Jag vet, det skulle troligtvis inte bli något mer inlägg om böcker, men jag råkar läsa en del halvbra underhållning nu och reflekterar över varför den inte lämnar något annat intryck än det magsura som nog kommer att följa (eftersom jag inte skrivit vad jag tycker än är det än så länge bara sannolikt att det inte blir något snällt. Rätt så sannolikt).
Jag håller på att avsluta Bourne-trilogin av Robert Ludlum (det var inte jag, jag var full och jag svääär att jag råkat snöa in på thrillers/spionromaner av mycket högre kvalitet och förresten så var den första boken helt okej), och har sällan sett en bok så präglad av ett maniskt tvång att veckla in en intrig. Läsningen blir som att zooma in på en mandelbrotmängd, det visar sig hela tiden nya detaljer, och precis som med mandelbrotmängden är det mer av samma som visar sig. Jason Bourne eller hans (utökade) familj tar sig till något nytt ställe och Carlos Schakalen lyckas med några dittills inte avslöjade medlöpare upptäcka det hela, därefter dödas alla icke centrala karaktärer efter att de avslöjat allt de vet för antingen Schakalen, Medusa, CIA eller Bourne. Puh. Jag anade att den litterära kvaliteten skulle vackla lite när jag studerade Ludlums övriga titlar, som verkar en aning klonade på formen “The Humhum Humhumity”, med variationerna “The Humhum Humhumaty” och “…-ety”. Min förhoppning var att det var ett marknadsföringstrick snarare än dålig fantasi, och när jag tänker efter är det inte helt säkert att det primärt är fantasin som brister utan förmågan att hindra sig själv från att skicka allt man kommer på till förlaget.
Det är i alla fall inte lika simpelt som Dan Brown, inte lika bombastiskt nationalistiskt som Tom Clancy, inte lika träiga karaktärer som i en svensk decka… jo, det är precis lika träiga karaktärer som i en svensk deckare. Det var det, nu måste jag gå och läsa klart.