Den däringa femenismen

March 21st, 2013

Feminism är en samling rörelser som syftar till att definiera, upprätta, och försvara kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter.

Dessa rörelser har sitt existensberättigande i de omotiverade skillnader som finns avseende kvinnor och mäns möjligheter, och de fokuserar naturligt nog på de områden de engagerade i dessa rörelser upplever som viktigast för dem. Fokus varierar såklart med de engagerades kulturella ursprung, sociala och ekonomiska status och politiska uppfattning, vilket gör att spännvidden på åsikterna som sammanfattas av begreppet feminism är helt enorm. De finns de som har som mål att uppnå jämställdhet mellan könen i de frågor de fokuserar på, dessa kan man kalla “de flesta” eller “den överväldigande majoriteten”. De finns de som till exempel hyllar en före detta professor som forskade på våld i nära relationer utifrån föreställningen att manliga nätverk utför ritualmord på barn, dessa kan man kalla “idioter”.

Det finns också en uppfattning att feminism står i ett motsatsförhållande till jämställdhet eftersom feminister arbetar för att stärka kvinnors möjligheter i de ovan beskrivna områdena. Det man då missar är att “de flesta” och “den överväldigande majoriteten” strävar efter att stärka kvinnors möjligheter tills dess att jämställdhet uppnåtts, inte mer, och det går inte att undgå misstanken att man för att se motsattsförhållandet mellan feminism och jämställdhet tar fasta på vad “idioter” säger och generaliserar deras åsikter till att gälla “de flesta” och “den överväldigande majoriteten”. Visst låter det dumt?

Begreppet feminism anses vidare i vissa kretsar vara så nedsolkat av vad “idioter” har sagt att man i dessa kretsar inte kan låta bli att omgående sluta tänka när man hör eller ser det ordet och istället utmåla alla som närmar sig begreppet feminism som fan själv, oavsett om de försvarar könsneutrala barnkläder eller teorier om systematiska ritualmord. Begreppet feminism är ett alltför vitt begrepp för att behandlas på det viset, och de som generaliserar så omöjliggör en vettig dialog eftersom de ställer folk till svars för åsikter de inte har.

Ni som känner att ni vill diskutera vilka typer av idioter det finns som även kallar sig feminister, kan inte ni diskutera detta, sakligt, med dem ni anser vara idioter? Istället för att beskriva på vilket sätt dessa idioters idéer är idiotiska så fort ni misstänker att någon kommer att nämna ordet feminism? Det blir nämligen tröttsamt att läsa oändliga uppatser om varför olika typer feminism är dumma så fort någon undrar om vi inte bara kunde behandla varandra som människor för en gångs skull.

Ni som ifrågasätter engagemanget i feministiska frågor med motiveringen att andra än kvinnor också har det svårt och kan behöva lite engagemang (det kan vara män, muslimer, kristna, svarta, vänsterhänta etc.), och hävdar att feminismen tar oproportionellt mycket utrymme i debatten i förhållande till problemets omfattning och därmed skymmer andra missförhållanden, den uppfattningen framstår som så underlig för mig att jag inte finner ord att förklara felet med den, vilket i förbigående sagt inte precis tillhör vanligheterna. Eller, jo, så här: engagera er själva, då, i det ni tycker är viktigt, alla orättvisor har behov av engagerade människor som strävar efter förändring till det bättre, och de som har engagerat sig för feminism är troligen för upptagna med sitt för att ägna sig åt frågor som andra ömmar för. Visa lite förståelse för att de som engagerar sig jättejättemycket för feminism, eller något annat, faktiskt också upplever ett jättejättestort fel som behöver rättas till.

Allt det här skrev jag för att jag blev lite missmodig av att läsa några kommentarstrådar hos några piratpartifavoriter

Kanske överreagerar jag, det verkar trots allt inte vara mer än en handfull sorgetroll som engagerar sig mot f-ordet, i så fall är detta enbart terapi för min egen del.

Kanske någon tycker att en kommentar om bråket kring debatten mellan Janne Josefsson och Maria Sveland kunnat passa, men jag tycker inte att ett bråk mellan två arroganta och självgoda skitstövlar är så intressant. Fast Mymlans kommentar är bra. Och Deepeds. Och Opassande. Metadiskussionen blev bra i alla fall, det finns trots allt de som tänker efter och som dessutom inte ständigt har otur när de gör det.

