Posts Tagged ‘Kultur’

Spela upp ingenjören på läktaren, jag har läst Seveneves

Friday, October 2nd, 2015

Alla, a l l a, naturvetenskaps-och ingenjörsnördar drömmer om att hamna i en situation där vår förmåga och vårt intresse inte bara räddar världen (företaget, partiet, etc.) utan även ger oss inflytandet och statusen vi så länge förtjänat. På vägen till världsherraväldet får vi tillgång till alla nödvändiga resurser för att förfina och nyutveckla det vi fullständigt rationellt kommit fram till behöver fixas. Och vänta nu, har jag råkat skriva detta i första person?

För att omgivningen skall släppa alla tvivel och bara ge naturvetargänget allt de ber om, inklusive friheten att slippa det politiska spelet, och förverkliga detta drömscenario krävs naturligtvis ett riktigt mardrömsscenario. Det måste vara något som kan få ledning och ekonomer att inse att de faktiskt inte har skuggan av en chans att klara av situationen själva. Nivån på händelse är typ världsomspännande krig mot en till synes övermäktig fiende eller att månen sprängs i bitar. Det sistnämnda råkar vara precis det som inleder Neal Stephensons fantastiska bok “Seveneves”.

Boken börjar med hur man i den mycket påtagliga undergångsstämning som drabbar jorden beslutar att försöka bevara en spillra av människosläktet i omloppsbana kring jorden, baserat på och omkring International Space Station, ISS. Teknik och teknologi som knappt lämnat ritbordet eller bara används i enstaka forskningsprojekt måste snabbt skalas upp och vidareutvecklas för att kunna skapa förutsättningar för långsiktigt mänskligt liv i omloppsbana runt jorden. Därmed sätts alla tillgängliga resurser till för att låta ingenjörer, forskare och entreprenörer gå loss och rädda mänskligheten. Mitt i mardrömmen: Paradiset.

Huvudspåret i berättelsen är samspelet mellan hopp och förtvivlan; ännu ett nytt tekniskt framsteg eller ett sätt att ge mänskligheten hopp om att i alla fall några klarar sig, ännu en insikt om att det är jävligt kört för i princip alla på jorden, inklusive de man älskar. Som en dov underton till detta, som ibland blir stark nog att bryta igenom berättelserna om tekniska och organisatoriska utmaningarna man ställs inför (och bit för bit klarar av), ligger politiken. Som en orm.

När det dyker upp en maktspelare i projektet så ställs allt på ända. Rationella argument, rimlighetsbedömningar och fysikens lagar blir genast ogiltiga, och verklighetens förespråkare befinner sig i bästa fall på läktaren med bara delvis skymd sikt. Maktspelaren själv ser naturligtvis inte sitt behov av inflytande som ett hot mot allt som är heligt (för en ingenjör, eller ekonom för den delen), utan ser sig som just förnuftets röst och tror sig om att kunna göra rimliga bedömningar om vad som måste göras. Med sig själv vid rodret, såklart.

I “Seveneves” utkristalliserar sig konflikten mellan politik och vetenskap till en klyfta som delar mänskligheten långt bortom det vi hittills upplevt mellan ideologier och geografi, och detta har givit mig en insikt om betydelsen av att ta tillräckligt stor hänsyn till det politiska maktspeleriet, hur märkligt och irrationellt det än framstår.

Som ingenjör är det lätt att avfärda företagspolitik som irrelevant, men om man gör det misstar man sig. Alla projekt och allt förvaltande arbete består, förenklat, av tre komponenter som man kan benämna teknik, ekonomi och politik. Utan balans dem emellan går det åt fanders med alltihop. Projekt som utan ledning dör oavsett ekonomiska resurser och teknisk kunnande, politiker som utan hänsyn till fysikens lagar och ekonomins beteende försöker förbättra världen, och den oändliga mängd ursmarta tekniska lösningar som fyller papperskorgar runt om i världen är mina vittnen.

Tyvärr präglas samarbetet mellan disciplinerna av en djup misstro. Den maktspelande politikern antar såklart att ingenjören försöker få sin vilja igenom med hjälp av komplicerade resonemang och svåra ord, ingenjören antar att om bara argumenten tillräckligt tydligt går att logisk härleda ur något axiom så kommer de att accepteras som sanningen, och båda dessa grupper antar att ekonomernas begränsningar är till för att kringgås, fast i smyg så inte finansieringen stryps av något illvilligt revisorstroll. Detta är den störda miljö i vilken vi försöker få allt arbete uträttat, och enda sättet att nå framgång är att lära sig mer om de andra disciplinerna och bygga förtroende med dess företrädare. Det borde man klara, eller?

Litterära hjältar

Wednesday, January 28th, 2015

Först en parentetisk fråga: Finns det något ord som begreppsmässigt omfattar film, litteratur och teater, så att man slipper skriva “film- och/eller litteraturhmhmhm”? på samma sätt som hen funkar som ersättning för att skriva han eller hon? Eller som jag inbillar mig att engelskans fictional kan användas? Svara i kommentarsfältet. I väntan på besked skriver jag litteratur och menar med det även film och teater. Min förebild i detta är naturligtvis Niklas Dougherty

Hjälte. Själva ordet för med sig positiva konnotationer som tar sig formen av en (förmodligen ofta omedveten) förväntan att hjälten skall vara god, det vill säga ha en moralisk kompass som pekar åt ungefär samma håll som ens egen. Man förväntar sig som regel också att en hjälte skall överleva det mesta av boken vilket kräver egenskaper och förmågor som vanligtvis betraktas som goda eller bra (stark, snabb, smart etc.). Antagligen är det detta som gör att många hjältar skapas med en liten mouche på en i övrigt vacker regelbunden gestalt, för att bryta av och göra bilden lite mer intressant. Den mest banala mouchen måste vara att låta hjälten supa ner sig, tätt följt av att låta hen vara skamlöst otrogen, vilket, om detta är de enda defekterna, känns lika udda och inspirerande som Paul McCartneys höjda ögonbryn i videon till Mull of Kintyre. Om man inte har några ambitioner alls att göra sin hjälte intressant kan man givetvis också göra som Jan Guillou och låta hjälten helt sakna defekter och försöka göra berättelsen intressant på andra vis. Med i hans fall känt resultat.

Hjältar kan komma i många skepnader. Väpnaren Jöns i Det sjunde inseglet är lite ovanlig i det att han egentligen är en bifigur. Jag undrar om det var med flit Ingemar Bergman lät honom dominera filmen, om det bara råkade bli så eller om jag tillhör en liten minoritet som tycker så? Oavsett vilket så är han en hjälte, en klarsynt, välformulerad och godhjärtad hjälte i sin herres tjänst. Dessbättre för filmens skull så är han också cynisk, rädd, elak och har ett hjärta av sten. Han konstaterar iskallt att han kunnat rädda riddaren från sin ångest med ett bra laxermedel men att det nu är för sent, och han blir förvånad och besviken när en kvinna han räddat från en våldtäkt inte verkar vilja bli påsatt av sin räddare. Han framstår inte heller som en bättre människa efter att ha dragit billiga skämt på dessas bekostnad. Förmodligen är det kombinationen av cynisk yta över ett hjärta av guld som charmar mig.

En annan favorithjälte är Philip Marlowe, Raymond Chandlers dystra skapelse. Han har allt Jöns har plus överkonsumtion av alkohol och en rätt så dumdristig envishet. Till skillnad från den svenska småstadspolisromanfiguren är whiskeypimplandet något som pågår som en självklarhet snarare än att hållas upp som något som skaver (en kommentar: Jag använder ordet “skaver” här för att det är meningen att man skall tänka på kultursidorna i en dagstidning och någon pretentiös skribent som sett något om arbetarklass eller missbrukarhem. Man kan gott bli lite förbannad helt enkelt, som man blir när man läser om poliser med små skavanker i sin personlighet ditpluttade för att det skall vara så). Enda gången jag kan påminna mig om att Philip Marlowe kommenterat alkoholkonsumtionen direkt är när han tagit med sig en flaska Gin till någon för att denne verkat vara den lite sämre sortens drinkare som nöjer sig med Gin istället för Whiskey. Mouchen på Philip Marlowes porträtt är inte sprit utan att han skaffat sig ett hårt skal över vad som helt uppenbart är en lite för rättrådig, och blödig, personlighet för att jobba med det han gör. Raymond Chandlers andra gåva till mig som läsare är alla vassa repliker och fantastiska betraktelser jag serveras genom hjältens ögon.

Den som hos litterära hjältar gillar vasst formulerade cynismer, märkligt kalibrerade moraliska kompasser och lika korta som absurda glimtar av ren och skär godhet kan nog finna mycket nöje i att läsa Thomas Engströms böcker om den före detta Stasi- och CIA-agenten Ludwig Licht. Man kan för all del läsa Thomas Engströms två tidigare böcker också, Dirty Dancer och Mörker som gör gott, man till och med bör läsa dem eftersom de är skitbra. Huvudpersonerna i dem är nog ännu mer cyniska och absurda (i sin absolut rimliga mänsklighet samtidigt) än Ludwig Licht, men faller utanför ramen för den här texten eftersom jag har lust att avgränsa mig (vilket inte märks). Jag får en känsla av Licht att om han skulle måla sina intryck så skulle det se ut som en målning av Munch eller van Gogh, med en med kulspetspenna ditklottrad kuk i ena hörnet. Människorna runt Licht bidrar till den sköna känslan av alternativ verklighet. De verkar samtliga tycka att de agerar rimligt normalt efter omständigheterna, anar möjligtvis att deras egenskaper kanske inte skulle passa helt bland folk, och framstår för utomstående som mogna för den psykiatriska slutenvården. Eller underrättelsevärlden, där de händelsevis rör sig.

Så, iväg och läs, och glöm inte att Det sjunde inseglet är en riktigt rolig film.

Efter Efter stormen

Wednesday, October 1st, 2014

Det är inte för att är bitter för att jag inte vann novelltävlingen Efter stormen (vilket jag är) som jag tycker att MIX förlag helt slarvade bort prisutdelningen i tävlingen Efter stormen, utan för att det var tråkigt att se hur ett annars väl genomfört publiceringskoncept missade att utnyttja kraften i det läsarengagemang man lyckats uppbåda.

MIX förlag har alltså tänkt ut ett koncept som de kallar 360-gradigt berättande. Jag tror att jag hittade dit genom något så bisarrt som att klicka på en reklambanner, vilket jag hoppas säger mer om marknadsföringens kvaliteter än min benägenhet att gå på click bait. Jag klickade i alla fall runt och föll genast för marknadsföringstänket kring projektet. MIX förlag verkade ha tagit ett helhetsgrepp. Snygg sida (konst av briljante Simon Stålenhag), tre författare kontrakterade för kortromaner, smakprov i form av prequels, “Testa dig själv och överlev” och en novelltävling för att engagera läsarna.

