Jag har knåpat ihop ett jättelångt mail om datalagringsdirektivet som jag skickat till några riksdagsledamöter. Det lär ju varken bli någon bloggbävning eller mailstorm som när FRA-lagen skulle röstas igenom, men kanske kan jag bidra lite grand till ett tryck som kan ge tveksamma ja-röstare lite dåligt samvete nästa gång de röstar för genomförande av någon kass övervakningslag?
Nåja, så här skrev jag i alla fall, lite för långt och en smula för snabbt i vissa avseenden:
Hej
Nu är det ju snart dags för er i riksdagen att rösta om datalagringsdirektivet, vilket är något som jag uppfattar som en genomgripande förändring av hur staten ser på sina medborgare. Så snälla, rösta emot!
Jag tycker mig ha uppfattat att de flesta av er i riksdagen också tycker att det är en stor och allvarligt förändring, bland annat genom att det med emfas påpekas att det är viktigt att bygga in ett skydd för den personliga integriteten.
Det viktigaste argumenten för att genomföra datalagringsdirektivet verkar vara:
1. Att det ger polisen möjlighet att klara upp brott, och att den lagrade data endast skulle användas för att klara upp grova brott (eftersom det innebär ett intrång i den personliga integriteten att få
sin kommunikation granskad)
2. Att det är ett EU direktiv som vi måste införa, och för att vi får betala böter om vi inte inför det.
Argument nr 2. ger jag inte så mycket för eftersom det för det första blir avsevärt mycket dyrare att införa direktivet än att betala böter (jo, betydligt mer än fantasisiffran 100 miljoner kronor som nämnts som ett möjligt bötesbelopp, även om kostnaden kanske inte hamnar på staten helt och hållet), och för det andra eftersom EU utvärderar direktivet (rapporteras den 23/3) och väntas komma med allvarlig kritik mot det i linje med vad flera medlemsstaters författningsdomstol gjort (Tyskland, Rumänien, Cypern), och därmed kan man väntas sig stor förståelse från EU om vi dröjer lite till.
Argument nr 1 verkar bygga på tanken att det bara är när den lagrade informationen om var min telefon varit och alla den kommunicerat med granskas som det sker ett intrång i min personliga integritet, och om jag misstänks för ett grovt brott så kan staten med gott samvete göra ett sådant intrång (min personliga integritet värderas lägre än nyttan med att klara upp brottet jag misstänks ha begått). Det sistnämnda är helt rätt, vilket man kan se i lagstiftning om när t.ex. telefonavlyssning får ske (misstanke om brott som kan ge mer än två års fängelse), men det förstnämnda är faktiskt helt fel. Intrånget sker i precis det ögonblick informationen om mig lagras. Detta verkar de flesta i riksdagen också vara överens om, annars hade man säkert inte varit så noga med att förklara att datan man samlar in bara kommer att tittas på för att klara upp särskilt grova brott.
För att avgöra om man vill införa datalagringsdirektivet skall man alltså värdera om förlusten i personlig integritet är större eller mindre än vinsten i att klara upp fler grova brott.
Nu börjar jag närma mig min poäng.
Det samhället förlorar om data om allas kommunikation lagras (var den sker och med vem och hur länge, samt var allas mobiltelefoner har varit, alltid, så som förslaget ser ut nu) är enligt mig att ingen kan vara helt säker på att kommunicera med någon utan att det upptäcks. Av staten, främmande makt eller arbetsgivaren. Vilket såklart innebär att möjligheten att skvallra på makthavare omintetgörs, media kan inte garantera källskydd etc.
För mig är källskydd mycket viktigare än om man klarar upp fler brott. Fast klarar man upp fler brott? Det finns det faktiskt inget som tyder på i de länder där datalagringsdirektivet införs (vilket säkert är en av anledningarna till att EU:s utvärdering den 23/3 kommer att kritisera direktivet).
Riksdagen är med andra ord på väg att byta källskyddet (som är grundlagsskyddat) mot en illusion om att man kanske skulle lösa fler grova brott. På vägen får man ett samhälle där folk undviker att ringa psykologer, anonyma alkoholister eller andra organisationer som man är
rädd skall kunna hållas emot en.
Men vänta, hur kan staten få tillgång till datan om man inte misstänks för brott, det skulle ju innebära ett grovt övergrepp, och det gör väl inte staten? Jo det gör den. Torsten Leander fick sparken från sitt jobb för att staten visste att han sålde Proletären.
Främmande makt då? Jo, andra länder i EU skall få ta del av informationen enligt direktivet. Det gäller att inte förneka folkmordet i Armenien när man är i Sverige om man vill vara säker på att kunna resa fritt i Frankrike.
Kan arbetsgivaren få tag på informationen? Ja, är datan lagrad så är den tillgänglig. Data läcker redan ur skyddade databaser, och att säga att just den här databasen inte skall läcka är bara dumt.
Nu kan det ju hända att min argumentation har en så stor lucka som innebär att det är motiverat att införa datalagringsdirektivet. I så fall skulle jag vara mer än tacksam om jag kunde få hjälp med att förstå det. Argumentera gärna emot, med andra ord!
Hälsningar
Uppdatering
Anna Troberg har varit på seminarium och livebloggat. Man kan väl säga att IT och telekombolagen INTE vill ha datalagringsdirektivet. Och att staten uppskattar kostnaden till 200 miljoner, telekombolagen 1 miljard medan ingen verkar kunna med att påstå att böterna kommer att bli högra än 100 miljoner (allt i kronor). Hittills har vi väl fått böta kanske 10 miljoner?