Om att kliva ner i en kommunikationsflod

March 6th, 2013

Räckan av dumheter som uttrycks på twitter kan vara helt bedövande. Hela twitter verkar bestå av seriella missuppfattningar, raljerande förenklingar och en medveten eller av lathet jävligt rundhänt förhållning till fakta och verklighet. Viktigast verkar vara att medvetet missuppfatta sina meningsmotståndare så att man kan vara rolig på deras bekostnad. Allt detta skullle kunna fått mig att tycka att twitter är skit, men då hade jag behandlat twitter som upphovsrättsindustrin behandlar internet, och det hade i sin tur varit som att ha medvetet missuppf… ja, som att typ twittra om det. Cirkelresonemang. Förlåt. Men jag undrar på allvar vad det är som gör att tonen folk har när de svarar okända människor på twitter är så tillspetsad och näsvis.

Twitter är inte det man i mörka stunder tycker att det verkar fyllas av, det är bara en kanal för kommunikation, och den kan användas på olika vis. Vissa använder den så som beskrivet ovan, och det är lätt att hålla med Rasmus Fleischer i det han i sin frustration skriver på sin blogg, men det gör i sin tur att andra kan använda twitter som ett sätt att sålla agnarna från vetet när det gäller vilka som kan vara värda att lyssna på. Har de ljugit och raljerat om argument de hittat på att meningsmotståndare sagt diskvalificeras de snabbt och lätt från listan av människor vars uttalanden man kan ta på allvar. När det gäller journalister eller politiker och tyckare på låg och mellannivå blir en sådan lista rätt kort, medan proffstyckare och de lite mäktigare av riksdagspolitikerna uttalar sig mer sansat. Jag stryker emellertid dem också från listan så fort jag misstänker att de låter sina underhuggare och karriärsugna beundrare sköta den lite mindre snygga kommunikationen för att de inte själva skall riskera att stå till svars för hur mycket galenskaper som helst om de hamnar hos Tomas Ramberg i Ekots lördagsintervju (det räcker med de tveksamheter de kläcker ur sig i riksdagen och av medieträning präglade tv-uttalanden för att Tomas Ramberg skall ha material nog).

Sa jag att jag inte orkar med twitter? Det är en kanal för kommunikation jag är glad över att inte behöva kliva ner i. Man inte kan kliva ner samma kommunikationskanal två gånger, men jag vill inte göra det ens en gång, geggan ser helt enkelt för osmaklig ut från där jag sitter och betraktar den.

Exempel:
Seriell missuppfattning, när Cyklistbloggen twittrar en fråga om snöröjning, någon kommenterar och sedan svarar någon ansvarig på första kommentaren, typ istället för på frågan, och så svämmar tonläget över.

The Pirate Bay påstår att de numera är baserade i Nordkorea, vilket får medie- och kulturarbetare att medvetet missuppfatta Piratpartiet som sammanhörande med The Pirate Bay.
Fakta får stå tillbaka för möjligheten att formulera sig snärtigt och otrevligt.

Instagram skapar en Android-app och genast uppstår konsensus om att det är okej att utrycka sig nedvärderande på ett jag har svårt att tänka mig att man skulle göra någon annanstans.

Spänning och politiska agendor, på olika vis

March 4th, 2013

Spänning

Sista tiden har jag läst och funderat på ett antal olika spänningsromaner, och sett hur spänningen dels är olika intensiv och dels verka uppstå på i huvudsak två olika sätt. Första gruppen består av:

Dessa böckers huvudpersoner hotas hela tiden av katastrof och jag vänder blad med skräckblandad förtjusning för att se hur det skall gå. Inte sällan kliver huvudpersonerna rakt in i den hotande situationen på ett så dumt sätt att om man varit fem år och sett det på teater hade man skrikit åt huvudpersonen att han inte skulle stjäla en tavla av en man som är expert på att spåra folk och inte verkar ha några problem med att avluta liv i förtid, så som huvudpersonen i Huvudjägarna gör. Jag tycker att det sättet att skapa spänning kan vara lite påfrestande på samma sätt som skräckfilm kan vara påfrestande. Ibland är det så bra, som filmen Trolljegeren eller Huvudjägarna, att jag tar lite pauser för att kunna fortsätta konsumera, eller så är det som i Cory Doctorows böcker inte så galet läskigt och dessutom kombinerat med den andra typen av spänning att jag står ut att läsa vidare. Eller så slutar jag läsa eller titta.

