Jeppelin

Courmayeur är så jävla bra, men vi drog ändå iväg tidigt för att kämpa oss uppför backen mot refugio Bertone. Det är en rätt hårig stigning, 800 hm på 4km, men nu när vi tog den i relativ svalka på morgonen var den ändå rätt okej. Lätt ju! som Joel Språng skulle sagt. (stort tack till Språng Trail Club, både träning och inspiration har hjälpt oss på vägen hit)

Vi mötte ett par som tog utmaningen ett steg till och bar sina små barn i selar uppför backen. Helt tokigt.

“Men Jesper din packning! Du ser ju ut som en vandrare”. Ja, banan på utsidan är inte viktminimering. Idag var också dagen då jag kom på att avbärarbältet, som jag inte haft på för att det funkar dåligt med att springa, med fördel kan användas under stigningar, då jag ändå inte springer. Så slipper jag ha 5+ Kg skumpandes på mina ömtåliga axlar.

Efter Bertone var det en jäkligt skön löptur på någon mil, samma sträcka vi sprang förra året, genom blomsterängar, gles tallskog, vattenfall, allt lutat 30 grader åt vänster. Något vi inte träffade på sist var en falkenerare. Hur känner man igen en sån då? Tja, bland annat för att hon promenerade runt med en fakking falk på armen. Grymt.

Efter den för alperna hyfsat plana löpningen blev det åka av. Först 300 m ner för en fika, sedan 300 m uppigen för lunch. Idag lyckade vi tajma lunchen både så att stället var öppet och att vi knappt nästan alls hunnit bli hangry. Perfekt. Vi träffade på några som sprang hela TMB på fyra dagar och de såg trötta ut.

Efter lunch var det dags för dagens andra rejäla stigning. Vi kollade vår plan att ta passet Petit Col Ferret med personalen på lunchstället och de sa absolut att det går att komma dit, ta vägen till Grand Col Ferret, gå till Petit och gå sedan tillbaka. Kan vi gå direkt härifrån? Haha nej det är galet brant. Kan vi gå ner på andra sidan? Hahaha nej jösse det är dödsbrant. Ok, då fick vi ta det andra passet och acceptera en 5km längre väg än vi tänkt.

På vägen upp köttade vi järnet, och lämnade folk bakom oss i parti och minut. V. ledde, och eftersom hon har ett metertjockt pannben var det bara för mig att hänga med och kontemplera mängden vekhet jag kunde omvandla till smärta under vägen. Naturligtvis var det en som sprang om oss, men vi är ju trots allt på TMB. Lätt ju!

Höga på känslan av att tröttnat ut oss något överjävligt njöt vi som bara den av de goa sköna utförslöpan mot dagens mål. Eller, vi njöt i lite över 5 km, måste erkänna att den sista biten var lite tung, det blev ändå 30 km idag, och 2171 hm. Men lätt, ju!

I Courmayeur på hotellet efter dag tre och det ju märkligt hur man kan vara tröttare i fötterna efter 15000 stegs shopping i Chamonix än efter 100 000 steg på tre dagar, men här är vi.

Gör det ont, kanske någon undrar och svaret är ja. Men det gör ont omväxlande på lite olika ställen, och med över 200 ben med tillhörande ligament i kroppen måste de ju turas om lite för att alla skall få sitt. Med det sagt mår våra gamla kroppar oförskämt bra. Kanske för att det här är en så vansinnigt bra semester som man bara blir glad av.

Idag började vi med en stigning direkt, till skillnad från tidigare när vi börjat med plan mark eller nedförsbacke, vilket funkade bra. Vi blev omsprungna av två ungdomar som tränade för något, och hade startat kl 04 i Les Contamines, gott gry etc. etc.

Efter det passet som var dagens höjdpunkt, bar det utför, båda endast rent bokstavligt eftersom vi hamnade i Italien.

Rätt som det var hamnade vi där vi varit förra året och hade samma trevliga tur neråt till Courmayeur. Ni vet, blommor, fjärilar, solsken och ont i benen på tre olika sätt. Prima liv.

När det gäller planering så hade vi insett att lunch halvvägs var för tidigt så vi hittade ett annat ställe på bättre avstånd. Dit kom vi en bara en halvtimme innan köket öppnade, men världens coolaste italienska tant (pinnsmal, långt grått hår, lila brallor och gick runt och sjöng med i ballader med en cigg i mungipan) fixade croissanter med ost och skinka. Humöret kundes konstaterats säkrat till nästa möjlighet.

