Posts Tagged ‘FRA’

Bara vad man kan vänta sig i Chancellor Sutlers Storbritanien

Tuesday, August 20th, 2013

Man borde inte vara förvånad, men jag är förvånad. Man borde bara kunna konstatera att Piratpartiet hade rätt om vart terroristlagar och övervakning är på väg, men Piratpartiet gick inte tillräckligt långt i sin beskrivning av möjliga följder.

När David Miranda kvarhölls på Heathrow på sin väg från Berlin till Rio de Janeiro var det inte vilken svartmuskig man som helst som kvarhölls, han är sambo med Glenn Greenwald, the Guardian-journalisten som är Edward Snowdens kanal för läckor om NSA. Det var inte heller bara det att de tog ett snack med honom, de höll honom i de maximalt 9 timmar de får hålla någon utan formell anklagelse, misstanke etc., och de tvingade av honom lösenord till dator, telefoner USB-stickor och externa hårddiskar och beslagtog dem.

Jag är närmast förstummad. Att de kan med? USA
hävdar så klart att de inte begärt någons kvarhållande, men att de fick en förvarning om att David Miranda skulle stoppas. Någon kommenterade på twitter att de lovar detta på samma sätt som de lovade att de inte avlyssnade amerikaner. I the Guardian orsakade händelsen en live-rapportering om reaktioner från parlamentsledamöter, Brasilianska ambassader, pressfrihetsorganisationer och upprörd allmänhet som är värd att följa.

Myndigheterna ville såklart veta vad David Miranda hade för information med sig, han var trots allt på väg med ett antal hårddiskar från Laura Poitras hem till Glenn, men det är ingen tvekan om att meningen också var att trakassera Glenn Greenwald. The Guardian har dock tagit åt sig lite, plockat upp handsken och avslöjat hur myndighetspersoner tidigare krävt, och fått, hårddiskarna med Snowdens avslöjanden som fanns på tidningen och pulveriserat dem i källaren. Kina, Ryssland, USA och EU. Chancellor Sutler.

Öppna Stasi-arkiven, skåda faran med hemliga tjänster

Sunday, November 6th, 2011

Debatten om man skall öppna Säpos Stasi-arkiv förs nu i media. Man menar å ena sidan, mot öppnande av arkiven, att strukturer och metoder är viktiga att granska men att man inte kan riskera att eventuellt oskyldiga människors namn dras fram ur arkiven, människor som mycket väl kan få sina och sina anhörigas liv förstörda. Å andra sidan menar man att öppenheten är viktig, att vi inte kan göra upp med vårt förflutna om vi inte känner till det, att människor som idag bara känner sig anklagade eller blir indirekt anklagade då, när de blir explicit anklagade, faktiskt skulle få en större chans att rentvå eller förklara sig.

Jag är för öppenhet, jag anser att vi måste få veta vilka inom media och förvaltning som Stasi ansåg sig ha i sin hand, och jag tycker att ett explicit utpekande är bättre än spekulationer. Som det är nu lämnas fältet öppet för konspirationsteorier och misstänkliggöranden. Det lär inte heller röra fler personer än att media och samhället kan hantera de förklaringar som de påstått inblandade kan tänkas vilja föra fram. Detta är gott och väl, men nu, så här 20-plus år senare, undrar jag om vi inte har en viktigare lärdom att dra av att få se arkiven öppnas: de som fyllt arkiven med innehåll har inte alltid haft så många rätt.

För något verkar i alla fall alla sidor i debatten vara eniga om: man kan inte lita på att det som står i arkiven verkligen stämmer, eller till och med så är det enda man kan veta att de inte stämmer, lite som när man läser i tidningen om något man känner till – det är alltid något fel med som gör att man vrider sig i plågor. Om vi äntligen fick konfronteras med en hemlig underrättelsetjänsts misslyckanden, som jag är övertygad om skulle visa på antaganden gjorda baserat på fördomar, för att ställa sig i god dager hos chefen, av lathet och så vidare, så skulle det bli grymt svårt att hävda att vi skall lita på att FRA hanterar uppgifterna de får fram på ett bra sätt. Lika snabbt skulle man vederlägga villfarelsen att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. Stasi har med allra största säkerhet bedömt både det renaste mjöl som lortigt och den skitigaste byk som skinande vit, även om man mäter enligt deras egen måttstock och låter bli att blanda in medborgarens egen mjölkvalitetsbedömning. Nu styrs inte FRA:s spaning av en lika ond regim som Stasis, än, vilket betyder att de inte är lika långt ut ute och cyklar, men det betyder inte att vi går säkra, bara att det är mindre sannolikhet än i DDR att helt oskyldiga blir släpade ur sängen av beväpnad polis.

