Jag har sett två nygamla debatter blomma upp, den om de farliga dataspelen och den om yttrandefrihet/anonymitet/skyldigheter etc -på internet.
Jag vet att jag är lite sen, men eftersom det här är mitt första blogginlägg på typ ett halvår så är jag ursäktad.
Först tänkte jag ge mig på Mårten Schultz, som skriver om att brott är brott även på nätet i ett svar på Mymlans debattartikel “Källskyddet måste garanteras”. Hon hävdar att om man inte tillåter folk att vara anonyma på internet så kan man inte heller garantera något källskydd, vilket så klart leder till att maktahavare inte behöver vara så rädda för att få sitt eventuella fusk avslöjat (förutsatt givetvis att de har kvar pengar och mäktiga kompisar som kan förfölja visselblåsaren även efter de fått brallorna neddragna).
Mårten Schultz skriver att samhället har ett legitimt behov av att avslöja de som begått brott på internet, vilket givetvis är sant, och han hävdar på vad som verkar vara helt korrekt juridisk grund att källskyddet kanske inte är det bästa begreppet att hänga upp argumentation för anonymitet på. Visst. Jag kan förstå att man som jurist surnar till när någon helt missuppfattar något man uppfattar som fundamentalt, jag blir själv upprörd när jag ser saker på film som uppenbart strider mot fysikens lagar, även om filmen är tecknad, men är det så svårt att se principen som Mymlan argumenterar för?
Jag uppfattar Mårtens ställningstagande som att visst är anonymitet på nätet viktigt, men att brottsoffrens krav på att få brott uppklarade är viktigare. Det jag tycker att han antingen missar eller värderar på ett för mig helt galet sätt är att förbud eller andra hinder för att vara anonym på nätet omöjliggör anonyma avslöjanden om missförhållanden, vilket jag tycker är en tusan så mycket större kostnad än att det kan vara svårt att lista ut vem som handlar med knark, hotar folk till livet eller skriver den “sanna” historien om en ministers leverne. Visst är det legitimt för polisen att försöka lista ut vem som begått brott eller avlyssna misstänkta brottslingar, men ett förbud/hinder mot anonymitet innebär inget annat än massövervakning av alla. Nu får jag ge Mårten det att han inte argumenterar direkt för övervakning av alla, men jag har själv så himla svårt att inte se den konsekvensen av hans åsikter. Men okej, han är demokrat, jag får tänka att han vill problematisera diskussionen kring vad man kan och inte kan göra på internet, inte tänka att han tror att man kan hindra vissa som begått brott från att vara anonyma, för det vore ju bara för dumt.
Debatten om dataspel handlar alltid om moralism, även om de som argumenterar för dataspelens livsfarlighet alltid börjar sin argumentation med ett “jag är inte moralist, men…”. Detta hade varit stor humor om det inte var för att det verkar slippa igenom sådana gigantiska logiska argumentationsluckor utan att någon reagerar. Jag tänker nu på Lars Åbergs artikel i GP. Han säger att han inte är någon moralist, han uttalar sig raljerande om sina debattmotståndare, och hänvisar till en artikel som entydigt visar att de ungdomar i undersökningen som spelade mycket våldsamma dataspel uppvisade bristande empati och aggressivt beteende. Självklart har ingen undersökt vad som händer med barn som spelar icke våldsamma dataspel i lika stor utsträckning, eller om det möjligtvis är så att det myckna dataspelandet är ett symptom snarare än en orsak, vilket gör undersökningens resultat helt meningslöst som argument mot dataspelsvåld.
Lars har heller inga argument mot de som hänvisar till undersökningar som visar att det INTE finns något samband mellan aggressivt beteende och konsumtion av våldsamma dataspel. Lars skriver bara att det är självklart att det finns ett samband, och att det borde alla med lite vett i skallen förstå. Det går inte ens att formulera den inställningen som ett argument, och enda anledning att jag inte skrattar mig harmynt är det verkar funka. Man skall betänka att till och med en sådan komplett moralgalning som Siewert Öholm kom undan med sina teorier, även om vi nu skrattar åt hans bekymrade uttalanden om 80-talets pudelrock.
Tags: internets, irritation, journalistik, Kultur, politik