Jeppelin

Snart kommer bloggposter om The Pirate Bay kunna illustreras av den här strippen av XKCD. I vänta på detta tänkte jag skriva lite om kulturkrocken mellan det gamla och det nya. Sett ur ett marknadsekonomiskt och industrialistiskt perspektiv är det fråga om (minst) två konflikter: Dels organisatoriskt mellan mogen branch och en (svårt) omogen, samt en mogen branchs reaktion på disruptiva innovationer (jag har fått hjälp av V. som talar flytande managementska).

Organisationers mognad
I “Innovators Dilemma” av Clayton M. Christensen (HarperBusiness, 1997) beskrivs hur företagets processer i takt med branchens mognad uppmuntras att i allt högre grad inte ändras, detta för att det man konkurerar med går från att vara sin unikt bra idé (t.ex. en radikal innovation) till att vara att man hanterar sina processer på det mest effektiva och ekonomiska sättet. För att säkra kvaliteten får processer endast ändras inkrementellt och under noga kontrollerade former, vilket leder till att de individer som premieras i organisationen (för att till slut leda den) är de som i högst utsträckning går med på sakernas akuella tillstånd och endast går med på toppstyrd förändring.

Målsägarbiträdena i TPB-målet verkar vara ett exempel på fel premierade i mogen bransch, befordrade på grund av sin förmåga att göra som “man alltid gjort” och göra det bättre än alla andra. Deras, som det verkar, totala oförmåga att förstå att man kan drivas av annat än makt, hög lön och mest mörkt trä och läder på sitt kontor är häpnadsväckande och kan i min värld bara förklaras av att de just är produkter av sin bransch, lika gammal som grottmålningarna i Frankrike eller hällristningarna i Bohuslän. Bisarrt nog verkar de kreativa brancherna ha nått lika långt i mognad på bara en tjugondel av tiden. Någon som har en teori?

Man kan dock inte dra alla jurister över en kam, allt det som är möjligt för en lagstiftare/-tolkare att uppnå gör att yrket har en stark dragningskraft på människor som vill göra världen lite bättre, och som mycket väl kan vara beredda att jobba idéellt för allas bästa för att uppnå detta. Exempel på sådana tycker jag är Mark Klamberg, som i sin tur exemplifierar saken i annat sammanhang.

Disruptiva innovationer
Ledande företag i mogna brancher har ofta svårt att ta till sig radikala (disruptiva) innovationer. Ett av de flitigast citerade exemplen är Facit som var världsledande på skrivmaskiner och som helt försvann när PCn dök upp på bredare front. Ofta resonerar ledande personer inom dessa företag ungefär så här: vår affärsidé har fungerat så himla bra i x år, varför skulle den helt plötsligt sluta fungera? Värt att minnas från ovanstående resonemang är att dessa personer har meriterat sig och befordrats baserat på den gamla affärsidén. De är också ofta mycket skickliga på att ta till sig inkrementella förändringar och innovationer. Radikala och disruptiva innovationer är dock en annan sak. Det tar ofta alltför lång tid för dessa personer och företag att förstå att deras etablerade teknik och affärsmodell är på väg att bli utmanövrerad och därmed missar de tåget när det väl går. De anser att det åligger dem att driva sin sak på alla möjliga sätt, och att få lagsiftningen och statens våldsmoonopol på sin sida är inte precis det sista eller minst kraftfulla man kan komma på.

När man lyssnar lite på skivindustrin verkar de vara en rigid etablerad bransch vars chefer vägrat ta till sig att det verkligen är ett teknikskifte på gång. Runt millennieskiftet levde vi i den s.k. IT-bubblan och studenter i marknadsföring och företagsutveckling fick som en av de vanligaste uppgifterna att hitta på nya affärer baserade på internets som primär distributionskanal. Den vanligaste affären att bli formulerad (vi snackar studenter) var musik via nätet, enkelt och snabbt, direkt hem i datorn. Konstigt att ingen av de etablerade snubbarna lyckades komma på eller genomföra någon av alla dessa uppslag? Icke, detta är såklart ytterligare ett skolboksexempel på hur mogna branscher misslyckas med att ta till sig teknikskiften.