Anställd på FRA? Moi?

Thursday, January 20th, 2011

En kul kampanj har återuppstått, FRA-leken, som går ut på att man skall avslöja saker om sig själv med en utmaning till läsaren att glömma det som inte är viktigt för rikets säkerhet. Två bloggare har återpostat sina avslöjanden från för ett år sedan, Emil Isberg och Scaber Nestor.

Reglerna (från Emil Isberg):
Om du inte lyckas glömma bort den har du automatiskt förlorat. Om du läcker uppgiften till någon annan har du också automatiskt förlorat. Glömmer du bort uppgiften kan du med stolta steg gå till Lovön och söka jobb på FRA – om du ens då kommer ihåg att du kan glömma bort en generande sak om någon du känner.

Det visade sig att jag glömt vad de skrev för ett år sedan. Hjälp, tänkte jag, det gick att glömma, var det feltänkt att vara emot att FRA kan få kolla vem man är? Eller måste jag genast söka jobb på FRA? Sedan kom jag på att jag läste rätt många avslöjanden, vilket sätter finget på nästa svaghet i teorin om Total Information Awareness; man ser inte skogen för bara trän samtidigt som detaljerna försvinner i mängden information.

Ett lyckat experiment, således…

Underrättelseåret 2010…?

Friday, January 7th, 2011

Jag hörde med ena örat hur en radiohallåa räknade upp ett antal händelser från det gångna året. Nivån på terrorhot mot sverige höjdes, Amerkanska ambassaden övervakar svenskar, en man sprängde sig själv på Drottninggatan och misstänkta terrorister greps innan ett förmodat attentat i Köpenhamn. Såsom jag hörde det, med ena örat medan jag försökte komma på vilken fas av uppstart som kaffemaskinen hade nått, förstod jag det som att man beskrev ett orsakssamband som kanske Wikileaks avslöjat. Det hade varit något. Nu var det istället en introduktion av en intervju med chefen för SÄPO, Anders Danielsson. En OK intevju faktiskt. Han lyckades säga inga kommentarer utan att framstå som en som har allt för mycket att dölja, till skillnad från den ambassadtjänsteman på amerikanska ambassaden som skulle kommentera övervakningen av svenskar som ambassaden hållit på med.

Anders Danielsson imponerade faktiskt lite på mig när han kommenterade just självmordsbombaren i Stockholm. Någon, oklart om det var en journalist eller riksdagsledamot, jag vet inte vilket som skulle vara mest oroväckande, tyckte att det var märkligt att SÄPO inte haft koll på självmordsbombaren eftersom han uttryckt sina radikala åsikter på facebook och i öppna forum. SÄPO-chefen svarade att det ända sättet att hantera information på öppna sajter på internet så att det skulle kunna hjälpa polisen att ta fast sådana som den aktuelle självmordsbombaren är att registrera folks åsikter, vilket är förbjudet för polisen, på mycket goda grunder dessutom, och det är inte olagligt att hysa radikala åsikter i sverige (parallell till IB etc etc). Personen som han debatterade med försökte rädda sig lite men misslyckades.

Det hade varit mer intressant om man hade haft FRA-chefen i studion vid det tillfället, eftersom de tack vare en egen variant av personppgiftslagen faktiskt får registrera folks åsikter. De får nog inte se till att folk blir frihetsberövadeför fel åsikter, än, i alla fall inte av svenska myndigheter, eller i alla fall svensk polis.

Panspektriske pappan

Tuesday, December 15th, 2009

Efter att ännu en gång försökt reda ut vem av de bråkande barnen som hade den röda bilen först, såg jag plötsligt en parallell mellan mina besvär med att få barnens konflikter lösta på ett någorlunda rättvist sätt och statens vilja att övervaka medborgarna. Om jag hade kunnat kolla på filmen från kameran som övervakar barnens lek i vardagsrummet medan jag lagar mat, så hade jag hur lätt som helst kunnat reda ut vem som bitit, knuffat eller tagit någons leksak. Mitt dömande hade varit rättvist.

