Jeppelin

1. Plastpåsar är bra, men ziploc går up hela tiden och tar tid att stänga, medan fryspåsar med påsklämmor är en mer robust lösning. Man kan naturligtvis också köpa vattentäta packpåsar på Naturkompaniet, men om det är något man faktiskt kan spara pengar på genom att välja ett low-teck-alternativ så är det med detta. 6st vattentäta packpåsar = 1 par ihopfällbara kolfiberstavar. Enklaste valet på resan.
2. Vattentäta kläder är viktigare än vad jag trodde, eftersom ingenting hinner torka över natten. I vårt fall kan det ha berott på att det regnade ordentligt varje em/kväll. Å andra sidan är det inte så himla obehagligt med lite blöta kläder när man väl börjat röra på sig. Till frukost är det dock lite läbbigt.
3. Apropå vattentätt skall jag välja: antingen allt i plastpåsar eller ett superbra ryggsäcksskydd. Medelvägen med allt i plastpåsar, ingen regntät jacka utan regnponcho att kränga över ryggsäck och allt känns inte så bra. Vi slapp trycktesta det så tur var, men scenariot med spöregn och dunjacka vars ärmar sticker ut ur ponchon hade blivit tråkigt då dunjackan snabbt konverterats till engångsplagg. Till saken hör att jag är mycket tveksam till existensen av ett mycket bra ryggsäcksskydd. Regn är vatten, vatten har ytspänning och kapillärkraft är en grej.
4. Skor som är rymliga fram är ett feltänk. Eller, det är inte fel i sig, men det är helt underordnat att de sitter tajt på foten. Ultra-skor finns inte i smal läst så det är ju ett problem, men för min del hjälpte det med inlägg. De dagar jag hade de rejäla sulorna med hålfotsstöd tog hela foten upp belastning i utförsbackarna, men när jag hade hälinläggen av silikon tog tårna hela stöten. Ouch.
5. Vi fick smörja in hällorna på handskarna till stavarna med försvarets hudsalva. Innan det var det enklare att ta av hela handsken än att utnyttja Lekis patenterade lösning. Ytterligare en punkt på listan över saker man kan ha försvarets hudsalva till, och en som jag dessutom prövat, till skillnad från att ha som stekfett eller övrig nödproviant.
6. Köttpåsar av siden är det som gäller, och man kan absolut passa på att köpa en bredare modell för att slippa drabbas av sovsäcksklaustrofobi. Förtydligande: Köttpåse är alltså en direktöversättning från det franska originalspråket av det som på stockholmska kallas för sleeping bag liner. Jo, de pratar om dem som “Sac à viande” på franska, som i frågan “Avez-vous votre propre sac à viande ?” som man får av personalen när man checkar in på sitt boende.

Fantastiskt det där att vakna och gå ut på balkongen, och se skärmflygarna falla som loja höstlöv mot marken i det tidiga morgonljuset. Att gå ner och trängas lite godmodigt vid frukostbuffén, att fundera vilka sportaffärer vi missat, att promenera runt lite i byn som om den var vår, och att göra allt detta utan att det gör ont någonstans.

Innan vi åkte iväg var vi lite stressade över om vi skulle klara av det utan att helt paja våra gamla medfarna kroppar, men kom fram till att vi så klart skulle fixa att ta oss runt och att det bara handlade om hur lång rehab vi skulle behöva efteråt (någonstans fanns insikten om tjockleken på olika pannben ändå), men att inte ens dra efter andan inför att jogga nedför trapporna var mycket bättre än vad vi hade vågat hoppas.

Nu när det är dags att ta adjö är det alltså fritt från fysisk smärta.

Utrustning

Några saker om utrustningen som släpats med och hjälpt oss:

