Efter att ännu en gång försökt reda ut vem av de bråkande barnen som hade den röda bilen först, såg jag plötsligt en parallell mellan mina besvär med att få barnens konflikter lösta på ett någorlunda rättvist sätt och statens vilja att övervaka medborgarna. Om jag hade kunnat kolla på filmen från kameran som övervakar barnens lek i vardagsrummet medan jag lagar mat, så hade jag hur lätt som helst kunnat reda ut vem som bitit, knuffat eller tagit någons leksak. Mitt dömande hade varit rättvist.
Att alltid veta vem av mina barn som gjort vad hade varit bekvämt för mig eftersom jag sluppit tveka om vad jag skulle göra för att lösa konflikten, men jag skulla samtidigt ta på mig ett stort ansvar för att lösa deras konflikter. Det skulle inte kunna hålla på för evigt. Tonårsupproret i en sådan familj skulle bli av episka proportioner.
Statens övervakning genom FRA får mig att tänka att de som driver på den hamnat i något slags överbeskyddande-förälder-tänk; de vill väl, om staten kan upptäcka farorna och döma rättvist kommer medborgarna att skyddas. De har missat att överbeskyddade medborgare blir odugliga i att klara sig själva men kommer ändå tillslut att vilja försöka. Är det ett uppror vi vill vara med om?
…och är det förresten inte typ 15 år sedan man böjade hacka ihop hemsidor och umgås i forum på nätet i lite större skala? Och är Piratpartiet i så fall en finne i etablissemangets panna?
Vad jag vet så har i Göteborg de senaste åren minst två personer blivit skjutna efter att ha varit inblandade i mindre trafikincidenter. Ett fall i nordöstra förorterna (Gårdsten tror jag, rätta mig) och ett fall på Ashebergsgatan. Tankeväckande eftersom vi i vår familj inte varit förskringsbolagens drömkund, och därmed utsatt oss för risken att köra på någon som helst vill reglera skadan privat och direkt.
Gangsta-litteraturen jag läst (Snabba Cash, Aldrig fucka upp och Göteborgs-Posten) säger mig att man skall se upp med typer med fler än en av följande egenskaper:
-Stor tysk nytvättad bil
-extra krom på bilen
-stooora fälgar
-tonade rutor
-förarens och/eller passagerarens nacke bredare än huvudet
Så, på väg hem från svärföräldrarna i Bergsjön, händer det. Jag skall byta fil åt höger eftersom min fil försvinner längre fram, jag har accelererat ur en rondell för att ha fri väg och konstaterat att bilen i filen jag skall byta till ligger en god bit efter mig. Ändå är den plötsligt på ett krulligt hårstrås avstånd bakom mig när jag är klar med filbytet. Puh! -ingen smäll, fan, en sån dåre, han måste ha försökt köra om mig på insidan trots att jag blinkade, accelerade och att det var minst sagt uppenbart min fil var på väg att försvinna.
Vad det var för bil?
Audi S8 glänsande blåmetallic -check
extra krom -check
fälgar storlek tre-noll-noll-femtifyra-jättemarch -check
inga tonade rutor, så jag kunde tydligt se en tjock guldkjedja, lång nog för mig att ha som skärp, spänna hårt runt de båda nackarna där fram i bilen. Min fru intygade att de stirrade åt mitt håll medan de körde förbi. Själv tittade jag på vägen. De slutade ha bråttom, men jag höll en respektfull lucka tills vi fick en chans att köra åt ett annat håll.
Kim Il Sung har en jämlike, i alla fall i ett avseende och då dessutom det kanske svåraste. Astrid Lindgren är regerende sagodrottning för evigt. Tack, Astrid. Hemkomna från fjällen och efter att ha klarat av 2*72 mil i bil med tre barn så har aldrig Astrids storhet varit så tydlig som nu. Vi hade bara med oss två inspelningar med Astrid själv som uppläsare, Emil på auktion i Backorva och Emil när han skall få palt, men det räckte hela vägen. Barnen gillar det så klart, de är inte superkräsna, men viktigare är att jag och V står ut. Jag inte bara står ut, jag älskar det. Så det så.
Skidresan var trevlig, men kommer hädanefter refereras till som fjällresan, eftersom jag tillbringade mer tid med att gräva en tunnel under snön än med att åka skidor. Tack till Luppen för att han sett till att bygga ett suveränt lekrum vid parkeringen närmast barnliften!