Efter att ha kommit på hur mitt förslag skulle börja tänkte jag ut vad jag skulle säga på prisutdelningen och skrev sedan mitt icke vinnande bidrag. Jag tänkte att prisutdelningen ändå kunde vara kul, bokmässa och allt, men när det var dags verkade publiken huvudsakligen bestå av vinnarens tre kompisar och ett tiotal som andra som mest verkade vara där för att det fanns lediga sittplatser att vila bokmässefötterna vid. Wtf? Jag hade förväntat mig ett tiotal hedersprismottagare med sina respektive närmast sörjande i publiken, lite pukor och trumpeter och sedan en vettig vinnarintervju med efterföljande paneldiskussion om marknadsföringen, följt av e-utgivning av så många bidrag man orkade. Nu blev det bara en kort introduktion av killen som vann, som dessutom knappt hördes trots att scenen stod på det lugnaste stället på hela bokmässan, och ett besked om att man kan köpa vinnarbidraget som e-bok. Känslan av att man utlyst tävlingen för att i alla fall de tävlande skulle köpa boken kom smygande.

Den missade möjigheten framstår som märklig med tanke på hur de författare jag följer på bloggar och annat kämpar för att tränga igenom mediebruset, och hur de med rätt knappa resurser lyckas genom att (som jag uppfattar det) bygga vidare på det engagemang man som läsare känner efter att ha läst en bra bok. Jag kan förstå om bokförläggarbranchen är lite försoffad och benägen att missa nya möjligheter, det hör till (och jag har skrivit om det), men om jag förstått det hela rätt så han man ändå med MIX förlag följt skolboken och skapat en liten lättrörlig och från moderföretaget oberoende enhet som kan få pröva nya idéer utan att VD lägger sig i men ändå med tillgång till det stora bolagets resurser. Hoppas att de lärt sig och gör bättre nästa gång. Och att jag vinner nästa tävling. Det vore det allra bästa.

Sisten ut kräks blod och dör

Sunday, September 28th, 2014

Igår på bokmässan var det prisutdelning i MIX-förlags och Adlibris novelltävling Efter stormen. Jag vann inte, trots att jag i mitt huvud förberett olika segertal ända sedan jag fick idén till hur mitt bidrag skulle börja. Nästa gång får jag helt enkelt läga lite mer tid på att redigera texten, och kanske komma på ett vettigt slut.

Tävlingsuppgiften var att skriva en berättelse utifrån förutsättningen att en svår storm orsakat en härdsmälta på Oskarshamns kärnkraftverk, och texten skulle såklart passa med de tre kortromaner som är stommen i Efter stormen-konceptet. Mer om det i ett annat inlägg.

Ämnet var hur som helst oemotståndligt. Tack till Lars Wilderäng och Kaj Karlson som helt ovetande bidragit med inspiration och kunskap genom sina bloggar och böcker (som jag skrivit om tidigare: Om Midvintermörker, om Operation Nordvind, om Parsifal Direktivet).

Tävlingen är avslutad, jag vann inte, och kan därför publicera min text själv. Mycket nöje.

Sisten ut kräks blod och dör
Den bekanta synen av ett par slitna träskor på hallmattan och en gammaldags svart regnrock bredvid en blå, midjekort vindtygsjacka på klädhängaren fyllde Anna med en slags värme. Bara ordet vindtygsjacka, ett ord knappt använt ens av vintage-jagande hipsters på Söder, räckte för att få henne att tänka på sin nu sedan länge bortgångne morfar. Allt annat bekant, som den krumma gammelmansryggen mot en pinnstol som skymtade genom köksdörren, dammiga heltäckningsmattor och halvdunklet skapat av de under dagtid självklart släckta lamporna, bidrog till en stark känsla av déjà vu. Hon sniffade lite i luften och konstaterade att det luktade lite död gubbe också, men ingen likstank ännu tack och lov. I och för sig tog filtret i skyddsmasken bort den värsta odören, men det kunde ändå bli rätt obehaglig om folk hade legat döda för länge i husen. Den gamle såg vid en lite närmre titt helt normal ut, med utslag i ansiktet efter strålsjukan och en mängd bruna prickar på bordet framför sig efter den blodiga hostan de brukar ha haft. Eftersom han inte verkade ha varit död i mer än ett par dagar så tyckte Anna att det var okej att plocka honom på ringar, klocka och plånbok innan hon fortsatte letandet. Klockan gick att dra upp även med arbetshandskar utanpå de otympliga torrdräktshandskarna, men att få på den på armen gick inte alls. Hon vände på klockan för att försöka lista ut om den var vattentät och därmed inte skulle behöva bli isärtagen för att bli sanerad, och såg då en knappt tydbar inskription som verkade gratulera till pensionen. Hon tittade på gubben igen. Han måste ha varit jävligt gammal, guldklocka vid pensioneringen lät som något man kunnat få på åttiotalet och i så fall måste gubben ha varit närmre hundra år. Anna tittade beundrande på liket och tänkte att det inte alls var illa att klara sig själv så länge, och att skyddsmaskfiltret antagligen filtrerade bort lukten av urin ganska effektivt.

Det var dags att skrida till verket. Den första anhalten var, som alltid, soppåsen under vasken, en snabbkoll som indikerade vad det var någon ide att leta efter i resten av huset. Som väntat hos en så gammal människa fanns där ett antal av hemtjänstens aluminiummatlådor, vilket betydde att det inte skulle finnas särskilt mycket mat. Anna tittade ändå snabbt igenom skåpen i köket och hittade ett paket kokkaffe och en påse jordnötter som hon lade i ryggsäcken innan hon gav sig av uppför trappan till övervåningen. Damm som virvlade upp glittrade i det skarpa solljuset från ett fönster på toppen av trappan, det klara ljuset en påminnelse om att det kunde vara fantastiskt väder och ändå direkt hälsovådligt att gå ut. Anna fick en bild i huvudet av en egyptolog i plusfour-byxor som drar av det tunga stenlocket över ingången till en nyss funnen kungagrav och kisar in i öppningen, det solbelysta stendammet som virvlats upp skymmer gravens becksvarta inre. Frågan var om gubbens dammiga övervåning skapade en känsla av revolutionerande arkeologisk upptäckt eller om det bara kändes som en tragisk påminnelse om hemtjänstens begränsade tid för städning. Det verkade vara åratal av orört damm trots att det bara var två veckor sedan olyckan. Anna gladde sig åt att hon så snabbt kommit på idén att plundra husen i förbjudna zonen; snart skulle folk bli ännu mer desperata, kanske till och med ta sig hit utan skyddsutrustning i jakt på värdesaker, och då skulle det vara för sent för en sådan som hon. Hon stannade och pustade ut lite och försökte rätta till strålskyddstunikan hon lyckats klämma in under torrdräkten där den skavde som värst (inte över magen, av någon anledning). Tunikan var helt blyfri -för miljöns skull, som det stod på paketet, men skulle ändå skydda mot direkt gammastrålning. Inte av vilken magnitud som helst så klart, men Anna trodde inte att det var så farligt med den direkta strålningen på det här avståndet. Bilden på paketet tunikan kommit i hade visat män och kvinnor klädda i sjukhuskläder så hon antog att den var tänkt att ha som röntgenskydd. Värre i så fall med alfa- och betastrålningen från damm och stoff, men det trodde hon att försvarets utmärkta skyddsmask m/90 och brorsans dykardräkt kunde ta hand om. Luckan till vinden fanns som vanligt i anslutning till trappan, bara att hitta verktyget (brukade stå lutat mot väggen nedanför eller ligga vid räcket på trappavsatsen) för att få ner lucka och stege och klättra upp. Anna föredrog att gå igenom husen uppifrån och ner, systematiskt, lika varje gång, och när hon stod vid köksdörren igen skulle hon vara klar att gå hem. Temperaturen var strax över noll efter en klar frostnatt, ändå rann svetten där den kunde. Den uppvärmda fuktiga luften som pös ut vid huvans glipa vid vänster kind när hon kröp upp på vindsgolvet kom som en helt onödig påminnelse om hur mycket man svettas i strålskyddstunika, torrdräkt och arbetsoverall även i kyla. När hon sedan reste sig raklång under taknocken kände hon att hon nog skulle behöva hitta något att dricka snart för att inte riskera att svimma på väg hem, blodtrycksfall på grund av uttorkning hade hon blivit varnad för. Det var rent idiotisk att inte ha med vatten på sådan här expeditioner, men hon hade redan vant sig vid att dricka sparsamt och sedan kissa gult grus en gång per dag. Vatten hade snabbt blivit en lyx.

