Några ord om B&B Le chalet de la Grange. Ett sånt ställe. Nyrenoverat och skitsnyggt, men naturligtvis i familjens ägo sedan generationer. Hur många generationer? Alla generationer. De hade piffat sin trädgård så att den var perfekt att slappa i, med lite blandade bygga möbler och parasoller, lite fina blommor och så, och de sålde lite olika varianter av hantverksöl som de serverade med lite salta snacks. Vårt rum var superfint, duscharna fantastiska, gänget som driver det gudomliga och jag kan aldrig mer äta soupe d’onions efter att ha fått den bästa som finns till middag igår.
När vi gav oss av i morse nämnde vi att vi skulle ta vägen via la Fenêtre d’Arpette och istället för att prata om risker och svårigheter pratade hon som drev stället bar om hur vackert det är där. Är det inte tufft att ta sig dit då? Pas d’problème, vous êtes sportig. Ja, visst, men det är 1200 hm på 7 km och de första 5 är rätt flacka.
klättringen upp gick svinbra. Vi köttade på snabbt som fan, med pauser bara för att ta en slurk vatten eller en salttablett, eller kanske ta en bild. Jag kan numera förstå grejen med att bestiga berg; euforin när man når målet efter en hård insats är riktigt bra knark. Pas d’problèmes
Det var lika brant nedför, och läskigt lite mer än halva tiden. Vi passerade ett ställe där några stenblock fallit från en höjd och vält några träd, säger de, men vi som sett Trolljägaren vet ju vad som hänt. Tydligen har även Schweiz en fauna som hemlighålls av myndigheterna.
Avseende KBT-terapi för höjdrädda hade dagen bara börjat. En stigning till skulle vi ha, och den visade sig vara intressant. För det första jävligt jobbiga 600 hm med tanke på hur dagen började, och när undertecknad var lagom mör i benen och en smula snubblig blev det dessutom vad kännare betecknar som “luftig terräng”. Den här ändå rätt breda rampen hade en vajer längst in som man kunde hålla sig i. Det var bra. Utanför bild till höger finns inget intressant, eller någonting alls faktiskt. Ett till berg jättelångt bort. Nedanför: inget.
Jag säger inte att dagens tur var problemfri, men det hjälpte att vara sportig. Trots väldigt få sprungna kilometrar så var det här nog den mest krävande dagen. Å andra sidan, ju brantare stigningar desto mer spektakulära vyer.
Civilisationen vi återvände till kom i form av liftsystemet Le Tour, och vi bodde på les écuries de Charamillon. Det började kännas som om vi var en smula färdiga med sovsalar, bambamat, tvättrum som luktar brottarbralla, och göbbar som SNARKAR.
Fast vi kommer att sakna supergulliga ägare, fantastiska utsikter och oväntade möten med supertrevliga människor.
Vi återsåg ett par från Singapore som vi stött ihop med några gånger och hade en supertrevlig middag med dem. Sedan tog medvetslösheten oss.
Tags: TMB 2026