Den bloggpostningen kändes nog bra att skriva

January 9th, 2011

Rick Falkvinge har idag skrivit sin tredje anledning av fem till varför han valde att avgå som partiledare för piratpartiet, och en av sakerna jag tänker är att det måste ha varit skönt att äntligen få skriva vad han tycker om det som han uppfattar som ett ständigt huggande av dolkar i sin rygg. Eller, “skriva av sig” kanske är en bättre beskrivning.

Efter att följt organisationscirkusen på bloggar (och ibland något forum, men aldrig som aktiv) så måste jag säga att det Rick skriver stämmer helt överens med hur jag uppfattat saken. Jag bloggade ju om detta häromdagen, men nu har jag börjat fundera på det igen. Det jag undrar är vad de som gett Rick (och mig, fast för Rick) känslan av dolkaktivism själva tänkt att de gjort. Har de tänkt att kritiken de har är så viktig att den måste fram, och om ingen verkar ta den på avsett sätt gäller det att skrika högre och i fler kanaler? Kanske. Orealistiska uppfattningar om det egna jagets viktighet i kombination med oförmåga eller svårighet att känna empati är, skulle jag tro, en av de vanligaste personlighetsstörningarna man kan hitta bland aktivister i en ung organisation. Jag tror nog att detta är den rimligaste förklaringen. Alternativa förklaringar som att det är fråga om folk som vill sabotera och liknande har jag svårt att tro på, det kräver nog för mycket jobb och organisation för att någon skall orka göra det och för att det skall gå att hålla hemligt. Den omedvetna ondskan i att inte förstå vad man gör med andra däremot….

Varför bryr då jag mig om detta? Förutom att piratpartiet skadas, så kanske för att jag känner igen mig och för att frågorna berör mig personligen.

Jag har på en arbetsplats råkat ut för en person som slog ner på allt jag tyckte till om. Allt. Och trots att det mestadels var löjeväckande saker som tycktes om mina tankar (hur viktigt är det vad jag tyckt om en viss film?) så gjorde det mig till slut ändå illa, och då var det bara fråga om en person och mestadels oviktiga frågor.

Jag har också sett hårt arbetande aktivister prata skit om en ledning som de tror inte förstår och som de tycker inte gör något och som verkar urholka verksamhetens själ och hjärta. Det slutade så väl att kritiken till slut framfördes direkt (utan omvägar via internet, det är så länge sedan) och då visade sig att ledningen mycket väl förstått, men kanske inte höll med om allt, och det blev dialog som slutade i ömsesidig frustration över sakernas dumma tillstånd.

Virrigt? Slutsats:
Det är vanligt att vara omedveten om att man kan skada med okänsligt framförd kritik. Folk med narcissistisk personlighetsstörning dras till politiska partier. Djupt engagerade människor har ofta svårt att se problem med sitt agerande i förhållande till hur viktigt de anser sitt budskap vara. De är ingen slump att jag undviker politiska organisationer annat än som passivt stöd.

Underrättelseåret 2010…?

January 7th, 2011

Jag hörde med ena örat hur en radiohallåa räknade upp ett antal händelser från det gångna året. Nivån på terrorhot mot sverige höjdes, Amerkanska ambassaden övervakar svenskar, en man sprängde sig själv på Drottninggatan och misstänkta terrorister greps innan ett förmodat attentat i Köpenhamn. Såsom jag hörde det, med ena örat medan jag försökte komma på vilken fas av uppstart som kaffemaskinen hade nått, förstod jag det som att man beskrev ett orsakssamband som kanske Wikileaks avslöjat. Det hade varit något. Nu var det istället en introduktion av en intervju med chefen för SÄPO, Anders Danielsson. En OK intevju faktiskt. Han lyckades säga inga kommentarer utan att framstå som en som har allt för mycket att dölja, till skillnad från den ambassadtjänsteman på amerikanska ambassaden som skulle kommentera övervakningen av svenskar som ambassaden hållit på med.

Anders Danielsson imponerade faktiskt lite på mig när han kommenterade just självmordsbombaren i Stockholm. Någon, oklart om det var en journalist eller riksdagsledamot, jag vet inte vilket som skulle vara mest oroväckande, tyckte att det var märkligt att SÄPO inte haft koll på självmordsbombaren eftersom han uttryckt sina radikala åsikter på facebook och i öppna forum. SÄPO-chefen svarade att det ända sättet att hantera information på öppna sajter på internet så att det skulle kunna hjälpa polisen att ta fast sådana som den aktuelle självmordsbombaren är att registrera folks åsikter, vilket är förbjudet för polisen, på mycket goda grunder dessutom, och det är inte olagligt att hysa radikala åsikter i sverige (parallell till IB etc etc). Personen som han debatterade med försökte rädda sig lite men misslyckades.