• Yllesockar är grymma att springa i. Jag har haft ett par vinteranpassade trailsockar från Gococo. Grymma, men de fastnar i Compede-plåster (enda nackdelen)
• Fingersockar är också suveräna. Jag har haft ett par som jag köpte i Courmayeur förra året och som jag haft på nästan alla långpass sedan dess. Märke oklart, men logga liknar on-running lite. De var dock ljusår ifrån mina nyinförskaffade Injinji. Jäklar sån skillnad. Lätta att få på sig och går inte sönder när man drar lite i dem.
• En vid och avkortad buff är det perfekta solskyddet för öron och nacke om man har keps istället för vidbrättad solhatt. Min avklippta Skatås ryggar-buff var perfekt, men den lite tajtare Softresorbuffen var för varm. Dessutom inte min färg. Stor fördel med detta är att det är så alla coola franska löpare klär sig, givetvis med Julbo-glasögonen ovanpå kepsen. Töntvarning på mig med Bliz-glasögon (såååå vecka 17).
• När det gäller ryggsäck (eller Fast pack som det heter på stockholmska) så fnös jag lite åt avbärarbältet, eller avbärarsnöret som det mer är på min säck. Det är jättedåligt när man springer så jag fäste upp det bakom ryggen och glömde det, men det var ju dumt med tanke på att det kan gå en timme eller två när jag inte springer pga att det går uppför. Nu när jag upptäckt fördelen mår mina axlar mycket bättre. Stavarna verkar tillverkarna av Fast packs anse att man skall fästa bakom sig så att man måste ta av sig säcken för att ta fram eller bort dem, men det är ju helt feltänkt. Jag löste det genom att sy fast ett fäste och köpa linstoppare på extremtextil.de för att fixa fäste fram. Nu är min Ultimate Direction Fastpack 20 perfekt.
• Tröjorna jag sprungit i, liksom kalsonger, har varit olika sorters ylle. Inte mycket att säga. Allt har funkat klockrent.
• Pannlampa har jag knappt använt, och då bara den lilla som var tänkt för att komma i säng utan att väcka alla. Dock har det känns bra att ha med den vanliga för löpning i mörker. Visserligen är dagarna långa men om fan skulle varit lös hade vi kanske hamnat i ett läge där vi behövt röra oss på berget i mörker och då hade vi nog varit rökta utan. Vi har trots allt försökt springa hemma i vår kända terräng bara med hjälp av mobillampan, och sett andra misslyckas med det, och har en aning om vad vi pratar om.

Appar och sajter

Det finns hur många sajter som helst om har info om TMB, och nästan alla vill sälja en tjänst till amerikaner. Några är användbara:

https://montourdumontblanc.com/en/ var där vi bokade de flesta av boendena. Det funkade bra, men lite efter att vi lyckats boka allting kraschade tydligen sidan. Nå, det var första året de körde den så det kan nog ha blivit bättre.

Om man klockar på “Routes” längst upp till höger så kan man fixa till sin rutt på en kasta och sedan exportera den som en gpx-fil

https://gpx.studio är stället du sedan öppnar gpx-filen i, och styckar upp dagvis och justerar efter vilka varianter på TMB du vill ta. Intuitivt och lättarbetat (=snäpper fast i rätt vägar, lätt att justera och lätt att ladda hem det man meckat med). Gratis, men ber om donation när man laddar ner filer. Det var så bra att jag donerade. Vi körde de filerna i våra klockor sedan, med mycket lyckat resultat.

Gpx Viewer Pro är en kanonbra app till telefonen (både android och iPhone) om man vill titta på sin rutt på en lite större skärm än klockans. Se bara till att ladda ner deras offline-kartor innan avfärd. Kartorna är mycket tydliga avseende stigar, vattendrag och höjdkurvor (allt man behöver)

https://www.montblanctreks.com/news har uppdateringar om status på stigar och leder som är användbara, även om de är lite åt det fega hållet (men bättre än alla andra i det avseendet)

https://www.app.thehiking.club/ publicerar foton på läget utmed rutten, också mycket användbart. Man kan filtrera efter datum så att man slipper bli skrämd av snöiga bilder från i maj. Kräver login, men annars gratis.

https://www.meteoblue.com/en/ verkar vara väderappen som gäller fixar att hitta lokala småorter och bergspass, så att man kan få prognos för t.ex. temperatur anpassat efter höjden.

Trots värmeböljan har vi haft sov-vänliga nattemperaturer tack vare att det regnat rejält på kvällarna. Idag var det till och med lite kyligt, och jag fick tillfälle att tänka över mitt val att skölja saltet ur en del av utrustningen för att den skulle torka bättre. Nå, det löste sig snabbt när vi rörde oss neråt dalen, och snart gick tankarna mer till hur stavarna skulle sättas i för att stötta lårmusklerna snarare än om brallorna var lite fuktiga. Man hade kunna tro att vi var mätta på uppförsupplevelser och utsikter, mer varje 700-meters stigning har sin unika charm, och bergen fortsätter att slå en med häpnad.

