Posts Tagged ‘engagemang’

En partiledare avgår, igen och igen

Monday, December 29th, 2014

Ytterligare en partiledare för Piratpartiet som jag beundrar för hens integritet och stabila politiska kompass avgår, och jag hoppas att den tredje partiledaren för Piratpartiet som kommer att sluta om några år på grund av liknande anledningar kommer att vara en person jag beundrar för hens integritet och stabila politiska kompass.

Liknande anledningar? Nej, egentligen är det samma anledning, fast med varierande nyanser, och den tredje partiledaren som kommer att sluta på grund av denna anledning kommer att ha upplevt andra nyanser än sina företrädare. Jag skulle kunna utveckla anledningen den här gången också, men nöjer med att recycla två gamla inlägg från när Rick avgick och en analys av vad jag trodde skulle sabba valet 2014. Man kan sammanfatta det hela med att Piratpartiet drar till sig människor med:
1. Ett stort engagemang, vilket är bra i ett politiskt parti
2. En stark känsla av att ha rätt och slåss på de godas sida, vilket kanske till viss del är ofrånkomligt men potentiellt problematiskt.
3. En påtaglig avsaknad av förståelse för hur det skrivna ordet faktiskt kan såra folk rätt djupt och skapa enorma missförstånd, vilket såklart är direkt skadligt.

Följden av ett tillräckligt stort antal medlemmar med alla tre egenskaperna är ett högstadieelevråd av episka dimensioner.

Så, till Anna ett stort tack för ett väl utfört arbete, till nästa partiledare lyckönskningar inför kommande utmaningar. Tack och lycka till!

Spelar åsikten om ämnet någon roll?

Monday, January 6th, 2014

Under min extremt korta och av alla utom mig själv glömda karriär som kulturarbetare, när jag var en del av lyssnarjuryn för P1:s romanpris, så ställdes frågan om man kan tycka om en bok även om man starkt ogillar huvudpersonen. Jag har haft anledning att fundera på det nu när jag läst “Parsifal Direktivet” av Kaj Karlsson. Inte för att jag ogillar huvudpersonen Gustav Sterner, tvärtom. Inte heller för att jag tycker illa om ämnesvalen i boken eller hur de behandlas, tvärtom där också, utan för att jag funderar på vad någon som inte är kompis med genren eller åsikterna som uttrycks skulle tycka om boken. Kort sagt, gillar jag boken för att den är bra eller för att jag håller med?

Jag har tidigare skrivit om Kaj Karlssons första bok “Operation Nordvind”, bland annat avseende hur väl det funkar att skriva böcker med att tydligt politiskt syfte (Spänning och politiska agendor, på olika vis), och det perspektivet är aktuellt även i “Parsifal Direktivet”. Såklart att det är, givet Kajs uppenbara samhällsengagemang och rättspatos. Apropå det kan man läsa hans blogginlägg “Att skriva Parsifal Direktivet”, det säger en del om vilket engagemang som krävs för att lyckas, och orka, ge ut en bok.

I “Parsifal Direktivet” får man följa ett intrångsförsök på Ringhals kärnkraftverk, utfört av huvudpersonen i förra boken Gustav Sterner och hans följeslagare, och här ställs jag första gången inför frågan om jag gillat berättelsen lika mycket om jag inte hållit med om att den tar upp ett viktigt ämne och behandlar den på ett sätt jag sympatiserar med. Jag tror att det visst är så att jag redan innan tyckt att frågan om kärnkraftverkens sårbarhet är viktig, men jag är också helt säker på att den trovärdiga beskrivningen av intrånget och känslan av undergång när det börjar bajsa ihop sig som Kaj skapar i boken bidragit till att jag tänker mer på hur sårbar och oskyddad samhällskritisk infrastruktur är.

Det är svårt att sammanfatta den fortsatta handlingen utan att spoliera spänningen, men i sin jakt på att reda ut omständigheterna kring händelserna på Ringhals följer gruppen spår som leder till det ena antagonisten mäktigare och farligare än den andra. Vägen de väljer blir en obeveklig följd av vilka de är och vad de kan, och det är avseende det som jag för andra gången måste fundera över om mina intressen påverkar mitt omdöme om berättelsen. Till viss del är det säkert så, handling med till viss del militär karaktär passar naturligtvis en MÖP som mig, men jag tror också att den militära jargongen i boken är använd så bra att det långt ifrån bara är igenkänning från lumpen utan en tydlig miljöfaktor och ett sätt att effektivt berätta ett militärt skeende (på samma sätt som det är effektiv operativ kommunikation).