Jag fattar inte hur det skall gå att åka 65 72 mil på en dag med hela familjen. Väl på plats kommer allt gå bra, men resan dit och hem? Karin Boye kan ta sig i brasan, långa bilresor med barn är ingen picknick oavsett hur många mackor man tagit med. Nu skall jag drömma om skidåkning!
Så fort de där jävla stenkastande idioterna i AFA har förstört en politisk manifestation så pratar man om att AFA egentligen beter sig som ena jävla fascister själva, och att de borde visa lite kurage genom att ge tusan i maskeringen och våga stå för sina åsikter. Upprörda röster hörs tala sig varma för förbud mot maskering i demonstrationståg och låter oss förstå att om man inte kan stå för sina åsikter med namn är de inte värda att framföras. Så logiskt: de som kastar sten på polisen är maskerade, alltså: förbjud maskeraden så upphör stenkastandet. Eller?
AFA är inte fascister. Som jag uppfattar begreppet fascism så framstår faktiskt AFA som just fanatiska antifascister. De verkar inte ha minsta vilja att låta stat och kapital smälta samman, så att de stora företagen kan använda myndigheternas våldsmonopol för att driva igenom sina affärsidéer.
Anonymiteten kan jag heller inte se som något problem. Visst skulle viljan att kasta sten säkert bli något mindre om det var svårare att göra det utan att få sitta i fängelse efteråt, men rätten att få uttrycka åsikter anonymt är lite för viktig för att slopa bara för att göra det lite svårare för en liten grupp störiga ungar att sabba vänsterns demonstrationståg. Tanken att man skall våga stå för sin åsikt och att ingen behöver lida för vad man tycker i sverige är onekligen lockande. Men innan man låter sig förföras kan man tänka på varför vi har hemliga val i sverige (och i alla andra länder som kan kallas demokratiska). Man kan också begrunda alla fall där folk drabbats av repressalier för att de varit tydliga med vad de tyckt, t.ex. bloggaren på migrationsverket som var moderat och gillade israel, sverigedemokraterna som inte får vara med i facket eller, vilket faktiskt förvånade mig, piratpartisten som fick sparken efter en chatt (EDB, i IT-branchen, gör bort sig gentemot datanördpartiet. Jösses).
Problemet med AFA är att de kastar sten på poliser så fort de får en chans att demonstrera, att de misshandlar meningsmotståndare och att ingen kan få dem att sluta med något av det. Det jag sett av AFA (Göteborgskravallerna – eget skryt på hemsidorna – tidningsartiklar) tyder på att de är våldsromantiker, att de tror de vet bättre än alla andra (och därför inte behöver respektera nån jäkla mesig demonstrationsledning) och att utrymmet för avvikande åsikter är minst sagt begränsat. Någon som, ursäkta Goodwin, hört talas om något liknande? Ja, jag vet att jag skrev att de inte är fascister, och jag har rätt; våldsromantiken, elitismen och den obefintliga toleransen mot avvikande åsikter är minsta gemensamma nämnare för totalitära rörelser i hela världen. AFA går enligt min enkla åsikt tydligt mot totalitarianism.
Jag skulle verkligen önska att de som misstänker att de kan få med AFA (eller motsvarande sekt) i sitt demonstrationståg bestämt ber dem utöva sin grundlagsskyddade rätt att demonstrera någon annan stans eller någon annan tid. Jag vill ha kvar rätten att ringa, surfa och rösta anonymt, och det skulle vara så typiskt om några stenkastande skitungar skapade förutsättningar för att lagstifta bort de möjligheterna.
Uppdatering 2009-12-14
G-P skriver om AFA idag, och om hur deras våldsverkare går fria. Artikel visar tydligt AFA:s och liknande organisationer totalitära orientering. När man kallar dem fascister tror jag man associerar dem med Hitlers SA, vilket inte känns helt främmande. Det är dock inte fascismen som är den gemensamma nämnaren utan (den rätt så vansinningt idiotiska och samhällsfarliga) föreställningen att man har rätt att ta till alla medel för sin sak eftersom man har rätt.
Det där ögonblicket då man upplever en plötslig stark känsla av gemenskap med en grupp människor man tidigare inte känt alls (eller kanske ytligt) är något extra. Själv blev jag lite yr när jag (med någon timmas fördröjning skall erkännas) läste om the famous King Kong defense. Någon bloggares text från bloggbävningen kändes relevant, ett yrvaket “vi är informationsninjor“, en stark känsla av att tillsammans vara oövervinnliga.
bittert stickspår:
Tyvärr har det visat sig vid flera tillfällen att lagstiftning sköts av politiker som redan har lånat sitt öra till andra grupper än pirat-/antiövervaknings-/yttrandefrihetsrörelser. Visserligen blir politikerna överkörda av verkligheten, men det verkar inte bekomma dem.