Vi mötte ett par ungdomar vi träffade i Champex-Lac på väg åt fel håll. Det visade sig att de missat några stegar de hört talas om och bestämt sig för att en omväg på några kilometer (och några hundra höjdmeter) inte var ett hinder. Man får beundra ungdomarna. The kids are allright!

Sedan var det neråt för sista gången den här veckan.

Bara att checka in på hotellet, och så var resan över.

knappast sista gången vi gör något liknande dock, det har varit heeelt fantastiskt, en av de bästa semestrarna vi haft. Au revoir au Chamonix!

Några ord om B&B Le chalet de la Grange. Ett sånt ställe. Nyrenoverat och skitsnyggt, men naturligtvis i familjens ägo sedan generationer. Hur många generationer? Alla generationer. De hade piffat sin trädgård så att den var perfekt att slappa i, med lite blandade snygga möbler och parasoller, lite fina blommor och så, och de sålde lite olika varianter av hantverksöl som de serverade med salta snacks de verkade tycka att vi behövde. Vårt rum var superfint, duscharna fantastiska, gänget som driver det gudomliga och jag kan aldrig mer äta soupe d’onions efter att ha fått den bästa som finns till middag igår.

När vi gav oss av i morse nämnde vi att vi skulle ta vägen via la Fenêtre d’Arpette och istället för att prata om risker och svårigheter pratade hon som drev stället bara om hur vackert det är där. Är det inte tufft att ta sig dit då? Pas d’problème, vous êtes sportif. Ja, visst, men det är 1200 hm på 7 km varav de första 5 är rätt flacka.

klättringen upp gick svinbra. Vi köttade på snabbt som fan, med pauser bara för att ta en slurk vatten eller en salttablett, eller kanske ta en bild. Jag kan numera förstå grejen med att bestiga berg; euforin när man når målet efter en hård insats är riktigt bra knark. Pas d’problème.

Det var lika brant nedför, och läskigt lite mer än halva tiden. Vi passerade ett ställe där några stenblock fallit från en höjd och vält några träd, säger de, men vi som sett Trolljägaren vet ju vad som hänt. Tydligen har även Schweiz en fauna som hemlighålls av myndigheterna.

Avseende KBT-terapi för höjdrädda hade dagen bara börjat. En stigning till skulle vi ha, och den visade sig vara intressant. För det första jävligt jobbiga 600 hm med tanke på hur dagen började, och när undertecknad var lagom mör i benen och en smula snubblig blev det dessutom vad kännare betecknar som “luftig terräng”. Den här ändå rätt breda rampen hade en vajer längst in som man kunde hålla sig i. Det var bra. Utanför bild till höger finns inget intressant, eller någonting alls faktiskt. Ett till berg jättelångt bort. Nedanför: inget.

Jag säger inte att dagens tur var problemfri, men det hjälpte att vara sportig. Trots väldigt få sprungna kilometrar så var det här nog den mest krävande dagen. Å andra sidan, ju brantare stigningar desto mer spektakulära vyer.

Civilisationen vi återvände till kom i form av liftsystemet Le Tour, och vi bodde på les écuries de Charamillon. Det började kännas som om vi var en smula färdiga med sovsalar, bambamat, tvättrum som luktar brottarbralla, och göbbar som SNARKAR.

Fast vi kommer att sakna supergulliga ägare, fantastiska utsikter och oväntade möten med supertrevliga människor.

Vi återsåg ett par från Singapore som vi stött ihop med några gånger och hade en supertrevlig middag med dem. Sedan tog medvetslösheten oss.

Hur kan det göra så stor skillnad att korsa en administrativ gräns, ett streck på en karta? Hur kan det plötsligt vara omöjligt att trycka ut en dubbel espresso, hälla den i ett högt glas full med is och toppa med kall mjölk? I Schweiz verkar det vara omöjligt. Två försök hittills i Champex-Lac har lett till först en byggsats i form av dubbel espresso i kopp, en liten gullig vit mjölktillbringare i porslin och ett stort snapsglas i plast fyllt med isbitar, och nästa försök en kyld latte macchiato som får begreppet vuxenvälling från nollnolltalets Stockholm att vakna till liv och rynka på näsan.

Som läsaren fattar är det vilodag. 18 km och knappt 600 hm längs en (jämförelsevis) lite lam dal, och framme vid målet strax efter elva. Visst några nya skavsår men annars inte mycket att skriva hem om.

Vi sprang förbi en grotta.

Stället vi skall bo på verkar dock riktigt bra, även om jag inte tänker chansa på islatte. Och sjön här är najs.

