Varning på stan – och ett djup som kanske inte finns

November 8th, 2017

Så fel det kan bli ibland. Jag tänker på hur det gick när några representanter för den politiskt medvetna delen av samhället i slutet av 70-talet, de som min far pratade om som “det blålila-pyjamasgänget”, besökte min låg- och mellanstadieskola cirka 1982, och föreläste för oss barn om Magnus Ugglas fruktansvärda kvinnosyn. Det var naturligtvis inte det enda de föreläste om, de var trots allt självutnämnda världsförbättrare med det uppväxande släktet framför sig i publiken, men det är vad jag tänkte ta upp nu.

De beskrev, med ett patos stort som Jan Guillous ego, om något sådant går att föreställa sig, hur en lärare en gång råkat se ett skivkonvolut från Magnus Ugglas “Varför skall man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt”. Ögonen hade fastnat på texten till Varning på stan, och där hade de fixerats som frikyrkopastorns vid porrnovellen. Vi fick höra hur Magnus Uggla, denne kvinnohatare, hade fyra ord för kvinna: biff, lik, skata och brud, och hur han betraktade kvinnor som förbrukningsvaror (förbrukningsvaror var för dessa skäggiga män bara lite bättre än Coca-Cola). Låten beskrevs som en manual för hur man förnedrar kvinnor, något som naturligtvis inte kunde får stå oemotsagt utan behövde föreläsas om som den vietnamesiska sagan i Kåldolmar & kalsipper. Och så gick det till när jag fick idén att gå till min gode vän och låna skivan ifråga av hans storasyster. Men det är en helt annan historia.

Faktum är att de hade rätt, Varning på stan beskriver en eländig kvinnosyn, och jag är skyldig 70-talskommunismen ett stort tack för att ha med den låten fått ett verktyg att analysera en av de misogyna begreppsvärldar jag växt upp med. Eftersom jag har ironi och sarkasm med i min textanalytiska verktygslåda så tror jag inte att åsikterna som uttrycks i låten är Magnus Ugglas egna, utan snarare en osande åthutning av de jävla stureplansbratsen och hur de betedde sig. Nå, texten; finns det ett större djup i den annat den att den beskriver killar som beter sig som svin? Ja, naturligtvis, varför annars ställa den retoriska frågan. Uppenbart är subjektens övertygelse om hur de har förmåga att lura med sig tjejer hem på ett knull, men i det ligger också det problematiska att de helt bortser från att kvinnor själva kan vilja hänga med hem på att knull. De missar också helt att de faktiskt kan ligga något i deras implicit uttryckta uppfattning att de kan uppfattas som attraktiva sexpartners, och att kvinnorna de lurar hem med tal om thé och känslor troligen hela tiden troligen bara var sugna på kuk och tände på ett sexigt arsel. Just det där med vad kvinnorna själva kan vilja, eller mer specifikt avsaknaden av tanke på att kvinnor alls kan tänkas vilja något, är nog det största problemet med den beskrivna situationen. Precis där sker en reduktion av kvinnors vilja (till och med betydelsen av att kvinnor ens har en relevant vilja) till att kvinnor helt och hållet finns till för män. Närmre bestämt alfahannar på Stureplan.

Jag vill inte ens börja tänka på hur tankestrukturen som skapat denna kvinnosyn påverkat kvinnors självbild. Hämmad, är ett adjektiv jag kommer att tänka på, vilket är direkt kontraproduktivt mot de i texten beskrivna männens vilja att ha massor av sex.

Ser du en hora eller en madonna? Eller en människa? Du väljer själv.

August 31st, 2016

Att bry sig om kvinnors kläder verkar vara mer populärt än någonsin. Är det inte för lite kläder så är det för mycket, och alltid är det fråga om fel kläder vid fel tillfälle på fel plats. Man ojar sig över att behöva se spökplumpar, terrorister eller horor. Man verkar anse sig så provocerad av det som fångar ens blick att man kan tillåta sig att misshandla någon, dra henne i slöjan och kräva att hon skall åka hem. Man verkar anse att synen av tillräckligt mycket hud eller av tillräckligt tydliga kroppsformer under kläderna är så sexuellt upphetsande att man är ursäktad om man våldtar kvinnan eller begår andra sexuella övergrepp.

