Trots värmeböljan har vi haft sov-vänliga nattemperaturer tack vare att det regnat rejält på kvällarna. Idag var det till och med lite kyligt, och jag fick tillfälle att tänka över mitt val att skölja saltet ur en del av utrustningen för att den skulle torka bättre. Nå, det löste sig snabbt när vi rörde oss neråt dalen, och snart gick tankarna mer till hur stavarna skulle sättas i för att stötta lårmusklerna snarare än om brallorna var lite fuktiga. Man hade kunna troabtt vi var mätta på upoförsupplevelser och utsikter, mer varje 700-meters stigning har sin unika charm, och bergen fortsätter att slå en med häpnad.
Vi mötte ett par ungdomar vi träffade i Champex-Lac på väg åt fel håll. Det visade sig att de missat några stegar de hört talas om och bestämt sig för att en omväg på några kilometer (och några hundra höjdmeter) inte var ett hinder. Man får beundra ungdomarna. The kids are allright!
Sedan var det neråt för sista gången den här veckan.
Bara att checka in på hotellet, och så var resan över.
knappast sista gången vi gör något liknande dock, det har varit heeelt fantastiskt, en av de bästa semestrarna vi haft. Au revoir au Chamonix!
Några ord om B&B Le chalet de la Grange . Ett sånt ställe. Nyrenoverat och skitsnyggt, men naturligtvis i familjens ägo sedan generationer. Hur många generationer? Alla generationer. De hade piffat sin trädgård så att den var perfekt att slappa i, med lite blandade bygga möbler och parasoller, lite fina blommor och så, och de sålde lite olika varianter av hantverksöl som de serverade med lite salta snacks. Vårt rum var superfint, duscharna fantastiska, gänget driver det gudomliga och kan aldrig mer äta soupe d’onions efter att ha fått den bästa till middag igår.
När vi gav oss av i morse nämnde vi att vi skulle ta vägen via la Fenêtre d’Arpette och istället för att prata om risker och svårigheter pratade hon som drev stället bar om hur vackert det är där. Är det inte tufft att ta sig dit då? Pas d’problème, vous êtes sportig. Ja, visst, men det är 1200 hm på 7 km och de första 5 är rätt flacka.
klättringen upp gick svinbra. Vi köttade på snabbt som fan, med pauser bara för att ta en slurk vatten eller en salttablett, eller kanske ta en bild. Jag kan numera förstå grejen med att bestiga berg; euforin när man når målet efter en hård insats är riktigt bra knark. Pas d’problèmes
Det var lika brant nedför, och läskigt lite mer än halva tiden. Vi passerade ett ställe där några stenblock fallit från en höjd och vält några träd, säger de, men vi som sett Trolljägaren vet ju vad som hänt. Tydligen har även Schweiz en fauna som hemlighålls av myndigheterna.
Avseende KBT-terapi för höjdrädda hade dagen bara börjat. En stigning till skulle vi ha, och den visade sig vara intressant. För det första jävligt jobbiga 600 hm med tanke på hur dagen började, och när undertecknad var lagom mör i benen och en smula snubblig blev det dessutom vad kännare betecknar som “luftig terräng”. Den här ändå rätt breda rampen hade en vajer längst in som man kunde hålla sig i. Det var bra. Utanför bild till höger finns inget intressant, eller någonting alls faktiskt. Ett till berg jättelångt bort. Nedanför: inget.
Jag säger inte att dagens tur var problemfri, men det hjälpte att vara sportig. Trots väldigt få sprungna kilometrar så var det här nog den mest krävande dagen. Å andra sidan, ju brantare stigningar desto mer spektakulära vyer.
Civilisationen vi återvände till kom i form av liftsystemet Le Tour, och vi bodde på les écuries de Charamillon. Det började kännas som om vi var en smula färdiga med sovsalar, bambamat, tvättrum som luktar brottarbralla, och göbbar som SNARKAR.
Fast vi kommer att sakna supergulliga ägare, fantastiska utsikter och oväntade möten med supertrevliga människor.
Vi återsåg ett par från Singapore som vi stött ihop med några gånger och hade en supertrevlig middag med dem. Sedan tog medvetslöshet oss.