Den andra typen av spänning skapas mer som en jakt eller en tävling där jag vill att huvudpersonen skall vinna. Böckerna (av de jag funderat på eller läst senaste veckan alltså, inte av alla jag läst) jag sorterar in här är:

Visst kan det vara så att dessa böckers huvudpersoner börjar som presumtivt byte, som i Operation Nordvind och Midvintermörker, eller att de hamnar i Damoklesliknande hotsituationer, men det är ändå jägarens perspektiv som dominerar. Jag tror att det spänningsdrivande är att man vill se jägaren tillslut fånga sitt byte eller gå under i försöken. Len Deighton och Lars Wilderäng skiljer sig på ett intressant vis här eftersom Deightons namnlösa spion aldrig känns hotad och alltid är jägaren medan det i Midvintermörkers ständiga balanserande på randen till undergången då och då är fienden som skildras ur jägarens perspektiv (specifikt några prickskyttar i en trevägskorsning). Intressant är också att det trots alla hotande katastrofer i Midvintermörker aldrig är ovisst om de kommer att drabba huvudpersonerna eftersom de förannonseras tydligt av författaren, och att det trots stora mått av osäkerhet för huvudpersonen i Operation Nordvind alltid är tydligt att det är han eller övriga “goda” som är jägarna (om de inte jagar sina opponenter jagar de för att få kontroll över situationen).

Politiska agendor

Det slog mig när jag funderade på det där med spänning att samtliga böcker utom Huvudjägarna har en politisk agenda. Len Deightons böcker är lite dunkla eftersom de är så gamla, men några saker i dem sticker ut, som att det i Horse under water slås fast att de minsann inte kan rensa ut kända nazister ur parlamenten hur som helst eftersom det till exempel skulle bli ganska tomt i parlamentet i Bonn då (implicit: man får inte låta det bästa, bort med nassarna, bli det godas, fungerande administration i tyskland, fiende), eller att det som i Funeral in Berlin beskrivs hur misstänksamheten mot homsexuella dels bara är fördomsfullhet maskerad som rädsla för att de skall kunna bli utpressade, dels resulterar i att homosexuella riskerar att bli desperata förrädare, och att det hade varit mycket bättre om man kunnat vara öppet homosexuell.

Len Deighton levererar politik i slutet av böckerna preciserad av huvudpersonens briljante chef, i alla fall den politik jag uppfattar så här i ett kulturklimat femtio år efter att de skrevs. Som parentes undrar jag hur böckerna togs emot på sextiotalet. Cory Doctorow däremot levererar politik på varannan rad, man bli undervisad i allt som författaren tycker är viktigt, från frågan om barnarbete till USA:s tortyr av misstänkta terrorister till historia kring samhällsklimatet i San Fransisco. Böckerna, som egentligen har ungdomar, eller young adults, som målgrupp, är som fiktionaliserad undervisningslitteratur i läran om vilka hot staten utsätts för och utsätter sina medborgare för, och hur man undgår att drabbas av dess repression. Om man betraktar Cory Doctorow som trovärdig, vilket man väl får göra, inte bara för att han hyllas av Randall Munroe, skaparen av XKCD, så är hans böcker både lärorika och riktigt skrämmande. Visserligen är en del av lösningarna för att komma runt den repressiva övervakningsstaten inte helt färdiga om man skall vara lite petig, men dels är kanske inte behovet av att undkomma staten så akut som för hans huvudpersoner, dels är inte de tekniska lösningarna orealistiska att utveckla. Dessutom måste inte en bok vara helt verklig för att vara bra, handlingen i boken existerar i det rum som spänns upp av författaren och det räcker med att handlingen följer dess regler för att den skall verka rimlig.

I Midvintermörker har på det sättet ett antal faktorer lagts till den verklighet vi hade att förvänta oss till för ett drygt år sedan, så som sabotage mot Nordstream, politiker med ryggrad nog att öva med ett pansarförband på Gotland som ett svar på en rysk övning och beväpnade Gripen-plan på bevakningsuppdrag på Island. Givet dessa påhittade förutsättningar levererar lars Wilderäng en bred och allt annnat än subtil kritik mot allt från försvarbeslut till nedskärningarar av samhällsfunktioner, och en mycket trovärdig beskrivning av hur sårbara samhällets viktiga funktioner är, med det tydliga syftet att göra fler människor uppmärksamma på vad de måste reda ut själva vid nästa stora kris.

Lars Wilderäng är mer subtil än Cory Doctorow (som alltså skriver bra och läsvärt, mycket bra till och med, även om det kanske inte verkade som om jag tyckte det), och än mer subtil och med smalare fokus är Kaj Karlsson i Operation Nordvind. Han beskriver, trovärdigt, hur den politiska viljan att genomföra terrordåd kan se ut och hur det skulle vara praktiskt genomförbart. En del av den politiska agendan verkar också vara att beskriva arbetet med att stoppa terrorister; inte med betoning på hur det skulle kunna gå till eller hur de som arbetar med detta är organiserade, snarare hur mycket vi andra är beroende på dessa personers moraliska värderingar och hur vi på grund av att organisationerna måste vara hemliga inte kan varken granska eller ha något inflytande över vilka värderingar som bör premieras i det arbetet. Inte för att det, som en parentes, skulle behöva ha förändrat något, med tanke på vilka politiker vi helt frivilligt verka rösta fram i våra val.