Gemensamt för dessa scenarier, oavsett om det gäller att man tycker att kvinnor har för lite, för mycket eller fel typ av kläder på sig är att det handlar om hur man tittar och hur man uppfattar det man ser. Om blicken. Om att man bortser från att man kan välja vilken blick man har.

Det är faktiskt inga problem att välja hur man uppfattar sina synintryck av kvinnor. Man kan välja att se en kvinna i burka som människa snarare än en spökplump och man kan välja att se en kvinna med bara ärmar (eller ben eller bröst eller fitta) som människa snarare än en vandrande knulldocka. Det är inte ens svårt. Pröva bara att bada bastu med några kompisar; det kommer att visa sig att vuxna människor till och med kan sitta nakna tillsammans utan att de slutar vara människor för varandra.

Ett kort stickspår till diskussionen är användandet att det obestämda pronominet “man” i texten och hur det av vissa anses syfta på enbart män. De som står för den åsikten brukar försöka byta ut alla “man” i sina texter mot det odiskutabelt neutrala “en”. Ett exempel från min text ovan skulle bli “…är att det handlar om hur en tittar och hur en uppfattar det en ser”.

Jag använder ordet “man” av en anledning. Ovanstående gäller naturligtvis inte hur kvinnor ser på män. Om man frågar kvinnor i sin omgivning om deras blick, om de känner att de kan välja hur de ser på män, så är svaret snarare att de inte känner igen frågeställningen överhuvudtaget. Snarare har de tillbringat oerhört mycket tid på att helt låta bli att titta på män, eftersom en blick kan uppfattas som en invit, vilket kan leda till en ändlös följd av oönskade effekter.

Uppdatering 2016-09-01:
Lisa Magnusson har skrivit i Metro om detta, och naturligtvis är det mycket bra. Jag hittade även en annan bra text på ämnet av en för mig okänd Sarah Bond, som skriver om hur redan de gamla grekerna etc. etc.

Vad är egentligen vitsen med demokrati?

August 21st, 2016

Vi avbryter bloggtystnaden för ett kort meddelande om Demokrati. Den viktigaste anledningen till att ha ett demokratiskt styrelseskick är att säkra att övergångarna mellan regimer skall kunna ske i god ordning. Så det så.

Nu kanske vän av ordning och mångårig prenumerant sätter kaffet i vrångstrupen i sitt försök att ropa Frihet! Jämlikhet! Broderskap! Dagisplats åt alla barn mellan 1 och 5! Men faktum är att ordnade maktövergångar är långt viktigare för ett land än att dess medborgare betraktar sig som fria. Exempel på detta är för det första alla krig som berodde på oklarheter i tronföljd eller uppror mot sittande regim, att detta är dåligt inses lätt, och för det andra den nästan löjligt detaljerade Svenska successionsordningen, vilket visar att det för de som skrev konstitutionen var viktigt att undvika att hamna i första exemplet.

Detta väcker naturligtvis frågan om varför demokrati är bättre än en enväldig arvsmonarki. Eller, vi fattar ju varför det är bättre, frågan det väcker är snarare hur jag skall kunna härleda fram det ur mitt påstående att det viktigaste med demokratin är oblodiga maktskiften.

Nyckeln till ett smidigt maktskifte är legitimitet. Ju fler som anser att den nya regimen är legitim, desto mindre risk att någon frestas kladda till det. En början är att i förväg bestämma tid till nästa maktskifte och att se till att så många som möjligt får vara med och göra sin röst hörd. Det är ur dessa grundsatser som sedan allt vi hyllar med demokrati faller ut: Om alla får rösta blir resultatet mer legitimt, att alla får rösta måste innebära allas lika värde på fler sätt än bara vid valurnan. Sedan ramlar det på tills det säkraste sättet att få smidiga och oblodiga maktskiften är att medborgarna är fria, jämlika och att man får säga i det närmaste vad man vill utan att makten tar sig rätten att straffa en.