Hur kan det göra så stor skillnad att korsa en administrativ gräns, ett streck på en karta? Hur kan det plötsligt vara omöjligt att trycka ut en dubbel espresso, hälla den i ett högt glas full med is och toppa med kall mjölk? I Schweiz verkar det vara omöjligt. Två försök hittills i Champex-Lac har lett till först en byggsats i form av du be espresso i kopp, en liten gullig vit mjölktillbringare i porslin och ett stort snapsglas i plast fyllt med isbitar, sedan till en kyld latte macchiato som får begreppet vuxenvälling från nollnollralets Stockholm att vakna till liv och rynka på näsan.
Som läsaren fattar är det vilodag. 18 km och knappt 600 hm längs en (jämförelsevis) lite lam dal, och framme vid målet strax efter elva. Visst några nya skavsår men annars inte mycket att skriva hem om.
Vi sprang förbi en grotta.
Stället vi skall bo på verkar dock riktigt bra, även om jag inte tänker chansa på islatte. Och sjön här är najs.
Courmayeur är så jävla bra, men vi drog ändå iväg tidigt för att kämpa oss uppför backen mot refugio Bertone. Det är en rätt hårig stigning, 800 hm på 4km, men nu när vi tog den i relativ svalka på morgonen var den ändå rätt okej. Lätt ju! som Joel Språng skulle sagt. (stort tack till Språng Trail Club, både träning och inspiration har hjälpt oss på vägen hit)
Vi mötte ett par som tog utmaningen ett steg till och bar sina små barn i selar uppför backen. Helt tokigt.
“Men Jesper din packning! Du ser ju ut som en vandrare”. Ja, banan på utsidan är inte viktminimering. Idag var också dagen då jag kom på att avbärarbältet, som jag inte haft på för att det funkar dåligt med att springa, med fördel kan användas under stigningar, då jag ändå inte springer. Så slipper jag ha 5+ Kg skumpandes på mina ömtåliga axlar.
Efter Bertone var det en jäkligt skön löptur på någon mil, samma sträcka vi sprang förra året, genom blomsterängar, gles tallskog, vattenfall, allt lutat 30 grader åt vänster. Något vi inte träffade på sist var en falkenerare. Hur känner man igen en sån då? Tja, bland annat för att hon promenerade runt med en fakking falk på armen. Grymt.
Efter den för alperna hyfsat plana löpningen blev det åka av. Först 300 m ner för en fika, sedan 300 m uppigen för lunch. Idag lyckade vi tajma lunchen både så att stället var öppet och att vi knappt nästan alls hunnit bli hangry. Perfekt. Vi träffade på några som sprang hela TMB på fyra dagar och de såg trötta ut.
Efter lunch var det dags för dagens andra rejäla stigning. Vi kollade vår plan att ta passet Petit Col Ferret med personalen på lunchstället och de sa absolut att det går att komma dit, ta vägen till Grand Col Ferret, gå till Petit och gå sedan tillbaka. Kan vi gå direkt härifrån? Haha nej det är galet brant. Kan vi gå ner på andra sidan? Hahaha nej jösse det är dödsbrant. Ok, då fick vi ta det andra passet och acceptera en 5km längre väg än vi tänkt.
På vägen upp köttade vi järnet, och lämnade folk bakom oss i parti och minut. V. ledde, och eftersom hon har ett metertjockt pannben var det bara för mig att hänga med och kontemplera mängden vekhet jag kunde omvandla till smärta under vägen. Naturligtvis var det en som sprang om oss, men vi är ju trots allt på TMB. Lätt ju!
Höga på känslan av att tröttnat ut oss något överjävligt njöt vi som bara den av de goa sköna utförslöpan mot dagens mål. Eller, vi njöt i lite över 5 km, måste erkänna att den sista biten var lite tung, det blev ändå 30 km idag, och 2171 hm. Men lätt, ju!
I Courmayeur på hotellet efter dag tre och det ju märkligt hur man kan vara tröttare i fötterna efter 15000 stegs shopping i Chamonix än efter 100 000 steg på tre dagar, men här är vi.
Gör det ont, kanske någon undrar och svaret är ja. Men det gör ont omväxlande på lite olika ställen, och med över 200 ben med tillhörande ligament i kroppen måste de ju turas om lite för att alla skall få sitt. Med det sagt mår våra gamla kroppar oförskämt bra. Kanske för att det här är en så vansinnigt bra semester som man bara blir glad av.