Slutsater då? Politiska tankar kan definitivt levereras via skönlitteratur. För att utveckla lite mer komplicerade resonemang utan att skrämma bort mottagaren kanske det till och med är det bästa sättet. För funderingar om moraliska överväganden skulle jag nästan vilja gå så långt som att säga att det är enda sättet, om man räknar in teater film och dans som litteratur.

Precisa detaljer

March 2nd, 2013

Om jag varit bokbloggare är det möjligt att jag i så fall skulle ha varit sveriges minst aktuelle, eller i alla fall märkligast synkroniserade. Nåiallafall, eftersom Lars Wilderäng som bloggar som Cornucopia släpper sin nya bok Midsommargryning, uppföljare till Midvintermörker, i april, så har jag tänkt en del på Kaj Karlssons Operation Nordvind (vars uppföljare beräknas vara klar till hösten). Klart så långt?

I ett tidigare blogginlägg i vilket jag recenserar just Midvintermörker nämnde jag Operation Nordvind och gjorde några jämförelser som i huvudsak gick ut på att Midvintermörker var en berättelse i högt tempo, flera samtidiga skeenden med de med nödvändighet följande cliffhangers som fungerade påfallande bra (nota bene: krystade cliffhangers som i Da Vinci-koden är ett hatobjekt) och med en politisk agenda nästan lika tydlig som i Coq Rouge, medan Operation Nordvind var mer som litteratur. Jag tänkte jag skulle utveckla det, den förtjänar att bli lite omskriven (i den mån att nämnas i en blog med mellan noll och kanske någon läsare räknas som omskriven….)

Boken handlar om en före detta operatör vid SSG, Särskilda skydddsgruppen, ett svenskt specalförband inom försvaret som numera heter SOG. Operatör antar jag att de kallas på grund av att deras kompetens och uppgifter gör att de faktiskt är något mer än soldater. Spelar ingen roll för det här sammanhanget, men rätta mig gärna om jag har fel. Huvudpersonen, Gustav Sterner, råkar se ett mord och blir därigenom indragen i det som visar sig vara Operation Nordvind. Indragen i är kanske fel begrepp eftersom han gör allt för att motverka operationen. Kan man kanske säga att han blir medberoende? Den utvecklar sig på ett på ett mycket spännande och trovärdigt sätt, mer trovärdigt än många mycket mer kända thrillers och, som sagt, spännande på det där sättet att man läser en sida till fast man egentligen är för trött för att man bara måste veta hur det går.

Nu till det jag kom att tänka på som fick mig att börja skriva det här inlägget: realismen och trovärdigheterna i detaljer skapar intrycket av helheten, för miljöer och skeenden såväl som för karaktärernas personligheter. Jag minns fortfarande beskrivningen, eller snarare min känsla från när jag läste beskrivningen, av hur en person trampar igenom tunn is och fyller skon med vatten. Den torra beskrivningen av hur det var väntat och nödvändigt men beklagligt eftersom det ofrånkomligen sänker uthålligheten lyckas ge mig en känsla av återhållen frustration hos personen ifråga. Man känner att han kanske skulle velat skrika helvetes-jävla-skit det högsta han kan för att sedan ge upp och gå hem, men det är inte läge för det och att han trycker tillbaka den känslan för att kunna lösa uppgiften. Jag kände också hur han började misstänka att det plötsligt blev mindre sannolikt att han skulle lyckas återvända, men fortsätter eftersom det bara blivit svårare, inte omöjligt, än. Detta beskrivet med rätt så få ord, om jag minns rätt. Förmodligen är jag i egenskap av MÖP tacksam som mottagare av sådana beskrivningar, och det spelar förmodligen in att jag själv fyllt stövlarna med vatten och sett framför mig hur krånglig tillvaron kommer att bli något dygn framöver men att det inte får begränsa mig i lösandet av uppgiften jag står mitt upp i nu (inga jämförelser i övrigt såklart, jag har bara fyllt mina stövlar under utövande av fritidsnöje, och vattnet var minst 16 grader varmt). Men. Jag inbillar mig att jag är såpass litterärt kräsen att mitt omdöme är objektivt sett värt något när jag hävdar att beskrivningar av miljöer och personer är förbannat bra, och att jag så lätt kan identifiera mig med någon som riskerar sitt liv på ett sätt jag själv aldrig varit i närheten av säger väl en del. Kärvt och kortfattat, javisst, men samtidigt känslofullt. Jag läste om inledningen av boken innan jag skrev det här (finns på nätet, LÄS) och den är typisk för kombinationen av kärv beskrivning och förmedling av stark känsla. Imponerande. Jag hittar inget om att Kaj Karlsson skulle ha Raymond Chandler som förebild men jag kan själv inte låta bli att göra jämförelsen.