Att alltid veta vem av mina barn som gjort vad hade varit bekvämt för mig eftersom jag sluppit tveka om vad jag skulle göra för att lösa konflikten, men jag skulla samtidigt ta på mig ett stort ansvar för att lösa deras konflikter. Det skulle inte kunna hålla på för evigt. Tonårsupproret i en sådan familj skulle bli av episka proportioner.

Statens övervakning genom FRA får mig att tänka att de som driver på den hamnat i något slags överbeskyddande-förälder-tänk; de vill väl, om staten kan upptäcka farorna och döma rättvist kommer medborgarna att skyddas. De har missat att överbeskyddade medborgare blir odugliga i att klara sig själva men kommer ändå tillslut att vilja försöka. Är det ett uppror vi vill vara med om?

…och är det förresten inte typ 15 år sedan man böjade hacka ihop hemsidor och umgås i forum på nätet i lite större skala? Och är Piratpartiet i så fall en finne i etablissemangets panna?

Automagiskt trollande

Tuesday, December 1st, 2009

Jag hade tänkt skriva om hur svårt jag har att förstå hur man kan tycka så illa om minareter att man väljer att förbjuda dem, men istället måste jag fortsätta skriva om troll. Det har nämligen dykt upp ett sådant som är av en alldeles särskild och inte särskilt omskriven typ. Trollet ifråga är ingen mindre än Johanna Parikka Altenstedt alias JPA, personen som skapade en helt egen bloggbävning då hon gav sig in i en debatt om prostitution, hotade att outa en anonym sexarbetande bloggare och antydde att meningsmotsåndarna var kunder hos nämnda sexarbetare. Om inte ämnet varit viktigt, om inte följderna för Isabella Lund kunnat bli så svåra och om inte JPA framstått som så tragisk och trasig, så hade hela affären varit fantastiskt underhållande. Deepedition har hela storyn.

Underlaget för att ta fram en generell beskrivning av automagiskt trollande är lite magert så jag nöjer mig med att beskriva mina upplevelser av JPA och tillåter mig att tolka vad jag tror rör sig i knoppen hennes.

JPA har dykt lite då och då i mitt internetliv de senaste decenniet. Varje gång har hon gett sig in i debatter på ett rätt normalt sett, bara för att snart kasta beskyllningar vilt omkring sig och tillslut anklaga alla som lockats dit av uppståndelsen för att förfölja och mobba henne. Första gången jag stötte på henne var när sourze.se var nytt (och bra), då hon trasslade in sig i ett resonemang om att homosexualitet och pedofili gick hand i hand. Givetvis blev det ett jäkla liv. Enda spåret jag hittar av det är det här, där hon försöker förklara att hon inte har något emot homosexuella eftersom en av hennes bästa vänner var bög, och ett svarsinlägg vars sansade ton är klart representativ för det mostånd som gav JPA ett frispel.

Nå, till trollbetraktelsen. JPA är ett automagiskt troll, hon sköter förstörelsen helt själv. Hon övergav sin blogg under Isabella Lund-perioden när den var söndertrollad, inte av kommentarer, de höll en ovanligt hög nivå, däremot var inläggen sorgliga, konspiratoriska och hätska. Automagin börjar med att hon går ut hårt med något hon sedan inte kan försvara, men istället för att backa när hon stöter på intelligent liv fäktar hon allt vildare omkring sig, som om hon fattar att hon är ute och cyklar men är helt oförmögen att acceptera det. Till slut verkar debatten handla om att hon försöker bevisa att hon är förföljd av illvilliga dårar, medan de som känner sig påhoppade försöker förklarar att de mest blir ledsna av hennes utfall.

Tillslut vill jag nämna att jag ändå har JPA att tacka för att jag upptäckte bloggandet. Jag hittade Isabella Lund-affären av en slump när jag började intressera mig för FRA, och genom den hittade jag utmärkta bloggare som deepedition, josh, blogge (formerly known as…) och opassande. Därefter hittade jag Anna Troberg just när hon omvände sig till pirat, jag mailade Annie Johansson, blev medlem i partiet och började blogga.

Och nu kopplas kablarna in till FRA, och jag hoppas att det antingen inte är slut med detta eller att nästa fråga som engagerar mig slutar bra mycket bättre.

Detta lär oss historien

Thursday, April 2nd, 2009

Tänk om jag plötsligt förstår känslan hos tokvänstern från 70-talet? Det är inte utan att det känns som staten och kapitalet faktiskt skulle kunna skapa en magnifik motreaktion om de drar åt tumskruvarna bara lite till.