Idag började vi med en stigning direkt, till skillnad från tidigare när vi börjat med plan mark eller nedförsbacke, vilket funkade bra. Vi blev omsprungna av två ungdomar som tränade för något, och hade startat kl 04 i Les Contamines, gott gry etc. etc.
Efter det passet som var dagens höjdpunkt, bar det utför, båda endast rent bokstavligt eftersom vi hamnade i Italien.
Rätt som det var hamnade vi där vi varit förra året och hade samma trevliga tur neråt till Courmayeur. Ni vet, blommor, fjärilar, solsken och ont i benen på tre olika sätt. Prima liv.
När det gäller planering så hade vi insett att lunch halvvägs var för tidigt så vi hittade ett annat ställe på bättre avstånd. Dit kom vi en bara en halvtimme innan köket öppnade, men världens coolaste italienska tant (pinnsmal, långt grått hår, lila brallor och gick runt och sjöng med i ballader med en cigg i mungipan) fixade croissanter med ost och skinka. Humöret kundes konstaterats säkrat till nästa möjlighet.
Nästa möjlighet till mat var lite bröd, ost och frukt på tvättomaten, men det gör inget för Courmayeur är bäst.
Fascinerande hur snabbt man kan komma in i intressanta samtal med vilt främmande människor. Vi vet inte mycket mer om dem vi snackade mest med än att Quentin var från Sydafrika och att Jenny och Adam var från Nederländerna, inget snack om jobb alls, men massor om politik, ost, träning och mer ost. Nästan lite sorgligt att ta adjö i morse.
Vi ramlade ner till Les Contamines, och därefter väntade en stigning på 1600 meter.
Vi såg snö!
Det blev lite mer eftersom vi gick ner 50 hm till ett ställe där vi trodde vi skulle få lunch. Ingen lunch eftersom vi var för tidiga, dessutom var stället skittråkigt, fult och med ointresserad personal. Enorm skillnad mot Auberge du Truc.
Nå, vi fick en chokladkaka och anledning att tänka över vår planering. Vi hade tänkt att det skulle passa bra med lunch efter halva sträckan, men då har klockan varit typ 10 båda dagarna så vi har gått vidare. Igår klantade vi oss och struntade i lunch på Miage och kom till Truc efter att lunchen stängt. Lite kärvt att gå utan mat fram till 18:45 efter 23km och 1600hm.
dagens höjdpunkt, Col des Fours ( bergsgetpasset?) , kanske rentav veckans beroende på hur högt La Fenêtre d’Arpette ligger.
Idag gick det bättre och vi kom fram till Les Mottets i tid för en crêpe salé.
Les Mottets, ett sånt ställe. Snyggt, trevliga människor och vi hade visst bokat eget rum! Och det finns väggutag med riktig el på rummet! Och vi kan duscha! Nackdel: jättestort, så nu är gården invaderade av kineser, och här saknas mobiltäckning helt så det här postas i efterhand.
Morgonen bjöd på ett par intressanta upplevelser. Planen var att checka ut tidigt, köra till hotellet vi bokat till när vi kommer tillbaka, parkera bilen där och trycka i oss en rejäl hotellfrukost. Bra plan, men man bör tänka sig noga för innan man väljer att parkera sin tyska bil i ett franskt garage. Frukostmatsaken var rätt full, men majoriteten var Japaner så allt gick extremt lugnt och artigt till.
Sedan sprang vi
Det är en del uppför, men paus på tågstationen (sic!) Col de Voza hjälpte till att orka fortsättningen (deux cokas et un pringles. Magnifique)
Vi ramlade på uppför. Tungt, men det gick faktiskt rätt bra. Väskorna funkar, skorna, solskyddet, stavarna, packningen, allt verkar lovande inför fortsättningen.
Dagens höjdpunkt nåddes, col de Tricot på 2120 m.ö.h., sedan, efter en nedförsbacke av episka mått (hej mina knän), en glass och en cola på refuge de Miage, och ett par hundra höjdmeter upp landade vi här, på auberge du Truc:
Det är en brokig skara människor som är här, Sydafrika, Australien, Holland , Kanada är representerade, säkert från fler länder som vi inte hunnit prata med än.
Uppdatering: det kom amerikanare också, de är vanliga här.
