Debatten om man skall öppna Säpos Stasi-arkiv förs nu i media. Man menar å ena
Jag är för öppenhet, jag anser att vi måste få veta vilka inom media och förvaltning som Stasi ansåg sig ha i sin hand, och jag tycker att ett explicit utpekande är bättre än spekulationer. Som det är nu lämnas fältet öppet för konspirationsteorier och misstänkliggöranden. Det lär inte heller röra fler personer än att media och samhället kan hantera de förklaringar som de påstått inblandade kan tänkas vilja föra fram. Detta är gott och väl, men nu, så här 20-plus år senare, undrar jag om vi inte har en viktigare lärdom att dra av att få se arkiven öppnas: de som fyllt arkiven med innehåll har inte alltid haft så många rätt.
För något verkar i alla fall alla sidor i debatten vara eniga om: man kan inte lita på att det som står i arkiven verkligen stämmer, eller till och med så är det enda man kan veta att de inte stämmer, lite som när man läser i tidningen om något man känner till – det är alltid något fel med som gör att man vrider sig i plågor. Om vi äntligen fick konfronteras med en hemlig underrättelsetjänsts misslyckanden, som jag är övertygad om skulle visa på antaganden gjorda baserat på fördomar, för att ställa sig i god dager hos chefen, av lathet och så vidare, så skulle det bli grymt svårt att hävda att vi skall lita på att FRA hanterar uppgifterna de får fram på ett bra sätt. Lika snabbt skulle man vederlägga villfarelsen att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. Stasi har med allra största säkerhet bedömt både det renaste mjöl som lortigt och den skitigaste byk som skinande vit, även om man mäter enligt deras egen måttstock och låter bli att blanda in medborgarens egen mjölkvalitetsbedömning. Nu styrs inte FRA:s spaning av en lika ond regim som Stasis, än, vilket betyder att de inte är lika långt ut ute och cyklar, men det betyder inte att vi går säkra, bara att det är mindre sannolikhet än i DDR att helt oskyldiga blir släpade ur sängen av beväpnad polis.