Vinden var snabbt avklarad, inget bärbart som inte var rent skräp, likaså badrummet och de två små rummen på övervåningen som uppenbarligen stått oanvända en längre tid. Det låg några pennor och ett anteckningsblock i en sekretär, en någorlunda fräsch filt som kanske skulle vara möjlig att sanera, men inte vare sig mat eller kontanter. Hon fnissade lite åt en bankbok som satt upptejpad under en låda i sekretären i det som varit arbetsrummet, men tittade ändå i den, och efter en snabb tanke på sina egna förmodligen nu värdelösa kreditkort så stoppade hon den i den lite dolda fickan i overallen istället för att bara slänga ner den i ryggan. Ett id-kort, en fullmakt och en darrig gammelmansnamnteckning behövdes, men skulle gå att ordna. Kunde hon bara hitta ett gammalt körkort eller ett pass så skulle mycket vara vunnet och förmodligen fanns ett id-kort i plånboken han haft bakfickan. Det svartnade för ögonen igen när hon reste sig. Dags att dricka lite med andra ord, det var bara det att nästa tillfälle att få vatten sannolikt inte inträffade förrän hemma efter saneringen. På nedervåningen väntade vardagsrum, sovrum, ett förmodligen nyinstallerat eller nyuppfräschat handikappanpassat badrum och köket, som säkert varit rummet där mannen levt sitt liv (och förvarat sina värdesaker). Anna köpslog lite med sig själv; gå igenom köket, rummet med klart störst fyndpotential, och sedan dra, eller vanliga ordningen vardagsrum, sovrum, badrum, kök?Hon hörde ekot av sin fars förmaningar om rutiner som räddar ens liv när kulorna viner om öronen och valde den vanliga ordningen. Börja och sluta i köket; mat, värdesaker och sedan mat igen. I vardagsrummet stod det obligatoriska skåpet med finporslin, ett minnesmärke över barndomen, med hårda karameller till barnbarnen och gafflar med uddar så långa att en obetänksam femåring lätt kunnat peta ut halsmandlarna under ett försök att komma åt en ärta som fastnat långt in på gaffeln. Den obligatoriska plåtburken med karameller åkte ner i ryggsäcken, men inte den öppnade twist-påsen och inte heller silverbesticken eftersom sådana visat sig vara omöjliga att kränga (förmodligen för att de så sällan var av silver). På väg mellan vardagsrum och sovrum passerade hon den öppna dörren till köket och något, kanske en rörelse i ögonvrån, fick henne att titta in. Blicken fäste på kylen, och tanken på en kyld lättöl från Wårby bryggerier, senast sedd på Domus i centrum 1988, fick henne att frångå rutinen. Kylen luktade inte speciellt illa trots två veckor utan el. Ett oöppnat paket filmjölk åkte ner i ryggsäcken, sedan tog hon ut den riktiga skatten och ställde på köksbordet: två flaskor lättöl (Pripps Blå) och en flaska Ramlösa. Dessvärre var det 33 centiliters glasflaskor och därmed inget hon kunde dricka nu. Skyddsmasken hade en mycket praktisk liten snabel som passade att skruva på försvarets fältflaska; glasflaskor med kapsyl var den inte kompatibel med. Visserligen skulle hon kunna få i sig vattnet genom att hålla fast flaskan med handen mot snabeln, men då skulle luften som måste in i flaskan när vattnet for ut inte komma inifrån skyddsmasken utan från den radioaktivt kontaminerade miljön. Kanske inte en jättestor risk att radioaktivt damm skulle sugas ner i en flaska just där och då, men hon mindes mycket väl hur någon obekväm ryss blivit mördad i London med hjälp av en radioaktiv substans vars radioaktivitet bara skadade inifrån kroppen eftersom den knappt trängde igenom huden. Eller om det var ämnet som var grymt giftigt i sig? Hon mindes inte, kanske var det polonium han fått i sig, ryssen, som väl Marie Curie upptäckte innan hon dog av orsaker naturliga för en pionjär inom forskning på radioaktiva material. Oavsett ryssens dödsorsak tänkte hon inte chansa. Istället satte hon sig och pustade ut lite vid bordet, mittemot mannen som låg död med huvudet vilande i armen och med det där märkligt frånvarande uttrycket i ansiktet man får av oseende, öppna ögon och nedfallen haka. Anna lutade sig tillbaka och slappnade av. Det kändes lite i magen, kanske var det barnets sparkar som hade börjat kännas? Barnmorskan hade sagt att det skulle kännas som en fiskstjärt som slår, och trots att Anna när hon hörde det direkt hade tänkt frågor som “slår mot vadå?” och “Hur hjälper den jämförelsen mig som på sin höjd håller i fiskar när de legat på is hos hos fiskhandlaren?” var det precis den jämförelsen som nu fick henne att inse vad som hände. Wow, liksom, ett levande barn i magen. Det kändes stort.

Vid nästa rörelse i ögonvrån kom Anna på sig med att dagdrömmande ha suttit och skrapat bort det intorkade blodet som mannen hostat ur sig på den blekta vaxduken när han dog och drog snabbt och skuldmedvetet in händerna i knät. Finns väl inga djur här, tänkte hon och tittade ut genom köksfönstret precis när en färgglad skepnad passerade på nära håll. Skyddsmasken såg ut lite som de brandkåren använder men hon hann inte se någon lufttub på hans rygg. Brandkåren brukade inte heller klä sig nya seglarkläder med etiketten hängande över ena axeln eller ha pannband över kapuschongen. Man kunde nog lugnt anta att om det inte var ungdomarna i segelsällskapets jollesektion som gått jävligt vilse var det troligen ett gäng plundrande skitungar. Anna hoppades att de bara skulle ta grejerna i väskan och låta henne behålla skyddsmasken, och kanske framför allt att de inte skulle försöka ta henne med sig. Någon våldtäkt där och då skulle det i alla fall inte bli tal om, det skulle i så fall rent bokstavligt kunna bli frågan om att kukarna skulle få utslag och ramla av. De verkade ha stannat nära det andra köksfönstret för deras kvävda röster hade börjat höras in till Anna. Det var svårt att höra exakt vad de sa med tanke på att de talade genom skyddsmasker och knappast verkade tränade i kort och effektiv kommunikation i pressade lägen.
-Det satt en död snut där inne, jag svär!
-Äh du snackar, det var bara gubben. Vi går in.
-Nej, det satt en snut där, helt still mittemot gubben, svartklädd och med en sån där militär gasmask.
-Var han död då?
-Fan vet jag, han satt helt stilla i alla fall.
-Men du, skulle snuten lämna kvar en döing efter sig, de tar väl han med sig om han dör.
-Men om han var för tung…
-Idiot, de håller efter varandra fattar du väl. Och tänk om han lever?
-Jävlar, tänkte inte på det, vi drar.
-Fakk, där kommer hans polare, fort som fan in i skogen och så ses vi vid bilen om en halvtimma.
De springande stegen avlägsnade sig och Anna bytte oro; från rädsla för övergrepp av korkade smågangsters med kort bäst före-datum (särskilt om det stämde att killen haft en rökdykarmask utan varken filter eller komprimerad luft tillkopplad), till fruktan för vad en stressad polis skulle kunna göra med henne om han hittade henne i huset. Frågan var vilket som då skulle vara värst, att ha länsat hemmet på värdesaker eller sitta och fika med ett lik? Att bli påkommen med båda kändes som en dum idé, så hon skyndade sig att resa sig för att gå och, tja, vara någon annanstans än i köket. Kanske skulle hon hinna kolla om det fanns några gamla konserver i källaren, för att vara redo för återbesök när de släppte henne från polisstationen? Hon kände direkt när hon ställde sig upp att hon skulle ha vunnit på att röra sig lite mer behärskat. Nu försvann istället det trivsamma lilla köket från hennes medvetande och byttes mot ett diffust mörker.

Illamåendet och de igenklistrade ögonen fick Anna att först tänka att det var morgon, sedan blev hon medveten om skyddsmasken, svetten och det hårda golvet, hon såg stol- bords- och människoben, och hon kom ihåg att hon höll på att plundra ett hus. Det gjorde helt överjävligt ont i huvudet så det var inte bara det att hon rest sig för snabbt och svimmat, hon måste dessutom slagit sig när hon ramlade. Hon mindes saker, det var bra, hon kunde tänka tillbaka på bilfärden till skogsdungen, ombytet till skyddskläder, Jeanette som skakade på huvudet åt henne och grät lite tyst och den långa promenaden hit. Illamåendet var det värre med, dels tydde det på hjärnskakning, farligt om man måste gå i en timme för att få hjälp, dels skulle hon vara tvungen att ta av masken om hon kräktes. Med tanke på att hon var inomhus och det enda nedfall som fanns här var sådant som hon eller den gamle mannen dragit in så borde inte en snabb spya ta livet av henne. Om hon inte kräktes i masken, då. Hon lyfte lite på huvudet och försökte manövrera sin arm i läge för att resa sig upp. Fast så bråttom att resa sig var det nog inte, tänkte hon när hon kände kväljningarna komma och lade sig ner igen. Kunde det möjligen vara så att illamåendet minskade om hon väntade med att resa på sig? Hon kunde se en väggklocka från sin plats på golvet och bestämde sig för att ligga kvar en kvart innan nästa försök att komma upp. Vad klockan hade varit när hon såg den sist hade hon inget minne av och visste därför inte hur lång tid medvetslösheten varat. Det kom ljud från förstutrappen som om någon försiktigt gick upp mot dörren, sedan hördes ringklockan och påminde Anna om skitungarna som sprungit förbi och trott att polisen var på väg. Hon rös när hon tänkte på synen av svarta byxben nedstoppade i grova kängor och kpistmynningar pekande mot ansiktet. Bäst att få fram händerna så att de var synliga innan de kom in och sedan ligga jävligt stilla. Om de inte sköt huvudet av henne så kunde det här ändå föra det goda med sig att hon slapp promenera i en timme innan hon kunde kräkas ordentligt. Fast varför skulle de skjuta henne? För två veckor sedan hade hon aldrig kopplat polisen med tanken på att bli skjuten. Dessutom var det ingen som slog in dörren, den öppnades försiktigt samtidigt som en dämpad stämma ropade.
-Hallå, hallååå? Arthur? Arthur Berndtsson?
-Du, jag ser honom, han ser ut att ha strukit med.
Det var alltså minst två personer, förmodligen bara två. Den andre lät lika avvaktande som den förste.
-Var då? Ja, jag ser honom också. Stackars jävel, kvarlämnad att dö när vi andra kunde evakuera.
-Du tror inte att han lever då, man klarar sig ju ett tag på bara vatten?
-Enda vattnet som funnits här de senaste veckorna är regnvatten.
-Fy fan.
Rösterna hade kommit närmre och Anna väntade på att få en skymt av svarteloxerat stål och polisblått nylontyg. Första skymten av de som kommit visade sig istället vara gummistövlar och vit pösig overall som stannade till i dörröppningen.
-Shit, här ligger en till!
-Va? nä, dra åt… måste vara en av plundrarna vi såg på väg hit.
-Ja, som lämnat kvar sin kompis, trevliga killar.
Högst ett par minuters medvetslöshet alltså, tänkte Anna, det var ju bra. Och så inte polisen utan några som åkte runt och tog hand om folk efter att den värsta faran lagts sig, ännu bättre.
-Jag kollar honom.
Den ena vita overallen böjde sig ner över henne och kände vant på handlederna och trevade efter hennes hals, professionellt och snabbt med ändå försiktigt och nästan lite ömt. Hon ryckte till när han kom åt hennes bakhuvud, men lät bli att försöka öppna ögonen.
-Han lever, har förmodligen slagit i huvudet. Vi borde egentligen surra honom på en bräda, men…
Han väntad lite, som om han såg sig omkring och fortsatte:
-Jag tror att det bara är huvudet och inte nacken, så vi tar honom på båren. Vad tror du?
-Håller med. Stor risk för aspirationspneumoni, men också stor risk för strålskador om vi tar av honom masken. Högsta fart till saneringen med honom.
Det var ingen tvekan om att det var proffs som fick henne ombord på båren och bar iväg med henne, helt klart erfaren ambulanspersonal till, skillnad från många i den brokiga skara som gått med på att ge sig in i zonen och hjälpa till med sanering och allt annat som behövde göras. Som till exempel ta hand om avlidna eller stoppa plundring. De bar raskt men lugnt ett litet tag innan de ställde ner båren. Anna vågade sig på att öppna ögonen en kortis för att se sig om. Hon verkade ligga på flaket på en golfbil där de vita overallerna höll på att surra fast henne som på en jävla helikopter i M*A*S*H. Trots illamåendet och huvudvärken kunde hon inte låta bli att låta armen ramla ut så att den hängde vid sidan av båren som hos de sårade i början på filmen, samtidigt som hon tänkte sig att hon låg ovanför ena meden på en helikopter istället för att skumpa fram på flaket på en fånig elbil från Oskarhamns golfklubb.
-Han är vid medvetande!
-Bra! Sitter du hos honom så kör jag till lastbilen.
-Hej, ligger du bra?
Anna blinkade vad hon menade som ett ja.
-Du verkar ha slagit i huvudet, så vi tar dig till en lastbil som sedan tar dig till ett ställe där du kommer att bli undersökt. Kan du prata?
Anna blinkade igen, fast den här gången betydde det nej, eller snarare, jag har inte lust för då tror jag att jag kräks, och så undrar jag vad aspirationspneumoni är. Den vita overallen verkade förstå, i alla fall delar av vad hon menade.
-Jag sitter här med dig. Om du kräks kommer jag att märka det och dra av dig masken, men tills dess får den vara kvar. Okej?
Anna blinkade igen och slöt sedan ögonen.
-Jag vill att du tittar på mig, du får inte somna även om det känns som om det skulle vara skönt, förstår du?
Anna tittade igen. Jävla jobbiga människa, men hon förstod att det var bra om hon var vid medvetande, och hennes öppna ögon var det enda sättet att se om hon var det.
-Jag undrar om den här killen var med de andra, hans utrustning ser jävligt seriös ut.
-Jag tyckte att de andra såg rätt så påpälsade ut också.
-Hallå, de hade stulna seglarkläder, andningsmasker från färgaffären, cyklop, och jag så en kille med en gammal AGA divator-mask utan varken filter eller lufttub. De var ett gäng skitungar som var ute och kortade ner sina liv bara. Det här ser mer ut som en av våra vänner i grönt.
-Kanske det. Rätt så svarta kläder för att vara grön bara. Och ovanligt kort. Lossar du så håller jag?
Golfbilen stannade, det ordnades med surrningar och båren lyftes upp på ett flak på en lastbil som tidigare verkade ha använts för att frakta runt parkförvaltningens gräsklippare. Någon på flaket anropades.
-Du där, var det Pär du hette?
-Ja.
-Du får ta hand om killen vi hittade. Lyssna noga nu.
-Ja, ja.
-Vi misstänker hjärnskakning, så det finns risk att han kräks och att han förlorar medvetandet. Om han kräks måste du snabbt ta av masken, men inte annars, Okej?
-Javisst.
-Och så tittar du honom i ögonen och pratar med honom. Berätta om ditt flaskskepp. Låt honom inte somna, det kan vara farligt.
Anna tyckte det lät på ambulanssjukvårdarens instruktioner som om hon skulle bli omhändertaget av ett barn och tvingas lyssna på en förvirrad berättelse om det senaste LEGO-bygget, och att det om något skulle få henne att somna, när en kraftig hand vred hennes ansikte mot sig och hon såg rakt in i ett par sorgsna ögon i ansiktet på en kraftig man i femtioårsåldern. Man kunde uppenbarligen inte förvänta sig intellektuell elitkvalité på alla frivilliga. Lastbilen rullade långsamt iväg.

