Om jag varit bokbloggare är det möjligt att jag i så fall skulle ha varit sveriges minst aktuelle, eller i alla fall märkligast synkroniserade. Nåiallafall, eftersom Lars Wilderäng som bloggar som Cornucopia släpper sin nya bok Midsommargryning, uppföljare till Midvintermörker, i april, så har jag tänkt en del på Kaj Karlssons Operation Nordvind (vars uppföljare beräknas vara klar till hösten). Klart så långt?
I ett tidigare blogginlägg i vilket jag recenserar just Midvintermörker nämnde jag Operation Nordvind och gjorde några jämförelser som i huvudsak gick ut på att Midvintermörker var en berättelse i högt tempo, flera samtidiga skeenden med de med nödvändighet följande cliffhangers som fungerade påfallande bra (nota bene: krystade cliffhangers som i Da Vinci-koden är ett hatobjekt) och med en politisk agenda nästan lika tydlig som i Coq Rouge, medan Operation Nordvind var mer som litteratur. Jag tänkte jag skulle utveckla det, den förtjänar att bli lite omskriven (i den mån att nämnas i en blog med mellan noll och kanske någon läsare räknas som omskriven….)
Boken handlar om en före detta operatör vid SSG, Särskilda skydddsgruppen, ett svenskt specalförband inom försvaret som numera heter SOG. Operatör antar jag att de kallas på grund av att deras kompetens och uppgifter gör att de faktiskt är något mer än soldater. Spelar ingen roll för det här sammanhanget, men rätta mig gärna om jag har fel. Huvudpersonen, Gustav Sterner, råkar se ett mord och blir därigenom indragen i det som visar sig vara Operation Nordvind. Indragen i är kanske fel begrepp eftersom han gör allt för att motverka operationen. Kan man kanske säga att han blir medberoende? Den utvecklar sig på ett på ett mycket spännande och trovärdigt sätt, mer trovärdigt än många mycket mer kända thrillers och, som sagt, spännande på det där sättet att man läser en sida till fast man egentligen är för trött för att man bara måste veta hur det går.
Nu till det jag kom att tänka på som fick mig att börja skriva det här inlägget: realismen och trovärdigheterna i detaljer skapar intrycket av helheten, för miljöer och skeenden såväl som för karaktärernas personligheter. Jag minns fortfarande beskrivningen, eller snarare min känsla från när jag läste beskrivningen, av hur en person trampar igenom tunn is och fyller skon med vatten. Den torra beskrivningen av hur det var väntat och nödvändigt men beklagligt eftersom det ofrånkomligen sänker uthålligheten lyckas ge mig en känsla av återhållen frustration hos personen ifråga. Man känner att han kanske skulle velat skrika helvetes-jävla-skit det högsta han kan för att sedan ge upp och gå hem, men det är inte läge för det och att han trycker tillbaka den känslan för att kunna lösa uppgiften. Jag kände också hur han började misstänka att det plötsligt blev mindre sannolikt att han skulle lyckas återvända, men fortsätter eftersom det bara blivit svårare, inte omöjligt, än. Detta beskrivet med rätt så få ord, om jag minns rätt. Förmodligen är jag i egenskap av MÖP tacksam som mottagare av sådana beskrivningar, och det spelar förmodligen in att jag själv fyllt stövlarna med vatten och sett framför mig hur krånglig tillvaron kommer att bli något dygn framöver men att det inte får begränsa mig i lösandet av uppgiften jag står mitt upp i nu (inga jämförelser i övrigt såklart, jag har bara fyllt mina stövlar under utövande av fritidsnöje, och vattnet var minst 16 grader varmt). Men. Jag inbillar mig att jag är såpass litterärt kräsen att mitt omdöme är objektivt sett värt något när jag hävdar att beskrivningar av miljöer och personer är förbannat bra, och att jag så lätt kan identifiera mig med någon som riskerar sitt liv på ett sätt jag själv aldrig varit i närheten av säger väl en del. Kärvt och kortfattat, javisst, men samtidigt känslofullt. Jag läste om inledningen av boken innan jag skrev det här (finns på nätet, LÄS) och den är typisk för kombinationen av kärv beskrivning och förmedling av stark känsla. Imponerande. Jag hittar inget om att Kaj Karlsson skulle ha Raymond Chandler som förebild men jag kan själv inte låta bli att göra jämförelsen.
Realismen i boken kommer sig till stor del av att Kaj Karlsson skriver om saker han kan, förutom förmågan att skriva bra såklart, men den har jag redan beskrivit. Kaj kan överlevnad, strid, spaning, ekonomi, IT och har ett stort samhällsengagemang. Det räcker väl till för att få en historia att funka utan att ge sig ut på djupt vatten. Från bloggen vet jag också att saker han inte kunde sedan tidigare, som hur vissa miljöer ser ut, såg han till att överinlära sig ordentligt om. Även om han inte utnyttjar sin kunskap till att skriva så där värst omfattande beskrivningar är jag övertygad om att det är den djupa kunskapen som ger det där lilla extra till känslan när man läser. En kul parallell är Jan Guillou som också försöker begränsa sig till att skriva om saker han kan (jag vet, det går sådär), vilket yttrar sig på roliga sätt, som i Tjuvarnas marknad där han beskriver Skandiadirektörers svindlande affärer utan att skriva ett ord om ekonomi, utan nöjer sig med att beskriva direktörernas jakt- och vinvanor.
För att fortsätta ta upp saker där Operation Nordvind skiljer sig på ett bra sätt från liknande litteratur vill jag berömma boken för att hjältarna är försedda med realistiska begränsningar. Självklart bra beskrivna, se ovan, men det är värt att nämna att i Operation Nordvind så gör det ont att få en smäll, man blir rejält trött av att slåss för sitt liv och om man är med om otäcka upplevelser så kan man må riktigt dåligt av det, länge, och att det gör boken i det närmaste unik i sin genre. En av böckerna jag nämnde när jag skrev om Midvintermörker, Gå över gränsen av Robert Karjel hör till denna exklusiva skara. Kanske är det så att en viktig del i Kajs begåvning som författare är hans förmåga att beskriva upplevelser, kroppsliga i form av nervositet eller en box på läppen såväl som motviljan mot bevittnade övergrepp eller arbetslivets krav? Det är inte utan att jag undrar vad en icke-MÖP skulle tycka om Operation Nordvind. Jag skall nog försöka övertala min fru att läsa den.
Ajusteja, jag ser verkligen fram emot uppföljaren!
Tags: böcker, Jan Guillou, Kultur, terrorism
Det var rejäla lovord av min bok och du är den förste att använde ordet “begåvning” 🙂 Tackar ödmjukast.
Som du noterar kan research vara omfattande och kokar sedan ner till ett urval av de bästa detaljerna (förhoppningsvis). Att veta mycket gör det lättare att skriva. Allmänbildning skadar inte heller.
Chandler har jag nog inte läst, i vart fall inte på mycket länge. Få kolla upp honom.
Nu gäller det att uppföljaren motsvarar förväntningarna!
Kaj Karlsson recently posted..Uppföljaren till Operation Nordvind
Välförtjänt beröm vill jag nog tro.
Hoppas att uppföljarens utgivning blir på bästa sätt, oavsett om det skulle bli med förläggare eller egenutgivet, och att skrivarbetet går bra!