Realismen i boken kommer sig till stor del av att Kaj Karlsson skriver om saker han kan, förutom förmågan att skriva bra såklart, men den har jag redan beskrivit. Kaj kan överlevnad, strid, spaning, ekonomi, IT och har ett stort samhällsengagemang. Det räcker väl till för att få en historia att funka utan att ge sig ut på djupt vatten. Från bloggen vet jag också att saker han inte kunde sedan tidigare, som hur vissa miljöer ser ut, såg han till att överinlära sig ordentligt om. Även om han inte utnyttjar sin kunskap till att skriva så där värst omfattande beskrivningar är jag övertygad om att det är den djupa kunskapen som ger det där lilla extra till känslan när man läser. En kul parallell är Jan Guillou som också försöker begränsa sig till att skriva om saker han kan (jag vet, det går sådär), vilket yttrar sig på roliga sätt, som i Tjuvarnas marknad där han beskriver Skandiadirektörers svindlande affärer utan att skriva ett ord om ekonomi, utan nöjer sig med att beskriva direktörernas jakt- och vinvanor.

För att fortsätta ta upp saker där Operation Nordvind skiljer sig på ett bra sätt från liknande litteratur vill jag berömma boken för att hjältarna är försedda med realistiska begränsningar. Självklart bra beskrivna, se ovan, men det är värt att nämna att i Operation Nordvind så gör det ont att få en smäll, man blir rejält trött av att slåss för sitt liv och om man är med om otäcka upplevelser så kan man må riktigt dåligt av det, länge, och att det gör boken i det närmaste unik i sin genre. En av böckerna jag nämnde när jag skrev om Midvintermörker, Gå över gränsen av Robert Karjel hör till denna exklusiva skara. Kanske är det så att en viktig del i Kajs begåvning som författare är hans förmåga att beskriva upplevelser, kroppsliga i form av nervositet eller en box på läppen såväl som motviljan mot bevittnade övergrepp eller arbetslivets krav? Det är inte utan att jag undrar vad en icke-MÖP skulle tycka om Operation Nordvind. Jag skall nog försöka övertala min fru att läsa den.

Ajusteja, jag ser verkligen fram emot uppföljaren!

Zen och konsten att behålla sitt blodtryck på i det närmaste normala nivåer även i morgontrafiken

December 1st, 2012

Trafik är farligt. Eftermiddagsrusning lär vara farligare morgondito eftersom folk är rimligt utsövda och med nypåfyllda energidepåer, men det är ändå morgonrusningen som bjuder mig på flest tillbud. I en sådan miljö är det viktigt att tänka på sitt blodtryck. Så här kan det låta om
till exempel ett kranskärl brister.

För att undvika detta är det viktigt att kunna kliva ur sin stress oavsett vad den råkar vara orsakad av istället för att försöka hacka trafiksystemet genom att öka farten, eller tränga sig före; ett cykelhjul som dragits med upp i hjulhuset och kilats fast runt styrleden på vänsterframhjul tar betydligt mer tid att få loss än det tar att sakta ner och se sig för innan man kör in i rondellen. Tag ett djupt andetag, sänk axlarna och acceptera hindren framför dig. Hacka dina egna reaktioner istället för att kasta dig ut i en fil som kanske eller kanske inte rör sig snabbare än den du befiner dig i, bryt dig in i stressen, hitta orsaken och använd stillaståendet till att fundera på hur du kan hantera situationen som uppstår på grund av att du kommer att bli sen. Om den tanken stressar dig, tänk på semester, tänk skönheten i ljuset som återspeglas av tusen och åter tusen novemberregndroppar på rutan, tänk dig att du kommer in på ditt kontor och att det är upplyst endast av levande ljus och att din partner är där och stänger dörren och kastar sig om din hals och…

Det mjuka sätet och den tillbakalutade ställningen i bilen ger dig alla förutsättningar att stänga av signalerna som indikerar omvärldens dumhet och få dig att slappna av. Se bara till att inte lyssna på Morgonpasset i P3 eller Ring P1.

På cykel är det en betydligt större utmaning, men jag jobbar på det.