Kombinationen av att jobba på kärnkraftverk och vara svårt allergisk mot hästar hade fört det goda med sig att Jeanettes man ordnat en märkvärdigt väl fungerande saneringssluss i källaren. Han var såklart död, liksom Jonas, men hans instruktioner hade inte behövts för att kasta ut Jeanettes hästprylar och använda utrymmet för Annas utrustning istället. Erfarenheten med slussen gjorde också att hon hade en aning om vad som väntade henne när hon blev avlyft och inburen i ena änden på en 40-fots container som ställts vid sidan av vägen. Militärgrön, naturligtvis, liksom 20-fotaren som stod och bolmade vattenånga ytterligare en liten bit bort. Våra vänner i grönt. De som jobbade verkade ha koll på vad de gjorde, och hade vett att uppskatta Annas ansträngningar att ta vara på sig.
-Då skall vi se, vi måste ta av overallen, men den kanske vi kan klippa upp. Torrdräkten lovar vi att vara mer försiktiga med, den kan du rentav få behålla på om den inte är skadad. Skyddsmasken också såklart.
Anna försökte nicka, men valde att blinka istället. Overallen var knappast oersättlig. Låt dom klippa, bara hon kunde få ta av sig masken snart.
Två personer hjälptes åt att klippa upp overallen och försiktigt ta av den och stoppa den i en stor säck, därefter knuffade de in båren förbi ett plastdraperi av samma typ som vid mejeridisken på Ica och vidare till tvättstationen.
Två personer drog henne sista biten. Inte lika vänligt här, första gången idag som hon upplevde maktlöshet när folk pratade över hennes huvud.
-Han har bättre skydd än vad vi har, tät dräkt och något annat skydd under den.
-Farsan hans jobbar väl på verket antar jag, någon koll har de väl. Har haft, menar jag.
Mannen rätade på sig och vände sig sedan bort, som för att slippa konfronteras med ännu en som förlorat en närstående. Eller för att inte behöva vara nära någon som kanske varit del av orsaken till katastrofen och hans egen förlust.
Masken torkades noggrant av, dräkten konstaterades vara hel och okej att behålla på och hon blev ordentligt tvättad och överlyft på en annan bår. Den vänligare av tvättarna lutade sig över henne.
-Okej, grabben, snart är det dags att ta av masken, vi vet att du mår illa men vi har lite bråttom här och måste flytta dig till en annan plats, max 20 meter bort. Där tar de av dig masken. Okej?
Ny blinkning. Illamåendet var inte så farligt längre, inte som huvudvärken i alla fall. Två män i vanliga kläder kom in genom den halvöppna dubbeldörren i containerns rena ände, fick en kortfattad instruktion och lyfte upp båren. Nu såg Anna att de var på den stora rastplatsen på riksvägen, där den illa underhållna skylten med texten ”Välkommen till Oskarshamn” stod ut som en mer än vanligt omedveten ironi. Hon blev buren bort till en plats där en en presenning lagts ut på marken mellan de skabbiga borden och bänkarna. Flera personer låg på bårar, ett par av dem i svarta liksäckar, medan fem personer arbetade runt dem. De såg trötta ut.
-Vart vill ni ha den här killen?
-Lägg honom lite till höger där borta.
-Det skall bli.
Hon talades alltså fortfarande om som “honom” och “grabben”. Intressant. Informationen om att hon var en pojkspoling hade gått fram utan vidare medan uppgiften att hon när som helst riskerade att kvävas av sina egna spyor eller drabbas av aspirationspneumoni verkade ha tappats bort på vägen, och nu var det plötsligt hög tid att ta av masken. Anna insåg att det inte bara var riskfritt att ta av den utan att hon dessutom varken var fastbunden eller hindrad på annat sätt från att göra det själv. Hon tog tag i filtret och drog masken upp över huvudet, lutade sig åt sidan och kräktes svidande galla genom munnen och näsan.
-Men vad i helvete, den här lever ju, det kunde ni väl för fan ha sagt, era jävla dårar!
Anna kände en sval hand mot sin panna och en kvinna, förmodligen hon som skrikit, böjde sig över henne medan hon krampaktigt kräktes en gång till.
-Så, så, jag har dig. Är du klar eller kommer det mer?
-Jag tror jag är klar.
-Då skall vi se, jag kommer att ställa några frågor, det är viktigt att du svarar så bra du kan och att du säger till när du inte är säker. Är du redo för det?
-Ja.
Kvinnan var över femti, med snälla ögon, utan ett spår av ilskan som riktats mot bårbärarna, möjligtvis såg hon bottenlöst trött ut.
-Vet du hur länge du var exponerad?
-Exponerad?
-Ja, mot strålningen.
-Jag tror inte att jag varit exponerad.
-Hur nära reaktorn var du när de hittade dig då?
-Långt ifrån, jag har hållit mig hyfsat nära 20-kilometersradien.
-Okej, men du kräks, och illamåendet kan bero på strålsjuka, och jag behöver vet lite mer innan jag kan skicka dig vidare.
-Jag har inte blivit exponerad, jag ramlade i ett kök och slog i huvudet. De som hittade mig hade koll, men förutom du och de i containern så har det typ varit Bill och Bull som haft hand om organisationen här.
Den längsta meningen hon yttrat sedan hon sist bad Jonas fara åt helvete för två veckor och en dag sedan belönades med ett blekt leende.
-Jag förstår. Jag ser också att du inte är “grabben”, och med tanke på din utrustning anar jag varför du var i ett kök i zonen. Det är egentligen rätt hårda straff för sådant, det vet du va?
-Ja, jag vet, men min kompis klarar sig inte själv. Hennes man dog, och hon är helt lamslagen. Det är en jäkla tur skall jag säga, att jag insåg att ingen kommer att komma och hjälpa oss på länge och gav mig ut för att göra något själv.
-Mmm. Vänta.
Kvinnan reste sig och gick bort till någon av de andra som stod och höll på med något en bit bort på uppsamlingsplatsen. Anna tvingade upp ögonen, tvingade sig att se den spruckna asfalten på rastplatsen, gräset som tittade upp vid bordsbenen, den risiga skogen bakom, med några färska rotvältor och den vackert blå himlen som fond. Kvinnan kom tillbaka efter att ha skickat bort de andra. Lunch förmodligen, eller så fanns det några blodiga lik att flytta på.
-Jag skall känna lite på ditt huvud, men troligast är att du inte har någon fraktur på skallen utan bara fått en hjärnskakning. I vanliga fall hade det blivit ambulans till närmsta akutsjukhus, men som du förstår är inte det ett bra val just nu.
Kvinnan hittade det ömmande stället på Annas bakhuvud med handen medan hon pratade, avbröt sig lite för att torka av blodet mot byxorna med en lite frånvarande rörelse och fortsatte:
-Om du ligger helt stilla i två veckor, och då menar jag stilla som i att inte ens gå till toaletten om det är mer än två meter dit, så stilla, då kommer du klara dig bra. Din kompis får ta hand om dig, det kanske till och med kan göra henne gott.
-Men vi har ingenting, inte mat, inte vatten, inget.
Det verkade inte finnas tillräckligt med luft för att skrika, det blev mer som ett väsande, men poängen måste gått fram ändå.
-Så, lugn, lägg dig ner, jag förstår precis. Men man har börjat köra ut hjälp nu, hamnar ni bara på listan här så…
-Visst! fnös Anna, Bill och Bull här kommer att hålla ordning på oss och se till att det kommer mat och vatten, och kanske några kubik olja till pannan också, vem vet?
-Lugn, det kommer att lösa sig. En sak i taget. Jag förstår varför du varit på en liten stöldturné, andra kommer inte att vara lika förstående. Vi har en liten lucka nu innan nästa lastbil kommer från zonen, så om du vill kan vi köra ett litet förvandlings nummer.
-Men varför?
-Jag tar det här lite snabbt, du har två alternativ: Antingen ligger du kvar här tills polisen kommer, du blir inlagd på ett överfullt sjukhus och om du överlever ställs du inför rätta, allt medan din kompis svälter ihjäl, ensam i sitt evakuerade villaområde. Eller så trollar vi bort killen i svart gummidräkt och framkallar en ung kvinna som gör sitt bästa för att sitta still och inte låtsas om sin huvudvärk och som blir hemskjutsad till en kompis i nöd tillsammans med en dunk t-röd, 20 liter vatten och en låda frystorkad mat från försvarsmakten, vad säger du?
-Jag måste få med masken, dräkten och strålskyddet hem.
-Får det plats i en svart sopsäck?
-Det sitter en dragkedja horisontellt över skulderbladen, dra upp den innan du hämtar säcken. Kolla om du hittar en filt också, jag kommer att frysa som en hund.
Kvinnan reste sig upp och försvann ur Annas synfält. Annas tyckte kroppen förlorat nästan all styrka, det var knappt hon kunde få ur armarna. Kvinnan var snabbt tillbaka med en säck och en filt och började hastigt dra av torrdräkten.
-Du är den mest vettigt klädda vi hittat här hittills, jobbade du på verket?
-Nej, men strålskydd är ju inte precis raketkirurgi, och min kompis man jobbade där. Jag undrar förresten om han verkligen litade på säkerheten.
-Är det han som skaffat röntgenskyddskläderna också?
-Ja, du känner igen dom, du är såklart läkare.
-Klart jag är.
Hon log lite mot Anna, en medkonspiratör.
-Vad är aspirationspneumoni?
-Kemiskt orsakad lunginflammation, stor risk att du fått det om du andats in dina spyor. Hur så?
-De som hittade mig pratade om att jag riskerade det.
-Ja, då visste i alla fall de vad de höll på med.
-Vad heter du förresten?
-Bättre att inte veta, men du kan kalla mig Bertil.
-Men?
-Så kallar jag dig Johan, så säger vi inte fel sedan, om vi blir förhörda, det blir väl bra? Folk tror att de ser individen och inte könet, men om man bara uttrycker sig vagt och nämner ett namn så fyller folk i luckorna med egna antaganden. Mycket användbart.
-Ok, Bertil.
-Bra, Johan. Du förresten, vet du om att du är gravid?
-Ja.
Bertil rullade ihop tunikan och stuvade ner den i säcken, sedan reste hon lite på sig och tittade upp.
-Du, Johan, nu kommer nästa bil, då blir det fullt upp här. Jag pratar med Bill och Bull så kommer de att köra hem dig och Johan kommer att vara bortglömd. Se ut som om du har ont i huvudet och mår illa, och gråt om någon frågar något. Och håll hårt i din påse, gråt om någon rör den. Lycka till.
-Skall jag bara ligga kvar här? Det kommer ju fatta direkt att jag är killen de bar hit.
Bertil hade redan hunnit resa sig, men böjde sig ner igen.
-Det finns inga gränser för vad en stark och jobbig ledare kan åstadkomma, särskilt med folks minnen, särskilt när det är lite rörigt och folk är trötta. Tänk på det nästa gång du hör om en rättegång mot en gangster eller ser hur en politiker ställs till svars. Johan kommer att vara glömd om två minuter.
Bertil gick och mötte en av sina hjälpredor. Anna log inombords när hon såg hur Bertil vände sig kort mot Anna som hon var ett otillräkneligt fruntimmer, på tjocken dessutom, nojig för strålsjuka, “…men du vet ju hur gravida kvinnor är, höhö”. Mannen hon pratade med verkade först protestera och sedan rycka på axlarna och sucka tungt. Anna hörde att Bertil sa “från skogen” sedan, pekande på en liksäck: “Tyvärr. Johan enligt lappen. Ja, den ligger i”.
Mannen, Bill eller Bull, definitivt inte elake Måns, var uppenbarligen besvärad av att behöva prata med Anna.
-Vi bär dig till en bil, men du måste gå in i den själv. Du skall få med lite mat och vatten. Blir det bra?
Det gällde att bre på lite om man skall få någon effekt, tänkte Anna och dolde det faktum att det inte kom tårar när hon grät genom att vända sig åt sidan som för att spy. Mannen reste sig snabbt och ropade på en kollega.
-Stefan, kom och ge mig ett handtag här!
-Öh? Ja, jag kommer.
Stefan kom lunkande och stannade vid Annas bår. Han rynkade bekymrat på ögonbrynen.
-Vad hände med killen som låg här?
-Där borta, sa mannen som först kommit fram till Anna och indikerade bårarna med liksäckar en bit bort, vars antal nu ökat till fyra eller fem.
-Men han var ju här nyss, på precis den här båren.
-Ja, men nu ligger han tydligen där borta.
-Jösses. Och när dök hon upp?
-Hon kom nyss, från skogen tydligen.
Han gjorde en liten diskret rörelse med pekfingret mot tinningen som det säkert inte var meningen att Anna skulle se, fick en menande blick till svar från han som kallades Stefan och så lade de den svarta sopsäcken vid Annas fotända och bar iväg henne till parkeringen.