En gammal vänsterklyscha jag brukar flina åt är den om vad historien lär oss. Min koll på den lite mer hårdföra -68-vänsterns ideologiska grund är inte hundraprocentig (så rätta mig gärna), men jag tror man menade att historien lär oss att en liten grupp revolutionärer kan medvetandegöra den stora massans omedvetna kamp genom att underblåsa konflikten mellan arbetare och kapital. Staten skulle fås att visa sitt rätta repressiva ansikte genom sin reaktion på den lilla upplysta klicken sanna kommunisters provokationer, och sedan skulle alla fatta att det var värt att riskera allt för en fin liten revolution. Att alla som försökt göra just detta misslyckats tycker jag är en tydlig indikation på att det inte funkar, det är vad historien lärt mig.

Knutna Nävar, en rockgrupp knuten till KFML(r), skrev en text till melodin till “Proud Mary”, som jag tycker illustrerar vansinnet i tankekjedjan. Låten inleds med ett tal:

    “1970 svepte en våg av vilda strejker över Sverige. Arbetarklassen gick spontant till kamp för högre lön, bättre arbetsvillkor. Detta blottade bristerna i det gamla KFML. Många i ledande ställning ville tona ner propagandan för revolutionen. De föll av för det spontana, det omedvetna, i arbetarnas kamp. KFML splittrades i en småborgerlig och en revolutionär del. Inom KFML(r), där (r) står för ”revolutionärerna”, inser man att det är kommunisters uppgift att lyfta, förvandla, den omedvetna och spontana kampen till en medveten organiserad kamp för revolutionen. Vi inom KFML(r) ser inte splittringen som någonting dåligt i sig. Tvärt om, splittringen var bra och nödvändig för att kunna ena arbetarklassen på revolutionär grund. Precis som SKP stärktes under Stalin, precis som KKP stärktes under Mao Tse-Tung genom kampen mot högeravvikelser, precis så kommer dagens svenska revolutionära rörelse att stärkas genom kampen mot det småborgerliga inflytandet.
    Det lär oss historien.”

Splittringen var bra. Hurra, eller nåt.

Med detta sagt känns det fantastiskt sjukt att leva i en tid när staten plötsligt, och helt oprovocerat, visar ett rätt så repressivt ansikte (FRA, IPDRED 1 & 2, ACTA, Datalagringsdirektivet etc.). När det dessutom får folkliga reaktioner, t.ex. genom att Piratpartiet får tusen nya medlemmar varje gång en sån grej körs ett varv i media, så tror jag att jag kan förstå känslan av att det bara behövs liiite mer repression för att något stort skall hända.

Stora grejer för mig skulle vara att PP kommer in i eu-parlamentet och sveriges riksdag, så jag skulle nog inte passa in bland 70-talets revolutionärer ens om jag delat deras ideologi. Jag tror som sagt inte heller på att provocera fram repressivt beteende från staten, men jag är orolig på riktigt för vad staten hittar på helt utan provokationer.

Uppdatering:
Jag vill verkligen poängtera att jag INTE tror på att provocera fram förändringar, jag är snarare orolig för vad staten håller på att göra på alldeles egen hand

Maktens megafon

Monday, March 2nd, 2009

För några (10?) år sedan hade Flashbacks nyhetsbrev ett tema där någon i tio nummer redogjorde för lika många olika privatspanarspår i Palmemordsutredningen. Fantastiskt underhållande, och godis för någon som liksom jag har en liten svaghet för konspirationsteorier. Igår startade DN sin serie om riksdagsmännens funderingar kring vem som egentligen styrde bloggbävningen om FRA. Lite mindre underhållande, måste jag säga, eftersom man i ett svep avfärdar integritet och frihet från total övervakning som något som ingen vettig människa skulle ställa upp och protestera mot utan en lagom stor ersättning. Lite mindre underhållande, eftersom man försöker skriva historia där man, för att travestera en aktuell debatt, berättar historien om Pearl Harbor men utelämnar de anfallande japanerna. Lite mindre underhållande, eftersom det verkar vara makten som skriver. Som en kompis sa: Det finns vissa saker som folk inte behöver få förklarat av en överordnad hur fel det är för att bli upprörda. Till exempel när man avskaffar brevhemligheten, rättsäkerheten, integriteten etc., så behöver man bara tjoa en plats och ett datum för att folk skall sluta upp.

Äh, nu slutar vi köpa DN också, va?