Nåiallafall, när jag ser saker som det här
(från XKCD)
så inser jag, apropå gemenskap, att det inte var någon slump att jag gillade filmen “The princess bride”, alternativt att det inte var konstigt att jag började på Chalmers och nu jobbar med datorer. Eller så var det bara god smak, varken N, F, K, M, L och några till i umgängeskretsen drogs åt det tekniknördiga.
Det var gradering i Ubuntu i går (jodå, det är en kampsport). Jag ville lyssna på “Public Service” bara genom att klicka på länken i webbläsaren, och hittade en del råd i en forumtråd. När jag följt tilllräckligt många av råden så funkade inte Flash alls, men efter att ha slagit mig blodig (bildligt, om någon undrar) mot olika pakethanterare så lyckades jag få reda på att man kan installera nya betan av Flashplayer ver. 10. Sagt och gjort, med min nyförvärvade kunskap om hur man sabbar systemet installerade jag ny flashspelare snabbt och lätt (faktiskt!). Resultat: allt funkar ungefär som tidigare.
Flash on – Flash off!
De är en aning frustrerande att rättegången mot The Pirate Bay inte börjar igen förrän på tisdag, samtidigt som det kommer att ge mig lite andrum. Jag kan omöjligen hålla mig ifrån bloggrapporteringen kring rättegången, vilket gör att det varit lite körigt att lösa mina uppgifter på hemmaplan; jag är ju föräldraledig med två tvillingpojkar på 11 månader och en 3,5-åring som får vara några timmar i veckan på dagis, och detta tar normalt mer än 100% av min uppmärksamhet. Nu har småkillarna haft en vecka när de reagerat på mejeriprodukter på ungefär samma sätt som mr Creosote hanterar mycket tunna mintkex, d.v.s. någon form av maginfluensa, vilket sammantaget gör att jag har lite att ta igen på olika håll.
Nu passar jag på att läsa om åklagarsidans nästa steg, om märkliga etiketter på TPB-gänget (Nationalist och Fascist är väl inte samma sak?) och piratpartiets numera rätt surrealistiska medlemsantal (gud va svårt å rekrytera ungdmar till politiken!). Nästa vecka börjar det igen, hoppas att barnen är friska!
Uppdatering:
Det finns såklart en inneboende nationalism i hela tanken med den fascistiska staten. För det omvända kan jag därmot inte komma på något samband. Själv kan jag inte se så mycket positivt med någon av de -ismerna.
Det har visat sig att jag blivit så gammal att jag kan önska att jag var tio år yngre. Jag känner mig inte gammal, det är bara det att Mercedes inte ser så där tråkig och gubbig ut längre, snarare elegant, faktiskt, och bekväm!
Om jag var tio år yngre (eller elva, om man skall vara petig) så hade jag satt mig i min jämnåriga folkabubbla och dragit till Stockholm med de som velat följa med. Jag hade bott hos kompisar, spelat Kazoo i piratbussen och försökt bli kompis med gänget i fiket och åhörarsalen. Jag hade gladeligen försummat mina studier (och druckit cider kanske), och jag skulle antagligen ha haft förbannat roligt.
Jag är ingenjör och jag har jobbat med att utveckla datormjukvara i en eller annan form sedan typ tio år tillbaka, och så kommer de här humanisterna i piratbyrån och har bättre koll på teknik än mig. Inte bara det, de väver samman teknik, kultur, samhällsvetenskap och politik på ett helt nytt sätt, och detta i en miljö som framstår som explosionsartat kreativ.
Jag är imponerad och avundsjuk. Jag har följt piratbyråmedlemmars bloggar i drygt ett år och kunnat ryckas med av den något druckna rapporteringen från den hippie-lika bussresan till Bolzano och Belgrad och blivit upplyst av kristallklart argumenterande i den mest aktuella politiska frågan idag. Jag har också känt mig svårt obildad när jag försökt följa resonemang baserad på auktoriteter inom områden jag knappt visste fanns.
Jag anar att jag skulle fått vara med och spela chrisK:s symfoni om jag idag ramlat in i bussen med min kazoo, men ens prioriteringar ändras med åldern och nu nöjer jag mig med att njuta av Spectrial via tidningarna och piratpartiets livebloggarsida. Piratbyrån får, istället för kazoo-spel, motta min hyllning. Leve dem, och må de liva upp den döende politiska debatten i sverige många år framöver!
