Jag har varit på världskulturmuséet i Göteborg. Det var gratis att gå in, ändå kände jag mig så fantastiskt lurad på just pengar efter att ha varit där. Skattepengar. Nu var det mest för att ge barnen lite tillfälle att springa runt och leka lite som jag och en kompis gick dit, men när vi nu ändå var där passade vi på att titta på utställningarna. De var alla anledning till irritation var för sig, så jag beskriver dem en och en och avslutar med en summering av själva stället och varför det är grymt störande.
Första utställningen vi gick till hette Bollywood. Tanken är nog att ge en introduktion till Bollyoodfilmer, och detta genom att beskriva bollyoods historia, vad som är speciellt med filmer därifrån och genom att visa lite exempel på filmscener. Detta har man valt man att göra genom att visa ett hundratal filmaffischer, en cykelricksha, ett par religiösa statyer, fem texter om bollyood filmer skrivna av den där praktikanten på aftonbladet som det aldrig var tal om att ge förlängt kontrakt och tre skärmar som visade dansscener och filmtrailers. Man kan också gå dit med sin möhippa och spela in 90 sekunder film. Det är så fritt från substans att Linda Skugge hade blivit avundsjuk om hon sett det hela, och texterna skulle kanske räcka till ett programblad för en riktig utställning om Bollywood.
Vi gick vidare till en utställning som heter “En stulen värld”. Handlar den om hur konstskatter rövats från sitt ursprung genom tiderna, med exempel från antiken, medeltiden, kolonialismen och andra världkriget? Nej, den består av ett stort antal helt fantastiska tyger som hittats svepta kring 200 år gamla lik begravda på en halvö i Peru. Man undrar hur självupptagen man kan bli. I stället för att fokusera på de fantastiska tygerna man visar, som dessutom visas mycket sällan eftersom de är så sköra, så hängar man upp sig på vad “vi” gjort en gång. Det är inte ens så att Peru vill ha tillbaka tygerna, till skillnad från rätt mycket som finns på olika muséer, så man väljer dessutom ett uselt exempel på “en stulen värld”.
Det sista vi såg var en utställning om politisk aktivism. Den var självklart grymt snygg, det kan de, och den var faktiskt inte helt ointressant. Det vara bara lite udda urval. Aktivismen mot Pol Pot bredvid Göteborgskravallerna, någon som ser en enda beröringspunkt? En lång utläggning om piratradio på fm-bandet som sättet för vanligt folk att nå ut med sin åsikt till fler än bara grannarna, men inte ett ord om internet, känns inte det lite …1998?
Hela bygget ger en känsla av rikedom och överflöd och viljan att stärka utsatta gruppers självkänsla i en kall värld. Jag tvivlar inte på man lyckats stärka självkänslan för de som får jobba med Världskulturmuséet, men det verkar vara rätt lite självkänsla för pengarna, jag tvivlar starkt på att någon annan än de inblandade blir påverkade i någon positiv mening.
Kort sagt, de som känner att de vill bli lite upprörda rekommenderas varmt att besöka betongkolossen vid korsvägen.
Tags: irritation, Kultur, kulturdinosaurier, slöseri