Jeppelin

Spänning

Sista tiden har jag läst och funderat på ett antal olika spänningsromaner, och sett hur spänningen dels är olika intensiv och dels verka uppstå på i huvudsak två olika sätt. Första gruppen består av:

• Huvudjägarna av Jo Nesbö
• Homeland och Little Brother av Cory Doctorow

Dessa böckers huvudpersoner hotas hela tiden av katastrof och jag vänder blad med skräckblandad förtjusning för att se hur det skall gå. Inte sällan kliver huvudpersonerna rakt in i den hotande situationen på ett så dumt sätt att om man varit fem år och sett det på teater hade man skrikit åt huvudpersonen att han inte skulle stjäla en tavla av en man som är expert på att spåra folk och inte verkar ha några problem med att avluta liv i förtid, så som huvudpersonen i Huvudjägarna gör. Jag tycker att det sättet att skapa spänning kan vara lite påfrestande på samma sätt som skräckfilm kan vara påfrestande. Ibland är det så bra, som filmen Trolljegeren eller Huvudjägarna, att jag tar lite pauser för att kunna fortsätta konsumera, eller så är det som i Cory Doctorows böcker inte så galet läskigt och dessutom kombinerat med den andra typen av spänning att jag står ut att läsa vidare. Eller så slutar jag läsa eller titta.

Den andra typen av spänning skapas mer som en jakt eller en tävling där jag vill att huvudpersonen skall vinna. Böckerna (av de jag funderat på eller läst senaste veckan alltså, inte av alla jag läst) jag sorterar in här är:

• Ipcress file, Horse under Water, Funeral in Berlin, Billion dollar brain av Len Deighton
• Operation Nordvind av Kaj Karlsson
• Midvintermörker av Lars Wilderäng

Visst kan det vara så att dessa böckers huvudpersoner börjar som presumtivt byte, som i Operation Nordvind och Midvintermörker, eller att de hamnar i Damoklesliknande hotsituationer, men det är ändå jägarens perspektiv som dominerar. Jag tror att det spänningsdrivande är att man vill se jägaren tillslut fånga sitt byte eller gå under i försöken. Len Deighton och Lars Wilderäng skiljer sig på ett intressant vis här eftersom Deightons namnlösa spion aldrig känns hotad och alltid är jägaren medan det i Midvintermörkers ständiga balanserande på randen till undergången då och då är fienden som skildras ur jägarens perspektiv (specifikt några prickskyttar i en trevägskorsning). Intressant är också att det trots alla hotande katastrofer i Midvintermörker aldrig är ovisst om de kommer att drabba huvudpersonerna eftersom de förannonseras tydligt av författaren, och att det trots stora mått av osäkerhet för huvudpersonen i Operation Nordvind alltid är tydligt att det är han eller övriga “goda” som är jägarna (om de inte jagar sina opponenter jagar de för att få kontroll över situationen).

Politiska agendor

Det slog mig när jag funderade på det där med spänning att samtliga böcker utom Huvudjägarna har en politisk agenda. Len Deightons böcker är lite dunkla eftersom de är så gamla, men några saker i dem sticker ut, som att det i Horse under water slås fast att de minsann inte kan rensa ut kända nazister ur parlamenten hur som helst eftersom det till exempel skulle bli ganska tomt i parlamentet i Bonn då (implicit: man får inte låta det bästa, bort med nassarna, bli det godas, fungerande administration i tyskland, fiende), eller att det som i Funeral in Berlin beskrivs hur misstänksamheten mot homsexuella dels bara är fördomsfullhet maskerad som rädsla för att de skall kunna bli utpressade, dels resulterar i att homosexuella riskerar att bli desperata förrädare, och att det hade varit mycket bättre om man kunnat vara öppet homosexuell.

Len Deighton levererar politik i slutet av böckerna preciserad av huvudpersonens briljante chef, i alla fall den politik jag uppfattar så här i ett kulturklimat femtio år efter att de skrevs. Som parentes undrar jag hur böckerna togs emot på sextiotalet. Cory Doctorow däremot levererar politik på varannan rad, man bli undervisad i allt som författaren tycker är viktigt, från frågan om barnarbete till USA:s tortyr av misstänkta terrorister till historia kring samhällsklimatet i San Fransisco. Böckerna, som egentligen har ungdomar, eller young adults, som målgrupp, är som fiktionaliserad undervisningslitteratur i läran om vilka hot staten utsätts för och utsätter sina medborgare för, och hur man undgår att drabbas av dess repression. Om man betraktar Cory Doctorow som trovärdig, vilket man väl får göra, inte bara för att han hyllas av Randall Munroe, skaparen av XKCD, så är hans böcker både lärorika och riktigt skrämmande. Visserligen är en del av lösningarna för att komma runt den repressiva övervakningsstaten inte helt färdiga om man skall vara lite petig, men dels är kanske inte behovet av att undkomma staten så akut som för hans huvudpersoner, dels är inte de tekniska lösningarna orealistiska att utveckla. Dessutom måste inte en bok vara helt verklig för att vara bra, handlingen i boken existerar i det rum som spänns upp av författaren och det räcker med att handlingen följer dess regler för att den skall verka rimlig.

I Midvintermörker har på det sättet ett antal faktorer lagts till den verklighet vi hade att förvänta oss till för ett drygt år sedan, så som sabotage mot Nordstream, politiker med ryggrad nog att öva med ett pansarförband på Gotland som ett svar på en rysk övning och beväpnade Gripen-plan på bevakningsuppdrag på Island. Givet dessa påhittade förutsättningar levererar lars Wilderäng en bred och allt annnat än subtil kritik mot allt från försvarbeslut till nedskärningarar av samhällsfunktioner, och en mycket trovärdig beskrivning av hur sårbara samhällets viktiga funktioner är, med det tydliga syftet att göra fler människor uppmärksamma på vad de måste reda ut själva vid nästa stora kris.

Lars Wilderäng är mer subtil än Cory Doctorow (som alltså skriver bra och läsvärt, mycket bra till och med, även om det kanske inte verkade som om jag tyckte det), och än mer subtil och med smalare fokus är Kaj Karlsson i Operation Nordvind. Han beskriver, trovärdigt, hur den politiska viljan att genomföra terrordåd kan se ut och hur det skulle vara praktiskt genomförbart. En del av den politiska agendan verkar också vara att beskriva arbetet med att stoppa terrorister; inte med betoning på hur det skulle kunna gå till eller hur de som arbetar med detta är organiserade, snarare hur mycket vi andra är beroende på dessa personers moraliska värderingar och hur vi på grund av att organisationerna måste vara hemliga inte kan varken granska eller ha något inflytande över vilka värderingar som bör premieras i det arbetet. Inte för att det, som en parentes, skulle behöva ha förändrat något, med tanke på vilka politiker vi helt frivilligt verka rösta fram i våra val.

Slutsater då? Politiska tankar kan definitivt levereras via skönlitteratur. För att utveckla lite mer komplicerade resonemang utan att skrämma bort mottagaren kanske det till och med är det bästa sättet. För funderingar om moraliska överväganden skulle jag nästan vilja gå så långt som att säga att det är enda sättet, om man räknar in teater film och dans som litteratur.