Medan IFPI och MPAA förbereder en hälsning till FACIT (eller läser en bok så att de slipper), så bänkar jag mig framför piratpartiets livebloggportal och några av de stora tidningarna. Spectrial kan börja!

uppdatering:
Skivindustrin löser sina problem genom utökad livegenskap för artister (via opassande)

Idag förhörs The Pirate Bay, om man får tro åklagaren och film- och musikindustrins företrädare i rätten. I verkligheten förhörs Peter Sunde, Fredrik Neij och Gottfrid Swartholm Warg. Flera bloggare har kommenterat att man nog måste bevisa vad de enskilda personerna begått för brottslig handling, och att bara avsaknaden av sådan redogörelse i sig ger anledning att tro att hela högen frias.

(Jag skrev i går att jag trodde att de skulle bli fällda, och jag skulle idag fortfarande inte våga sätta fem spänn på att de frikänns. Men jag hoppas.)

Hittills skulle allt jag hört från målsägandena kunna sammanfattas som gnäll över att de tror att de förlorat pengar på TPB. Gnäll för att det på TPB fanns DRM-fria filmer innan sådana såldes (DVD-shrink eller läckage från Warner?), gnäll för att TPB förstört eventuella möjligheter att sälja “Let it be” online i en framtid och gnäll för att TPB gjort det omöjligt att starta “lagliga” nedladdningstjänster. Gnäll är gratis, man kan dela med sig av gnäll och ändå ha lika mycket kvar till sedan och den obefintliga volymen och ringa vikten för gnäll gör att man kan ta med sig oändliga mängder in i en rättssal. Allt gnäll får målsägandena att framstå som rättshaverister, och bevisningen och kausaliteten de åberopat skulle inte imponera ens på en privatspanare som ägnade sig åt palmemordet, så varför gör dom det här?

Någon kommenterade i går att de skulle kunna vara så säkra på att få de politiska nämndemännen på sin sida att Roswell kör det här med vänsterhanden. Det kan också vara så att åklagaren är sveriges modigaste man, eller så skulle en alternativ förklaring kunna vara deras advokater att de ser en liten chans att mjölka ett av sina konton nu när tiderna är lite kärva, advokater har säkert lån på hemmet som många andra.

Hoppas nu verkligen att internets motsvarighet till stenkastare, hackarna, lägger av. De förstör för alla.

The Pirate Bay kommer att förlora i tingsrätten, även om Carl Lundström, den ende det går att klämma pengar ur, kanske klarar sig. Rick Falkvinge kommer att prata om justitiemord och politisk rättegång, och Piratpartiet kommer att få 3000 nya medlemmar och 120000 röster i valet till EU-parlamentet.
Varför då för att?
För att:
-nämndemännen är politiskt tillsatta och brukar vittna om att de anser sig sitta i domstolen på ett politiskt mandat. Prestigen som två regeringar investerat i att trycka till internets måste kännas på deras trötta axlar.
-Även om Håkan Roswell inte framstår som …snabb, så kompenseras detta av upphovsrättsindustrins representanter. De kan popularisera sina resonemang så att det för de allra flesta låter som om de talar för samhällets bästa (du och jag vet att de talar för vad de tror är sin uppdragsgivares bästa, och har därför lättare att se felaktigheterna i deras resonemang)
-TPB-killarna (d.v.s. de åtalade minus Carl Lundström) är nog lite för kaxiga och tech-dryga för den oinsatte. Jag har kungligt roligt åt alla växlar som dras på de målsägandes bekostnad, men kan samtidigt förstå att det kan uppfattas som överlägset och elitistiskt (= DÅÅÅÅLIGT) av nämndemännen.

Jag ser fram emot fortsättningen, framför allt är jag nyfiken på hur de tänker klämma in Carl Lundström i åtalet. Upplys mig, någon!