Nästa möjlighet till mat var lite bröd, ost och frukt på tvättomaten, men det gör inget för Courmayeur är bäst.

Dag två

Fascinerande hur snabbt man kan komma in i intressanta samtal med vilt främmande människor. Vi vet inte mycket mer om dem vi snackade mest med än att Quentin var från Sydafrika och att Jenny och Adam var från Nederländerna, inget snack om jobb alls, men massor om politik, ost, träning och mer ost. Nästan lite sorgligt att ta adjö i morse.

Vi ramlade ner till Les Contamines, och därefter väntade en stigning på 1600 meter.

Vi såg snö!

Det blev lite mer eftersom vi gick ner 50 hm till ett ställe där vi trodde vi skulle få lunch. Ingen lunch eftersom vi var för tidiga, dessutom var stället skittråkigt, fult och med ointresserad personal. Enorm skillnad mot Auberge du Truc.

Nå, vi fick en chokladkaka och anledning att tänka över vår planering. Vi hade tänkt att det skulle passa bra med lunch efter halva sträckan, men då har klockan varit typ 10 båda dagarna så vi har gått vidare. Igår klantade vi oss och struntade i lunch på Miage och kom till Truc efter att lunchen stängt. Lite kärvt att gå utan mat fram till 18:45 efter 23km och 1600hm.

dagens höjdpunkt, Col des Fours ( bergsgetpasset?) , kanske rentav veckans beroende på hur högt La Fenêtre d’Arpette ligger.

Idag gick det bättre och vi kom fram till Les Mottets i tid för en crêpe salé.

Les Mottets, ett sånt ställe. Snyggt, trevliga människor och vi hade visst bokat eget rum! Och det finns väggutag med riktig el på rummet! Och vi kan duscha! Nackdel: jättestort, så nu är gården invaderade av kineser, och här saknas mobiltäckning helt så det här postas i efterhand.

Morgonen bjöd på ett par intressanta upplevelser. Planen var att checka ut tidigt, köra till hotellet vi bokat till när vi kommer tillbaka, parkera bilen där och trycka i oss en rejäl hotellfrukost. Bra plan, men man bör tänka sig noga för innan man väljer att parkera sin tyska bil i ett franskt garage. Frukostmatsaken var rätt full, men majoriteten var Japaner så allt gick extremt lugnt och artigt till.

Sedan sprang vi

Det är en del uppför, men paus på tågstationen (sic!) Col de Voza hjälpte till att orka fortsättningen (deux cokas et un pringles. Magnifique)

Vi ramlade på uppför. Tungt, men det gick faktiskt rätt bra. Väskorna funkar, skorna, solskyddet, stavarna, packningen, allt verkar lovande inför fortsättningen.

Dagens höjdpunkt nåddes, col de Tricot på 2120 m.ö.h., sedan, efter en nedförsbacke av episka mått (hej mina knän), en glass och en cola på refuge de Miage, och ett par hundra höjdmeter upp landade vi här, på auberge du Truc:

Det är en brokig skara människor som är här, Sydafrika, Australien, Holland , Kanada är representerade, säkert från fler länder som vi inte hunnit prata med än.

Uppdatering: det kom amerikanare också, de är vanliga här.

Allt handlar om berget, och semester, utmaningar, nöjen – på berget. Alla man ser är på väg dit på ett eller annat sätt, om det så är att skaffa rätt utrustning för sin tur, uppladdningen eller för att vila från senaste turen för att orka göra om det nästa dag. Alltifrån tätt packade grupper med kineser som ser fram emot vad jag förmodar är noggrant uttänkta och riskfria vandringar till avspänt framsläntrande ski-bums-fast-på-sommaren som laddar om inför nästa toppbestigning eller hopp från berget, eller båda. Ingenstans finns det varken coolare eller extremare ski-bums.

Vi började med frukost på Organic épicerie. Stor konst att lyckas vara både avspänd och pretentiös på hög internationell nivå.

Eller, vi började med att titta ut från hotellrummet:

Vi har också shoppat lite, och det är slående hur otroligt älskvärda, trevliga och framför allt kompetenta alla är i sportaffärerna. Nästan så att det är, inte ett nöja, men lite kul att gå runt och leta efter en ylletisha.

Lunchvila i hotellets trädgård är trots det rimligt

Eftermiddag

Det är något jippo på hotellet, förmodligen i samband med någon typ av löpning.