En enväldig monark förlorar makten genom att dö eller abdikera, varav inget är särskilt lätt förutsägbart. Redan med det har demokrati vunnit kampen om bästa styrelseskick.

Demokrati börjar således inte med frihet och alla lika värde, utan med insikten att inbördesfred är bättre än inbördeskrig. Och att maktskiften är ofrånkomliga, vilket världens diktatorer ser ut att bortse ifrån.

Spela upp ingenjören på läktaren, jag har läst Seveneves

October 2nd, 2015

Alla, a l l a, naturvetenskaps-och ingenjörsnördar drömmer om att hamna i en situation där vår förmåga och vårt intresse inte bara räddar världen (företaget, partiet, etc.) utan även ger oss inflytandet och statusen vi så länge förtjänat. På vägen till världsherraväldet får vi tillgång till alla nödvändiga resurser för att förfina och nyutveckla det vi fullständigt rationellt kommit fram till behöver fixas. Och vänta nu, har jag råkat skriva detta i första person?

För att omgivningen skall släppa alla tvivel och bara ge naturvetargänget allt de ber om, inklusive friheten att slippa det politiska spelet, och förverkliga detta drömscenario krävs naturligtvis ett riktigt mardrömsscenario. Det måste vara något som kan få ledning och ekonomer att inse att de faktiskt inte har skuggan av en chans att klara av situationen själva. Nivån på händelse är typ världsomspännande krig mot en till synes övermäktig fiende eller att månen sprängs i bitar. Det sistnämnda råkar vara precis det som inleder Neal Stephensons fantastiska bok “Seveneves”.

Boken börjar med hur man i den mycket påtagliga undergångsstämning som drabbar jorden beslutar att försöka bevara en spillra av människosläktet i omloppsbana kring jorden, baserat på och omkring International Space Station, ISS. Teknik och teknologi som knappt lämnat ritbordet eller bara används i enstaka forskningsprojekt måste snabbt skalas upp och vidareutvecklas för att kunna skapa förutsättningar för långsiktigt mänskligt liv i omloppsbana runt jorden. Därmed sätts alla tillgängliga resurser till för att låta ingenjörer, forskare och entreprenörer gå loss och rädda mänskligheten. Mitt i mardrömmen: Paradiset.

Huvudspåret i berättelsen är samspelet mellan hopp och förtvivlan; ännu ett nytt tekniskt framsteg eller ett sätt att ge mänskligheten hopp om att i alla fall några klarar sig, ännu en insikt om att det är jävligt kört för i princip alla på jorden, inklusive de man älskar. Som en dov underton till detta, som ibland blir stark nog att bryta igenom berättelserna om tekniska och organisatoriska utmaningarna man ställs inför (och bit för bit klarar av), ligger politiken. Som en orm.

När det dyker upp en maktspelare i projektet så ställs allt på ända. Rationella argument, rimlighetsbedömningar och fysikens lagar blir genast ogiltiga, och verklighetens förespråkare befinner sig i bästa fall på läktaren med bara delvis skymd sikt. Maktspelaren själv ser naturligtvis inte sitt behov av inflytande som ett hot mot allt som är heligt (för en ingenjör, eller ekonom för den delen), utan ser sig som just förnuftets röst och tror sig om att kunna göra rimliga bedömningar om vad som måste göras. Med sig själv vid rodret, såklart.

I “Seveneves” utkristalliserar sig konflikten mellan politik och vetenskap till en klyfta som delar mänskligheten långt bortom det vi hittills upplevt mellan ideologier och geografi, och detta har givit mig en insikt om betydelsen av att ta tillräckligt stor hänsyn till det politiska maktspeleriet, hur märkligt och irrationellt det än framstår.