Anna kände igen den lilla ljusblå tantbilen som stod och väntade, och hon kände igen killen som lastade in tioliters vattendunkar i bagageutrymmet. Av alla människor hon inte ville träffa just nu kom Jonas ynkliga lillebror rätt högt på listan, även om han praktiskt nog hittade hem till Jeanette utan problem. Anna kände sig lite orättvis när hon tänkte på honom som ynklig, han hade faktiskt kunnat vara okej om han valt en annan förebild och idol än sin bror. Stefan hjälpte henne upp från båren och in i framsätet. Säcken med hennes saker gick inte att få ner på golvet mellan hennes fötter så hon tog den i knät istället. När vattnet var inlastat var bagaget fullt så lillbrorsan fick trixa in pappkartongen med frystorkat i baksätet över det framfällda förarsätet. Utan ett ord, eller en blick på Anna för den delen, satte han sig bakom ratten.
-Kör mig till Jeanette och… Jeanette. Jag hjälper henne lite nu.
Jonas lillebror startade bilen och körde ut på riksvägen, 37:an, som nu snarare kunde sägas ledde från Oskarshamn än till. Det hade varit snabbare att ta E22, men med tanke på att den passerade inom ett par kilometer från verket så skulle den väl inte kunna öppna förrän om tusen år eller så. De svängde söderut i trevägskorset. Lastbilarna de mötte skvallrade om att vägen inte längre var avstängd, och att det var den här vägen trafiken som brukade gå på europavägen leddes om. Jeanettes man hade pratat en del om avstånd, att deras hus låg utanför den direkta farozonen om något skulle hända, men att det säkert skulle bli uppmanade att evakuera ändå. Stanna kvar, hade han sagt, som om han visste att han själv inte skulle vara med och ta beslutet om att överge huset eller ej. Stanna kvar i huset, vid minsta larm. Vänta inte på myndigheterna, de kommer att reagera för sent, sedan kommer de överreagera och skapa ett flyktingkaos utan dess like och därefter, kanske en månad senare, så kan området fungera igen. Det gällde att överleva till dess, nu var de halvvägs och hade fått hjälp med mat och vatten. Det här skulle nog gå bra.
-Jonas var alltid förälskad i dig.
Anna ryckte till när lillebror Persson började prata. Hon var inte van att höra honom säga särskilt mycket; alltid tyst, beundrande och osäkert leende bredvid storebror. Att Jonas tydligen alltid varit tokig i henne kunde ju förklara en del av lillebrors konstiga attityd, det han sagt och gjort rimmade väl med att han tagit efter Jonas beundrande på avstånd samtidigt som han säkert varit svartsjuk och velat ha Jonas för sig själv.
-Så länge jag kan minnas har han varit helt tokig i dig.
-Det ger honom väl inte rätt att göra vad som helst, sa Anna torrt. Det här var ingen diskussion hon önskade sig, inte ens utan sprängande huvudvärk.
-Han älskade dig Anna, du måste förlåta honom.
Det var tyst en stund, sedan sa han, försiktigt, som om han gick på ett minfält, vilket han utan tvekan gjorde:
-Skall du behålla det?
-Lite sent med abort nu.
Anna stirrade rakt fram på de mötande lastbilarna. Säkert varannan var en tankbil; visst behövde man mat till uppsamlingslägren, men utan vatten och diesel kom man inte någonstans. Hon sneglade på lillebror och såg att han tittade lite på henne i smyg, med den där blicken som gamla gubbar får när de pratar om hur vackert det är med gravida kvinnor och att “det är något i ögonen, som glimmar”. Pa-te-tiskt. Hur kom det sig egentligen att det skulle vara så jävla svårt att få ha sitt barn ifred? Plötsligt ansåg alla att de hade någon slags skyldighet att delta och hjälpa till som om hon var en debil jävla åsna. Jeanette var närmast katatonisk, men hon ställde i alla fall inga jobbiga frågor om hur det var med baaaarnet. Anna kom på sig med att längta hem till Jeanette.
-Hur känns det för dig med… med att Jonas… att han var på plats när… du vet?
-Att han dog i olyckan? Det var nog bra, nu kan han ju inte komma och kräva att få umgås. Jag vet inte om jag skulle stå ut med att ha en sån nolla hängande runt mig. Jag ser faktiskt fram emot att bli mor, och jag är det hellre själv än med en ångerfull våldtäktsman i närheten, det blir liksom lite enklare att bortse från vem fadern är då, eller hur?
Huvudvärken var mördande, och att dessutom behöva hantera en patetisk nolla som sörjer en annan patetisk nolla kändes som mer än vad hon skulle behöva hantera under en dag. Fast det hade hjälp att lätta lite på trycket och äntligen kunna säga vad hon kände, även om valet av mottagare kanske inte var optimalt för stämningen. Egentligen var det lite synd om lillebror, Jonas hade inte varit särskilt snäll mot honom, vilket nog var en av anledningarna till att hon såg ner på Jonas. Hon andades ut, lugnare än på länge, och lutade sig tillbaka i det obekväma sätet. Näst efter tjatet om barnet var det här huvudet-på-sned-stackars-lilla-offer-attityden avseende själva skapandet av barnet det jobbigaste att stå ut med. Nej, hon inte velat ligga med Jonas och nej, det var inte ett öde värre än döden, inte för henne i alla fall. Det var som att få en fet smäll av någon man trodde gillade en. Och som man föraktade en smula.
-Min bror.
Jonas lillebror avbröt sig med en djup inandning och ihopknipna ögon.
-Min bror älskade dig, förstår du?
-Hade den självupptagna nollan fortfarande levt hade han fortfarande inte varit kapabel att förstå vad han gjort fel.
Jonas lillebror fick ett beslutsamt drag kring minnen som Anna inte kunde påminna sig om att hon hade sett förut, lutade sig lite framåt och svängde ut framför den sista mötande lastbilen i kolonnen.