I handlingen ingår, precis som i förra boken, ett resonemang kring rätt och fel, och vilka medel som är rättfärdigat att ta till för att uppnå mål man anser goda och rätt. Gustav Sterner har militärens synsätt att det är rättfärdigat med ganska långtgående rättigheter för en underrättelsetjänst, men också en självklar och stark tro på demokrati och försvaret av densamma som jag tyckt mig se vara typisk för svenska yrkesmilitärer. Jag är inte säker på att jag håller med Kaj Karlsson om vad som är rätt och fel i detta (eftersom jag inte vet vad han tycker, n.b.), men jag funderar avseende detta för tredje gången om mitt engagemang i exakt den frågan påverkar mitt omdöme om texten. Förmodligen delvis är säkert det rättvisa svaret, men jag tror att även någon som inte tidigare funderat på hur långt staten får gå i sin maktutövning har stort utbyte av att läsa om hur Gustav Sterner brottas med frågan.

Sammantaget inser jag att en av anledningarna till att jag verkligen gillar “Parsifal Direktivet” är att jag sympatiserar oerhört starkt med att frågan om säkerhet vid kärkraftverk, den militära vinkel och rättfärdigandet av underrättelsetjänstens befogenheter för försvar av demokratin tas upp. Jag tycker också mycket om sättet på vilket frågorna tas upp, och det blir ingen fjärde “frågan om”, jag konstaterar bara att för mig är detta en av bokens starka sidor. Kanske läser jag på grund av mina intressen in ett djup som inte finns, kanske missar jag saker som en mer kritisk läsare skulle observera, men det spelar ingen roll. Boken fick mig att vilja sätta den i händerna på andra för att få fler att tänka på de viktiga frågor som tas upp.

För att det inte skall råda någon tvekan så skriver jag detta i ett separat stycke: “Parsifal Direktivet” är en förträfflig thriller, jag närmast sträckläste den. Jag njöt av hur spänningen byggdes upp, hur förväntningarna på handlingen utveckling växte och av hur jag överraskades av vändningarna den tog. Läs den.

För övrigt såg jag till min glädje att Ny Teknik använde boken som en pik till Vattenfalls Öystein Löseth i sitt utdelande av julklappar. Hoppas reklamen där leder till att fler läser den. Så här såg det ut:

ParsifalDirektivet

Den däringa femenismen

Thursday, March 21st, 2013

Feminism är en samling rörelser som syftar till att definiera, upprätta, och försvara kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter.

Dessa rörelser har sitt existensberättigande i de omotiverade skillnader som finns avseende kvinnor och mäns möjligheter, och de fokuserar naturligt nog på de områden de engagerade i dessa rörelser upplever som viktigast för dem. Fokus varierar såklart med de engagerades kulturella ursprung, sociala och ekonomiska status och politiska uppfattning, vilket gör att spännvidden på åsikterna som sammanfattas av begreppet feminism är helt enorm. De finns de som har som mål att uppnå jämställdhet mellan könen i de frågor de fokuserar på, dessa kan man kalla “de flesta” eller “den överväldigande majoriteten”. De finns de som till exempel hyllar en före detta professor som forskade på våld i nära relationer utifrån föreställningen att manliga nätverk utför ritualmord på barn, dessa kan man kalla “idioter”.

Det finns också en uppfattning att feminism står i ett motsatsförhållande till jämställdhet eftersom feminister arbetar för att stärka kvinnors möjligheter i de ovan beskrivna områdena. Det man då missar är att “de flesta” och “den överväldigande majoriteten” strävar efter att stärka kvinnors möjligheter tills dess att jämställdhet uppnåtts, inte mer, och det går inte att undgå misstanken att man för att se motsattsförhållandet mellan feminism och jämställdhet tar fasta på vad “idioter” säger och generaliserar deras åsikter till att gälla “de flesta” och “den överväldigande majoriteten”. Visst låter det dumt?

Begreppet feminism anses vidare i vissa kretsar vara så nedsolkat av vad “idioter” har sagt att man i dessa kretsar inte kan låta bli att omgående sluta tänka när man hör eller ser det ordet och istället utmåla alla som närmar sig begreppet feminism som fan själv, oavsett om de försvarar könsneutrala barnkläder eller teorier om systematiska ritualmord. Begreppet feminism är ett alltför vitt begrepp för att behandlas på det viset, och de som generaliserar så omöjliggör en vettig dialog eftersom de ställer folk till svars för åsikter de inte har.