Som ingenjör är det lätt att avfärda företagspolitik som irrelevant, men om man gör det misstar man sig. Alla projekt och allt förvaltande arbete består, förenklat, av tre komponenter som man kan benämna teknik, ekonomi och politik. Utan balans dem emellan går det åt fanders med alltihop. Projekt som utan ledning dör oavsett ekonomiska resurser och teknisk kunnande, politiker som utan hänsyn till fysikens lagar och ekonomins beteende försöker förbättra världen, och den oändliga mängd ursmarta tekniska lösningar som fyller papperskorgar runt om i världen är mina vittnen.

Tyvärr präglas samarbetet mellan disciplinerna av en djup misstro. Den maktspelande politikern antar såklart att ingenjören försöker få sin vilja igenom med hjälp av komplicerade resonemang och svåra ord, ingenjören antar att om bara argumenten tillräckligt tydligt går att logisk härleda ur något axiom så kommer de att accepteras som sanningen, och båda dessa grupper antar att ekonomernas begränsningar är till för att kringgås, fast i smyg så inte finansieringen stryps av något illvilligt revisorstroll. Detta är den störda miljö i vilken vi försöker få allt arbete uträttat, och enda sättet att nå framgång är att lära sig mer om de andra disciplinerna och bygga förtroende med dess företrädare. Det borde man klara, eller?

Angående förvirrade argument mot NATO

April 30th, 2015

Man lyckades till slut få liv i mig efter att jag läst Stina Oscarsons skäl för att varna för NATO. Jag noterade då att hon missat en negativ aspekt på NATO-medlemskap (förutom det amerikanska oskicket att skriva ut uttalbara förkortningar med enbart versaler):

Världen är som en skolgård, fast utan rastvakter. Antingen är man stark, eller så måste man anpassa sig efter de starkas önskan för att inte riskera att få huvudet spolat i toaletten. Man kan också bli kompis med någon stark, men då till priset av att den så småningom också kan vilja spola ens huvud i toaletten, och att man hela tiden, inför alla ens beslut, måste ta den möjligheten i beaktande. Inga allianser med en starkare part är riskfria.

Så. Om man föredrar gedigna autokratiska traditioner, massiv korruption och en u-landslik råvarubaserad ekonomi skall man naturligtvis göra allt för att inte reta Putin eller provocera Ryssland, eller med andra ord: göra som Ryssland vill och bli deras bitch. Annars får det bli NATO, och ärligt talat blir det ingen ändring för oss, vi har alltid varit deras bitch.

När man läser Stina Oscarsons artikel är det lätt att råka avfärda alla hennes 15 punkter eftersom en del är så påtagligt galna, men punkterna 3,6, 7 och 8 är möjliga att bemöta lite kortfattat:

3. 200 år av fred beror inte på alliansfrihet utan på att vi antingen givit efter för övermakten (t.ex. permittenttågen) eller lierat oss med ena sidan (t.ex. kalla kriget).

6. Om vi inte kan gå med i NATO för att vi då blir ett hot mot Ryssland så är vi redan på god väg att bli Rysslands bitch.

7. NATOs medlemmar har bevisligen kunnat föra en självständig utrikespolitik. Enda tillfället vi skulle tvingas in i ett krig är om en NATO-medlem blir attackerad, och om det händer skulle vi ändå antingen tvingas in i kriget eller behöva acceptera ockupation.

8. NATO-medlemmen Norge har medlat i Israel-Palestinakonflikten. Det finns säkert fler exempel, men att få till ett avtal i en av världens mest infekterade konflikter kanske räcker?

Läs gärna, men se till att ha en hjärtstartare till hands.

Feminism – den omöjliga debatten

February 5th, 2015

Ett problem med feminismdebatter är att alla inblandade verkar anse sig kämpa mot den obegränsade dumheten hos meningsmotståndarna. Och ja, det finns gott om dumhet, men det är inte det enda hindret för en diskussion värd namnet.