Allt handlar om berget, och semester, utmaningar, nöjen – på berget. Alla man ser är på väg dit på ett eller annat sätt, om det så är att skaffa rätt utrustning för sin tur, uppladdningen eller för att vila från senaste turen för att orka göra om det nästa dag. Alltifrån tätt packade grupper med kineser som ser fram emot vad jag förmodar är noggrant uttänkta och riskfria vandringar till avspänt framsläntrande ski-bums-fast-på-sommaren som laddar om inför nästa toppbestigning eller hopp från berget, eller båda. Ingenstans finns det varken coolare eller extremare ski-bums.
Vi började med frukost på Organic épicerie. Stor konst att lyckas vara både avspänd och pretentiös på hög internationell nivå.
Eller, vi började med att titta ut från hotellrummet:
Vi har också shoppat lite, och det är slående hur otroligt älskvärda, trevliga och framför allt kompetenta alla är i sportaffärerna. Nästan så att det är, inte ett nöja, men lite kul att gå runt och leta efter en ylletisha.
Lunchvila i hotellets trädgård är trots det rimligt
Eftermiddag
Det är något jippo på hotellet, förmodligen i samband med någon typ av löpning.
Så fel det kan bli ibland. Jag tänker på hur det gick när några representanter för den politiskt medvetna delen av samhället i slutet av 70-talet, de som min far pratade om som “det blålila-pyjamasgänget”, besökte min låg- och mellanstadieskola cirka 1982, och föreläste för oss barn om Magnus Ugglas fruktansvärda kvinnosyn. Det var naturligtvis inte det enda de föreläste om, de var trots allt självutnämnda världsförbättrare med det uppväxande släktet framför sig i publiken, men det är vad jag tänkte ta upp nu.
De beskrev, med ett patos stort som Jan Guillous ego, om något sådant går att föreställa sig, hur en lärare en gång råkat se ett skivkonvolut från Magnus Ugglas “Varför skall man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt”. Ögonen hade fastnat på texten till Varning på stan, och där hade de fixerats som frikyrkopastorns vid porrnovellen. Vi fick höra hur Magnus Uggla, denne kvinnohatare, hade fyra ord för kvinna: biff, lik, skata och brud, och hur han betraktade kvinnor som förbrukningsvaror (förbrukningsvaror var för dessa skäggiga män bara lite bättre än Coca-Cola). Låten beskrevs som en manual för hur man förnedrar kvinnor, något som naturligtvis inte kunde får stå oemotsagt utan behövde föreläsas om som den vietnamesiska sagan i Kåldolmar & kalsipper. Och så gick det till när jag fick idén att gå till min gode vän och låna skivan ifråga av hans storasyster. Men det är en helt annan historia.
Faktum är att de hade rätt, Varning på stan beskriver en eländig kvinnosyn, och jag är skyldig 70-talskommunismen ett stort tack för att ha med den låten fått ett verktyg att analysera en av de misogyna begreppsvärldar jag växt upp med. Eftersom jag har ironi och sarkasm med i min textanalytiska verktygslåda så tror jag inte att åsikterna som uttrycks i låten är Magnus Ugglas egna, utan snarare en osande åthutning av de jävla stureplansbratsen och hur de betedde sig. Nå, texten; finns det ett större djup i den annat den att den beskriver killar som beter sig som svin? Ja, naturligtvis, varför annars ställa den retoriska frågan. Uppenbart är subjektens övertygelse om hur de har förmåga att lura med sig tjejer hem på ett knull, men i det ligger också det problematiska att de helt bortser från att kvinnor själva kan vilja hänga med hem på att knull. De missar också helt att de faktiskt kan ligga något i deras implicit uttryckta uppfattning att de kan uppfattas som attraktiva sexpartners, och att kvinnorna de lurar hem med tal om thé och känslor troligen hela tiden troligen bara var sugna på kuk och tände på ett sexigt arsel. Just det där med vad kvinnorna själva kan vilja, eller mer specifikt avsaknaden av tanke på att kvinnor alls kan tänkas vilja något, är nog det största problemet med den beskrivna situationen. Precis där sker en reduktion av kvinnors vilja (till och med betydelsen av att kvinnor ens har en relevant vilja) till att kvinnor helt och hållet finns till för män. Närmre bestämt alfahannar på Stureplan.
Jag vill inte ens börja tänka på hur tankestrukturen som skapat denna kvinnosyn påverkat kvinnors självbild. Hämmad, är ett adjektiv jag kommer att tänka på, vilket är direkt kontraproduktivt mot de i texten beskrivna männens vilja att ha massor av sex.