På lite avstånd ser det mesta okej ut

October 4th, 2012

Det är inte alls en bokblogg, men…
Jag har tänkt lite på “W eller minnet av barndomen” av Georges Perec, och hur jag i slutet, lätt förfärad av innehållet, kände mig lite dum efter att ha gått på den romantiserande inledande beskrivningen av ett helt fruktansvärt samhälle. Det är säkert 10 år sedan jag läste den, så det kan ju hända att jag minns lite fel, jag reserverar mig för det. Boken handlar om ett samhälle där män och kvinnor hålls åtskilda, och huvudspåret är de problem som följer av att ha organiserat samhället på det viset. I början beskrivs problemen som lite sorgset romantiska, med barndomsvännerna som skiljs åt och där den unge mannen försöker få kontakt med sin väninna och möjliga älskade genom att försöka smita iväg till kvinnorna på natten. Som läsare inser man att den driften ju är så stark att det krävs extraordinära åtgärder för att genomdriva åtskillnaden, och så konstaterar man sorgset det logiska i att det såklart är belagt med dödsstraff att ens försöka något dylikt. Galenskaperna eskaleras sedan i takt med att ordningen som styr vem som får fortplanta sig med vem beskrivs, och det hela tiden visar sig behövas hårdare metoder och resultera i mer och mer skoningslös konkurrens, och berättelsen går med grym logik mot att beskriva ett samhälle som är helt omänskligt även om det helt och hållet utgår från mänskliga drifter och behov. Hur robust och motståndskraftig mot uppror kontrollapparaten är beskrivs inte alls, det är inte en del av poängen med boken, även om jag hela tiden hade en fråga i bakhuvudet om varför de inte stormar bastiljen.

Nå, det boken säger mig är att det som kan beskrivas som i ett romantiskt skimmer i en ända av systemet lätt kan resultera i ofattbara grymheter i andra ändan, och det enda som hänt på vägen är en orsak-verkan-kedja styrd av mänskliga drifter och tillkortakommanden. Jag försöker komma ihåg det då regeringen pratar om att det måste löna sig mer att arbeta så att drivkraften att skaffa sig ett jobb blir större, när man hävdar att invandringen måste begränsas eller då det ställs krav på hårdare tag mot brottslingar. Med rätt distans till företeelserna kan det verka som vettiga eller i alla fall inte helt skogstokiga idéer, men det räcker med att tänka på egna upplevelser av arbetsförmedlings byråkrati, de tre senaste nyheterna om migrationsverket eller tanken på vilka som egentligen styr på fångvårdsanstalter för att inse att många enskilda mänskliga beteenden redan dragit systemet vi har idag åt det omänskliga hållet.

Boken säger också något om storleksordningen på tvångsåtgärderna som krävs för att kuva mänskliga drifter. Det finns mer produktiva saker för en stat än att lägga sina resurser på att försöka begränsa dem.

Kristnazister

September 20th, 2012

Jag har drabbats av en plötslig ånger över att inte ha läst Bibeln ordentligt. Visst, det gick snabbt över, jag har ju kunnat lägga massor av tid på att läsa andra, mycket mer uppbyggliga, böcker istället, men det hade ändå varit lite kul att kunna citera de där lite udda styckena, de som föreskriver att man skall offra oxar och hugga av brottslingars händer och så. Nu kan jag inte det, vilket gör att jag har lite svårt att debattera direkt med religiösa knäppgökar. Synd, för vissa tigger verkligen om det.

Synd också att det tagit nästan två veckor att klämma ur sig en bloggtext om det, men det är en annan historia.

Via (-formerly known as-) Blogge (tack) har jag hittat en artikel som visar att det finns kristna som verkar ha tagit fasta på budskap som älska din nästa och så, men som också visar en avgrund av religiös extremism, främlingshat och annan dumhet, allt av pyramidala mått. Det är inte heller bara kommentarsfältet som är en freakshow; när man läser svaret och sedan börjar surfa runt bland länkade artiklar hittar man den ena rättstavande, väletablerade medborgaren efter den andra som undertecknare av de mest underliga och världsfrånvända texter som får avpixlat.se att verka sansade, och man inser att om man bortser från idén om att han är tempelriddare så är Anders Bering Breivik långt ifrån ensam i sin beskrivning av samhället och vilka problem vi brottas med. Bara det att jag kan nämna Breivik utan att genast förlora på Godwin säger något om texterna jag gnäller på!

Mitt huvudnummer är Mats Tunhehag vars artiklar i Svenska evangeliska alliansen tyder på att han inte bara läst, och trott på, Sion vises protokoll, utan även den felöversättning av sionismens grundare som även vissa andra använt som grund för sin ståndpunkt om visa folkgruppers hänsynslösa maktambitioner. Artiklarna har hög burlesk-faktor i sig själva, men det blir extra pikant när man tar med åsikten att dessa livsfarligt makthungriga och hänsynslösa folk också framställs som oss så underlägsna. Kompisar som var i Polen på fotbolls-EM berättade om hur folk frågase om vi i sverige hade problem med judar, men i sverige verkar resonemangen som i till exempel Polen förklarar varför judar är dumma ha överförts på folk från somalia och mellanöstern.

Det finns andra guldkorn, bland annat en präst som argumenterar för att den sexuella lössläpptheten inte är vår tids stora synd, utan det är snarare den girighet som är dess drivkraft. Antagligen måste man vara kristen för att förstå det där, själv tänker jag på Gordon Gecko: “Greed is good”.