Ni som känner att ni vill diskutera vilka typer av idioter det finns som även kallar sig feminister, kan inte ni diskutera detta, sakligt, med dem ni anser vara idioter? Istället för att beskriva på vilket sätt dessa idioters idéer är idiotiska så fort ni misstänker att någon kommer att nämna ordet feminism? Det blir nämligen tröttsamt att läsa oändliga uppatser om varför olika typer feminism är dumma så fort någon undrar om vi inte bara kunde behandla varandra som människor för en gångs skull.

Ni som ifrågasätter engagemanget i feministiska frågor med motiveringen att andra än kvinnor också har det svårt och kan behöva lite engagemang (det kan vara män, muslimer, kristna, svarta, vänsterhänta etc.), och hävdar att feminismen tar oproportionellt mycket utrymme i debatten i förhållande till problemets omfattning och därmed skymmer andra missförhållanden, den uppfattningen framstår som så underlig för mig att jag inte finner ord att förklara felet med den, vilket i förbigående sagt inte precis tillhör vanligheterna. Eller, jo, så här: engagera er själva, då, i det ni tycker är viktigt, alla orättvisor har behov av engagerade människor som strävar efter förändring till det bättre, och de som har engagerat sig för feminism är troligen för upptagna med sitt för att ägna sig åt frågor som andra ömmar för. Visa lite förståelse för att de som engagerar sig jättejättemycket för feminism, eller något annat, faktiskt också upplever ett jättejättestort fel som behöver rättas till.

Allt det här skrev jag för att jag blev lite missmodig av att läsa några kommentarstrådar hos några piratpartifavoriter

Kanske överreagerar jag, det verkar trots allt inte vara mer än en handfull sorgetroll som engagerar sig mot f-ordet, i så fall är detta enbart terapi för min egen del.

Kanske någon tycker att en kommentar om bråket kring debatten mellan Janne Josefsson och Maria Sveland kunnat passa, men jag tycker inte att ett bråk mellan två arroganta och självgoda skitstövlar är så intressant. Fast Mymlans kommentar är bra. Och Deepeds. Och Opassande. Metadiskussionen blev bra i alla fall, det finns trots allt de som tänker efter och som dessutom inte ständigt har otur när de gör det.

Angående partiledarbytet i Piratpartiet

Tuesday, January 4th, 2011

Nu när Rick Falkvinge avgår och Anna Troberg tar över som partiledare kan man fråga sig vad alla de inom partiet skall göra som verkar ha haft som främsta mission att byta ut Rick. Baserat på vad jag hittills sett verkar svaret vara att antingen köra på som förut med upprörda utfall som inte sällan kräver tankemissar eller halmgubbar för att hänga ihop (Flickus Flackus Flum är upprörd över att Christian Engström vill avlöna Rick för lobbyarbete i Europa. Jo, Christians uppgift är att få förståelse för piratfrågor i europa), eller att lämna Piratpartiet för att man hört rykten som visat sig stämma (jo, jag vet att upprördheten rör fler saker under lång tid. Men ändå).

Jag har funderat en del på om det rör sig om troll i form av grå vampyrer, sabotörer som ser att det partiet de egentligen gillar förlorar på PP:s framgångar eller om det handlar om personer som måste ha det precis som de vill för att de inte skall sura som griniga ungar.

Jag tror jag haft fel. Jag tror att det handlar om människor som har andra åsikter än jag, och det kan jag respektera (till skillnad från ovanstående). Men jag kan fortfarande inte förstå, på nivån att det känns som att de upprörda rösterna når mig från en annan dimension, en dimension där Ricks tillkortakommanden ses som så allvarliga att inget, inte ens en valframgång, varit viktigare än att angripa Rick, styrelsen och alla andra som gjort fel så hårt man kan.

Tala om när ni landar.

Trollvänstern?

Thursday, November 26th, 2009

Det verkar som om vänsterpartiet gått in för att trolla PP-bloggar, eller i alla fall HAX (kommentarerna). Nu är ju kommentarerna anonyma, men sammanfaller med något av en bloggkampanj från (v)-funktionärer och kommentarerna kritiserar PP för att inte ha agerat som (v). Jag utgår alltså glatt från att det är en kampanj. Christian och Rick kommenterar det på ett bra sätt tycker jag (de har länkar till (v)-bloggarna hos sig).