Courmayeur är så jävla bra, men vi drog ändå iväg tidigt för att kämpa oss uppför backen mot refugio Bertone. Det är en rätt hårig stigning, 800 hm på 4km, men nu när vi tog den i relativ svalka på morgonen var den ändå rätt okej. Lätt ju! som Joel Språng skulle sagt. (stort tack till Språng Trail Club, både träning och inspiration har hjälpt oss på vägen hit)

Vi mötte ett par som tog utmaningen ett steg till och bar sina små barn i selar uppför backen. Helt tokigt.

“Men Jesper din packning! Du ser ju ut som en vandrare”. Ja, banan på utsidan är inte viktminimering. Idag var också dagen då jag kom på att avbärarbältet, som jag inte haft på för att det funkar dåligt med att springa, med fördel kan användas under stigningar, då jag ändå inte springer. Så slipper jag ha 5+ Kg skumpandes på mina ömtåliga axlar.

Efter Bertone var det en jäkligt skön löptur på någon mil, samma sträcka vi sprang förra året, genom blomsterängar, gles tallskog, vattenfall, allt lutat 30 grader åt vänster. Något vi inte träffade på sist var en falkenerare. Hur känner man igen en sån då? Tja, bland annat för att hon promenerade runt med en fakking falk på armen. Grymt.

Efter den för alperna hyfsat plana löpningen blev det åka av. Först 300 m ner för en fika, sedan 300 m uppigen för lunch. Idag lyckade vi tajma lunchen både så att stället var öppet och att vi knappt nästan alls hunnit bli hangry. Perfekt. Vi träffade på några som sprang hela TMB på fyra dagar och de såg trötta ut.

Efter lunch var det dags för dagens andra rejäla stigning. Vi kollade vår plan att ta passet Petit Col Ferret med personalen på lunchstället och de sa absolut att det går att komma dit, ta vägen till Grand Col Ferret, gå till Petit och gå sedan tillbaka. Kan vi gå direkt härifrån? Haha nej det är galet brant. Kan vi gå ner på andra sidan? Hahaha nej jösse det är dödsbrant. Ok, då fick vi ta det andra passet och acceptera en 5km längre väg än vi tänkt.

På vägen upp köttade vi järnet, och lämnade folk bakom oss i parti och minut. V. ledde, och eftersom hon har ett metertjockt pannben var det bara för mig att hänga med och kontemplera mängden vekhet jag kunde omvandla till smärta under vägen. Naturligtvis var det en som sprang om oss, men vi är ju trots allt på TMB. Lätt ju!

Höga på känslan av att tröttnat ut oss något överjävligt njöt vi som bara den av de goa sköna utförslöpan mot dagens mål. Eller, vi njöt i lite över 5 km, måste erkänna att den sista biten var lite tung, det blev ändå 30 km idag, och 2171 hm. Men lätt, ju!

I Courmayeur på hotellet efter dag tre och det ju märkligt hur man kan vara tröttare i fötterna efter 15000 stegs shopping i Chamonix än efter 100 000 steg på tre dagar, men här är vi.

Gör det ont, kanske någon undrar och svaret är ja. Men det gör ont omväxlande på lite olika ställen, och med över 200 ben med tillhörande ligament i kroppen måste de ju turas om lite för att alla skall få sitt. Med det sagt mår våra gamla kroppar oförskämt bra. Kanske för att det här är en så vansinnigt bra semester som man bara blir glad av.

Idag började vi med en stigning direkt, till skillnad från tidigare när vi börjat med plan mark eller nedförsbacke, vilket funkade bra. Vi blev omsprungna av två ungdomar som tränade för något, och hade startat kl 04 i Les Contamines, gott gry etc. etc.

Efter det passet som var dagens höjdpunkt, bar det utför, båda endast rent bokstavligt eftersom vi hamnade i Italien.

Rätt som det var hamnade vi där vi varit förra året och hade samma trevliga tur neråt till Courmayeur. Ni vet, blommor, fjärilar, solsken och ont i benen på tre olika sätt. Prima liv.

När det gäller planering så hade vi insett att lunch halvvägs var för tidigt så vi hittade ett annat ställe på bättre avstånd. Dit kom vi en bara en halvtimme innan köket öppnade, men världens coolaste italienska tant (pinnsmal, långt grått hår, lila brallor och gick runt och sjöng med i ballader med en cigg i mungipan) fixade croissanter med ost och skinka. Humöret kundes konstaterats säkrat till nästa möjlighet.