Att prata med en övertygad islamofob ger lätt samma känsla som när man hamnat bredvid en parkbänksalkoholist på spårvagnen. Vad man än säger som inte är direkt medhåll uppfattas som att man ser ner på dem, att man inte förstått och att om man bara blir pratad med tillräckligt högljutt så kommer man att börja hålla med vederbörande samtidigt som man förväntas förstå att ens nedlåtande attityd var djäääävligt dum. Lägger man till faktorn kristen religiös övertygelse lämnar argumenten jorden med tredje flykthastigheten. En kommentator försöker komma med ett sansat inlägg:

    “Men är det verkligen fel på Islam i sig? Är den inte bara feltolkad, på samma sätt som högerextrema kristna tolkar Bibeln helt uppåt väggarna?”

Svaret får tala för sig själv:

    “…[lång utläggning]…Var vill jag komma med detta? Jag tror att de flesta muslimer som bor på vår jord inte har en aning om vad som står i Koranen och är muslim eftersom man är född muslim. Om jag förstått det rätt så är de fundamentala muslimer oftast de som “förstår vad de läser” eftersom de har gått på koran skola, har ledare och förebilder som visar dem hur de ska efterfölja islam på rätt sätt. Sedan finns det de muslimer som bor i ett västerländskt land och som börjar intressera sig djupare för sin religion och därför blir fundamentalistiska och åker till Afghanistan, Pakistan eller något annat Islamiskt land.
    Jag tror att vi skulle få problem om alla muslimer skulle läsa koranen och förstå den och sedan börja efterleva den till punkt och pricka. Islam är till fullo en ond religion men muslimer är härliga, öppna människor som vi behöver omfamna med vår kärlek.”

Och så vill man bara gå av, fast man bara kommit halvvägs och det är en halvtimme till nästa vagn.

Det är för ditt eget bästa, och så stoppar det mobbing

August 22nd, 2012

Om man läser tidningarna verkar det som om man har tagit fram ett undermedel mot mobbing. Enligt Göteborgs-Posten så har nätmobbare kunnat gömma sig bakom en signatur på ett webbhotell utom räckhåll för svenska myndigheter, och polisen har i princip stått maktlös mot förtal som sker via internet Detta kan ställas tillrätta genom att datainspektionen får möjlighet att bötfälla mobbare och företrädda offer i domstol bötfälla mobbarna. Vad som inte står, och som jag därmed förmodar att journalisterna inte heller har frågat sig, är hur datainspektionen skall kunna se vem som gömmer sig bakom ett alias på nätet om inte ens polisen, med allt vad de har av tvångsåtgärder, kan se det? Det verkar också lite tveksamt tycker jag att en myndighet som är satt att bevaka hur företag, privatpersoner och andra myndigheter hanterar data dessutom skall få befogenhet att beivra ett generellt (teknikneutralt!) brott som förtal. Inget om detta i Göteborgs-Posten.

Läser man Svenska Dagbladet ser man att det är polisen som fått tillgång till abonnemangsuppgifter bakom en ip-adress även för brott som inte kan ge fängelse, vilket av artikelförfattarna exemplifieras med nätmobbing och av alla andra uppfattas som fildelning (men jag släpper den pucken). Jag förstår bättre vad lagen innebär och syftar till efter den artikeln, men jag kan inte låta bli att fråga mig vad mobboffer vinner på att alla sveriges ungdomar lär sig använda anonymiseringstjänster. Och jag håller med Anna Troberg.

Det verkar som om man tror att mobbing på nätet är värre och mer svårupptäckt än den vanliga skolgårdsmobbingen och att det därför behövs speciella åtgärder. I själva verket är det ju så att skolgårdsmobbing har allt, precis allt, som nätmobbing har, plus rätt mycket större möjligheter till fysiskt våld. Ett offer för nätmobbing kan dessutom faktiskt visa omvärlden vad han blivit utsatt för, till skillnad från skolgårdsmobbing som ju till och med förnekats vara ett problem alls av skolor och deras kommuner till och med i fall där offret drivits till att ta sitt liv, och ett offer för nätmobbing har betydligt större möjligheter att försvara sig är ett ensamt barn på en skolgård.

Nu skall jag kolla hur det blir med abonnemanget hos Anonine, det verkar ju som om PPTP som Ipredator använder baserats på något gammalt läckigt och buggigt Microsoftprotokoll medan Anonine erbjuder en möjlighet att koppla upp sig med OpenVPN. Under tiden kan skolor och fritidsgårdar använda den dokumenterade nätmobbingen till att hitta och stoppa den vanliga skolgårdsmobbingen.

