Jag tycker att det är lite synd att man fokuserar så mycket på att bevisa att Sverigedemokrater är rasister (eller främlingsfientliga, men jag tillåter mig att använda ordet rasist som samlingsbegrepp). För mig är det som att bevisa att Dolly Parton sover på rygg, att björnar skiter i skogen eller att påven är katolik, inte braskande nyheter alls. Egentligen förstår jag vikten av att bevisa självklarheter; fram till dess att en tes är bevisad är det bara en teori och det är inte alltid gott nog, men alla mediers fokus på rasism gör att sverigedemokraternas nationalistiska galeskaper helt hamnar i skymundan.
Sverigedemokrater är framför allt nationalister, och säkert rätt stolta sådana. Vad kan vara fel med att vara lite nationalistisk, liksom? Jag tycker att få grundläggande ideologiska grundpelare kan vara mer fel (OK, proletariatets diktatur och planekonomi, visst). Nationalism är jättebra i krig och rätt så harmlöst i sportsammanhang, annars är det bara dåligt. Nationalism bygger på känslan av att vi är lite bättre än dom, sedan följer diskriminering, rasism, balkanisering och andra mindre trevliga -ismer och -ingar, konst kommer i form av traktor i motljus och rågblond flicka med vetekärve, och vi börjar pryda våra torg med gamla kungar och skalder med pekoral som specialitet. Blä för nationalism.
Viljan att göra något bra för sitt land kan ju leda till bra saker, men det är inte nationalism; det där “..för sitt land” handlar om vad man känner till och tror att man kan påverka. Altruism, var ordet.
Ja, å så har jag uttryckt mig dogmatiskt, så det går bra att tala mig tillrätta i kommentarsfältet.
Tags: irritation, journalistik, nationalism, politik, rasism, sverigedemokraterna