Nästa möjlighet till mat var lite bröd, ost och frukt på tvättomaten, men det gör inget för Courmayeur är bäst.

Dag två

Fascinerande hur snabbt man kan komma in i intressanta samtal med vilt främmande människor. Vi vet inte mycket mer om dem vi snackade mest med än att Quentin var från Sydafrika och att Jenny och Adam var från Nederländerna, inget snack om jobb alls, men massor om politik, ost, träning och mer ost. Nästan lite sorgligt att ta adjö i morse.

Vi ramlade ner till Les Contamines, och därefter väntade en stigning på 1600 meter.

Vi såg snö!

Det blev lite mer eftersom vi gick ner 50 hm till ett ställe där vi trodde vi skulle få lunch. Ingen lunch eftersom vi var för tidiga, dessutom var stället skittråkigt, fult och med ointresserad personal. Enorm skillnad mot Auberge du Truc.

Nå, vi fick en chokladkaka och anledning att tänka över vår planering. Vi hade tänkt att det skulle passa bra med lunch efter halva sträckan, men då har klockan varit typ 10 båda dagarna så vi har gått vidare. Igår klantade vi oss och struntade i lunch på Miage och kom till Truc efter att lunchen stängt. Lite kärvt att gå utan mat fram till 18:45 efter 23km och 1600hm.

dagens höjdpunkt, Col des Fours ( bergsgetpasset?) , kanske rentav veckans beroende på hur högt La Fenêtre d’Arpette ligger.

Idag gick det bättre och vi kom fram till Les Mottets i tid för en crêpe salé.

Les Mottets, ett sånt ställe. Snyggt, trevliga människor och vi hade visst bokat eget rum! Och det finns väggutag med riktig el på rummet! Och vi kan duscha! Nackdel: jättestort, så nu är gården invaderade av kineser, och här saknas mobiltäckning helt så det här postas i efterhand.

Morgonen bjöd på ett par intressanta upplevelser. Planen var att checka ut tidigt, köra till hotellet vi bokat till när vi kommer tillbaka, parkera bilen där och trycka i oss en rejäl hotellfrukost. Bra plan, men man bör tänka sig noga för innan man väljer att parkera sin tyska bil i ett franskt garage. Frukostmatsaken var rätt full, men majoriteten var Japaner så allt gick extremt lugnt och artigt till.

Sedan sprang vi

Det är en del uppför, men paus på tågstationen (sic!) Col de Voza hjälpte till att orka fortsättningen (deux cokas et un pringles. Magnifique)

Vi ramlade på uppför. Tungt, men det gick faktiskt rätt bra. Väskorna funkar, skorna, solskyddet, stavarna, packningen, allt verkar lovande inför fortsättningen.

Dagens höjdpunkt nåddes, col de Tricot på 2120 m.ö.h., sedan, efter en nedförsbacke av episka mått (hej mina knän), en glass och en cola på refuge de Miage, och ett par hundra höjdmeter upp landade vi här, på auberge du Truc:

Det är en brokig skara människor som är här, Sydafrika, Australien, Holland , Kanada är representerade, säkert från fler länder som vi inte hunnit prata med än.

Uppdatering: det kom amerikanare också, de är vanliga här.

Allt handlar om berget, och semester, utmaningar, nöjen – på berget. Alla man ser är på väg dit på ett eller annat sätt, om det så är att skaffa rätt utrustning för sin tur, uppladdningen eller för att vila från senaste turen för att orka göra om det nästa dag. Alltifrån tätt packade grupper med kineser som ser fram emot vad jag förmodar är noggrant uttänkta och riskfria vandringar till avspänt framsläntrande ski-bums-fast-på-sommaren som laddar om inför nästa toppbestigning eller hopp från berget, eller båda. Ingenstans finns det varken coolare eller extremare ski-bums.

Vi började med frukost på Organic épicerie. Stor konst att lyckas vara både avspänd och pretentiös på hög internationell nivå.

Eller, vi började med att titta ut från hotellrummet:

Vi har också shoppat lite, och det är slående hur otroligt älskvärda, trevliga och framför allt kompetenta alla är i sportaffärerna. Nästan så att det är, inte ett nöja, men lite kul att gå runt och leta efter en ylletisha.

Lunchvila i hotellets trädgård är trots det rimligt

Eftermiddag

Det är något jippo på hotellet, förmodligen i samband med någon typ av löpning.