Det roliga (för mig) är att detta är det första riktiga trollande jag sett sedan jag lästa Copyriots bestiarium. Följaktligen sitter jag och funderar på hur det kommer sig att så mycket Serious Business (som det ändå måste vara frågan) om ger mig ett så starkt intryck av Lulz?

Visst, först kändes det mest som det var ett gäng sorgetroll i farten, men teorierna om att det kunde vara en kampanj tror jag var det som förändrade mitt intryck. Kampanjen är ju serious business, men då den avslöjas transformeras den i mina ögon. FUCK NARWHALS bah liksom.

Angående att Lars Gustafsson röstar pirat

Thursday, May 28th, 2009

Efter att ha läst Lars Gustafssons utmärkta artikel i Expressen där han förklarar varför han röstar på Piratpartiet så blev jag lite nyfiken på vem han är. 75 år gammal, 75 publicerade böcker, intellektuell etc., och har jag inte en bok av honom i bokhyllan? Jodå, Familjefesten från 1975, ett antikvariatfynd från tiden då jag hade tid med sånt. Dessvärre minns jag inte om jag läst ut den, så för att få en snabb orientering frågade jag en granne som varit politiskt aktiv och som är jämnårig med Lars G. “Passar väl honom, höhö” sa den leende grannen. Ständigt oppositionell, utpräglat intellektuell och, enligt sig själv, något av det märkligaste som existerat var några andra omdömen. Kul att höra, tycker jag, särskilt som det var tydligt att Lars G ansågs vara värd en hel del respekt.

Samtalet med grannen gjorde att jag kände mig ung och oerfaren, det kändes bra. Fast jag ser fram emot när barnen kommer och undrar vem den där Birgersson är som kommer och uttalar sig så självsäkert om alla samhällsfrågor, och jag kan berätta om Fast Forward och problemet med att göra slut på tillräkligt mycket av investerarnas pengar.

Anklaga inte AFA för att vara fascister som är fega och maskerar sig

Monday, March 9th, 2009

Så fort de där jävla stenkastande idioterna i AFA har förstört en politisk manifestation så pratar man om att AFA egentligen beter sig som ena jävla fascister själva, och att de borde visa lite kurage genom att ge tusan i maskeringen och våga stå för sina åsikter. Upprörda röster hörs tala sig varma för förbud mot maskering i demonstrationståg och låter oss förstå att om man inte kan stå för sina åsikter med namn är de inte värda att framföras. Så logiskt: de som kastar sten på polisen är maskerade, alltså: förbjud maskeraden så upphör stenkastandet. Eller?

AFA är inte fascister. Som jag uppfattar begreppet fascism så framstår faktiskt AFA som just fanatiska antifascister. De verkar inte ha minsta vilja att låta stat och kapital smälta samman, så att de stora företagen kan använda myndigheternas våldsmonopol för att driva igenom sina affärsidéer.

Anonymiteten kan jag heller inte se som något problem. Visst skulle viljan att kasta sten säkert bli något mindre om det var svårare att göra det utan att få sitta i fängelse efteråt, men rätten att få uttrycka åsikter anonymt är lite för viktig för att slopa bara för att göra det lite svårare för en liten grupp störiga ungar att sabba vänsterns demonstrationståg. Tanken att man skall våga stå för sin åsikt och att ingen behöver lida för vad man tycker i sverige är onekligen lockande. Men innan man låter sig förföras kan man tänka på varför vi har hemliga val i sverige (och i alla andra länder som kan kallas demokratiska). Man kan också begrunda alla fall där folk drabbats av repressalier för att de varit tydliga med vad de tyckt, t.ex. bloggaren på migrationsverket som var moderat och gillade israel, sverigedemokraterna som inte får vara med i facket eller, vilket faktiskt förvånade mig, piratpartisten som fick sparken efter en chatt (EDB, i IT-branchen, gör bort sig gentemot datanördpartiet. Jösses).

Problemet med AFA är att de kastar sten på poliser så fort de får en chans att demonstrera, att de misshandlar meningsmotståndare och att ingen kan få dem att sluta med något av det. Det jag sett av AFA (Göteborgskravallerna – eget skryt på hemsidorna – tidningsartiklar) tyder på att de är våldsromantiker, att de tror de vet bättre än alla andra (och därför inte behöver respektera nån jäkla mesig demonstrationsledning) och att utrymmet för avvikande åsikter är minst sagt begränsat. Någon som, ursäkta Goodwin, hört talas om något liknande? Ja, jag vet att jag skrev att de inte är fascister, och jag har rätt; våldsromantiken, elitismen och den obefintliga toleransen mot avvikande åsikter är minsta gemensamma nämnare för totalitära rörelser i hela världen. AFA går enligt min enkla åsikt tydligt mot totalitarianism.

