Man kanske tycker att det är jävla tjuvsamhället, det måste man förändra i grunden, så varför inte bara rasera hela skiten och se vad vi kan lyckas bygga upp i stället? Det finns ju en del fräscha teorier om maktdelning och ägandeskap av produktionsmedlen. Man är en smula revolutionärt lagd, helt enkelt.
Man är nog mest benägen att tycka så om man man inte själv tror att man kommer att drabbas av omvälvningarna och om man har en så stark tro på att människans inneboende kreativitet och godhet att man, naivt kan tyckas, tror att det goda kommar att segra och om någon skulle råka stryka med är det nog bara en av de onda. Eller så kommer kampen att pågå hos några andra så att det räcker om man hejar på från läktaren eller, i värsta fall, gör några inhopp från vilka man tror sig kunna dra sig tillbaka; tänk Che Guevara (även om han fick dra sig ur Bolivia med klövarna i vädret, men principen, mannen, principen!)
När det gäller bok- film- och, framföra allt, musikindustrin är jag revolutionär. Visst, rasera hela skiten, visst, folk kommer fortsätta skriva och spela, visst, Universals VD kanske hoppar från hörnrummet rakt ner i en stor blå jordglob, och ja, kampen pågår definitvt någon annanstans. Jag borde kanske skämmas, historien borde kanske ha lärt mig något, men icke. Jag sitter istället i mitt lilla hörn av världen och hoppas, verkligen, fritt från ironi, på revolution, eller vad det kan komma att kallas när folket vaknar och följer piraterna i deras kamp för Integritet! Kultur! Kunskap!
