Alla, a l l a, naturvetenskaps-och ingenjörsnördar drömmer om att hamna i en situation där vår förmåga och vårt intresse inte bara räddar världen (företaget, partiet, etc.) utan även ger oss inflytandet och statusen vi så länge förtjänat. På vägen till världsherraväldet får vi tillgång till alla nödvändiga resurser för att förfina och nyutveckla det vi fullständigt rationellt kommit fram till behöver fixas. Och vänta nu, har jag råkat skriva detta i första person?
För att omgivningen skall släppa alla tvivel och bara ge naturvetargänget allt de ber om, inklusive friheten att slippa det politiska spelet, och förverkliga detta drömscenario krävs naturligtvis ett riktigt mardrömsscenario. Det måste vara något som kan få ledning och ekonomer att inse att de faktiskt inte har skuggan av en chans att klara av situationen själva. Nivån på händelse är typ världsomspännande krig mot en till synes övermäktig fiende eller att månen sprängs i bitar. Det sistnämnda råkar vara precis det som inleder Neal Stephensons fantastiska bok “Seveneves”.
Boken börjar med hur man i den mycket påtagliga undergångsstämning som drabbar jorden beslutar att försöka bevara en spillra av människosläktet i omloppsbana kring jorden, baserat på och omkring International Space Station, ISS. Teknik och teknologi som knappt lämnat ritbordet eller bara används i enstaka forskningsprojekt måste snabbt skalas upp och vidareutvecklas för att kunna skapa förutsättningar för långsiktigt mänskligt liv i omloppsbana runt jorden. Därmed sätts alla tillgängliga resurser till för att låta ingenjörer, forskare och entreprenörer gå loss och rädda mänskligheten. Mitt i mardrömmen: Paradiset.
Huvudspåret i berättelsen är samspelet mellan hopp och förtvivlan; ännu ett nytt tekniskt framsteg eller ett sätt att ge mänskligheten hopp om att i alla fall några klarar sig, ännu en insikt om att det är jävligt kört för i princip alla på jorden, inklusive de man älskar. Som en dov underton till detta, som ibland blir stark nog att bryta igenom berättelserna om tekniska och organisatoriska utmaningarna man ställs inför (och bit för bit klarar av), ligger politiken. Som en orm.
När det dyker upp en maktspelare i projektet så ställs allt på ända. Rationella argument, rimlighetsbedömningar och fysikens lagar blir genast ogiltiga, och verklighetens förespråkare befinner sig i bästa fall på läktaren med bara delvis skymd sikt. Maktspelaren själv ser naturligtvis inte sitt behov av inflytande som ett hot mot allt som är heligt (för en ingenjör, eller ekonom för den delen), utan ser sig som just förnuftets röst och tror sig om att kunna göra rimliga bedömningar om vad som måste göras. Med sig själv vid rodret, såklart.
I “Seveneves” utkristalliserar sig konflikten mellan politik och vetenskap till en klyfta som delar mänskligheten långt bortom det vi hittills upplevt mellan ideologier och geografi, och detta har givit mig en insikt om betydelsen av att ta tillräckligt stor hänsyn till det politiska maktspeleriet, hur märkligt och irrationellt det än framstår.
Som ingenjör är det lätt att avfärda företagspolitik som irrelevant, men om man gör det misstar man sig. Alla projekt och allt förvaltande arbete består, förenklat, av tre komponenter som man kan benämna teknik, ekonomi och politik. Utan balans dem emellan går det åt fanders med alltihop. Projekt som utan ledning dör oavsett ekonomiska resurser och teknisk kunnande, politiker som utan hänsyn till fysikens lagar och ekonomins beteende försöker förbättra världen, och den oändliga mängd ursmarta tekniska lösningar som fyller papperskorgar runt om i världen är mina vittnen.
Tyvärr präglas samarbetet mellan disciplinerna av en djup misstro. Den maktspelande politikern antar såklart att ingenjören försöker få sin vilja igenom med hjälp av komplicerade resonemang och svåra ord, ingenjören antar att om bara argumenten tillräckligt tydligt går att logisk härleda ur något axiom så kommer de att accepteras som sanningen, och båda dessa grupper antar att ekonomernas begränsningar är till för att kringgås, fast i smyg så inte finansieringen stryps av något illvilligt revisorstroll. Detta är den störda miljö i vilken vi försöker få allt arbete uträttat, och enda sättet att nå framgång är att lära sig mer om de andra disciplinerna och bygga förtroende med dess företrädare. Det borde man klara, eller?
