotmängden är det mer av samma som visar sig. Jason Bourne eller hans (utökade) familj tar sig till något nytt ställe och Carlos Schakalen lyckas med några dittills inte avslöjade medlöpare upptäcka det hela, därefter dödas alla icke centrala karaktärer efter att de avslöjat allt de vet för antingen Schakalen, Medusa, CIA eller Bourne. Puh. Jag anade att den litterära kvaliteten skulle vackla lite när jag studerade Ludlums övriga titlar, som verkar en aning klonade på formen “The Humhum Humhumity”, med variationerna “The Humhum Humhumaty” och “…-ety”. Min förhoppning var att det var ett marknadsföringstrick snarare än dålig fantasi, och när jag tänker efter är det inte helt säkert att det primärt är fantasin som brister utan förmågan att hindra sig själv från att skicka allt man kommer på till förlaget.

Det är i alla fall inte lika simpelt som Dan Brown, inte lika bombastiskt nationalistiskt som Tom Clancy, inte lika träiga karaktärer som i en svensk decka… jo, det är precis lika träiga karaktärer som i en svensk deckare. Det var det, nu måste jag gå och läsa klart.