Jag skulle verkligen önska att de som misstänker att de kan få med AFA (eller motsvarande sekt) i sitt demonstrationståg bestämt ber dem utöva sin grundlagsskyddade rätt att demonstrera någon annan stans eller någon annan tid. Jag vill ha kvar rätten att ringa, surfa och rösta anonymt, och det skulle vara så typiskt om några stenkastande skitungar skapade förutsättningar för att lagstifta bort de möjligheterna.

Uppdatering 2009-12-14
G-P skriver om AFA idag, och om hur deras våldsverkare går fria. Artikel visar tydligt AFA:s och liknande organisationer totalitära orientering. När man kallar dem fascister tror jag man associerar dem med Hitlers SA, vilket inte känns helt främmande. Det är dock inte fascismen som är den gemensamma nämnaren utan (den rätt så vansinningt idiotiska och samhällsfarliga) föreställningen att man har rätt att ta till alla medel för sin sak eftersom man har rätt.

Maktens megafon

Monday, March 2nd, 2009

För några (10?) år sedan hade Flashbacks nyhetsbrev ett tema där någon i tio nummer redogjorde för lika många olika privatspanarspår i Palmemordsutredningen. Fantastiskt underhållande, och godis för någon som liksom jag har en liten svaghet för konspirationsteorier. Igår startade DN sin serie om riksdagsmännens funderingar kring vem som egentligen styrde bloggbävningen om FRA. Lite mindre underhållande, måste jag säga, eftersom man i ett svep avfärdar integritet och frihet från total övervakning som något som ingen vettig människa skulle ställa upp och protestera mot utan en lagom stor ersättning. Lite mindre underhållande, eftersom man försöker skriva historia där man, för att travestera en aktuell debatt, berättar historien om Pearl Harbor men utelämnar de anfallande japanerna. Lite mindre underhållande, eftersom det verkar vara makten som skriver. Som en kompis sa: Det finns vissa saker som folk inte behöver få förklarat av en överordnad hur fel det är för att bli upprörda. Till exempel när man avskaffar brevhemligheten, rättsäkerheten, integriteten etc., så behöver man bara tjoa en plats och ett datum för att folk skall sluta upp.

Äh, nu slutar vi köpa DN också, va?

Kurvorna pekar nedåt för musikindustrin

Tuesday, February 24th, 2009

Om man skall säga något generellt om musikindustrin idag så är det att den verkar vara en smula korrupt. Jag tror inte att man kan säga att det någonsin har varit en ädel branch, men det går utför. Funktionen av brahet inom IFPI har en negativ derivata helt enkelt. Jag blev påmind om svunna tider och kom att tänka på en av anledningarna till att min fru har lyssnat mer på Depeche Mode än mig, nämligen hardcorepunkbandet Dead Kennedys (det kallades hardcorepunk då, på 80-talet, för aktuell kategori fråga närmaste 17-åring). De sjöng om att MTV lämnade en hel del i övrigt att önska, och även om sakerna de nämner inte riktigt når upp till det som musikindustrin hittar på idag så måste man säga att uttrycker sig med ett visst schvung.

Mina damer och herrar, Dead Kennedyyyys:

Live-video:

och lite bättre ljudkvalitet:

Texten kan vara lite svår att uppfatta, men här finns hjälp.

Jag minns särskilt tydligt textraden “tin-eared, graph paper brained accountants instead of music fans”. Att döma av Spectrial så har de nu utökat stallet med jurister.

I en annan käck gammal slagdänga sjunger pojkarna om hur Kalifornien är på väg mot totalitärt styre under guverör Jerry Brown. Återigen låter det bekant, även om “världen” känns mer allvarligt än “Kalifornien”. Negativ derivata. Det går utför. Hur gör man om man inte vill vara med?

video:

HiFi:

och texten finns här.

Uppdatering:
Funktionen av brahet inom IFPI lutar allt brantare. Kommer vi verkligen att få se horder av artister utanför rättssalen?

Uppdatering:
Nämen! är det inte IFPIS dag i rätten och allt! VD:n John Kennedy förhörs, kan givetvis inte låta bli att gnälla. Något relevant för skuldfrågan får vi nog vänta på.

Uppdatering:
Nu är youtube-klippen inbäddade, tack Oscar