Det hade varit mer intressant om man hade haft FRA-chefen i studion vid det tillfället, eftersom de tack vare en egen variant av personppgiftslagen faktiskt får registrera folks åsikter. De får nog inte se till att folk blir frihetsberövadeför fel åsikter, än, i alla fall inte av svenska myndigheter, eller i alla fall svensk polis.

Mitt moraliska dilemma

January 6th, 2011

Jag är en moraliskt och ideologiskt driven person. Moral och ideologi går inte alltid att skilja på. Det sagt, nu till mitt moraliska dilemma:

Skall jag köpa en mjukvara (AnyDVD, testperioden är slut) som är det enda jag hittat som knäcker kopieringsskyddet på köpefilmer eller inte? Det känns helt fel att betala ytterligare några hundra för att kunna ta säkerhetskopior på filmer jag faktiskt köpt (eller som barnen fått av släkt och vänner, vanligare), men det känns också helt fel att inte ta säkerhetskopior, eftersom den genomsnittsliga livlängden för en populär film är två gnuggningar mot vardagsrumsgolvet vilket också leder till slöseri och andra tråkigheter. Att lägga ner en massa jobb på att ladda hem knäckta versioner från The Pirate Bay känns märkligt nog också fel, mest för att det tar en massa tid och tid är hårdvaluta i vårt hem.

Att blogga om det kanske är det enda som helt säkert inte leder till något.

Angående partiledarbytet i Piratpartiet

January 4th, 2011

Nu när Rick Falkvinge avgår och Anna Troberg tar över som partiledare kan man fråga sig vad alla de inom partiet skall göra som verkar ha haft som främsta mission att byta ut Rick. Baserat på vad jag hittills sett verkar svaret vara att antingen köra på som förut med upprörda utfall som inte sällan kräver tankemissar eller halmgubbar för att hänga ihop (Flickus Flackus Flum är upprörd över att Christian Engström vill avlöna Rick för lobbyarbete i Europa. Jo, Christians uppgift är att få förståelse för piratfrågor i europa), eller att lämna Piratpartiet för att man hört rykten som visat sig stämma (jo, jag vet att upprördheten rör fler saker under lång tid. Men ändå).

Jag har funderat en del på om det rör sig om troll i form av grå vampyrer, sabotörer som ser att det partiet de egentligen gillar förlorar på PP:s framgångar eller om det handlar om personer som måste ha det precis som de vill för att de inte skall sura som griniga ungar.

Jag tror jag haft fel. Jag tror att det handlar om människor som har andra åsikter än jag, och det kan jag respektera (till skillnad från ovanstående). Men jag kan fortfarande inte förstå, på nivån att det känns som att de upprörda rösterna når mig från en annan dimension, en dimension där Ricks tillkortakommanden ses som så allvarliga att inget, inte ens en valframgång, varit viktigare än att angripa Rick, styrelsen och alla andra som gjort fel så hårt man kan.

Tala om när ni landar.

Nattar barn och bloggar per telefon

January 3rd, 2011

Det här är egentligen mest ett test för att se hur det går att blogga per telefon, men jag är så förundrad över Ungerns medielagar att det blir det som jag försöker länka till: Ungern avskaffar yttrandefrihet, men bara för sånt som kan vara dumt eller skadligt, förstås

Ja, det var det. Ni tre som läser bloggen får alltså börja vänja er vid att den uppdateras och att den kommer att innehålla telefontypiska felstavningar.

Nu har barnen somnat.

Panspektriske pappan

December 15th, 2009

Efter att ännu en gång försökt reda ut vem av de bråkande barnen som hade den röda bilen först, såg jag plötsligt en parallell mellan mina besvär med att få barnens konflikter lösta på ett någorlunda rättvist sätt och statens vilja att övervaka medborgarna. Om jag hade kunnat kolla på filmen från kameran som övervakar barnens lek i vardagsrummet medan jag lagar mat, så hade jag hur lätt som helst kunnat reda ut vem som bitit, knuffat eller tagit någons leksak. Mitt dömande hade varit rättvist.

Att alltid veta vem av mina barn som gjort vad hade varit bekvämt för mig eftersom jag sluppit tveka om vad jag skulle göra för att lösa konflikten, men jag skulla samtidigt ta på mig ett stort ansvar för att lösa deras konflikter. Det skulle inte kunna hålla på för evigt. Tonårsupproret i en sådan familj skulle bli av episka proportioner.