Eftersom inställningen att man inte skall behöva diskrimineras på grund av kön spänner över hela det politiska spektret, från de som är beredda att lagstifta om allt för att alla skall få det bättre till de som vill ha så få lagar som möjligt för att folk skall ha det bättre, så kommer de som företräder den ena ytterligheten idiotförklara de som företräder den andra. Lägg till detta att alla anser de sig vara goda och kämpa för det rätta och soppan blir fullständig; till och med rasisterna i Sd verkar tycka att det är dumt att diskriminera p.g.a. kön, även om de inte verkar anse att någon sådan diskriminering sker, i alla fall inte bland “riktiga svenskar”.

Eftersom alla politiska åskådningar är med i debatten så har också många debattörer odlat sina argument i sin politiska ekokammare. När det gäller frågan om feminism så bereder sig dessutom även normalt sansade människor tillträde till en ekokammare som ger bra svar och där dåliga argument inte bemöts och därför inte överges.

Man måste också erkänna att många människor är lite korkade, det är till och med så att hälften av alla ligger under medel. Eftersom feminism är ett område som, likt skolan, alla ser sig som experter inom kan förmågan till abstrakt tänkande anses vara normalfördelad bland de som har åsikter i frågan, även bland de som hörs i debatter. Det spelar då ingen roll om argumenten har en rimlig och vettig kärna, kräver de förmåga till abstrakt tänkande är de körda. Direkt.

Kombinera extrem politisk spännvidd med ekokammare av alla slag, intellektuellt begränsade människor och begrepp och argument på ursprungligen hyfsat hög abstrakt nivå, tänk dig allt detta begränsat till 140 tecken och dyk ner i feministdebatterna på Twitter. Om du kommer därifrån med livet och hedern i behåll, var tacksam. Var beredd att efteråt förlåta de normalt sansade personer du mött i denna pissränna för deras tonläge. Om du mött någon du känner och bryr dig om, fråga dem i ett annat forum vad de menade, vad de ansåg sig argumentera emot och vad det var i sin meningsmotståndares argument som som fick dem att gå sådan fullständig bärsärkagång. Tänk på att alla menar väl, vilket inte bara innefattar de riktigt korkade (även om de är värst i att mena väl) utan även de du normalt brukar tycka är rimliga.

Litterära hjältar

January 28th, 2015

Först en parentetisk fråga: Finns det något ord som begreppsmässigt omfattar film, litteratur och teater, så att man slipper skriva “film- och/eller litteraturhmhmhm”? på samma sätt som hen funkar som ersättning för att skriva han eller hon? Eller som jag inbillar mig att engelskans fictional kan användas? Svara i kommentarsfältet. I väntan på besked skriver jag litteratur och menar med det även film och teater. Min förebild i detta är naturligtvis Niklas Dougherty

Hjälte. Själva ordet för med sig positiva konnotationer som tar sig formen av en (förmodligen ofta omedveten) förväntan att hjälten skall vara god, det vill säga ha en moralisk kompass som pekar åt ungefär samma håll som ens egen. Man förväntar sig som regel också att en hjälte skall överleva det mesta av boken vilket kräver egenskaper och förmågor som vanligtvis betraktas som goda eller bra (stark, snabb, smart etc.). Antagligen är det detta som gör att många hjältar skapas med en liten mouche på en i övrigt vacker regelbunden gestalt, för att bryta av och göra bilden lite mer intressant. Den mest banala mouchen måste vara att låta hjälten supa ner sig, tätt följt av att låta hen vara skamlöst otrogen, vilket, om detta är de enda defekterna, känns lika udda och inspirerande som Paul McCartneys höjda ögonbryn i videon till Mull of Kintyre. Om man inte har några ambitioner alls att göra sin hjälte intressant kan man givetvis också göra som Jan Guillou och låta hjälten helt sakna defekter och försöka göra berättelsen intressant på andra vis. Med i hans fall känt resultat.