Håkan Roswall är sveriges modigaste man just nu, och alla som stöder The Pirate Bay, Piratbyrån eller Piratpartiet borde hylla honom reservationslöst (men försiktigt, så att vi inte röjer honom). Genom att spela en monumental inkompetens hoppas han kunna garantera en förlust i rättegången. Det gäller bara att han är försiktig, om Henrik Pontén, Monique Wadstedt eller Thomas Bodström misstänker det allra minsta att han egentligen agerar efter sina tidigare åsikter (att åtal ej är möjligt) kan han räkna med ståplats i Nybroviken eller något lika oattraktivt. Spelar han sina kort väl kan han restaurera något av tron på sverige som ett rättssamhälle och med lite tur hindra Bodström från att bli minister igen.

Ovanstående är givetvis bara spekulationer, jag har ingen egen källa, längtar inte till Nybroviken och har inte någon pågående konflikt med Scientologirörelsen.

Monique Wadsted företrädde Scientologerna i deras kamp mot Zenon Panoussis.

Så har äntligen rättegången mot The Pirate Bay börjat, och det verkar bli en mediacirkus av rimlig (d.v.s. stora) proportioner. Agenda i SVT igår intervjuade Sam Sundberg och Anders Rydell, författarna till boken “Pirater”, och tidningarna skriver om de åtalade och om fildelning. Återigen blir jag förbannad när jag ser grafiken (som jag inte hittar i nätversionen av G-P, fasen också) om fildelning i tidningen, det som lanserades av Antipiratyrån som “fildelning enligt Bandidos-modellen”. Gah! De presenterar på fullt allvar fildelning som ett liten grupp som kommer över filmer, en lite större grupp som lägger ut filmerna på nätet, ett gäng med datorer som lagrar filerna, ett ännu större gäng som distribuerar det hela och nederst den stora massan som tankar hem de förbjudna frukterna. Jösses.

Jag fattar egentligen inte varför jag skriver om så här självklara saker. Kanske för att få det nedtecknat någonstans så att mina barn kan se att jag stod på rätt sida? Något omedevetet tvångsmässigt är det i alla fall, och här kommer det:

Pyramidmodellen är bara till för att det skall se ut som ett kriminellt gängs maktstruktur, och som källa till bilden brukar Antipiratbyån anges. Man får dock ge tidningarna lite poäng för att de inte längre gör en explicit jämförelse med Bandidos.

Modellen av fildelning innehåller pyramidmodellens delar, men skilnaden är att alla personer finns på alla nivåer – man köper en DVD, skaffar ett konto på piratbukten och lägger ut filmen. Filen finns till en början på den egna datorn, men snart på allas som vill ha filmen. Nätverket består av alla som är med och fildelar. Ett möjligt undantag är då filmer dyker upp på TPB innan de haft premiär, men för att de skall ske måste den ha läckt från källan, och min misstanke är att det är mediabolagen själva som läcker eftersom de naturligtvis fattat vilken formidabel marknadsföringskanal TPB är. De kan ju också med hjälp av fildelningsstatistik få hjälp att besluta om hur många kopior som skall släppas till vilket land, alternativt få underlag för att planera turnéer för artister.

Puh! ute ur systemet? Kanske, till nästa galenskap.

För övrigt är det en lättnad att se att media annars rapporterar neutralt. En tidning skall inte ta ställning i ett icke avslutat brottmål, och förutom bilden av fildelning enligt bandidosmodellen, som är groteskt felaktig, så löser prasselpressen uppgiften.

Visst, jag hade gärna sett att man granskade Jan Rosén lite mer. Han kallas in som oberoende expert, men är ordförande i Föreningen för upphovsrätt. Jag citerar Rick Falkvinge: “Jan Rosén är ORDFÖRANDE i FÖRENINGEN FÖR UPPHOVSRÄTT, för i helvete. Han representerar uttryckligen upphovsrättsmaximalisterna. När han satt på riksdagens hearing om Ipred var han inkallad som sakkunnig, men drev en tydlig politisk linje oerhört hårt.”

En annan liten sak som jag vill skriva, en av anledningarna till att starta bloggen, var att få skriva att man borde granska den mutade polisen Jim Keyzer. Jim, må google följa dina spår resten av livet.