Statens övervakning genom FRA får mig att tänka att de som driver på den hamnat i något slags överbeskyddande-förälder-tänk; de vill väl, om staten kan upptäcka farorna och döma rättvist kommer medborgarna att skyddas. De har missat att överbeskyddade medborgare blir odugliga i att klara sig själva men kommer ändå tillslut att vilja försöka. Är det ett uppror vi vill vara med om?

…och är det förresten inte typ 15 år sedan man böjade hacka ihop hemsidor och umgås i forum på nätet i lite större skala? Och är Piratpartiet i så fall en finne i etablissemangets panna?

Automagiskt trollande

December 1st, 2009

Jag hade tänkt skriva om hur svårt jag har att förstå hur man kan tycka så illa om minareter att man väljer att förbjuda dem, men istället måste jag fortsätta skriva om troll. Det har nämligen dykt upp ett sådant som är av en alldeles särskild och inte särskilt omskriven typ. Trollet ifråga är ingen mindre än Johanna Parikka Altenstedt alias JPA, personen som skapade en helt egen bloggbävning då hon gav sig in i en debatt om prostitution, hotade att outa en anonym sexarbetande bloggare och antydde att meningsmotsåndarna var kunder hos nämnda sexarbetare. Om inte ämnet varit viktigt, om inte följderna för Isabella Lund kunnat bli så svåra och om inte JPA framstått som så tragisk och trasig, så hade hela affären varit fantastiskt underhållande. Deepedition har hela storyn.

Underlaget för att ta fram en generell beskrivning av automagiskt trollande är lite magert så jag nöjer mig med att beskriva mina upplevelser av JPA och tillåter mig att tolka vad jag tror rör sig i knoppen hennes.

JPA har dykt lite då och då i mitt internetliv de senaste decenniet. Varje gång har hon gett sig in i debatter på ett rätt normalt sett, bara för att snart kasta beskyllningar vilt omkring sig och tillslut anklaga alla som lockats dit av uppståndelsen för att förfölja och mobba henne. Första gången jag stötte på henne var när sourze.se var nytt (och bra), då hon trasslade in sig i ett resonemang om att homosexualitet och pedofili gick hand i hand. Givetvis blev det ett jäkla liv. Enda spåret jag hittar av det är det här, där hon försöker förklara att hon inte har något emot homosexuella eftersom en av hennes bästa vänner var bög, och ett svarsinlägg vars sansade ton är klart representativ för det mostånd som gav JPA ett frispel.

Nå, till trollbetraktelsen. JPA är ett automagiskt troll, hon sköter förstörelsen helt själv. Hon övergav sin blogg under Isabella Lund-perioden när den var söndertrollad, inte av kommentarer, de höll en ovanligt hög nivå, däremot var inläggen sorgliga, konspiratoriska och hätska. Automagin börjar med att hon går ut hårt med något hon sedan inte kan försvara, men istället för att backa när hon stöter på intelligent liv fäktar hon allt vildare omkring sig, som om hon fattar att hon är ute och cyklar men är helt oförmögen att acceptera det. Till slut verkar debatten handla om att hon försöker bevisa att hon är förföljd av illvilliga dårar, medan de som känner sig påhoppade försöker förklarar att de mest blir ledsna av hennes utfall.

Tillslut vill jag nämna att jag ändå har JPA att tacka för att jag upptäckte bloggandet. Jag hittade Isabella Lund-affären av en slump när jag började intressera mig för FRA, och genom den hittade jag utmärkta bloggare som deepedition, josh, blogge (formerly known as…) och opassande. Därefter hittade jag Anna Troberg just när hon omvände sig till pirat, jag mailade Annie Johansson, blev medlem i partiet och började blogga.

Och nu kopplas kablarna in till FRA, och jag hoppas att det antingen inte är slut med detta eller att nästa fråga som engagerar mig slutar bra mycket bättre.

Politiker trollar med knäna

November 27th, 2009

Politik är trolleri, trolleri är politik. De senaste dagarnas fokus på Piratpartiet från vänsterpartihåll har, med Copyriots (och Intensifiers inlägg) tankar om troll fått någon typ av tioöring att ramla ner. Möjligtvis att studio etts telefonväkteri med stasiministern kan ha hjälpt till.

Politiskt inriktade troll (oftast srsbusiness med sorgkaraktär) tycker jag karaktäriseras av att de är ganska högljudda och att det är svårt att relatera deras texter till något som sagts tidigare. Att få ett svar eller en kommentar till ett (vad man själv brukar tycka) bra, konsistent och slagfärdigt argument eller ett stycke hårdfakta är som regel helt omöjligt. Politiktroll tänker inte fakta, de tänker *mosa*.

