Vi avbryter bloggtystnaden för ett kort meddelande om Demokrati. Den viktigaste anledningen till att ha ett demokratiskt styrelseskick är att säkra att övergångarna mellan regimer skall kunna ske i god ordning. Så det så.
Nu kanske vän av ordning och mångårig prenumerant sätter kaffet i vrångstrupen i sitt försök att ropa Frihet! Jämlikhet! Broderskap! Dagisplats åt alla barn mellan 1 och 5! Men faktum är att ordnade maktövergångar är långt viktigare för ett land än att dess medborgare betraktar sig som fria. Exempel på detta är för det första alla krig som berodde på oklarheter i tronföljd eller uppror mot sittande regim, att detta är dåligt inses lätt, och för det andra den nästan löjligt detaljerade Svenska successionsordningen, vilket visar att det för de som skrev konstitutionen var viktigt att undvika att hamna i första exemplet.
Detta väcker naturligtvis frågan om varför demokrati är bättre än en enväldig arvsmonarki. Eller, vi fattar ju varför det är bättre, frågan det väcker är snarare hur jag skall kunna härleda fram det ur mitt påstående att det viktigaste med demokratin är oblodiga maktskiften.
Nyckeln till ett smidigt maktskifte är legitimitet. Ju fler som anser att den nya regimen är legitim, desto mindre risk att någon frestas kladda till det. En början är att i förväg bestämma tid till nästa maktskifte och att se till att så många som möjligt får vara med och göra sin röst hörd. Det är ur dessa grundsatser som sedan allt vi hyllar med demokrati faller ut: Om alla får rösta blir resultatet mer legitimt, att alla får rösta måste innebära allas lika värde på fler sätt än bara vid valurnan. Sedan ramlar det på tills det säkraste sättet att få smidiga och oblodiga maktskiften är att medborgarna är fria, jämlika och att man får säga i det närmaste vad man vill utan att makten tar sig rätten att straffa en.
En enväldig monark förlorar makten genom att dö eller abdikera, varav inget är särskilt lätt förutsägbart. Redan med det har demokrati vunnit kampen om bästa styrelseskick.
Demokrati börjar således inte med frihet och alla lika värde, utan med insikten att inbördesfred är bättre än inbördeskrig. Och att maktskiften är ofrånkomliga, vilket världens diktatorer ser ut att bortse ifrån.
Jag håller i princip med dig helt och fullt, men jag tycker nog att det (omöjliga) scenariot där en “God Diktator” har makten. Jag tycker att spelet om makten i demokratier förfular och försenar. Men jag fattar också att utopin en “God Diktator” är just det, en utopi.
Oliver recently posted..Bästa dagen på året
Ja, synd att det inte är mer ovanligt det där med att inse att en utopi är en utopi, det hade kunnat spara rätt mycket lidande!