Spelar åsikten om ämnet någon roll?

Monday, January 6th, 2014

Under min extremt korta och av alla utom mig själv glömda karriär som kulturarbetare, när jag var en del av lyssnarjuryn för P1:s romanpris, så ställdes frågan om man kan tycka om en bok även om man starkt ogillar huvudpersonen. Jag har haft anledning att fundera på det nu när jag läst “Parsifal Direktivet” av Kaj Karlsson. Inte för att jag ogillar huvudpersonen Gustav Sterner, tvärtom. Inte heller för att jag tycker illa om ämnesvalen i boken eller hur de behandlas, tvärtom där också, utan för att jag funderar på vad någon som inte är kompis med genren eller åsikterna som uttrycks skulle tycka om boken. Kort sagt, gillar jag boken för att den är bra eller för att jag håller med?

Jag har tidigare skrivit om Kaj Karlssons första bok “Operation Nordvind”, bland annat avseende hur väl det funkar att skriva böcker med att tydligt politiskt syfte (Spänning och politiska agendor, på olika vis), och det perspektivet är aktuellt även i “Parsifal Direktivet”. Såklart att det är, givet Kajs uppenbara samhällsengagemang och rättspatos. Apropå det kan man läsa hans blogginlägg “Att skriva Parsifal Direktivet”, det säger en del om vilket engagemang som krävs för att lyckas, och orka, ge ut en bok.

I “Parsifal Direktivet” får man följa ett intrångsförsök på Ringhals kärnkraftverk, utfört av huvudpersonen i förra boken Gustav Sterner och hans följeslagare, och här ställs jag första gången inför frågan om jag gillat berättelsen lika mycket om jag inte hållit med om att den tar upp ett viktigt ämne och behandlar den på ett sätt jag sympatiserar med. Jag tror att det visst är så att jag redan innan tyckt att frågan om kärnkraftverkens sårbarhet är viktig, men jag är också helt säker på att den trovärdiga beskrivningen av intrånget och känslan av undergång när det börjar bajsa ihop sig som Kaj skapar i boken bidragit till att jag tänker mer på hur sårbar och oskyddad samhällskritisk infrastruktur är.

Det är svårt att sammanfatta den fortsatta handlingen utan att spoliera spänningen, men i sin jakt på att reda ut omständigheterna kring händelserna på Ringhals följer gruppen spår som leder till det ena antagonisten mäktigare och farligare än den andra. Vägen de väljer blir en obeveklig följd av vilka de är och vad de kan, och det är avseende det som jag för andra gången måste fundera över om mina intressen påverkar mitt omdöme om berättelsen. Till viss del är det säkert så, handling med till viss del militär karaktär passar naturligtvis en MÖP som mig, men jag tror också att den militära jargongen i boken är använd så bra att det långt ifrån bara är igenkänning från lumpen utan en tydlig miljöfaktor och ett sätt att effektivt berätta ett militärt skeende (på samma sätt som det är effektiv operativ kommunikation).

I handlingen ingår, precis som i förra boken, ett resonemang kring rätt och fel, och vilka medel som är rättfärdigat att ta till för att uppnå mål man anser goda och rätt. Gustav Sterner har militärens synsätt att det är rättfärdigat med ganska långtgående rättigheter för en underrättelsetjänst, men också en självklar och stark tro på demokrati och försvaret av densamma som jag tyckt mig se vara typisk för svenska yrkesmilitärer. Jag är inte säker på att jag håller med Kaj Karlsson om vad som är rätt och fel i detta (eftersom jag inte vet vad han tycker, n.b.), men jag funderar avseende detta för tredje gången om mitt engagemang i exakt den frågan påverkar mitt omdöme om texten. Förmodligen delvis är säkert det rättvisa svaret, men jag tror att även någon som inte tidigare funderat på hur långt staten får gå i sin maktutövning har stort utbyte av att läsa om hur Gustav Sterner brottas med frågan.

Sammantaget inser jag att en av anledningarna till att jag verkligen gillar “Parsifal Direktivet” är att jag sympatiserar oerhört starkt med att frågan om säkerhet vid kärkraftverk, den militära vinkel och rättfärdigandet av underrättelsetjänstens befogenheter för försvar av demokratin tas upp. Jag tycker också mycket om sättet på vilket frågorna tas upp, och det blir ingen fjärde “frågan om”, jag konstaterar bara att för mig är detta en av bokens starka sidor. Kanske läser jag på grund av mina intressen in ett djup som inte finns, kanske missar jag saker som en mer kritisk läsare skulle observera, men det spelar ingen roll. Boken fick mig att vilja sätta den i händerna på andra för att få fler att tänka på de viktiga frågor som tas upp.

För att det inte skall råda någon tvekan så skriver jag detta i ett separat stycke: “Parsifal Direktivet” är en förträfflig thriller, jag närmast sträckläste den. Jag njöt av hur spänningen byggdes upp, hur förväntningarna på handlingen utveckling växte och av hur jag överraskades av vändningarna den tog. Läs den.

För övrigt såg jag till min glädje att Ny Teknik använde boken som en pik till Vattenfalls Öystein Löseth i sitt utdelande av julklappar. Hoppas reklamen där leder till att fler läser den. Så här såg det ut:

ParsifalDirektivet

Spänning och politiska agendor, på olika vis

Monday, March 4th, 2013

Spänning

Sista tiden har jag läst och funderat på ett antal olika spänningsromaner, och sett hur spänningen dels är olika intensiv och dels verka uppstå på i huvudsak två olika sätt. Första gruppen består av:

Dessa böckers huvudpersoner hotas hela tiden av katastrof och jag vänder blad med skräckblandad förtjusning för att se hur det skall gå. Inte sällan kliver huvudpersonerna rakt in i den hotande situationen på ett så dumt sätt att om man varit fem år och sett det på teater hade man skrikit åt huvudpersonen att han inte skulle stjäla en tavla av en man som är expert på att spåra folk och inte verkar ha några problem med att avluta liv i förtid, så som huvudpersonen i Huvudjägarna gör. Jag tycker att det sättet att skapa spänning kan vara lite påfrestande på samma sätt som skräckfilm kan vara påfrestande. Ibland är det så bra, som filmen Trolljegeren eller Huvudjägarna, att jag tar lite pauser för att kunna fortsätta konsumera, eller så är det som i Cory Doctorows böcker inte så galet läskigt och dessutom kombinerat med den andra typen av spänning att jag står ut att läsa vidare. Eller så slutar jag läsa eller titta.

Den andra typen av spänning skapas mer som en jakt eller en tävling där jag vill att huvudpersonen skall vinna. Böckerna (av de jag funderat på eller läst senaste veckan alltså, inte av alla jag läst) jag sorterar in här är:

Visst kan det vara så att dessa böckers huvudpersoner börjar som presumtivt byte, som i Operation Nordvind och Midvintermörker, eller att de hamnar i Damoklesliknande hotsituationer, men det är ändå jägarens perspektiv som dominerar. Jag tror att det spänningsdrivande är att man vill se jägaren tillslut fånga sitt byte eller gå under i försöken. Len Deighton och Lars Wilderäng skiljer sig på ett intressant vis här eftersom Deightons namnlösa spion aldrig känns hotad och alltid är jägaren medan det i Midvintermörkers ständiga balanserande på randen till undergången då och då är fienden som skildras ur jägarens perspektiv (specifikt några prickskyttar i en trevägskorsning). Intressant är också att det trots alla hotande katastrofer i Midvintermörker aldrig är ovisst om de kommer att drabba huvudpersonerna eftersom de förannonseras tydligt av författaren, och att det trots stora mått av osäkerhet för huvudpersonen i Operation Nordvind alltid är tydligt att det är han eller övriga “goda” som är jägarna (om de inte jagar sina opponenter jagar de för att få kontroll över situationen).

Politiska agendor

Det slog mig när jag funderade på det där med spänning att samtliga böcker utom Huvudjägarna har en politisk agenda. Len Deightons böcker är lite dunkla eftersom de är så gamla, men några saker i dem sticker ut, som att det i Horse under water slås fast att de minsann inte kan rensa ut kända nazister ur parlamenten hur som helst eftersom det till exempel skulle bli ganska tomt i parlamentet i Bonn då (implicit: man får inte låta det bästa, bort med nassarna, bli det godas, fungerande administration i tyskland, fiende), eller att det som i Funeral in Berlin beskrivs hur misstänksamheten mot homsexuella dels bara är fördomsfullhet maskerad som rädsla för att de skall kunna bli utpressade, dels resulterar i att homosexuella riskerar att bli desperata förrädare, och att det hade varit mycket bättre om man kunnat vara öppet homosexuell.

Len Deighton levererar politik i slutet av böckerna preciserad av huvudpersonens briljante chef, i alla fall den politik jag uppfattar så här i ett kulturklimat femtio år efter att de skrevs. Som parentes undrar jag hur böckerna togs emot på sextiotalet. Cory Doctorow däremot levererar politik på varannan rad, man bli undervisad i allt som författaren tycker är viktigt, från frågan om barnarbete till USA:s tortyr av misstänkta terrorister till historia kring samhällsklimatet i San Fransisco. Böckerna, som egentligen har ungdomar, eller young adults, som målgrupp, är som fiktionaliserad undervisningslitteratur i läran om vilka hot staten utsätts för och utsätter sina medborgare för, och hur man undgår att drabbas av dess repression. Om man betraktar Cory Doctorow som trovärdig, vilket man väl får göra, inte bara för att han hyllas av Randall Munroe, skaparen av XKCD, så är hans böcker både lärorika och riktigt skrämmande. Visserligen är en del av lösningarna för att komma runt den repressiva övervakningsstaten inte helt färdiga om man skall vara lite petig, men dels är kanske inte behovet av att undkomma staten så akut som för hans huvudpersoner, dels är inte de tekniska lösningarna orealistiska att utveckla. Dessutom måste inte en bok vara helt verklig för att vara bra, handlingen i boken existerar i det rum som spänns upp av författaren och det räcker med att handlingen följer dess regler för att den skall verka rimlig.