Uppdatering
Karl Sigfrid förvånar lite genom att knipa billiga poänger på ett par halmgubbar han byggt av Anna Trobergs resonemang, Anna svarar sådär snyggt så att det både blir svårt att försvara att LEK hjälper mot mobbing och att vrida tillbaka debatten till att handla om terrorism.

Peter Sunde, Spectrial och den mutade polisen Jim Keyzer

July 5th, 2012

Det är aldrig fel att skriva om den mutade polisen Jim Keyzer, den här gången är det Peter Sundes läsvärda nådeansökan som påminner mig. Texten innehåller lite nytt för mig, som att Peter lyckats lista ut att Jim Keyzer fick besked att han fått sin tjänst på Warner Brothers 8 dagar innan Peter blev uppgraderad från vittne till åtalad, och det enligt Peter plötsligt blev grymt bråttom att få klart utredningen. Jim, i mina ögon gör det dig till en mutkolv, och jag hoppas att inte internet glömmer det.

Alla måste dansa

June 28th, 2012

Du har varit med om det, det har varit en återkommande plåga så länge du kan minnas, från ditt första midsommarfirande, klassfesten eller partyt i lågstadiet, via mellanstadiedisco, fritidsgårdkonserter, studentfester, gasquer och blandade födelsedagskalas. Ständigt pådriven av människor som hävdar att alla måste dansa, jag med och du med, för att det blir så mycket roligare då. Roligt för vem, frågar sig lag & ordning och mångårig prenumerant? Visst kan det vara kul att dansa, känslan av att vara en del i ett gungande dansgolv där det känns som om kroppen rör sig helt autonomt i takt med musiken, eller när man glider runt salen med en fantastisk partner synkat som om man var ett Borg-kollektiv från deltakvadranten. Nej, det var en lite dålig jämförelse. Däremot framstår danshetsarna som Borger som vill assimilera mig för att uppnå den perfekta euforin, för dem, på dansgolvet. Nå, nu är jag så pass gammal att jag orkar bestämma själv om jag vill dansa eller om jag vill diskutera stavhoppets fyra pendelfaser över ett glas hälsojuice i baren, så dansborgerna blir mer som en kuriositet än ett verkligt problem. Dessvärre är danshetsarna bara ett av symptomen på något mycket mer besvärligt. Det handlar om att vissa typer inte bara så himla gärna vill vara del i en härlig gemenskap, de känner att gemenskapen inte är komplett om inte jag är med i den också, ju fler som är med desto mer fantastisk blir deras egen upplevelse och vad de andra som är med tycker spelar ingen roll så länge de lyder och ser glada ut. Eller dansar. Jag är som gladast om jag lämnas att välja själv.

Gemenskap är bra, stärkande, kul, tillsammans är vi starka, men det blir deprimerande och patetiskt varje gång gemenskapen bara kan finnas om den manifesteras tillräckligt starkt av en ledare eller av att alla “är med”. Det finns så många exempel, jag nöjer mig med att nämna kyrkan, skolklassen och jobbet. Och facket. De som vill känna gemenskapen i sin församling är så välkomna att göra det, men låt mig slippa höra prästens ord om att vi alla är guds lilla fårskock (eller i alla fall att han är vår herde), och att man måste vara ett barn för att ta till sig hans rike. Eller om de formuleras på något annat sätt, vad vet jag. Visst hade det varit praktiskt och kul om sammanhållningen i skolan varit baserad på att klassen höll ihop i vått och torrt och lät alla vara med, men jag tänker att man skulle komma längre om man lät de gemenskaper som bildades av sig själv blomstra, de skulle säkert vara lättare att få dem att bli inkluderande så att alla ville vara med snarare än att låtsas som om en skolresa skulle göra alla till varandras bästa vänner. I det militära blir man utsatt för allehanda teambuildingövningar för att man skall bli en gemenskap, det hymlar man inte med, men det man kräver är att alla skall känna varandra tillräckligt väl för att kunna lösa en svår uppgift ihop, inte att man skall vara en enda stor familj. Det samma borde gälla på arbetsplatsen. Man skulle lätt kunna nöja sig med att alla känner varandra och ser till att göra sitt jobb på bästa sätt och helt lämnar alla krav på att lyssna på käcka konsulter eller tvingas ge varandra positiv feedback på kommando. Facket är både bra och dåligt, mitt fack är jag med i frivilligt, men så verkar det inte vara för alla.

Jaha, det här var ju en inte så munter text, jag undrar om det bara är jag som är lite bitter över att det inte är jag som är ledaren som bestämmer över gemenskapen, om det alla gånger jag gått ifrån lägerelden trots snacket om att jag måste sjunga med berott på att jag inte fått stå i centrum och spela gitarr? The Horror, the horror…..