Hjältar kan komma i många skepnader. Väpnaren Jöns i Det sjunde inseglet är lite ovanlig i det att han egentligen är en bifigur. Jag undrar om det var med flit Ingemar Bergman lät honom dominera filmen, om det bara råkade bli så eller om jag tillhör en liten minoritet som tycker så? Oavsett vilket så är han en hjälte, en klarsynt, välformulerad och godhjärtad hjälte i sin herres tjänst. Dessbättre för filmens skull så är han också cynisk, rädd, elak och har ett hjärta av sten. Han konstaterar iskallt att han kunnat rädda riddaren från sin ångest med ett bra laxermedel men att det nu är för sent, och han blir förvånad och besviken när en kvinna han räddat från en våldtäkt inte verkar vilja bli påsatt av sin räddare. Han framstår inte heller som en bättre människa efter att ha dragit billiga skämt på dessas bekostnad. Förmodligen är det kombinationen av cynisk yta över ett hjärta av guld som charmar mig.

En annan favorithjälte är Philip Marlowe, Raymond Chandlers dystra skapelse. Han har allt Jöns har plus överkonsumtion av alkohol och en rätt så dumdristig envishet. Till skillnad från den svenska småstadspolisromanfiguren är whiskeypimplandet något som pågår som en självklarhet snarare än att hållas upp som något som skaver (en kommentar: Jag använder ordet “skaver” här för att det är meningen att man skall tänka på kultursidorna i en dagstidning och någon pretentiös skribent som sett något om arbetarklass eller missbrukarhem. Man kan gott bli lite förbannad helt enkelt, som man blir när man läser om poliser med små skavanker i sin personlighet ditpluttade för att det skall vara så). Enda gången jag kan påminna mig om att Philip Marlowe kommenterat alkoholkonsumtionen direkt är när han tagit med sig en flaska Gin till någon för att denne verkat vara den lite sämre sortens drinkare som nöjer sig med Gin istället för Whiskey. Mouchen på Philip Marlowes porträtt är inte sprit utan att han skaffat sig ett hårt skal över vad som helt uppenbart är en lite för rättrådig, och blödig, personlighet för att jobba med det han gör. Raymond Chandlers andra gåva till mig som läsare är alla vassa repliker och fantastiska betraktelser jag serveras genom hjältens ögon.

Den som hos litterära hjältar gillar vasst formulerade cynismer, märkligt kalibrerade moraliska kompasser och lika korta som absurda glimtar av ren och skär godhet kan nog finna mycket nöje i att läsa Thomas Engströms böcker om den före detta Stasi- och CIA-agenten Ludwig Licht. Man kan för all del läsa Thomas Engströms två tidigare böcker också, Dirty Dancer och Mörker som gör gott, man till och med bör läsa dem eftersom de är skitbra. Huvudpersonerna i dem är nog ännu mer cyniska och absurda (i sin absolut rimliga mänsklighet samtidigt) än Ludwig Licht, men faller utanför ramen för den här texten eftersom jag har lust att avgränsa mig (vilket inte märks). Jag får en känsla av Licht att om han skulle måla sina intryck så skulle det se ut som en målning av Munch eller van Gogh, med en med kulspetspenna ditklottrad kuk i ena hörnet. Människorna runt Licht bidrar till den sköna känslan av alternativ verklighet. De verkar samtliga tycka att de agerar rimligt normalt efter omständigheterna, anar möjligtvis att deras egenskaper kanske inte skulle passa helt bland folk, och framstår för utomstående som mogna för den psykiatriska slutenvården. Eller underrättelsevärlden, där de händelsevis rör sig.

Så, iväg och läs, och glöm inte att Det sjunde inseglet är en riktigt rolig film.

En partiledare avgår, igen och igen

December 29th, 2014

Ytterligare en partiledare för Piratpartiet som jag beundrar för hens integritet och stabila politiska kompass avgår, och jag hoppas att den tredje partiledaren för Piratpartiet som kommer att sluta om några år på grund av liknande anledningar kommer att vara en person jag beundrar för hens integritet och stabila politiska kompass.