I Midvintermörker har på det sättet ett antal faktorer lagts till den verklighet vi hade att förvänta oss till för ett drygt år sedan, så som sabotage mot Nordstream, politiker med ryggrad nog att öva med ett pansarförband på Gotland som ett svar på en rysk övning och beväpnade Gripen-plan på bevakningsuppdrag på Island. Givet dessa påhittade förutsättningar levererar lars Wilderäng en bred och allt annnat än subtil kritik mot allt från försvarbeslut till nedskärningarar av samhällsfunktioner, och en mycket trovärdig beskrivning av hur sårbara samhällets viktiga funktioner är, med det tydliga syftet att göra fler människor uppmärksamma på vad de måste reda ut själva vid nästa stora kris.

Lars Wilderäng är mer subtil än Cory Doctorow (som alltså skriver bra och läsvärt, mycket bra till och med, även om det kanske inte verkade som om jag tyckte det), och än mer subtil och med smalare fokus är Kaj Karlsson i Operation Nordvind. Han beskriver, trovärdigt, hur den politiska viljan att genomföra terrordåd kan se ut och hur det skulle vara praktiskt genomförbart. En del av den politiska agendan verkar också vara att beskriva arbetet med att stoppa terrorister; inte med betoning på hur det skulle kunna gå till eller hur de som arbetar med detta är organiserade, snarare hur mycket vi andra är beroende på dessa personers moraliska värderingar och hur vi på grund av att organisationerna måste vara hemliga inte kan varken granska eller ha något inflytande över vilka värderingar som bör premieras i det arbetet. Inte för att det, som en parentes, skulle behöva ha förändrat något, med tanke på vilka politiker vi helt frivilligt verka rösta fram i våra val.

Slutsater då? Politiska tankar kan definitivt levereras via skönlitteratur. För att utveckla lite mer komplicerade resonemang utan att skrämma bort mottagaren kanske det till och med är det bästa sättet. För funderingar om moraliska överväganden skulle jag nästan vilja gå så långt som att säga att det är enda sättet, om man räknar in teater film och dans som litteratur.

Precisa detaljer

Saturday, March 2nd, 2013

Om jag varit bokbloggare är det möjligt att jag i så fall skulle ha varit sveriges minst aktuelle, eller i alla fall märkligast synkroniserade. Nåiallafall, eftersom Lars Wilderäng som bloggar som Cornucopia släpper sin nya bok Midsommargryning, uppföljare till Midvintermörker, i april, så har jag tänkt en del på Kaj Karlssons Operation Nordvind (vars uppföljare beräknas vara klar till hösten). Klart så långt?

I ett tidigare blogginlägg i vilket jag recenserar just Midvintermörker nämnde jag Operation Nordvind och gjorde några jämförelser som i huvudsak gick ut på att Midvintermörker var en berättelse i högt tempo, flera samtidiga skeenden med de med nödvändighet följande cliffhangers som fungerade påfallande bra (nota bene: krystade cliffhangers som i Da Vinci-koden är ett hatobjekt) och med en politisk agenda nästan lika tydlig som i Coq Rouge, medan Operation Nordvind var mer som litteratur. Jag tänkte jag skulle utveckla det, den förtjänar att bli lite omskriven (i den mån att nämnas i en blog med mellan noll och kanske någon läsare räknas som omskriven….)

Boken handlar om en före detta operatör vid SSG, Särskilda skydddsgruppen, ett svenskt specalförband inom försvaret som numera heter SOG. Operatör antar jag att de kallas på grund av att deras kompetens och uppgifter gör att de faktiskt är något mer än soldater. Spelar ingen roll för det här sammanhanget, men rätta mig gärna om jag har fel. Huvudpersonen, Gustav Sterner, råkar se ett mord och blir därigenom indragen i det som visar sig vara Operation Nordvind. Indragen i är kanske fel begrepp eftersom han gör allt för att motverka operationen. Kan man kanske säga att han blir medberoende? Den utvecklar sig på ett på ett mycket spännande och trovärdigt sätt, mer trovärdigt än många mycket mer kända thrillers och, som sagt, spännande på det där sättet att man läser en sida till fast man egentligen är för trött för att man bara måste veta hur det går.

Nu till det jag kom att tänka på som fick mig att börja skriva det här inlägget: realismen och trovärdigheterna i detaljer skapar intrycket av helheten, för miljöer och skeenden såväl som för karaktärernas personligheter. Jag minns fortfarande beskrivningen, eller snarare min känsla från när jag läste beskrivningen, av hur en person trampar igenom tunn is och fyller skon med vatten. Den torra beskrivningen av hur det var väntat och nödvändigt men beklagligt eftersom det ofrånkomligen sänker uthålligheten lyckas ge mig en känsla av återhållen frustration hos personen ifråga. Man känner att han kanske skulle velat skrika helvetes-jävla-skit det högsta han kan för att sedan ge upp och gå hem, men det är inte läge för det och att han trycker tillbaka den känslan för att kunna lösa uppgiften. Jag kände också hur han började misstänka att det plötsligt blev mindre sannolikt att han skulle lyckas återvända, men fortsätter eftersom det bara blivit svårare, inte omöjligt, än. Detta beskrivet med rätt så få ord, om jag minns rätt. Förmodligen är jag i egenskap av MÖP tacksam som mottagare av sådana beskrivningar, och det spelar förmodligen in att jag själv fyllt stövlarna med vatten och sett framför mig hur krånglig tillvaron kommer att bli något dygn framöver men att det inte får begränsa mig i lösandet av uppgiften jag står mitt upp i nu (inga jämförelser i övrigt såklart, jag har bara fyllt mina stövlar under utövande av fritidsnöje, och vattnet var minst 16 grader varmt). Men. Jag inbillar mig att jag är såpass litterärt kräsen att mitt omdöme är objektivt sett värt något när jag hävdar att beskrivningar av miljöer och personer är förbannat bra, och att jag så lätt kan identifiera mig med någon som riskerar sitt liv på ett sätt jag själv aldrig varit i närheten av säger väl en del. Kärvt och kortfattat, javisst, men samtidigt känslofullt. Jag läste om inledningen av boken innan jag skrev det här (finns på nätet, LÄS) och den är typisk för kombinationen av kärv beskrivning och förmedling av stark känsla. Imponerande. Jag hittar inget om att Kaj Karlsson skulle ha Raymond Chandler som förebild men jag kan själv inte låta bli att göra jämförelsen.

Realismen i boken kommer sig till stor del av att Kaj Karlsson skriver om saker han kan, förutom förmågan att skriva bra såklart, men den har jag redan beskrivit. Kaj kan överlevnad, strid, spaning, ekonomi, IT och har ett stort samhällsengagemang. Det räcker väl till för att få en historia att funka utan att ge sig ut på djupt vatten. Från bloggen vet jag också att saker han inte kunde sedan tidigare, som hur vissa miljöer ser ut, såg han till att överinlära sig ordentligt om. Även om han inte utnyttjar sin kunskap till att skriva så där värst omfattande beskrivningar är jag övertygad om att det är den djupa kunskapen som ger det där lilla extra till känslan när man läser. En kul parallell är Jan Guillou som också försöker begränsa sig till att skriva om saker han kan (jag vet, det går sådär), vilket yttrar sig på roliga sätt, som i Tjuvarnas marknad där han beskriver Skandiadirektörers svindlande affärer utan att skriva ett ord om ekonomi, utan nöjer sig med att beskriva direktörernas jakt- och vinvanor.

För att fortsätta ta upp saker där Operation Nordvind skiljer sig på ett bra sätt från liknande litteratur vill jag berömma boken för att hjältarna är försedda med realistiska begränsningar. Självklart bra beskrivna, se ovan, men det är värt att nämna att i Operation Nordvind så gör det ont att få en smäll, man blir rejält trött av att slåss för sitt liv och om man är med om otäcka upplevelser så kan man må riktigt dåligt av det, länge, och att det gör boken i det närmaste unik i sin genre. En av böckerna jag nämnde när jag skrev om Midvintermörker, Gå över gränsen av Robert Karjel hör till denna exklusiva skara. Kanske är det så att en viktig del i Kajs begåvning som författare är hans förmåga att beskriva upplevelser, kroppsliga i form av nervositet eller en box på läppen såväl som motviljan mot bevittnade övergrepp eller arbetslivets krav? Det är inte utan att jag undrar vad en icke-MÖP skulle tycka om Operation Nordvind. Jag skall nog försöka övertala min fru att läsa den.

Ajusteja, jag ser verkligen fram emot uppföljaren!

På lite avstånd ser det mesta okej ut

Thursday, October 4th, 2012

Det är inte alls en bokblogg, men…
Jag har tänkt lite på “W eller minnet av barndomen” av Georges Perec, och hur jag i slutet, lätt förfärad av innehållet, kände mig lite dum efter att ha gått på den romantiserande inledande beskrivningen av ett helt fruktansvärt samhälle. Det är säkert 10 år sedan jag läste den, så det kan ju hända att jag minns lite fel, jag reserverar mig för det. Boken handlar om ett samhälle där män och kvinnor hålls åtskilda, och huvudspåret är de problem som följer av att ha organiserat samhället på det viset. I början beskrivs problemen som lite sorgset romantiska, med barndomsvännerna som skiljs åt och där den unge mannen försöker få kontakt med sin väninna och möjliga älskade genom att försöka smita iväg till kvinnorna på natten. Som läsare inser man att den driften ju är så stark att det krävs extraordinära åtgärder för att genomdriva åtskillnaden, och så konstaterar man sorgset det logiska i att det såklart är belagt med dödsstraff att ens försöka något dylikt. Galenskaperna eskaleras sedan i takt med att ordningen som styr vem som får fortplanta sig med vem beskrivs, och det hela tiden visar sig behövas hårdare metoder och resultera i mer och mer skoningslös konkurrens, och berättelsen går med grym logik mot att beskriva ett samhälle som är helt omänskligt även om det helt och hållet utgår från mänskliga drifter och behov. Hur robust och motståndskraftig mot uppror kontrollapparaten är beskrivs inte alls, det är inte en del av poängen med boken, även om jag hela tiden hade en fråga i bakhuvudet om varför de inte stormar bastiljen.

Nå, det boken säger mig är att det som kan beskrivas som i ett romantiskt skimmer i en ända av systemet lätt kan resultera i ofattbara grymheter i andra ändan, och det enda som hänt på vägen är en orsak-verkan-kedja styrd av mänskliga drifter och tillkortakommanden. Jag försöker komma ihåg det då regeringen pratar om att det måste löna sig mer att arbeta så att drivkraften att skaffa sig ett jobb blir större, när man hävdar att invandringen måste begränsas eller då det ställs krav på hårdare tag mot brottslingar. Med rätt distans till företeelserna kan det verka som vettiga eller i alla fall inte helt skogstokiga idéer, men det räcker med att tänka på egna upplevelser av arbetsförmedlings byråkrati, de tre senaste nyheterna om migrationsverket eller tanken på vilka som egentligen styr på fångvårdsanstalter för att inse att många enskilda mänskliga beteenden redan dragit systemet vi har idag åt det omänskliga hållet.

