Så fel det kan bli ibland. Jag tänker på hur det gick när några representanter för den politiskt medvetna delen av samhället i slutet av 70-talet, de som min far pratade om som “det blålila-pyjamasgänget”, besökte min låg- och mellanstadieskola cirka 1982, och föreläste för oss barn om Magnus Ugglas fruktansvärda kvinnosyn. Det var naturligtvis inte det enda de föreläste om, de var trots allt självutnämnda världsförbättrare med det uppväxande släktet framför sig i publiken, men det är vad jag tänkte ta upp nu.
De beskrev, med ett patos stort som Jan Guillous ego, om något sådant går att föreställa sig, hur en lärare en gång råkat se ett skivkonvolut från Magnus Ugglas “Varför skall man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt”. Ögonen hade fastnat på texten till Varning på stan, och där hade de fixerats som frikyrkopastorns vid porrnovellen. Vi fick höra hur Magnus Uggla, denne kvinnohatare, hade fyra ord för kvinna: biff, lik, skata och brud, och hur han betraktade kvinnor som förbrukningsvaror (förbrukningsvaror var för dessa skäggiga män bara lite bättre än Coca-Cola). Låten beskrevs som en manual för hur man förnedrar kvinnor, något som naturligtvis inte kunde får stå oemotsagt utan behövde föreläsas om som den vietnamesiska sagan i Kåldolmar & kalsipper. Och så gick det till när jag fick idén att gå till min gode vän och låna skivan ifråga av hans storasyster. Men det är en helt annan historia.
Faktum är att de hade rätt, Varning på stan beskriver en eländig kvinnosyn, och jag är skyldig 70-talskommunismen ett stort tack för att ha med den låten fått ett verktyg att analysera en av de misogyna begreppsvärldar jag växt upp med. Eftersom jag har ironi och sarkasm med i min textanalytiska verktygslåda så tror jag inte att åsikterna som uttrycks i låten är Magnus Ugglas egna, utan snarare en osande åthutning av de jävla stureplansbratsen och hur de betedde sig. Nå, texten; finns det ett större djup i den annat den att den beskriver killar som beter sig som svin? Ja, naturligtvis, varför annars ställa den retoriska frågan. Uppenbart är subjektens övertygelse om hur de har förmåga att lura med sig tjejer hem på ett knull, men i det ligger också det problematiska att de helt bortser från att kvinnor själva kan vilja hänga med hem på att knull. De missar också helt att de faktiskt kan ligga något i deras implicit uttryckta uppfattning att de kan uppfattas som attraktiva sexpartners, och att kvinnorna de lurar hem med tal om thé och känslor troligen hela tiden troligen bara var sugna på kuk och tände på ett sexigt arsel. Just det där med vad kvinnorna själva kan vilja, eller mer specifikt avsaknaden av tanke på att kvinnor alls kan tänkas vilja något, är nog det största problemet med den beskrivna situationen. Precis där sker en reduktion av kvinnors vilja (till och med betydelsen av att kvinnor ens har en relevant vilja) till att kvinnor helt och hållet finns till för män. Närmre bestämt alfahannar på Stureplan.
Jag vill inte ens börja tänka på hur tankestrukturen som skapat denna kvinnosyn påverkat kvinnors självbild. Hämmad, är ett adjektiv jag kommer att tänka på, vilket är direkt kontraproduktivt mot de i texten beskrivna männens vilja att ha massor av sex.