Liknande anledningar? Nej, egentligen är det samma anledning, fast med varierande nyanser, och den tredje partiledaren som kommer att sluta på grund av denna anledning kommer att ha upplevt andra nyanser än sina företrädare. Jag skulle kunna utveckla anledningen den här gången också, men nöjer med att recycla två gamla inlägg från när Rick avgick och en analys av vad jag trodde skulle sabba valet 2014. Man kan sammanfatta det hela med att Piratpartiet drar till sig människor med:
1. Ett stort engagemang, vilket är bra i ett politiskt parti
2. En stark känsla av att ha rätt och slåss på de godas sida, vilket kanske till viss del är ofrånkomligt men potentiellt problematiskt.
3. En påtaglig avsaknad av förståelse för hur det skrivna ordet faktiskt kan såra folk rätt djupt och skapa enorma missförstånd, vilket såklart är direkt skadligt.

Följden av ett tillräckligt stort antal medlemmar med alla tre egenskaperna är ett högstadieelevråd av episka dimensioner.

Så, till Anna ett stort tack för ett väl utfört arbete, till nästa partiledare lyckönskningar inför kommande utmaningar. Tack och lycka till!

Våld är bra att kunna hota med. Ibland.

October 24th, 2014

Icke-våld är en fantastisk bra princip för konflikthantering. Samtal, diplomati, och om det inte hjälper, flykt, är ypperliga metoder att ta till i vår vardag. Såväl i skolan, på jobbet som knivslagsmål på gatan kan klaras av på något av nyss nämnda sätt. Något som man tycker att alla borde inse är att den här taktiken kräver något mer, en struktur som ligger utanför den som konflikten rör sig i. För att kunna komma tillbaka till skolan igen efter att man flytt från skolgårdens busgäng krävs att det finns vuxna där som kan ta hand om busarna. För att ha någonstans att fly från knivslagsmålet på stan så måste det finnas någonstans att fly där det inte pågår ett annat knivslagsmål, vilket vi vanligtvis har polisen till att ordna.

Ett land saknar möjligheten att fly. Inte heller finns det någon högre instans som kan ta mobbaren eller gangstern i kragen. Att då göra en Jesus och vända andra kinden till kommer obönhörligen leda till, förutom två svidande kinder, att man gör allt vad mobbaren vill, utan att denna behöver köra in med en enda stridsvagn över gränsen. Att inte detta är självklart för alla är för mig ett mysterium, särskilt som kopplingen till kombinationen hot om våld och misstro mot högre instans redan är vida spridd.

Man kan ju gå med i NATO också. En sak man skall fundera noga på innan man gör det är om det är så att man går med några kompisar för att bli starkare tillsammans, eller om de är mer som att köpa sig beskydd av den lokala gangsterbossen.

Amerikanarnas ovana att skriva uttalbara förkortningar med enbart versaler är inte den statens varken största eller enda problematiska vana.

Vad sägs om att vi kostar på oss ett försvar istället?

Hat

October 16th, 2014

“Om inte min farfar hade HATAT statarsystemet så hade du plockat potatis åt greve von Rööv nu istället för att spela i ditt skitband” -Twiggy Pop i den fantastiska låtsas/på riktigt poporkestern Doktor Kosmos.

Fast oavsett hur rolig kommentaren ovan är så är den helt fel. Hat suger, oavsett om det är för en god sak eller får ett resultat som vi uppfattar som bra i efterhand. Det där med greve von Rööv kan för övrigt diskuteras om det var hat mot statarsystemet som möjliggjorde att snubben kunde spela i sitt skitband eller om det var utvecklingen från jordbruks- till industrisamhälle som bidrog mest till att vi blivit så rika att bortskämda ungar kan få en gitarr i födelsedagspresent och möjligheten att repa i familjens garage.

Updatering: Hela det här inlägget inspirerades av Anna Trobergs inlägg om hat i gamer-kulturen, och kommentarerna till det som visade (på ett skrämmande sätt) att hon har rätt.

Just nu är det oresonliga och för mig helt obegripliga hatet mot en kvinnlig spelutvecklare, Anita Sarkeesian, och vad som kommit att kallas #GamerGate1 aktuell, och det har fått mig att fundera på vem som hatar och varför, och vilka gemensamma drag olika hatare har. Jag har en förklaring och håll i er, ‘cos I’ma get Goodwin on yo ass.

