Jeppelin

Ett reportage från Kina i P1:s Studio ett igår bekräftade det som senaste året (minst!) snackats om på de bloggar jag brukar följa, nämligen det att Kinas syn på internet och censur ligger rätt nära hur vi ser på det i Sverige.

Lyssna på reportaget här, det är 8’55” långt.

Tonen i reportaget är den vanliga; Kina har en fruktansvärt repressiv regim och kämpar som troll för att hålla ordning på de olydiga internerna -fel, invånarna menar jag, och jag menar inte medborgarna- men friheten på internet kan de inte stoppa eftersom människans inneboende längtan (och vilja) att få bestämma över sig själv och sina uttryck är så stark och för att internet möjliggör yttringar av denna längtan (och vilja).

I allt detta måste man hålla med: Kinas regering är hårt repressiv, människor gillar frihet och internet är jättejättesvårt att kontrollera. Inga nyheter. Men 2’10” in i programmet, hajar jag till, då intervjuas en ung kines som spelar dataspel på ett internetkafé, och det hon säger om censur skulle kunna vara hämtat från riksdagen, läsecirkeln eller fotbollsklubben. Hon säger att hon märker av censuren då och då, men att det inte påverkar henne. Hon tycker att det är bra att myndigheterna censurerar porr och våld, men tycker att det är onödigt att kontrollera politiskt material. Någon som inte hört något liknande i Sverige?

För mig är obegripligt att inte se att all censur är en subjektiv bedömning (av censorerna eller den som skapar regelverket) av vad som är OK, och att det inte är samma bedömning som man själv skulle gjort. Jag tänker på fikabordsdiskussioner jag hört (under min mörka tid som konsult för ett antal år sedan) där någon säger att fnulliputt borde förbjudas, och sedan diskuterar man sina olika preferenser och kommer till konsensus 13 minuter senare om vad som skall bort. Ingen tanke på att samma konsensus kring fikabordet på cernsurmyndigheten blivit något helt annat, och att ens egna värderingar mycket väl skulle kunna vara förbjudna. Nå, detta är samma problem som rent mjöl i påsen-diskussionen; man vet inte om man själv har de rätta åsikterna eftersom det är någon annan som gör bedömningen.

Man undrar ju över hur synen på demokrati ser ut på regeringens förvaltningsavdelning, när dess chef, Jan Landahl anser sig kunna besluta om omfattande censur av internet för Sveriges beslutande församling (läs i DN). Jag blir helt fascinerad. Man tycker sig alltså vinna något på att skärma av riksdag och departement från det dom är satta att besluta om (mer än de själva redan gör), som många redan skrivit om. Jag sitter och tänker på vem den där Jan Landahl är. Han skulle ju kunna vara en korttänkt välmenande moralpredikant, som bara tänker på internet som ett sätt att hitta telefonnumret till gamla klasskamrater eller adressen mistress Rita, och det vore ju inte sååå farligt. Men blicken fastnar på orden i DN.s artikel som beskriver hur han själv skulle vara den med yttersta ansvaret för vad 5000 personer i riksdag och departement får för världsbild. Snacka om en person med möjlihet att manipulera världen! Om vi vanliga dödliga kan tycka att tjänstemän har kidnappat politikerna i frågan om FRA-lagen och överimplementeringen av IPRED så är det ju ingenting mot vad mannen med makt över politikernas världsbild skulle kunna åstadkomma. Fast tänk vad pengar han skulle spara åt lobbygruppern; en person att muta och fjäska för istället för att behöva hålla ordning på vad hundratals tjänstemän på olika nivåer har för favoritwhisky.

Göteborgs-Posten skriver om priset på ekologisk mat, som är fortsatt högt trots att försäljningen ökat. Nu står det inget om att produktionskostnaderna gått ner till följd av större produktionsvolym, men jag får mig ändå en tankeställare. Jag har (lite slappt, medges) tagit för givet att om bara fler börjar köpa ekologiskt producerade produkter så kommer priset går ner så att ännu fler anser sig ha råd att köpa, så att det till slut är ekologiskt producerade saker som är default i mat- och klädkassarna. Artikeln i G-P får mig att inse att jag är naiv, priset på en produkt i mataffären är ju bara en följd av vad handlaren tror att folk är beredda att betala. Dessutom vänjer sig folk vid prisnivån som en vara introduceras på marknaden med. Tänk bara på CD:n, som är mycket billigare att producera än vinylskivan men aldrig fick ett lägre pris eftersom folk var villiga att betala, eller på alla saker på internet som man skulle tjäna pengar på kring sekelskiftet genom att först vänja alla vid att det var gratis, för att sedan ta rejält med betalt när alla fått klart för sig hur oumbärlig en internettjänst var. Resultat: CD dyyyr, internet graaaatis (och fritt, än så länge).

Jag måste försöka komma ihåg detta till nästa gång, på samma sätt som man aldrig skall glömma fenomenet med kursen på Teliaaktier: om alla som vill får köpa, vilkas efterfrågan är det då som skall göra att kursen går upp? Den som sa detta var naturligtvis efterklok, även om han påstod att han “sagt det hela tiden”. Ja, och nu vet jag att det säkert inte var så enkelt, men förklaringen passar med min kunskapsnivå.

Parallellen med CD:n inger ändå ett visst hopp om att ekolgiskt producerad mat kommer att slå igenom trots ett högre pris.