Förflytta nu tanken till senaste riksdagsdebatten (eller motsvarande tv-mässiga intellektuella mörker) och jämför ovanstående med vad du ser för din inre blick. Om du tänker att någon gav ett bra svar, eller ens ställde en fråga som inte i sig var ett nedlåtande uttalande så är du antagligen yrkespolitiker själv. Däremot är det full överensstämmelse med ett fullfjädrat politikertroll i vilken kommentarstråd som helst. Piratpartister borde därmed vara som klippta och skurna för att hantera politiska debatter, utifrån sin vana (varning, stereotyp) med kommentarstroll. Jag uttryckte denna tanke i ett kommentarsfält och fick det självklara svaret till varför piratpartister ändå kommer att torska i varenda tv-debatt fram till valnatten:

Jag skrev:

”Man skulle kunna tro att datanördpartister skulle vara lite vakna för brandfacklor som slängs in bland kommentarerna och inte hugga på varenda fet trolltå man ser.”

Svar från signaturen Tor:

“Jo, men samtidigt som datanördar har goda erfarenheter av trollande har de i allmänhet också en väldigt stark känsla för att ”rätt ska vara rätt” – många gånger till den grad att de är beredda att introducera viss friktion i det sociala och relationen till andra människor om bara inkorrekta påståenden rättas 😉 “

Om man i en debatt med en riktig politiker går in för att rätta till sakfel så är man så långt upp på läktaren att brandkåren får plocka ner en. Och jag säger: fortsätt så, PP, det är ärligt och rätt och jag förväntar mig inget annat.

Trollvänstern?

November 26th, 2009

Det verkar som om vänsterpartiet gått in för att trolla PP-bloggar, eller i alla fall HAX (kommentarerna). Nu är ju kommentarerna anonyma, men sammanfaller med något av en bloggkampanj från (v)-funktionärer och kommentarerna kritiserar PP för att inte ha agerat som (v). Jag utgår alltså glatt från att det är en kampanj. Christian och Rick kommenterar det på ett bra sätt tycker jag (de har länkar till (v)-bloggarna hos sig).

Det roliga (för mig) är att detta är det första riktiga trollande jag sett sedan jag lästa Copyriots bestiarium. Följaktligen sitter jag och funderar på hur det kommer sig att så mycket Serious Business (som det ändå måste vara frågan) om ger mig ett så starkt intryck av Lulz?

Visst, först kändes det mest som det var ett gäng sorgetroll i farten, men teorierna om att det kunde vara en kampanj tror jag var det som förändrade mitt intryck. Kampanjen är ju serious business, men då den avslöjas transformeras den i mina ögon. FUCK NARWHALS bah liksom.

Irriterande tanklöst

November 25th, 2009

Riksdagen har idag beslutat om att SCB skall ha rätt att få ta del av fackföreningars information om medlemmar och utbetalningar för att få mer data att jobba med när man analyserar arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag är en smula upprörd. Man har nog tänkt att man inte naggar föreningsfriheten så hemskt mycket i kanten, man verkar t.ex. tills vidare nöja sig med avidentifierade uppgifter, men det är ändå en grundlagsskyddad frihet man petar på. För mig är grundlagen viktigare än arbetsmarknadspolitiken.

Jag skrev om det i maj, då den utmärkta tidningen Riksdag & departement uppmärksammade det.

En annan störande sak jag läste idag var en artikel i svenskan som utgöt sig över den låga nivån på debatten i tidningarnas kommentarsfält. Visst, nivån är låg, men tidningarna gör inget för att skapa en vettig debatt. Astrid Söderbergh Widding, det är dina läsare du klagar på! Visst är det tråkigt om de är rasister, men argumentera med dem då. Om du inte kan lära dig något av en sådan debatt är du antagligen Jan Guillou eller Linda Skugge. Jag är dessutom övertygad om att nivån hade höjts rejält om de som skrivit artiklarna svarade på kommentarerna.

Värst i artikeln är slutet, där det antyds att yttrandefriheten används fel:

Kommentarerna tycks alltså även ha öppnat fältet fritt för diverse oreflekterade dumheter, elakheter och cynismer, allt tilllåtet i yttrandefrihetens heliga namn

och von oben-attityden hon verkar inta i sin roll som journalist:

Kommenterandet är också ett misstroendevotum mot journalisterna, som tidigare, i likhet med andra demokratiska representanter, haft mandatet att yttra sig i folkflertalets namn

Journalister kan vara jätteviktiga för demokratin, men de är knappast någon demokratiska representanter. Astrid kanske har något viktigt att säga, men det verkar faktiskt mest som om hon ser sina privilegier försvinna.