De som hatar är, tror jag, människor som anser sig slå underifrån, och de verkar uppleva sig kämpa för en bra sak, för Det Goda rentav. Kanske slår de underifrån på riktigt, kanske har de tagit på sig en offerkofta, kanske kämpar de för en objektivt sett god sak? Det spelar inte så stor roll. Verkan på omvärlden när de tar i lite extra för att överheten tål det, eller fan bara skall ha det, är densamma oavsett orsak. Den verkan är dålig.

Stark motvilja, och i dess förlängning hat, kan vem som helst känna, men vi beter oss oftast inte som svin trots dessa starka känslor. Jag tror det beror på att vi vill passa in, vara som alla andra och, tja, bete oss som resten av flocken förväntar sig helt enkelt. En svaghet i denna sociala konstruktion är att om hatandet och det allmänt svinaktiga beteendet känns sanktionerat av samhället så verkar alla spärrar kunna släppa på kort tid, endast begränsad av normens överföringshastighet mellan individer. På internet är denna tid mycket kort.

Hitler utmålade judarna som förtryckare och dolda makthavare, och använde makten han fick genom denna populism till att med statens våldsmonopol visa hur de nya normerna för hur man behandlar judar skulle vara. Han hade en ingrodd antisemitism att bygga på, men det var hans normförskjutning som gjorde förintelselägren möjliga.

På samma sätt, men med sin egen gemenskap på internet eller den lokala föreningen som bas för normer och dess förändringar snarare än reell politisk makt, skapar sig olika grupper en självupplevd rätt att hata och att verka i enlighet med detta hat. Sektvänstern och de fina vänsterhatarna verkar anse att kapitalismen utövar våld mot dem och att plundring av Åhléns eller hot och misshandel av kapitalismförespråkande politiker därmed är legitimt självförsvar. Fulhatarna till höger lyckas finna det nödvändigt att försvara sig mot Sveriges mest marginaliserade och maktlösa grupper som t.ex. somalier i en (för utomstående) lika halsbrytande logisk kullerbytta.

Vad gäller det antifeministiska hatet mot kvinnor inom IT så verkar det ha uppstått en perfekt skitstorm av gynnsammast möjliga förhållanden för alla de tidigare nämnda faktorerna; vi har personer som i hög utsträckning kan antas ha känt sig utanför sociala sammanhang utanför sin internetgemenskap, känt sig marginaliserade, känt sig hotade av en feminism de förknippar med maktens korridorer och som de i sin ekokammare börjat uppfatta som ett direkt hot, har en stor gemenskap som de valt själva och där oliktänkare väljs bort/väljer bort sig själva, och vips så verkar det i just deras del av internet anses vara helt okej att hota med att döda hela sin antagonists familj.

Att människor tystnar i offentligheten på grund av rädsla, att människor misshandlas för att de anses tycka fel, att hemlösas läger bränns ner är inte bara individuella tragedier, det är verkliga hot mot demokratin och det öppna samhället. Jag önskar att jag kunde komma något mer att göra åt det. Jag kan inte ens uppmana till att gå in i urspårade diskussioner och försöka återskapa lite normalitet eftersom det känns lite för mycket som att uppmana folk att gå emellan för att stoppa ett knivslagsmål eller en gangsteruppgörelse. Någon som har förslag på möjliga åtgärder?

1. #GamerGate startades som en reaktion mot vad som uppfattades som att någon fick bra recensioner på grund av personliga kontakter, och mot bristande etik inom journalistiken, men det ursprunget var i själva verket ett rykte skapat av ett bittert ex. Sedan kom faktorn feminism in när vissa journalister började ifrågasätta könsroller i spel. Gissa om Leigh Alexander, Jenn Frank, Zoe Quinn och Brianna Wu upplevt en diskussion om etik och journalistik eller om de blivit mordhotade. Mer i en artikel i Huffington Post. Sverige då? Självklart. Och det var Anna Troberg som fick mig att hitta hela soppan genom den här utmärkta texten.