Jag har precis läst ut William Gibsons senaste bok, Spook Country. Som (inte riktigt) alla vet var det William Gibson som myntade begreppet Cyberspace i sin science fiction-klassiker Neuromancer från 1984. Som en parentes kan jag nämna att jag gick till min bokhylla och letade rätt på boken för att kolla utgivningsåret, istället för att googla den. En parallell med Gibsons tilltag att först skriva en bok om en framtid där datorer är centrala, men inte skaffa någon dator själv förrän boken var klar och då bli förbannad för att han störs av hårddisknatter?
“On the most basic level, computers in my books are simply a metaphor for human memory: I’m interested in the hows and whys of memory, the ways it defines who and what we are, in how easily memory is subject to revision. When I was writing Neuromancer, it was wonderful to be able to tie a lot of these interests into the computer metaphor. It wasn’t until I could finally afford a computer of my own that I found out there’s a drive mechanism inside- this little thing that spins around. I’d been expecting an exotic crystalline thing, a cyberspace deck or something, and what I got was a little piece of a Victorian engine that made noises like a scratchy old record player. That noise took away some of the mystique for me; it made computers less sexy. My ignorance had allowed me to romanticize them.”
Nåiallafall, De senaste böckerna, Pattern Recognition och Spook country har inte blickat lika långt in i tänkt framtid som de förra och varit lite mer …lättlästa, tror jag är en bra sammanfattning. Annars är stämningen lika dystert hotfull men ändå hoppfull, och fokus ligger på det sociala spelet i skuggan av tekniska och samhälleliga förhållanden. I Spook Country konstateras det att tiden från det att man har kunnat ta del av inspelad musik till dess att monopolet på att reproducera inspelningar tillintetgjorts varat mindre än hundra år. En historisk parentes. Popstjärnor refereras till som “an artifact of Preubiquitous media”, ett begrepp som någon gärna får försöka hitta en bra översättning till.
Jag bjuder på citat trots att jag själv måste skriva av texten från en pocketbok:
‘In the early 1920s,’ Bigend said, ‘there were still some people in this country who hadn’t yet heard recorded music. Not many, but a few. That’s less than a hundred years ago. Your career as a “recording artist”‘ – making the quotes with his hands – ‘took place toward the end of a technological window that lasted less than a hundred years, a window during which consumers of recorded music lacked the means of producing that which they consumed. They could buy recordings, but the couldn’t reproduce them. The Curfew came in as that monopoly on the means of production was starting to erode. Prior to that monopoly, musicians were paid for performing, published and sold sheet music, or had patrons. The popstar as we knew her’ – and here he bowed slightly in her direction – ‘was actually an artifact of preubiquitous media.’
Under tiden som utvecklingens tidvattenvåg väller fram gör den drunkande gamla världen sitt bästa för att sabba för den nya. Man begår brott, ljuger skamlöst om lätt kontrollerbara saker och behandlar världen som om man ägde allt.
Det är lätt att gilla ipredia och IPRED watchlist (via opassande och OMG internets).
