Andreas Norman har skrivit en skitbra politisk thriller som heter “En rasande eld”. Jag läste några recensioner i prasselpressen, den mest intressanta i efterhand faktiskt, men det var Josh text som fick mig att ta mig i kragen och skaffa boken. Tack Josh!
Upplägget är egentligen inte särskilt originellt, huvudpersonen får ett dokument i sin hand som ljusskygg organisation/er inte vill få publicerat och så följer en spännande katt och råtta-lek. Originellt däremot är de trovärdiga beskrivningarna av huvudpersonens arbetsplats (UD), det lilla hackerkollektivet och de ljusskygga organisationerna. Eftersom Andreas Norman både kan hantverket med spännande texter och kan ge liv åt sina karaktärer blir resultatet osedvanligt bra, men jag hade v e r k l i g e n hoppats att inte verkligheten skulle hinna ifatt dikten så förtvivlat fort. Jag vill inte gå in på detaljer för att inte förstöra läsnöjet, men utvecklingen som affären med David Miranda tagit har känts som att få delar av boken presenterad ur ett utifrånperspektiv. Jag tänkte mycket på Snowden-affären när jag läste boken, men den skrevs innan dess, och nu så ser alla delar som jag har en möjlighet att ha kännedom om i boken fått en möjlig parallell i verkligheten. Ett spoilerfritt exempel från aftonbladet om sveriges relation till GCHQ får tjäna som exempel (via Opassande).
Jag hade faktiskt inte väntat mig att västländer skulle börja trakassera välrenommerade journalister på ett så uppenbart sätt så snart, men nu när det hänt är det några frågor som väcks. Hur tänker man kring balansen mellan att skrämmas rejält så ingen vågar knysta men ändå inte så mycket att folket röstar in piratpartier i alla europeiska parlament de närmsta åren? Att gå så hårt åt någon som har resurser att tala för sig så som man gjort med David Miranda tyder i mina ögon på att man antingen har så bra pli på valkampanjerna eller så bra hållhakar även på de oberoende kandidaterna att man helt enkelt skiter i vilket och kör på så länge det finns kabelteve till alla. Jag hade nog inte heller väntat mig att en kör av övervakningssamhällets grindavkter skulle stämma upp i så dumma ifrågasättanden av David Miranda. Någon hävdade att han minsann ljög när han sa att han inte fått tillgång till advokat eftersom de vänliga förhörsledarna i sin godhet kunde kalla in en som de kände (och får svar). Jag menar, att acceptera en sådan advokat skulle till och med vara dummare än att be en mäklare om tips en besiktningsman av huset man tänker köpa. David Miranda hade visst också blivit bjuden på vatten, men eftersom han läst del fyra av Harry Potter så nekade han klokt nog att dricka något som inte kom ur en förseglad burk eller hans egen fickplunta.
När jag snokade runt på The Guardians hemsida hittade jag en liten relaterad dialog som vill belysa hur integritetskränkande avlyssning kan vara även om den inte resulterar i ens mail i klartext hos en myndighetsperson eller arbetsgivare, den kan jag inte undanhålla. God natt, sov gott, och dröm inte om hur du kanske behöver tänka igenom en strategi för hur du klarar ett förhör utan att kompromettera dig av misstag.