Boken säger också något om storleksordningen på tvångsåtgärderna som krävs för att kuva mänskliga drifter. Det finns mer produktiva saker för en stat än att lägga sina resurser på att försöka begränsa dem.

Dåliga böcker

Tuesday, June 12th, 2012

Jag vet, det skulle troligtvis inte bli något mer inlägg om böcker, men jag råkar läsa en del halvbra underhållning nu och reflekterar över varför den inte lämnar något annat intryck än det magsura som nog kommer att följa (eftersom jag inte skrivit vad jag tycker än är det än så länge bara sannolikt att det inte blir något snällt. Rätt så sannolikt).

Jag håller på att avsluta Bourne-trilogin av Robert Ludlum (det var inte jag, jag var full och jag svääär att jag råkat snöa in på thrillers/spionromaner av mycket högre kvalitet och förresten så var den första boken helt okej), och har sällan sett en bok så präglad av ett maniskt tvång att veckla in en intrig. Läsningen blir som att zooma in på en mandelbrotmängd, det visar sig hela tiden nya detaljer, och precis som med mandelbrotmängden är det mer av samma som visar sig. Jason Bourne eller hans (utökade) familj tar sig till något nytt ställe och Carlos Schakalen lyckas med några dittills inte avslöjade medlöpare upptäcka det hela, därefter dödas alla icke centrala karaktärer efter att de avslöjat allt de vet för antingen Schakalen, Medusa, CIA eller Bourne. Puh. Jag anade att den litterära kvaliteten skulle vackla lite när jag studerade Ludlums övriga titlar, som verkar en aning klonade på formen “The Humhum Humhumity”, med variationerna “The Humhum Humhumaty” och “…-ety”. Min förhoppning var att det var ett marknadsföringstrick snarare än dålig fantasi, och när jag tänker efter är det inte helt säkert att det primärt är fantasin som brister utan förmågan att hindra sig själv från att skicka allt man kommer på till förlaget.

Det är i alla fall inte lika simpelt som Dan Brown, inte lika bombastiskt nationalistiskt som Tom Clancy, inte lika träiga karaktärer som i en svensk decka… jo, det är precis lika träiga karaktärer som i en svensk deckare. Det var det, nu måste jag gå och läsa klart.

Åt det MÖPiga hållet

Wednesday, May 9th, 2012

Det här inlägget är så försenat att det nästan blir aktuellt eftersom det handlar om en bok som kom ut för så länge sedan att det snart är dags för dess uppföljare. Att det är så sent kan bero på att jag tycker att det är så himla kul att fundera kring böcker jag läst att det dels blir svårt att samla tankarna till något som går att skriva så att det går att läsa, dels känns det orättvist att välja en bok när jag skriver så himla sällan om böcker. Nu spelar det ju bara måttlig roll för bloggar som min som har ungefär lika många läsare som stolar kring köksbordet.

Nå, jag har alltså läst Midvintermörker av Lars Wilderäng, flera gånger faktiskt, varav minst en med någon form av karttjänst på en bildskärm i närheten. Precis som Jan Guillous böcker om Hamilton så känns det att boken är ett politiskt debattinlägg och precis som den gamla “Operation Garbo” så beskrivs ett anfall mot Sverige i rätt många olika beståndsdelar. Till skillnad från Jan Guillou så har inte Lars Wilderäng skapat någon superhjälte som får alla som Jan ogillar att framstå som idioter, till skillnad mot Operation Garbo är skeendet tillräckligt begränsat för att de olika delhandlingarna skall vara möjliga att hålla i huvudet utan att det känns som om någon delhandling saknas för berättelsen som helhet. Inga, absolut inga, jämförelser i övrigt.

Fast jämförelser är ju jätteroliga att göra, jag kommer att återkomma till det tror jag. Först lite om boken. Den handlar om hur Ryssland intar Gotland för att säkra driften av Nordstream och hur svenska förband och Sveriges ledning försöker försvara sig (eller “oss”, men låter inte det lite hockey-VM?). Nå i alla fall, det blir tillräckligt mycket försvar för att räcka till både en spännande historia och kritik (mest i form av total sågning) av Sveriges försvarpolitik och nivån på förberedelser inför kriser. Även om sammanhangen såklart inte är helt realistiska så känns detaljerna rejält genomarbetade och trovärdiga, vilket ger ett gediget och realistiskt intryck. Jämför med t.ex Fucking Åmål som många tyckte var så oerhört realistisk när själva handlingen, klassens tönt kommer ut som homosexuell och blir ihop med snyggaste plugget i tjejen som också plötsligt upptäcker att hon är gay, på högstadiet, inte är ens nära att kunna hända, men där realismen i detaljer är total och skapar det realistiska intrycket.

I Midvintermörker är de orealistiska sakerna att Ryssland skulle behöva ta till vapen för att lägga beslag på Gotland, att det i så fall skulle finnas fungerande svenska förband på ön, att dessa skulle ha tillräckligt mycket skarp ammunition, att det skulle kunna flygas in en knippe stridsflygplan från en vältajmad beredskap på Island etc. Det spelar ingen roll, för givet dessa av författaren skapade förutsättningar så har det blivit en trovärdig och spännande historia med ett riktigt högt tempo i handlingen, utan att de vanliga sidvändartvingande teknikerna blir så där jobbigt Läckbergska. Visst slutar styckena i cliffhangers, men det är trots allt en väv av parallella skeenden som inte har behövt krystas fram som en elefantunge utan finns där helt naturligt. Mycket bra. En annan sak jag kan vara lite känslig mot är när man först i en berättelse presenterar en massa fakta, personligheter eller relationer för att sen kanske kunna koncentrera sig på intrigen (vad vet jag, jag kommer inte så långt i den typen av böcker). I det avseendet ligger berättelsen lite och tassar nära gränsen för det tillåtna, i alla fall när det gäller fakta. Fast inte Asimov Sci-fi, tack gud, eller återigen, någon av alla dessa förbannade deckare. Nå, det blir mycket av utrustning, stridsfordon och beväpning, liksom kommentarer till politiska beslut, men jag tycker att det är okej, eller kul till och med. Det sänker inte tempot och rätt mycket av det tekniska behövs för att man skall ha en aning om det taktiska, vilket betyder mycket för spänningen och kritiken mot politiken, dessutom är många detaljer direkt kritik mot politik vilket ju ändå är ett av huvudsyftena med boken (antar jag). Och visst, en del hade säkert kunnat skippas, men då hade det varit en annan bok med ett annat syfte, och inte nödvändigtvis bättre. Tempot gör också att det kanske lite tunna karaktärsbyggandet inte spelar någon roll, och då vill jag ändå mena att personerna i boken är intressanta och tänker tankeväckande tankar gör avvikande avvägningar, lååångt ifrån den vanliga deckarnivån (hej, polisen Mia). Det märks att Lars Wilderäng har lätt för att skriva och att han övat mycket genom bloggandet, för drivet och flytet är enastående. Sedan kanske det är så att fördjupning av personer inte är hans grej, att han har andra författarmässiga talanger, och då riskerar det bara att bli jobbigt och alkoholiserad småstadskriminalkommissarie om han skulle försöka för mycket med det. Då läser jag hellre en thriller i 190 (eller 70, 75 om man pressar plattan i mattan, lite över vad ryss-/grodjävlar kan springa i alla fall). Eller så är personutveckling och -fördjupning hans grej det också och då kommer uppföljaren att vinna priser.

Lars Wilderäng gav ut boken själv, för ingen på något förlag ville väl få frågan vem som i helvete trodde att en bok om krig i Sverige, med Ryssland, skulle sälja? Att misslyckas med en förbannad deckare är nog mer comme il faut. Nu har boken sålt bra, supercoolt, och ges ut av ett förlag som verkar riktigt skoj, faktiskt.

Och tänk nu när ni läser boken på att döden på larvfötter på Gotland är från P4 Skövde, på schlätta, så att ni tänker er deras repliker på den mest gruvliga väschöttska. Det blir ännu bättre då, jag lovar!

Varför har jag nu ägnat så mycket tid åt att skriva om just den här boken? Säg det. Kanske för att den är av en så ovanlig typ och så ovanligt skriven? Förutom att jag gillar den såklart. Men jag gillar massor av böcker som jag inte skrivit om, Robert Karjels Gå över gränsen och Kaj Karlssons Operation Nordvind för att nämna två i samma genre, men de kommer jag nog inte nämna mer än i denna texten. De är för övrigt riktigt bra båda två, Operation Nordvind är dessutom utgiven på eget förlag, men de är mer som vanliga böcker, som, öh, litteratur, typ, om du fattar. Midvintermörker är lite mer ett arrogant långfinger åt konventioner (även om den följer vissa konventioner såklart, vi snackar inte The naked Lunch eller så). Och åt fastighetsmäklare. Jag gillar det arroganta draget i mycket av inläggen på hans blogg Cornucopia, det är okej att skriva självsäkert om man kan backa upp det med kunskap, och saker som är skrivna med för mycket förbehåll och tveksamhet blir lätt lite tråkiga. Jag gillar the bloggare formerly known as Blogge av samma anledning. Egentligen är jag våldsam motståndare till att bli provocerad till att tänka själv, men när det sker på ett intelligent sätt…

Om jag skall våga mig på fler jämförelser så är det tydligt att det inte är hur kul en bok är att läsa eller hur bra skriven den är (kanske samma sak) som avgör om den blir utgiven av ett förlag eller ej. Anders Jallais trilogi om Sveriges förhållande till Nato, Palmemordet, ubåtskränkningar och, tror jag, Estnoias förlisning, innehåller mycket intressanta påståenden och är lite småspännande, men ligger långt efter de egenutgivna Operation Nordvind och Midvintermörker i allt utom sensationella avlöjanden. Sensationer säljer, och jag hoppas att Jallais böcker säljer, inte minst eftersom jag är barnsligt förtjust i konspirationsteorier och för att det verkar som om det faktiskt ligger en del i det som han hävdar. Jag läser såklart allt av Anders Jallai också, inklusive hans blogg, men jag skulle inte rekommendera det lika lätt till folk som inte är intresserade av de rätt specifika saker han skriver om. Han har andra kvaliteter. Om bara en liten del av det han påstår i sina böcker är sant så har han lyckats gräva fram rätt så uppseendeväckande saker, och med tanke på att, och hur, han lyckades hitta den nedskjutna DC3:an så har han en viss trovärdighet.

MÖP då? Det är väl inget måste, men det hjälper.